tisdag 26 mars 2013

when love takes over

nu kommer jag skriva ett inlägg som handlar rätt mycket om tro och Gud och Jesus. Det får ni stå ut med eftersom jag har min blogg framförallt för att reda ut, diskutera och dela med mig av de mer 'djupa' funderingar jag har.

Om man lider av sånt där 'duktig-tjej'-syndrom som jag tenderar att göra, så har jag märkt att jag präglas av det även när det gäller min tro på Gud. Att det blir prestationsinriktat. Att JAG ska rädda världen, åt Gud, och då kommer han bli nöjd med mig, väldigt förenklat uttryckt.
Jag tror ju inte att det är/ska vara så här egentligen, men jag hamnar ändå lätt i det diket, kanske av gammal vana? Jag tror att bara jag kämpar tillräckligt hårt så kommer jag lyckas. Och så fort jag inte 'räddar världen', är 'seriös' så får jag dåligt samvete.

Och jag glömmer helt bort Jesus, och det han har gjort för oss.

Vilken tur då att man kan bli påmind, och få lite insikt.
Den första grejen hände i kyrkan förra söndagen. Där brukar vi ju sjunga. Om och till Gud/Jesus typ. (låter skitballt va? ;) ). Och en mening i en sång (om Jesus) träffade mig, gav mig insikt, i min situation där jag stod med min andliga prestationsångest. Meningen var: 'Han är strålande, vit och ren.' och då insåg jag att det gör ju ingenting, spelar ingen roll att jag ibland känner mig så mycket mer svart än vit, eftersom Jesus tagit på sig den rollen för oss, inför Gud, att han var en felfri och perfekt människa, så därför behöver jag inte vara det, så länge jag låter Jesus vara den som för min talan inför Gud.
Vilken befrielse!

Och nästan samma poäng drabbade mig när jag i veckan fick ögonen på ett bibelord, i samma anti-prestationsanda. Det är ur Romarbrevet (5:1) och det står:

"Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus."

Samma grej, heeey vilken befrielse. Jag kan ha frid med Gud, att han är nöjd med mig precis som jag är. Sen blir min 'prestation' att jag faktiskt VILL vara god och göra bra grejer för den här världen, mer som ett gensvar på den kärlek Gud visat mig, att han skapat världen och människorna och att vi bör förvalta det på bästa sätt.

För det är ju liksom det dom är poängen, såhär i påsktider, att Jesus var Gud i människoform som kom till världen för att ta på sig rollen som människa, och göra det felfritt, den enda som förmådde göra det. Han fick också lida och dö för att vi människor, alla av oss, aldrig någonsin ska behöva ta på oss något straff för alla de fel vi gör. Att vi inte behöver vara perfekta, för det kan vi aldrig någonsin vara. Och vi behöver inte känna skuld och skam för vår otillräcklighet utan kan vara fullkomligt FRIA att bara känna oss älskade, värdefulla, bra. Fria att leva, glädjas, älska och leva här i världen med med uppdraget att älska Gud och medmänniskorna i den bästa förmåga vi förmår och orkar. Men inte för att vi måste. Utanför att vi vill.



Kärlek! / ia

Inga kommentarer: