att aldrig vända om

Stafettvasan imorn:

Team Göpa, startnummer 25, om nån vill ha koll.
Jag åker 3:e sträckan Evertsberg-Oxberg, 14km.

Personligt mål: sikta på att ta mina 14km på under timmen kanske är någorlunda rimligt?
Jag ska satsa på att köra skiten ur mig iallafall, det är helt klart. plocka fram tävlingsidioten. det ÄR ju tävling ju!

kärlek/ ia. 

when I’m on my knees, I still belive

ibland 'roar' jag mig med att läsa lite gamla blogginlägg jag skrivit. brukar ta samma månad som nu, fast föregående år. att se hur man tänkte, levde, för ett år sen gör att man får lite bättre perspektiv på de steg man tagit, den utveckling man gjort.

och OJ. jag blir nästan lite rädd. och ledsen. och glad. 
för när jag läser februari 2012:s tankar så ser jag hur ätstörningsstyrda de delvis är. och då tyckte jag ändå (och så var det ju också) att jag var mycket friskare än förut. men jag ser så många strimmor av ångest. och då försöker man ju delvis ändå hålla det utanför bloggen.

och då inser jag: vad frisk jag blivit. utan att jag nästan tänkt på det själv. kanske framförallt under och efter Indien-resan. vilken välsignelse det är. att få må bra trots att man inte är helnöjd med kroppen. vem är det liksom? men den är stark, den är frisk och den bär mig. jag har så mycket mer energi och livslust nu. har så det räcker till att dela med mig av till andra. DET är någonting stort att vara tacksam över.

ett annat friskhetstecken är att jag inte känner så stort behov av att prata om det. förut ville jag, men jag gjorde det inte. stängde in mina sjuka tankar i mig själv. men nu är det ok ändå.

eftermiddagspromenad efter att jag vaknat efter nattjobb igår.

någonting i lite samma tema:
idag har jag fått uppleva den där förunderliga känslan av att vara glad utan anledning. eller jo, egentligen finns det ju massa anledningar att vara glad jämt, typ mat på bordet, tak över huvudet, frisk kropp, familj och vänner osv.
men i dag har jag haft den där häftiga känslan av att vara buren.
för det är liksom inte så att det inte alls finns några bekymmer i mitt liv. det gör det. saker som gör mig livrädd. jag är rädd att gå sönder. jag är rädd för aldrig mer. men det är häftigt att känna hur man kan få bli lyft ovanför de där bekymren och känna: jag är inte rädd. allt ordnar sig.
smärta gör ont, men man dör inte av det. jag vet att jag överlever. inte för att jag är stark. jag är ganska svag faktiskt, i mig själv. men det finns kraft att hämta. och hämtar man kraft från honom som skapat hela jorden så borde det ju finnas rätt rejält att ta av. eller hur? :)


OCH
idag har också varit en soft dag för att jag har haft lust, kraft, ork och energi till att göra sånt där man aldrig gör annars. bockat av tusen punkter på to-do-listan. såna här dagar när jag är 'tvingad' till vila (ska ju åka stafettvasan imorgon och sparar på krutet- då ska energin spruta!) och man dessutom är jobb-ledig så får jag ju lov att sysselsätta mig med annat. och det kan vara skönt och roligt. när jag jobbar eller tränar hårt blir jag ju ofta så trött att allt annat känns jobbigt att ta tag i.
men idag har jag tvättat, sytt, plockat ihop, packat, sorterat kläder, lådor, flyttkartonger osv. packat upp julklappar, haha.
en riktig pysseldag här hemma, och I like it.
det är nice att umgås med folk när man är ledig. men ibland är det nog bra att lugna sig och få lite egentid också.

såna här dagar blir man ju sugen på att ha sitt eget hem igen och pyssla och dona och feja och göra det fint och så. inreda. 
vi får la se när det blir verklighet igen. ska nog inte bo hemma hela livet iaf ;)

men en sak som jag stor-gillar med lilla Baggbo är att det inte är så mycket gatlampor här så man får promenera i mörkret. mysigt och perfekt för att tänka och drömma. man ser stjärnorna och månljuset. känner sig lite ett med naturen och världen sådär. flummigt? - jag är lite flummig ibland.

kärlek! /ia.

att göra, följa, vara, bli

en del av mina inlägg på senaste tiden har ju gått på temat att det lilla är meningsfullt, att det är sporrande att bli uppmanad att göra saker, att det kanske ibland fokuseras för mycket på vissa sakfrågor i frikyrkan (alkohol och sex) osv.

och här kommer ytterligare ett sådant inlägg, eller en fortsättning snarare:

det är enkelt att göra saker som betyder mycket för många människor. ändå kan vi fokusera så mycket på det där som betyder något för MIG.

jag är åter inne på det där med t.ex. sex- och alkohol-grejen/attityderna inom frikyrkan vs. viljan att göra något för andra.
den där duktigheten, att det är fasaderna utåt som räknas. visst, det kan vara bra att tänka på att man är ett föredöme eller att ta avstånd från vissa saker blir en markering mot det här samhället vi lever i där kropp och sex lätt kan bli en slit-och slängvara som utnyttjas tills allt blir alldeles urvattnat eller en alkoholindustri som sätter så många människor i skiten.

MEN.
i kristenheten, där jag umgåtts, har det i vissa kretsar varit självklart att leva 'fromt' och inte se åt alkohol eller kyssa en kille man inte är i princip-gift-med...
...men när vi går på affären och handlar, så är det ingen som ens tänker tanken att handla miljömedvetet. de något dyrarare kravbananerna är liksom inte ens ett alternativ.
många kunde inte alls tänka sig att lägga pengar i kollektboxen eller att ge något till en tiggare.
arbeta ideelt? nä fy!

öh ursäkta vad sa du? kravbananer? vad har sex och kravbananer med varandra att göra?

jo det ska jag berätta nu!
att ha sex med fel person kan skada dig själv. och den andra parten. alltså två personer. och ja, har man sex hejvilt med vem som helst kan ju iofs ganska många personer bli skadade. och JA, det är ett viktigt sätt att ära Gud, sin skapare, att hantera sex på ett bra sätt.

MEN också: att vara en medveten konsument. att försöka handla krav, rättvisemärkt, miljömärkt osv, kan påverka oerhört många personer! (men du kanske inte tycker att det räknas eftersom du inte ser och inte känner de här personerna, eftersom de råkar bo i Afrika, Sydamerika eller Kina. människor är ju lite mindre värda då eller? det kanske inte spelar nån roll att människor blir förgiftade på bananplantage, att barnarbete är vanligt i Asien, att regnskogar skövlas i Brasilien? det där är ju inte världens centrum, Sverige, liksom?)

att ge pengar till välgörenhet, matpaket, vaccinationsprogram, skaffa ett fadderbarn , hur många människors liv tror du vi kan påverka på ett positivt sätt då? massvis!

att ta hand om skapelsen och ALLA människorna på jorden, är också ett sätt att ära Gud. och jag tror det är viktigt.

att syna sin egen moral in i sömmarna, så mycket att man bara kollar ner i sin egen navel och förvrider hjärnsubstansen på sig själv, och dömer sig själv hårt hårt hårt när man misslyckas, tror jag på något sätt kan vara en sorts egoism. som att mitt liv vore det viktigaste i hela universum.

visst, det är bra att tänka på vilken sorts människa man vill vara och syna sina handlingar och se vad de får för konsekvenser.
men att bara fokusera på sig själv, om man lyckas leva upp till alla höga krav man själv, eller andra (man tror att andra) har på en, tror jag kan leda till att man glömmer bort de andra.

de andra, som behöver vår hjälp,
jag tror man kan bli så fokuserad på att leva rätt, vara rätt, att JAG ska bli en 100-poängs människa, att man blir både handlingsförlamad och paralyserad.
man tror att man måste bli rätt först, och sedan kan man börja agera. man tror att om man misslyckats och gjort fel, 'syndat', så är det kört och då är man aldrig mera värd att försöka påverka andra. man tror att man först måste bli glad och lycklig, sen kan man hjälpa andra.
man tror att man måste kunna hela Bibeln utantill för att få yttra sig i tros-frågor (haha, ordvitsen där!).
man tror att man måste vara rik innan man kan dela med sig av pengar till andra.
man tror man måste förstå allt om Gud innan man kan börja prata offentligt om honom.


kanske det är precis tvärtom? jag tror det. jag har upplevt det.

- man blir glad och lycklig av att dela med sig och hjälpa andra. man kan innebära något positivt för andra även om man själv mår dåligt. och kanske är det i den processen, när man slutar navelskåda sitt eget mående som det vänder och man inser: heey, jag är en helt ok människa och det räcker med att jag gör så gott jag kan.

- kanske är det när jag delar med mig av mina materiella tillgångar, mina pengar, trots att jag är en 'fattig' student (hur många är egentligen fattiga av oss medelklass-svenssons?) som min ekonomi blir välsignad.

- kanske är det när jag inser att jag aldrig helt och fullt kan fatta Gud (det är ju det som är det bra, att han är större och smartare än vi kan förstå) och aldrig helt kommer inse Bibeln till 100%, som jag ser det spännande och utmanande i att försöka leva i det lilla jag fattar, istället för att tro att kunskap om allt är det som ska lösa livets mysterium..

kärlek! /ia

jag vill vara på väg, men våga stanna.

när jag är glad....

så vill jag inte analysera. inte tänka. på hur och varför och sen och vad som kan gå fel. 
de dagar jag har en lyckofågel i bröstet vill jag bara vara där. stanna i känslan. bevara den.
tacksam, glad och nöjd över att få vara med och leva. vara med och känna.
något stort - tacksam att få känna något så stort.

jag vill inte vara rädd. inte låta oron ta över.

när allt är bra och man inte vill vara någon annanstans
då tänker jag inte på allt som kanske inte är perfekt. 

så:
jag analyserar inte, jag är inte rädd, jag tänker inte på framtiden hundra år fram.
jag ÄR här. nu. levande.
tar tacksamt emot de dagar man får stryka lilla lyckofågeln lätt över vingarna. 

man vet inte hur länge man lever. det kan ta slut imorgon.
men NU. är jag här.
hos dig.

kärlek! /ia.

I Bibeln står det rätt mycket om gärningar.

 T.ex. att människor ska ära Gud när de ser de goda gärningar som de troende gör (borde göra). Att vi kristna ärar Gud genom att utföra goda gärningar. Att man ska få lön utefter sina gärningar. Att man ska vara ett föredöme -genom goda gärningar. Att vi ska uppmuntra varandra att utföra goda gärningar. Att en tro utan gärningar är död. Att man ska visa sin tro inte genom sina ord utan genom sina gärningar. Att tro utan gärningar är utan verkan. Att tron blir fullkomlig när den samverkar med gärningar. (leta i Bibeln själv om ni inte tror mig)

förr (typ några år sen eller så?) tyckte jag det här var jättejobbigt. Varför räcker det inte med att tro? Att tro i hjärtat - så är allt frid och fröjd. Men att jag måste göra grejer, det tyckte jag var jobbigt. Troligtvis på grund av just den inställningen, jag trodde att jag MÅSTE göra grejer. Som jag inte själv ville. 

Nu tycker jag inte orden om gärningar är ett dugg skrämmande/jobbiga, utan jag ser det bara som en otroligt positiv möjlighet att få göra något gott. Orden peppar och sporrar mig enormt. Att göra något betydelsefullt med mitt liv, i det stora hela, mina livsmål och planer, men också det lilla vardagslivet: att varje gärning har betydelse.

Visst, man gör fel ibland. Så som man vet att man inte borde göra. Egoismen och bekvämligheten tar över. MEN tänk, vilken MÖJLIGHET, att varje dag få chansen att utföra något gott. Goda gärningar. Vara som ett träd som bär frukt: att människor blir glada i ens närhet. att man kan få sprida något gott: tröst, kärlek, empati, uppmuntran. Att man kan få hjälpa någon. Fysiskt, psykiskt, andligt, socialt eller hursomhelst.

När jag inte längre tycker det är läskigt/ pressande att behöva göra saker så ser jag hur otroligt fullproppad Bibeln är med dels personer som utför gärningar, goda eller onda, samt uppmaningar från Jesus att faktiskt göra saker. (älska, följa, bota, lysa, förlåta, tjäna, söka det goda, inte döma, be, ge, vara kloka, göra gott, tala gott, ge de hungriga mat, de nakna kläder osv)

Och det behöver inte alls vara det där du är rädd för eller inte vill göra (typ ställa dig på ett torg och predika) utan se det som en pepp på att det du är bra på, det är en gåva från Gud, och det vill han att du ska använda på bästa sätt. 

Jag tror att livet, och tron, kan bli så oerhört mycket häftigare om man inte tänker att man ska begränsa det till vad man tror privat i sitt lilla hjärta, utan låter det speglas i det man gör. Jag tror att man, kortsiktigt och långsiktigt, kan påverka människor otroligt mycket och otroligt positivt om man delar med sig av de gåvor Gud gett en.

Sluta vara rädd för att du inte är tillräckligt 'bra'. Alla människor gör fel, så är det bara. Alla sårar någon annan någon gång. MEN det finns sådan oerhört stor potential att göra mer gott än ont. Om man liksom vågar vara den man är, den man är skapad till att vara.
Och jag tror det blir definitivt enklare att bli den där människan man själv, och Gud, vill att man ska vara om man försöker lyssna in hans röst, läsa hans ord, kommunicera genom bön.


Du har alla möjligheter i världen att påverka den här världen vi lever i på ett positivt sätt. Ta den chansen! Inte för att du måste, borde, utan för att det är så sjukt bra/häftigt/roligt att vara den goda versionen av sig själv.

det är vad jag tänker och tror.
kärlek! /ia.

Perhaps I'll be a bird one day if I am good enough and I'll spread out my wings and fly away and give up all this stuff

världens-snällaste-tjej-tänker-ibland-på-fåglar. borde kunna säga ifrån och vara stark.  önskar-och-drömmer-att-hon-hade-vingar. sluta tro att man kan anpassa sig till allas vilja. vill-vara lätt-som-en-fjäder. om ingen kunde göra illa. om-jag-kunde lyfta, flyga-härifrån. jag har stora drömmar kvar.

kärlek! /ia. 

blod,svett,tårar

jaha, jag har ju som vana att utvärdera varje års upplaga av mina skidtävlingar. när man spelade fotboll så tävlade/ var man ju matchtaggad massa gånger per säsong, nu blir det ju typ 1 gång per år så då får man ju koncentrera sig på den gången.

mina mål:
- vara slut och trött när jag kom i mål: haha, supercheck! började typ gråta sista kilometern, och kunde inte stå på benen när jag kom i mål och trodde jag skulle få hjärtinfarkt. (jag trotsade min o-form och körde på samma taktik som vanligt: spurta de tio sista kilometrarna. det var jobbigt!)

- slå tiden 2.37: check! att åka på 2.08 känns som en stor bonus, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. lite, lite surt kan man väl kanske ändå få tycka att det är att jag missade min bästa tid, fjolårets, med 15 sek. 15 ynka sekunder, på 30km. nästan komiskt.

- slå morsan: jodå, det kirrade jag rätt lätt, med ca 25min. men så är jag ju 24 och mamma 60+, så pinsamt för mig vore det väl annars.

placering: 53 i motionsklass, kom ju 31:a förra året, men ändå helt ok och supernöjd. slog ju iallafall säkert 7000 åkare :)

övrigt:
blodsmak i munnen? check!
blåsor i händerna? check!
svettigt? check!


det som räddade mig idag är att Tjejvasan är relativt lättåkt. för i de delar det var lite uppförsbackar kände jag verkligen att flåset inte var i gammal god form - jag trodde jag skulle dö. men under alla de kilometrar där det är lättåkt och man kan staka kände jag mig stark som ett djur, och det var där jag fick vittring om en bra tid och pressade mig själv ändå in i väggen - jag tävlar ju som sagt bara en gång per år så om jag åker ända upp till Mora för att åka skidor kan jag ju lika gärna ta i och bli nöjd. .

har rätt ofta komplex över att jag tycker jag har för mycket/breda axlar och armar, men idag var jag riktigt lycklig över det faktiskt. med inte så mycket fäste så var det fint att orka staka typ hela tiden.

det jag framförallt är glad och nöjd över idag är att jag har bevisat för mig själv: jag kan om jag vill. har tycket att jag haft lite dålig inställning, att jag inte kan prestera, att jag är lat osv. MEN om jag verkligen VILL när tävlingsinstinkten slår till, då kan jag fortfarande prestera och göra mer än vad jag tror jag klarar av. jag kan pressa mig själv hårt. fortfarande.
häftig känsla.

och så världens största tack till min helt underbara pappa som alltid, alltid ställer upp. han ägnade hela dagen igår åt att fixa våra skidor. och hela dagen idag åt att skjutsa och serva oss. även fast han egentligen inte tycker det är jättekul. men är man snällast i världen och bäst så gör man tydligen sånt. har jag fått bevisat år, efter år efter år. det är kärlek. 

jaha, nu ska ni slippa mitt längdåkningsnörderi ett tag - men det där med tränig och sånt är ju ett liiiiiitet intresse jag har :)

kärlek! /ia

You're a supernova, you take my breath away

jaha, och så imorgon var det dags för Tjejvasan igen. tredje året i rad.

men det är annorlunda i år. är inte alls lika nervös eller samma prestationsångest. börjar ju få lite rutin på det.

men, framförallt, och det är ju lite tråkigt: jag har inte så mycket prestationsångest eftersom jag vet att jag inte kommer kunna prestera på den nivån jag vill. jag kommer inte kunna förbättra min tid och placering från förra året (som i efterhand ju var bra gjort, 31:a i motionsklass, av över 7000 deltagare), och man vill ju hela tiden förbättra sig. så det känns ju lite avslaget på nått vis.
varför jag inte kommer förbättra mig? har rejält sämre kondis och sämre grundträning i kroppen än förra året, var ju i Indien 3mån i höstat och mest latade mig :)
och inte har jag direkt hårdtränat sen jag kom hem heller, förra året hade jag ju Vasaloppet som motiverade mig.

MEN
lite mål kan man ju självklart ha ändå:
- göra mitt bästa och vara rejält trött när jag kommer i mål
- slå tiden från min första Tjejvasa: 2.37
- spöa morsan

har varit lite sugen på att sälja min startplats men nu när jag ändå ska åka är jag i allafall ruggigt motiverad att göra det så bra som möjligt. 

det värsta är: att pressa kroppen när man inte är i form och är dåligt tränad är ju så himla jobbigt. jag bävar helt enkelt för 30km:s plåga imorgon.

man ska härdas! :D

vi hörs imorn. 

puss. 

kärlek! /ia. 

Sverige, Sverige älskade land. en tiger som skäms, jag vet hur det känns.

Idag ställdes jag inför ett val.

Och det jag kom fram till var detta:

När det gäller mig själv (jag vet ju inte hur ni är? – förutom Jessica Kalles som jag vet och är helt övertygad om är en sådan där god människa av naturen, haha) så ÄR jag inte snäll/god/en bra människa utan jag får lov att göra aktiva VAL för att åtminstonde FÖRSÖKA vara det.

Skulle ta bussen in till stan.

Sugen på att sitta tyst, själv. Tänka, lyssna på musik. Vara, vila. Så där svenskt ni vet, så långt från nån annan som möjligt.

Då, när jag skulle gå på, ser jag min mammas väninna. Eller en vän till familjen. Som vi i många år har försökt stötta och hjälpa lite. Hon är invandrare, har haft det tufft med psykisk sjukdom, arbetslöshet, med mera med mera.

Hade jag jättestor lust att sätta mig bredvid henne och prata? Nä.

Men vilken sida av mig var det som inte ville det? jo den där egoistiska, bekväma, inåtriktade, navelskådande sidan av mig.

Den sidan av mig som vill vara en god medmänniska, hon ville sätta sig där och prata. För det gör man! Om man är schysst.

Och tack och lov.

Den goda sidan vann. Jag gjorde VALET att försöka. Det jag vet att jag egentligen, innerst inne vill. 

Och vi pratade.

Och hon berättade. Hon har det tufft. I ett helt annat inlägg kanske jag kan spy ur mig all galla över hur hemskt jag tycker det är att hennes man, som hon har en treårig dotter tillsammans med, har utvisats ur Sverige. Fastän han hade jobb och sånt. Kunde ganska bra svenska. Hade vart här i ganska många år. och framförallt: han har sitt barn här.

Och hon berättar hur dottern frågar efter sin pappa. Såklart. Och hur tonårssonen är trotsig och fått underkänt i vissa skolämnen. Och hur hon haft sin mamma där för att överhuvudtaget orka med, i sorgen efter att hennes man utvisats. Och hur hon går i rörelseterapi för att hon har varit så spänd i axel-nackpartiet så att hon inte kunnat vrida på huvudet. Hur de haft både influensan och magsjukan därhemma. Ensam med barnen.

Eftersom j**** Sverige utvisat pappan.

Lilla V och Edvin i somras. 

Jaja.

Aaaaaaarg blir man ju.

Och jag önskar att jag gjorde mer. 

Men när jag gick av den där bussen, gav V. en kram så kände jag ju att jag gjort alldeles rätt val .såklart. Att sitta ensam på bussen och glo ut genom rutan kommer jag säkert få många fler tillfällen att göra.

