jaha, jag har ju som vana att utvärdera varje års upplaga av mina skidtävlingar. när man spelade fotboll så tävlade/ var man ju matchtaggad massa gånger per säsong, nu blir det ju typ 1 gång per år så då får man ju koncentrera sig på den gången.
mina mål:
- vara slut och trött när jag kom i mål: haha, supercheck! började typ gråta sista kilometern, och kunde inte stå på benen när jag kom i mål och trodde jag skulle få hjärtinfarkt. (jag trotsade min o-form och körde på samma taktik som vanligt: spurta de tio sista kilometrarna. det var jobbigt!)
- slå tiden 2.37: check! att åka på 2.08 känns som en stor bonus, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. lite, lite surt kan man väl kanske ändå få tycka att det är att jag missade min bästa tid, fjolårets, med 15 sek. 15 ynka sekunder, på 30km. nästan komiskt.
- slå morsan: jodå, det kirrade jag rätt lätt, med ca 25min. men så är jag ju 24 och mamma 60+, så pinsamt för mig vore det väl annars.
placering: 53 i motionsklass, kom ju 31:a förra året, men ändå helt ok och supernöjd. slog ju iallafall säkert 7000 åkare :)
övrigt:
blodsmak i munnen? check!
blåsor i händerna? check!
svettigt? check!
det som räddade mig idag är att Tjejvasan är relativt lättåkt. för i de delar det var lite uppförsbackar kände jag verkligen att flåset inte var i gammal god form - jag trodde jag skulle dö. men under alla de kilometrar där det är lättåkt och man kan staka kände jag mig stark som ett djur, och det var där jag fick vittring om en bra tid och pressade mig själv ändå in i väggen - jag tävlar ju som sagt bara en gång per år så om jag åker ända upp till Mora för att åka skidor kan jag ju lika gärna ta i och bli nöjd. .
har rätt ofta komplex över att jag tycker jag har för mycket/breda axlar och armar, men idag var jag riktigt lycklig över det faktiskt. med inte så mycket fäste så var det fint att orka staka typ hela tiden.
det jag framförallt är glad och nöjd över idag är att jag har bevisat för mig själv: jag kan om jag vill. har tycket att jag haft lite dålig inställning, att jag inte kan prestera, att jag är lat osv. MEN om jag verkligen VILL när tävlingsinstinkten slår till, då kan jag fortfarande prestera och göra mer än vad jag tror jag klarar av. jag kan pressa mig själv hårt. fortfarande.
häftig känsla.
jaha, nu ska ni slippa mitt längdåkningsnörderi ett tag - men det där med tränig och sånt är ju ett liiiiiitet intresse jag har :)
mina mål:
- vara slut och trött när jag kom i mål: haha, supercheck! började typ gråta sista kilometern, och kunde inte stå på benen när jag kom i mål och trodde jag skulle få hjärtinfarkt. (jag trotsade min o-form och körde på samma taktik som vanligt: spurta de tio sista kilometrarna. det var jobbigt!)
- slå tiden 2.37: check! att åka på 2.08 känns som en stor bonus, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. lite, lite surt kan man väl kanske ändå få tycka att det är att jag missade min bästa tid, fjolårets, med 15 sek. 15 ynka sekunder, på 30km. nästan komiskt.
- slå morsan: jodå, det kirrade jag rätt lätt, med ca 25min. men så är jag ju 24 och mamma 60+, så pinsamt för mig vore det väl annars.
placering: 53 i motionsklass, kom ju 31:a förra året, men ändå helt ok och supernöjd. slog ju iallafall säkert 7000 åkare :)
övrigt:
blodsmak i munnen? check!
blåsor i händerna? check!
svettigt? check!
det som räddade mig idag är att Tjejvasan är relativt lättåkt. för i de delar det var lite uppförsbackar kände jag verkligen att flåset inte var i gammal god form - jag trodde jag skulle dö. men under alla de kilometrar där det är lättåkt och man kan staka kände jag mig stark som ett djur, och det var där jag fick vittring om en bra tid och pressade mig själv ändå in i väggen - jag tävlar ju som sagt bara en gång per år så om jag åker ända upp till Mora för att åka skidor kan jag ju lika gärna ta i och bli nöjd. .
har rätt ofta komplex över att jag tycker jag har för mycket/breda axlar och armar, men idag var jag riktigt lycklig över det faktiskt. med inte så mycket fäste så var det fint att orka staka typ hela tiden.
det jag framförallt är glad och nöjd över idag är att jag har bevisat för mig själv: jag kan om jag vill. har tycket att jag haft lite dålig inställning, att jag inte kan prestera, att jag är lat osv. MEN om jag verkligen VILL när tävlingsinstinkten slår till, då kan jag fortfarande prestera och göra mer än vad jag tror jag klarar av. jag kan pressa mig själv hårt. fortfarande.
häftig känsla.
och så världens största tack till min helt underbara pappa som alltid, alltid ställer upp. han ägnade hela dagen igår åt att fixa våra skidor. och hela dagen idag åt att skjutsa och serva oss. även fast han egentligen inte tycker det är jättekul. men är man snällast i världen och bäst så gör man tydligen sånt. har jag fått bevisat år, efter år efter år. det är kärlek.
jaha, nu ska ni slippa mitt längdåkningsnörderi ett tag - men det där med tränig och sånt är ju ett liiiiiitet intresse jag har :)
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar