Sverige, Sverige älskade land. en tiger som skäms, jag vet hur det känns.

Idag ställdes jag inför ett val.

Och det jag kom fram till var detta:

När det gäller mig själv (jag vet ju inte hur ni är? – förutom Jessica Kalles som jag vet och är helt övertygad om är en sådan där god människa av naturen, haha) så ÄR jag inte snäll/god/en bra människa utan jag får lov att göra aktiva VAL för att åtminstonde FÖRSÖKA vara det.

Skulle ta bussen in till stan.

Sugen på att sitta tyst, själv. Tänka, lyssna på musik. Vara, vila. Så där svenskt ni vet, så långt från nån annan som möjligt.

Då, när jag skulle gå på, ser jag min mammas väninna. Eller en vän till familjen. Som vi i många år har försökt stötta och hjälpa lite. Hon är invandrare, har haft det tufft med psykisk sjukdom, arbetslöshet, med mera med mera.

Hade jag jättestor lust att sätta mig bredvid henne och prata? Nä.

Men vilken sida av mig var det som inte ville det? jo den där egoistiska, bekväma, inåtriktade, navelskådande sidan av mig.

Den sidan av mig som vill vara en god medmänniska, hon ville sätta sig där och prata. För det gör man! Om man är schysst.

Och tack och lov.

Den goda sidan vann. Jag gjorde VALET att försöka. Det jag vet att jag egentligen, innerst inne vill. 

Och vi pratade.

Och hon berättade. Hon har det tufft. I ett helt annat inlägg kanske jag kan spy ur mig all galla över hur hemskt jag tycker det är att hennes man, som hon har en treårig dotter tillsammans med, har utvisats ur Sverige. Fastän han hade jobb och sånt. Kunde ganska bra svenska. Hade vart här i ganska många år. och framförallt: han har sitt barn här.

Och hon berättar hur dottern frågar efter sin pappa. Såklart. Och hur tonårssonen är trotsig och fått underkänt i vissa skolämnen. Och hur hon haft sin mamma där för att överhuvudtaget orka med, i sorgen efter att hennes man utvisats. Och hur hon går i rörelseterapi för att hon har varit så spänd i axel-nackpartiet så att hon inte kunnat vrida på huvudet. Hur de haft både influensan och magsjukan därhemma. Ensam med barnen.

Eftersom j**** Sverige utvisat pappan.

Lilla V och Edvin i somras. 

Jaja.

Aaaaaaarg blir man ju.

Och jag önskar att jag gjorde mer. 

Men när jag gick av den där bussen, gav V. en kram så kände jag ju att jag gjort alldeles rätt val .såklart. Att sitta ensam på bussen och glo ut genom rutan kommer jag säkert få många fler tillfällen att göra.

Men att betyda något för någon annan, det kommer inte alltid av sig själv. Det måste man ibland välja.

Och som sagt, hoppas ni fattar att poängen med detta inlägg inte är att visa hur bra jag är. Utan tvärtom, hur icke-god jag/vi är om vi inte tar aktiva val för att motverka egoismen och bekvämligheten.

sen måste jag väl inse att alla människor inte VILL göra något för andra, utan medvetet vill sätta sig själv i främsta rummet. det tycker jag bara är sorgligt, men det får bli ett annat inlägg. 

God natt vänner.

Kärlek! /ia