Men att betyda något för någon annan, det kommer inte alltid av sig själv. Det måste man ibland välja.

Och som sagt, hoppas ni fattar att poängen med detta inlägg inte är att visa hur bra jag är. Utan tvärtom, hur icke-god jag/vi är om vi inte tar aktiva val för att motverka egoismen och bekvämligheten.

sen måste jag väl inse att alla människor inte VILL göra något för andra, utan medvetet vill sätta sig själv i främsta rummet. det tycker jag bara är sorgligt, men det får bli ett annat inlägg. 

God natt vänner.

Kärlek! /ia

that it's all for the best?

även om jag nästintill friskförklarat mig själv så kan det komma dagar då man känner sig som en stooooor fet elefant. och man blir så förbannad på sig själv för att man äter så mycket, äter fel, tränar fel, tränar för lite, är för lat, promenerar för lite, har för dålig diciplin, äter för mycket fett/socker/kolhydrater etc. att min kropp kommer förfalla och jag kommer öka i vikt non-stop tills jag väger hundra kilo. 

ja såna dagar kommer ibland, de mönstren är ju rätt rejält inkörda i huvudet. (och lite sant är det också, jag HAR dålig diciplin!)
och man önskar att någon kunde slå en i huvudet med en stekpanna. för att tänka smartare eller för att slippa vara med. 

MEN
då får man vara tacksam för att dessa känslor och dagar är undantag numera, inte vardag. 

och det är samma gamla vanliga medicin som hjälper när paniken vill tränga sig på: träna skiten ur sig. vissa gånger funkar det inte ens att tänka tanken att bemöta den där ångesten med klok tankeverksamhet. jag måste bara ut och röra på mig!
åkte hemifrån som ett stort åskmoln och kom tillbaka som en glad liten solstråle. 
1 mil skidor i hets-tempo räddade min kväll :)

kärlek! /ia. 

More of you

traditionellt (och bibliskt) sett är ju det här fastetiden. (från förra veckan fram till påsk) det var ju därför man åt semlor, för att lägga på sig så man klarade sig fram till påsk, då fastetiden är över. och det är därför man äter ägg på påsk, för att de blev sparade på under fastan.

nuförtiden är vi ju ett folk som gärna njuter och äter upp oss och tar allt vad vi kan få och vill ha allt det goda som livet kan erbjuda.
men att avstå från något? nä, det är inte så modernt. 

vilken är tanken med att avstå? hur kan man tjäna/komma närmare Gud med det? ska man inte bara njuta och vara glad och tacksam för allt vi har?
jorå... men kanske kan det att man avstår väcka en ännu djupare tacksamhet. för det är när jag avstår som jag inser hur mycket det betyder för mig.
och vad vi har och tar förgivet och som andra människor saknar. 

att fasta kan också innebära att ta bort saker ur mitt liv som tar fokus från Gud. och OJ, vad mycket saker det är. egentligen. i detta hiskeliga tempo vi lever i.

har genom åren, sen jag gick bibelskola, varje år i faste-tiden försökt införa någon form av personlig fasta. det har bland annat varit att facebook-fasta en dag i veckan i fastetiden. en bra grej! förra året testade jag att vara utan mat i ca 36h, bara vatten. det var lite smådrygt men gick bra.

i år kör jag dock på detta: En musikfri dag (tisdagar) i veckan fram till påsk. man lyssnar ju på musik typ-hela-tiden när man är ledig. alltid på. och jag tror det kan störa. bli ett brus som hindrar mig från att höra mina egna tankar och kanske Guds. dessutom proppar man ju sig full med en massa musik som kanske egentligen inte har världens bästa budskap... ? jo, heltklart är musiken en avgud ibland.

så idag har jag haft det tyst.
ganska ovant. lite jobbigt. man blir ju såååå sugen på att lyssna på den där låten man bara absolut måste höra just nu.

men.
det är lite skönt också.
lite mindre stressigt.
lite mer plats för att tänka, be.

vad kan du tänka dig att avstå ifrån?
vad vore bra för dig att avstå ifrån?

(t.ex. tv, dator, facebook, alkohol, telefon, mat, socker, shopping, sex, aktiviteter, porr, smink, droger, jobb? )

utmana dig själv!
allt går bara man bestämmer sig för det.

Majorda beach, Goa, India.
saknar ibland.

kärlek! /ia.

drömmar gjorda av glas

ibland drabbas jag ju av den där känslan av att jag inte gör något. att allt hela tiden måste vara meningsfullt och när jag inte räddar världen så slänger jag bort mitt liv. det är bra att ha höga ambitioner, men det är lätt att prestationsångesten tar över. istället för livsglädjen. att det blir för mycket grubblerier och navelskåderi, istället för glädjespridning. 

då är det bra att tänka såhär istället, som jag har försökt börjat göra:

ALLT man gör som betyder NÅGOT, (om det så är det lilla minsta av det minsta,) för någon annan, är viktigt och meningsfullt.

att hålla upp dörren för någon. le mot en tant. erbjuda sig att diska. hålla någon som spyr i handen. bjuda någon på fika. skicka ett gulligt sms. 
ja ni fattar. listan kan göras oändlig. det där lilla. 

med den inställningen är det så mycket enklare att slappna av och släppa pressen på sig själv. lättare att hitta det meningsfulla i den lilla, vackra, vardagen.

sen kan man ju drömma om att göra något stort också.
ska ju förresten berätta om mitt nya projekt. gör det snart :) nu är det lite mera bestämt och klart, men inte hundra ännu - vi får se om det blir bra.

puss och godnatt.
kärlek! /ia.

ps. och om man vill bibel-koppla det hela kan man ju tänka på att Jesus sa: allt vad ni har gjort för en av dessa som är mina minsta, det har ni gjort för mig.

det tål att tänkas på.
puss igen!  d.s

Reach for the stars so if you fall you land on a cloud

nu när jag bestämt mig, för att jobba och bli kvar i Falun och kvar på öron-näsa-hals i nästan ett och ett halvt år från och med nu så har jag också bestämt mig för att göra det helhjärtat. 

och med helhjärtat menar jag ungefär såhär:
- jag vill bli världens bästa öron-näsa-hals sjuksköterska
- jag vill bli världens bästa kollega

typ. men inte som en prestation. jag kommer nog aldrig bli mest kunnig, mest händig. men däremot vill jag vara närvarande. till hundra procent. att när jag är på jobbet, då är jag där. tillgänglig.
jag vill vara glad och positiv och fylld med ork. jag vill visa empati och stöd för de patienterna som behöver det. våga möta det svåra. 

jag vill lära mig och bli duktig. kunna hantera stress. ha struktur. jag vill visa respekt för patienter och arbetskamrater, respekt men också mod att stå upp och försvara det som behöver försvaras. 
jag vill sprida god stämning och inte vara negativ, inte klaga, inte snacka skit. men samtidigt inte mesig, våga säga ifrån och säga nej. 

en, faktiskt, viktig grej för att orka det här tror jag är fysiken. och jag orkar, för damn vad stark jag känner mig ibland. nu när jag äter ordentlig mat, tränar hårt och mycket men inte för hårt. sova rätt, äta rätt, träna rätt. 

och att ha kul på fritiden. ladda batterierna, fylla på med livsenergi. bli lite kramad och pussad på kanske?

söka Gud. tröst och stöd. läsa bibeln, be. få det där dagliga brödet, som gör att man orkar, allt, för man vet att det finns kraft att hämta som är så mycket större och mycket mer än vad jag orkar i mig själv. vila ut. ha frid i tanken att jag är skapad och älskad och att det finns en mening och en plan. och när man själv fuckar-upp allt så finns Han där ändå och man får landa mjukt, gråta ut och man får ny kraft och man behöver inte alltid orka allt.

