-
och det har varit en pissdag (förutom skidåkningen)
Men vet ni vad det underliga är? Trots detta, sitter jag här på kvällskvisten och ler och är glad och mjuk i hjärtat. Vad livet blivit konstigt. Konstigt bra.
Så då kanske jag inte ens kan kalla det för pissdag?
och varför detta? jo, för att min självkänsla är inte lika svajig längre. jag grundar inte den i vad människor tycker, och säger till mig. jag grundar den inte lika mycket på onda cirklar, gamla missförstånd och ord som gör ont.
Jag vet vem som definerar mig. Gud. Jesus. Som ansåg att jag var så värdefull att jag var värd att dö för. Varför skulle jag då låta massa skit dra ner mig? Det är ju bara jag själv som blir lidande om jag går runt och tänker en massa på hur saker är, varit, blivit, skulle kunna vara. Vad som är fel och vad som är rätt.
och dessutom har jag ju så många fina människor i mitt liv som gör mig glad. och jag har det bra och har lärt mig tacksamhetens gåva.
visst, jag tillåter mig att känna att det gör ont. tillåter mig att bli ledsen och gråta. men jag stannar inte kvar där. och inte den gamla överlevnadstaktiken: göra sig hård och förtränga och lösa problem på destruktiva sätt.
nä, jag låter det rinna av. bryr mig inte så mycket. sätter fokus på andra saker. på vem jag är i Guds ögon. Inte högmodigt. Man tar till sig av kritik och rannsakar sig och tänker: vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Men jag orkar faktiskt inte gräva ner mig och tycka synd om mig själv eller om andra. Livet är för kort för självömkan.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar