lie lie lie.

-
Jag har funderat på det här med ”vita lögner”. Är det ok? Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Jag tycker, självklart(?) det är fel att ljuga. Även om det kan kännas som ett bra sätt att slippa undan något för stunden, tror jag alltid att man försvårar för sig själv genom att ljuga. Skjuter upp problem. Och det blir lätt så att man sårar andra. Sanningen skall göra er fria. Hellre en jobbig sanning, än att bygga sitt liv på lögner som förr eller senare rasar samman. Som ett korthus...

Men det är när det börjar komma i gränslandet mellan lögn och sanning det blir svårt tycker jag. Att undanhålla sanningen, är det detsamma som att ljuga? Om man t.ex. inte vill berätta om saker som hänt förr. För att det bara skulle göra människor ledsna i onödan, är inte det ok, man bevarar ju människor smärta? Eller det där om någon frågar hur man mår, och man kanske mår lite halvkasst, men känner att man inte vill diskutera det med just den personen, är det ok att då säga ”jo det är bra”. Jag tycker det, tror jag. Eller om någon man inte träffat på ett tag säger den där random frågan ”jaha, hur går det med kärlekslivet då, har du träffat nån?”. Och OM man nu skulle ha gjort det kanske man inte alls vill berätta om det för precis allt och alla. Är det då att ljuga att inte säga något?

Vad tycker ni?
Kärlek! /ia.