OCH
det jag egentligen hade tänkt säga i detta inlägg (jag är ju rätt ofta väldigt lång-dragen av mig) är att jag blev så himla hjärte-glad när jag bestämt mig för jobbet och det visade sig att en av mina kollegor som bestämt sig för att sluta, inte skulle göra det utan bli kvar. och extra, extra glad för det blev jag inte bara av anledningen att hon är en as-skön person och kul att arbeta med utan även för att hon är kristen. och det är viktigt. och bra. för mig. att få jobba på en arbetsplats, där vi av en faktiskt ganska liten personalgrupp, är flera stycken kristna känns oerhört bra. rätt, som att jag är på rätt ställe. att vi liksom tillsammans kan få ha den dimensionen av vårat arbete, hålla ihop, dela svåra saker och be för dem.

en sak till som jag tycker är coolt med att bli 'vuxen' och börja jobba är att man kan hitta de finaste av vänner i åldern 40, 50, 60... älskar det! att man är på lite olika ställen i livet med lite olika livserfarenheter och olika perspektiv... det är ju så himla berikande. 

hör ni att det är en positiv livsglad tjej som snackar eller? haha.

love life vare ja.

kärlek! /ia. 

do you remember?

fick mig ju lite indiska vänner när jag var där i höstas, bland annat en kille som jobbar som dörrvakt/vaktmästare/assistent på den vårdcentral där jag var i nio veckor.

han berättade att patienterna på vårdcentralen frågar efter mig och undrar när jag ska komma tillbaka. tror ni att hjärtat smälter eller?

blir både alldeles glad och ledsen på samma gång. för det är ju så när man bygger relationer på ett ställe där man inte stannar kvar... man åker, och kommer troligtvis aldrig tillbaka. och det känns lite, lite som man sviker.

men ändå.

det värmer. och svider.

och jag undrar hur många fler gånger ska man göra så? får man göra så? bygga relationer som är kortsiktiga? bygga relationer när man vet att man åker? men jag tror att det ändå är värt det. dom fina minnena tillsammans, är värt det.

kärlek! /ia

I'm a strong woman. But sometimes I'm weak for you

att vilja bli omtyckt och älskad
till varje pris
även när man inte själv vet vem man är

rädslan
att bli lämnad
att inte vilja vara den som går

rädslan att bli kvar
rädslan att ge upp
att i ett krampaktigt grepp
hålla tag 
i drömmen 
om oss


fortsättning följer, nu måste jag till jobbet. tjing!

kärlek! /ia

livet leker?

ett utav mina allra bästa må-bra tips är: dra på dig ordentliga täckkläder, gå ut i snön och LEK!

det är ju så himla roligt. med rätt påklädning är ju varken kyla eller snö ett bekymmer - bara mysigt.
jag tycker ju om både att åka längdskidor och snowboard, (passade på att göra båda två igår när jag var ledig = bra ledig dag!)
MEN om man inte vill vintersporta kan man ju gå ut och promenera, skotta snö eller leka runt lite bara.

det gjorde jag häromdan. hade tänkt träna men var för trött och lat så jag gick ut och var ute i snön ett tag bara. botade 25-års krisen med att bete mig som en femåring: klättrade upp på balkongen och hoppade ner i snöhögar. en liten adrenalinkick blev det allt :)

 lite suddiga mobilbilder:

 

ja, snö alltså.
livets påhitt! <3>

kärlek! /ia.

klok-orden

nu när jag tycker att jag har lite dålig tid att blogga så är det ju dumt att försöka skriva något själv det någon annan uttrycker helt klockrent. Så jag citerar Hanna /Tant Ruth och hoppas det är ok?

'Att ha en relation med Gud (alltså inte bara tro att han finns utan då du också vill leva tillsammans med Gud i vardagen) och inte läsa Bibeln är som att ha en kompis som jag inte vet någonting om. Vår relation och våra samtal går endast ut på hur jag mår och vem jag är. Jag har egentligen ingen aning om vad den andre vill säga eller ens vem personen är på djupet. Genom att läsa Bibeln lär du dig om vem Gud är, vad han tycker, hur han reagerar och vilka råd och önskningar han vill ge dig. Genom att läsa Bibeln varje dag, lär du känna Gud. Då har du inte bara kunskap om vem och hur han är, då vet du. Du vet vem han är och du känner honom. Bibeln blir det enklaste och säkraste sättet att höra Guds röst på.'

hej vad bra skrivet tycker jag!

jag känner mig inte tvingad till att läsa bibeln för att jag är kristen. Jag VILL läsa Bibeln, för jag VET att det gör något bra med mig. Korrigerar mig när jag är ute på villovägar. Gör att jag får en bättre människosyn. Gör att jag vill vara generös mot de fattiga. Gör att jag blir peppad till att älska människor istället för att skåda mig själv i naveln. 

Försöker att bibeln ska vara en del av mitt dagliga bröd, att det skall vara lika viktigt och självklart som att äta frukost, för att få en bra start på dagen. För att orka och bli balanserad/fokuserad på rätt saker. 

kärlek! /ia

och snart ska någon driva ut demonen, snart ska vi vakna i ett paradis

har säkert skrivit något liknande inlägg men gör det igen:

vad underbart det är att få må bra!

tänk tanken att du får ångest/mår dåligt av att äta och i ett par timmar därefter. och så äter man ca 4-6ggr på en dag. det blir ganska många gånger/många timmar med dåligt mående.

nu
när jag inte längre får det. när jag inte lever mitt liv på det sättet..... är allt så mycket enklare, gladare, mer underbart. man kan se hur fantastiskt livet är (ibland iallafall, hehe) och framförallt: hur fantastiska andra människor är, hur fantastiskt det är att få leva i samspel och samklang med dem. ge och ta. ömsesidigt utbyte. skratta tillsammans - istället för att vara fylld av ett ångestmonster som vill äta upp en inifrån.


denna vecka har det varit semmeldagen. i många år en dag fylld av jobbigheter. jag gruvade mig flera dagar i förväg. för jag VILLE ju äta, det är ju gott. Men jag FICK INTE för mina inre röster. Jag ville inte för jag visste vilken ångest som skulle komma som ett brev på posten efteråt. Hur jag skulle ångra mig, hur jag skulle känna mig 'moffig' , utan självkontroll. Hur jag skulle förakta mig själv.

nu skiter jag i sånt där. jag vet att jag inte blir tjock av att äta en semla. jag tycker det är helt ok att njuta lite av det man kan i vardagen. jag inser det mysiga i av att sitta tillsammans med andra och njuta av fika och gemenskap. dessutom: Semlor är ju så fuckat gott! mitt favorit fika-bröd tror jag, skulle kunna äta det till frukost, lunch, middag - året om:) nästan..


































igår var jag på examensmiddag hos Kristin. väldans trevligt.
förut var alltid sådana där tillställningar en blandning av glädje och ångest. jag blev alltid nervös och orolig när jag skulle käka middag tillsammans med mina vänner. ibland maskade jag mig ur, för att jag inte pallade. det där som skulle vara så trevligt, middag tillsammans med goda vänner... jag kunde aldrig riktigt slappna av. kunde inte njuta. satt och tänkte på hur lite jag måste äta och hur mycket jag måste träna dagen efter för att bli av med det där jag ätit.

damn! man kan inte leva sitt liv så. jag är ledsen över all glädje jag gått miste om under de här åren MEN sjukt glad över att jag gör så längre.
så lycklig och TACKSAM över att jag numera kan njuta och slappna av tillsammans med vänner även när det innehåller mat, efterätter, vin osv.
kalorierna har inte makten över mitt liv längre.

jag försökte få ner den där ångesten genom ord på ett papper en gång. har publicerat det förut men gör det igen. tycker jag har lyckats fånga en känsla. 

De där tankarna.

Som övermannar dig.

Överfaller dig. Våldtar dig. Bränner dig. Äter dig. Inifrån och ut.

Den där känslan.

Det gnager, tär, kliar, sticks.

Och du kvävs. Han stryper dig.

Den elaka herr Ångest, som bara vill det onda i ditt liv.

Det där trycket – över ditt bröst.

När han tar det som är ditt.

Din glädje, ditt lugn, din frid -  dig själv.

När han vill plåga dig.

I en helveteseld.

Den där oron

När det kryper i dig – kryper tusen kryp av obehag

Rastlösheten – bara springa, springa,

Fort

Bort från han som jagar dig.

Han, som vill skrämma dig till döds.

Men

Det är inte sant.

Han finns inte.

Han är i din hjärna

Och ju mer du springer - desto fortare kommer han jaga dig

Stanna upp

Andas

Se honom i ögonen

Dra ut honom i ljuset

Och du kommer se:

Han är bara inbillning. Ett luftslott.

Ditt hjärnspöke

-          Och nu är han död och finns inte mer..!

 FRI, GLAD och TACKSAM.

kärlek! /ia

det blir bra.

senaste tiden har jag haft lite beslutsångest deluxe. ålderskris och vad vill jag med mitt liv och om jag inte gör det nu så blir allt för sent.

senast igår förmiddag var jag på väg in till min chef för att säga att jag ångrat mig om vikariatet jag blivit erbjuden. att jag inte vill bli fast. att jag vill åka till Afrika i vår.

ja det har varit den jobbiga frågan. Afrika eller inte Afrika? och jag SKA åka till Afrika, så är det bara. MEN det blir inte att jag gör det i vår.
och det känns bra faktiskt.

visst, man ska passa på att leva livet, göra det man vill göra medan man är ung och fri. MEN eftersom jag inte hade någon super-genomtänkt plan på vad jag ville göra och hur, ingen drömresa på gång, så känns det okej att vänta lite, till nästa år typ.

däremot, det vikariat jag blivit erbjuden känns lite som ett drömvik. 75% i botten, att utgå ifrån, sen möjlighet att jobba extra på det. 100% över sommaren (inte helt drömmen kanske, men det funkar!). sen ett graviditetsvik i typ ett år från september - september 2014. Långt fram ju!

allt det här är bara muntligt avtalat och inga papper påskrivna, så än ska man väl inte säga hej. och ja, jobbar jag så länge så har jag väl kanske tillräckligt med LAS-dagar för att bli fast anställd. om man nu vill det...
.. då kommer jag ha jobbat ca 2,5 år på öron. kanske dags att byta?

MEN det känns himla bra, för det är en väldans bra arbetsplats och jag har världens bästa kollegor. på riktigt! utvecklas fortfarande massor, rolig blandning av patienter.


och det jag egentligen tänkte säga med det här inlägget var att jag tror det är viktigt (speciellt om man är en vel-putt som jag och tycker det är svårt och jobbigt med beslut) att när man väl har tagit sitt beslut så gäller det att vara glad och nöjd med det. inte ångra sig, inte gräma sig, inte tänka om. 

så nu tänker jag inte tänka på: tänk om jag aldrig kommer till Afrika utan: åh vad roligt att jag har jobb på en superbra arbetsplats i nästan ett och ett halvt år framöver! i en stad jag trivs i. jag har möjlighet att rota mig, utveckla relationer, investera min tid i meningsfulla saker. fundera ännu mera på vad jag vill med mitt liv, vad jag vill kämpa för. jag har en vecka i Italien i september att se fram emot, och fyra veckor i Indien & Nepal i höst, så resande blir det ju ändå :)

ja.
jag är riktigt GLAD faktiskt. lite läskigt, men spännande att prova på att vara nått annat än timmis. man kanske blir liksom ännu mera delaktig då på nått vis.

och ja det här innebär ju också plötsligt att jag blir bjurs/falu-bo i minst ett och ett halvt år till. (förresten kan man ju säga upp sig om man rå-ångrar sig!) det bara förlängs och förlängs, mina göteborgs, umeå och new york planer kanske flyger åt skogen? just nu känns det helt ok.

nöjd och fridfull över mitt val. litar på att Gud har nån smart plan för mig och mitt liv. yeah yeah.

kärlek! /ia. 

kom alla mina små kycklingar!

ibland när jag jobbar tänker jag att jag skulle vilja krama om varenda ensam människa i det här landet. tänk bara att få ge en feting-kram till den stackars lilla ensamma människan som inte fått en kram på tio år typ.

speciellt ömmar mitt hjärta för såna där fågelunge-tunna gamla damer. som ser ut som de skulle gå sönder om man rörde dem (så okej, lite försiktig i mitt kramande skulle jag väl få lov att vara då). eller cancerpatienterna. tänk om jag fick ta med dem hem och bjuda dem på kaffe och snacka skit i timmar utan den där ständigt närvarande stressen att man har tusen arbetsuppgifter att utföra.

tänk om jag fick sno med nån unge från typ somalia eller iran eller azerbadjan hem en eftermiddag. leka och busa lite.

tänk om jag kunde adoptera någon trevlig äldre herre till min låtsas morfar/farfar. jag har ju ingen egen, och har aldrig haft. miss it!

kanske tur jag håller mig i skinnet från att göra allt det här - hade nog blivit anmäld för sexuella övergrepp typ, haha.

nä men seriöst, är det inte lite för lite kroppskontakt i det här landet. om man inte har någon, som i de perioder jag nästan levt i celibat-svältheten med mig själv, shit kroppen ömmar ju efter närhet ju.

ja, tänk om jag kunde samla in alla ensamma gamla människor under mina vingar. bli en kycklingmamma. 
jag skulle trivas...:)


ska vi sammanfatta det hela såhär kanske:
sprid så mycket kärlek, värme och närhet du kan. du vet aldrig vad det kan betyda för någon.

kärlek! /ia.

vi delar med oss

dels en bild jag såg hos Amanda och som jag tyckte var så himla skön:

haha! ;)

och dels ett sms-citat jag fick idag, jag låter avsänderen förbli anonym, men tycke det var så skönt uttryckt det med:

'...det var ju trevligt men alla män kommer ju med en touch av ångest ;)  '

dagens glädje.
kärlek! /ia.

livet. det friluftiga livet.

i fredags var en stor dag i mitt liv.
jag railade för första gången. ja på snowboard alltså.
hoppade lite mer än jag brukar  (jag och M. var typ ensamma i hela parken så då vågar ju även en sån nybörjare som jag prova på lite) och insåg att det kan vara bra att veta hur man gör när man ska landa också.
haha.


foto: M. Jansz



och igår fortsatte friluftsaktiviteterna med att jag tjurskalligt tvingade mig själv att ge mig iväg till Sörskog och åka 18km i igensnöade spår. det stod ju i almanackan att jag skulle åka = alltså åker jag. det som är gött är ju iallafall att det är bra träning när det går tungt.

men schysst att spendera jobblediga dagar utomhus och att röra på sig. det är mitt hetaste må-bra tips! fick feting-träningsvärk av snowboardåkningen också. typ exakt överallt.

och sen fortsatte gårdagen med systerbesök av Anna, Mats och Edvin. Lilla gullplutten som för närvarande visst älskar att säga ' Ia '. och systeryster friserade mig.

och sen blev det 25-års partaj i stan hos finaste Johanna-vännen. Väldigt lyckat. Tack för en trevlig kväll med mycket skratt, gott fika och bubbel, fint sällskap och lite vardagsrumsdans. lätt i hjärtat.

drömåldern?

förmiddagen spenderades under ett täcke och jag åt frukost när jag kom till jobbet klockan ett. haha. inte riktigt likt min livvstil, jag som brukar vara uppe och hurta halv åtta fast jag är ledig. men det är fint att bara få vara också. livsnjuta lite.

och ja, nu jobb till 21.30.

det var helgen det. Puss.

något starkare än känslan

nånting jag tänkte på alldeles perioden efter jag kommit hem från Indien:

det är inte alltid man känner Gud så starkt. så där så man blir alldeles uppfylld och känslosvallande och brinnande. det är inte alltid man kan vara i 'flowet' och känna: wow, Gud!.

men när jag känner att min vilja, mina tankar, mina livsmål fortfarande går i enighet med Guds tankar så är det ändå ok. ibland kommer sådana perioder då känslolivet tillsammans med Gud är lite dött. men om man fortfarande VILL rätt saker, så tror jag inte man behöver oroa sig så mycket. att man fortfarande vill vara barmhärtig och god och hjälpsam. att man fortfarande vill kämpa mot orättvisor och vill sätta andras bästa framför sitt eget ego. om man fortfarande vill berätta för andra om sin tro..att man fortfarande blir upprörd över fattigdomen, svält, krig. att man vill be och läsa bibeln, även om man inte känner för't, för man vet att det är bra för en.

sen..
kommer flowet tillbaka när man minst anar det.

men om man bara bygger sin relation till Gud på känslor så blir det nog väldigt svajigt. att ha Jesus som föredöme i mitt liv handlar minst lika mycket, nej mer, om ett viljebeslut än att det alltid känns så himla bra alla gånger.
För nä, det känns inte alltid bra att ibland känna sig som ett Ufo i 2010-talets Sverige. Det är väl inte alltid alla runt omkring en tycker det är så himla hippt och modernt att vara kristen.
Men det skiter jag i. 
om jag tror, är stakt förvissad, om att något är sant och att det är värt att rätta sitt liv efter det, så var det väl en struntsak om folk tycker man är hipp eller bara konstig.

tullipaner... ett vårtecken. 

kärlek! /ia

yeah

igår frågade en pappa till en patient om jag spelade innebandy.
idag när jag gick in till en patient var bland det första han frågade om jag var skidåkare.
senare på dagen frågade en tredje patient... om jag spelade innebandy..

sjutton, ser jag så vältränad och sportig ut eller? haha
men nä, innebandykarriären var kort och skall inte återupptas.

kärlek /ia.

jag tänker alltså finns jag

jag vill säga något vettigt. men när ska man ha tid för det? klockan är över halv elva och jag ska upp strax efter fem.

idag har jag träffat Joakim, my-best-friend. jag saknade det så länge och nu har jag insett att jag har det. kommer ihåg att det var min önskning till jultomten ett år, haha. att få ha en bästa vän. 
en bästa-vän är en sådan som lyssnar på ens världsproblem och sedan tar ner en på jorden genom att skratta och konstatera att man är en tjej. en tjej i allra högsta grad, med tjejiga problem.
att få skratta och bli lätt i hjärtat. det är sådant man har bästa vänner till.

tack jultomten.
eller tack Gud....?

ja, jag skriver inte så mycket om Gud nu. inte så mycket som jag skulle önska iallafall. för det kräver tid och inspiration och flow.

men jag TÄNKER mycket på honom. nästan jämt. så hjärnan knakar. ibland blir jag inte riktigt klok. så då jag får träna på att vila. vila i glädjen och tryggheten och vissheten och kärleken och att jag inte fattar allt, aldrig kommer fatta allt,  och att jag inte fattar hur man ska leva sitt liv.

och det är coolt. trots att jag failar så himla mycket får jag vara med i Guds laguppställning ändå. får vara med på spelplanen. han litar på mig, trots att jag strular till det och är som en liten uppkäftig skitunge. som tror att jag kan själv. 
ja det är stort. att få chans, på chans, på chans. och vi kommer nog aldrig ens ana hur mycket han vill oss väl och hur stora planer han har för oss och vi kommer aldrig ens se alla de snedsteg vi tar som han får lov att ha överseende med och förlåta oss för. för att han älskar oss och han älskar att vi har den fria viljan och måste välja honom.


och så tänkte jag säga att jag idag fått ett sådant där erbjudande som man borde bli superglad av. om man letar efter trygghet. (om man är normal?) om man däremot letar efter frihet känns det mest scary. men det blir bra, det blir fint, det ordnar sig!

och att imorn få ha torsdag, fast ha fredag, att få helgfeeling och få vara ledig fre+lör. att få längta efter någon och veta att det bara är timmar kvar...tills man ska drunkna litegrann. det är fint att få ha det så.

kärlek! /ia

när vi har allt vill vi ha mer

tänkte på en sak när jag gick ut från jobbet (sjukhuset) häromdagen: här går jag ut, tar helg, är ledig och fri. många andra som går ut genom de här dörrarna är långt ifrån fria. de är bundna i sjukdomar, bundna i sina egna kroppar.
de kan inte lämna det sjuka i dörren, utan måste släpa med det hem. den där sjukdomen, skadan de inte har bett om. men drabbats av ändå. det tar aldrig paus, aldrig ledigt, aldrig helg.

det är så sjuuuukt TACKSAMT att få vara fri och frisk. man glömmer ofta det.

kärlek! /ia

dråpligheterna:

igår efter min sväng om på gymmet ställdes jag inför detta smaskiga dilemma: ta mig underkläder nästan-helt-genomvåta av svett eller ta på mig underkläder helt-genomvåta av en utläckt vattenflaska i väskan....
delikat! 
(jag valde alternativ nr 2!)

i söndagskväll när jag skulle köra hem från Micke så startade jag bilen, gick ut och skrapade rutorna.... utan att tänka på att lägga i handbromsen, stod ju platt trodde jag. men icke sa nicke, bilen började rulla....OCH smartskaft som man är så gör man ju det första/bästa man kan för att få stopp på eländet: sätter dit foten bakom hjulet. bilen stannade och min fot blev blå, haha

i dag skulle jag ner en snabbis på stan (Apoteket, hehe) och i snön och i en nedförsbacke.... svisch sa det, och så låg jag där på arselet. mitt på stan. fint! :) hann inte ens reagera och ta emot mig, tur man är ung och smidig ;)

och idag är en märklig dag.
första gången sedan jag kom hem från Indien (27nov) så åkte jag direkt hem från jobbet när jag jobbat dag. ingen träning alltså. OCH jag ska inte träna nu heller (har för ont i benen/röven sedan passet igår) utan vara HEMMA en hel kväll. 
Ha! det var så längesedan att jag inte ens kan minnas vad man gör? läsa en bok?

nädå, det kan nog vara bra. jag lagar mat åt mamma och pappa (ugnstekt falukorv + potatis åt dem - en matig sallad åt mig;) )
jag plockar tvätt och ska diska. sådant där jag blivit bortskämd med att inte göra så ofta - det riktiga livet alltså.

har dessutom gjort min egen eld i vedspisen idag - jag är stolt. sånt där jag borde lära mig men har en alldeles för händig pappa - så jag själv inte lärt mig ett piss. men ska försöka bli en praktisk, händig liten fru. (men inte så mycket som syrran - nån måtta får det vara - nån utav oss måste ju spela den fina stadsfröken av oss - inte för mycket smuts under naglarna liksom!)
(jag drömde en gång om att bo i New York - gör jag det fortfarande?)

ja rätt skönt att bara softa lite. som pappa sa, det märks inte så mycket att jag bor här eftersom jag mest bara sover hemma.

också nice att få lite tid att blogga. nu sitter jag här iförd den perfekta bloggklädseln: mysbyxor, tredubbla (!) raggsockor, mjukiströja+ mammas sticktröja ovanpå. heh.

tårt-lördag på 86-års kalas. nice! 

vad ska jag mer säga? 
jo, att sådana här kvällar får man tid att bocka av nångra punkter på to-do- listan. skriver viktiga mejl, jag har nämligen (kanske) något nytt, stort, på gång i mitt projekt: 'jag-inbillar-mig-att-jag-måste-rädda-världen' haha.
nädå, ni vet väl att jag tycker det är viktigt att göra meningsfulla saker. det här kan bli en sån grej.
och nu fick ni bara en teaser ;)

puss, nu ska jag ut och powerwalka lite. helt motionslös kan jag ju inte bli idag.

kärlek! /ia.

förresten, jag behöver väl inte ens säga att jag ÄLSKAR att det snöar! :D 

here we go again

Liiiite komiskt tyckte jag det var, med tanke på förra inläggets rubrik, när jag på måfå slog upp ett bibelord i morse. detta var vad mina ögon landade på:

'Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött. '

ha. Gud ÄR fyndig och rolig.

veckan som gick hade jag tanken att jag skulle prioritera att göra andra saker än att träna. det landade ändå på fem pass. hoppsan, jag är nog lite beroende ändå. och jag gillar't.
träningen är på något vis som en reservplan. om allt annat skiter sig så finns det liksom där.

nu hinner jag inte skriva mer, ska löpbanda+gymma innan jobbet.
see you!

/ia. 

om mitt stenhjärta fick bli till kött

utav den bibeltext jag läst denna vecka är det något som bränt till lite extra mycket:

'Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? ' 1Joh 3:17


och är det inte precis så jag (vi?) gör. ofta.

till exempel när vi struntar i och bara rusar förbi tiggarna på gatan.

det är så lätt att göra någonting enkelt till någonting svårt. det är så lätt att vi försöker bli teologer istället för att försöka följa Jesus. 
det står ju där, svart på vitt, hur enkelt som helst, att vi inte ska stänga våra hjärtan för de som lider nöd.

men istället vill vi reda ut och förklara. söka kunskap istället för att försöka få ett ödmjukt hjärta. vi (också jag!) är bra på att hitta förklaringar och ursäkter såsom: 'Hur vet jag att uteliggaren inte köper sprit för pengarna'. Eller 'människor borde inte vara så fattiga att de behöver tigga i ett land som Sverige - då har de gjort något så att de får skylla sig själva' eller 'vi har ju ett socialt skyddsnät i Sverige, med soc, försäkringskassa osv osv, alltså är det staten som borde ta hand om dessa människor'

Men tills dess då? Tills staten har tagit hand om dem? Till dem som inte klarar av att leva under det sociala skyddsnätet? Till de som är så fast i sitt alkoholmissbruk att de inte klarar av att köpa något annat än alkohol för pengarna, för att bedöva abstinensen och hungern och ångesten...?


jag får ont i hjärtat och jag skäms varje gång jag, med alla mina pengar, kläder, prylar, jag med min enorma frihet att göra vad jag vill med mitt liv, vänder bort blicken från dem som är fast. fast i skit och elände. när jag blir hård och kylig och fäster blicken rakt fram och inte låtsas se....

... ja då skäms jag.
skäms över att kalla mig kristen.

för det är ju så himla enkelt. egentligen.

vi ska inte stänga våra hjärtan för dem som lider nöd.
om vi har två skjortor ska vi dela med oss åt dem som ingen har. 
ge åt dem som ber dig.

det står så.
enkelt.

vi gör det svårt.
putsar lite mer på vårat ego. egot vi inte ens låtsas om och erkänner att vi har.

gulleplutten jag fick träffa igår

kärlek! /ia

These days I'll walk with you

sådana här dagar...

sen jag kom hem från indien har ju den där ätstörningsgrejen varit bättre än någonsinn. näsintill-i-princip-helt frisk. inga konstiga tankar, ingen mat-ångest. (halleluja, så.himla.skönt. ) lite mycket träningspress ibland, men det kan jag leva med.

MEN.
helt bekväm med den här kroppen som har några kilo mer än vad den hade under sjukdomstiden är jag inte alltid. det är inte alltid kul att se hur man har förändrats och inte riktigt gilla den förändringen. jag jublar inte av glädje när vissa av mina gamla kläder sitter så smälltajt att de inte går att ha. har man haft vikt-fobi i några år så går det inte på tre dagar att bli helt fri från den.

DÅ.
är jag så glad och tacksam, ja som en riktigt välbehövlig välsignelse, en må-bra-pushning och underlättande att jag har förmånen att nästan dagligen ha en liten fågel som viskar bra saker i mitt öra. som säger att jag är fin. som uppskattar den där kroppen jag själv ägnade flera år åt att hata. som tar på mig och läker mig. en beröring som gör det varmt ända in i hjärtat.

just när jag vacklar.
när jag är på väg tillbaka i det där självföraktet, kroppsföraktet.

då säger han de där orden.
tar på den där huden.

och det räddar mig.
det räddar mina tankar från att hamna alldeles snett.
de dumma tankarna hinner inte få fäste innan jag rätas upp igen.

för även om jag inte förstår det själv, även om jag inte fattar varför.
så finns det en famn att landa i.

det är stort och det är tacksamt.
en gudagåva.

kärlek! /ia.