häromkvällen sa Mikael till mig: 'du får allt du vill ha du' (när jag hade berättat om min tjock-gravida katt - jag har ju en stor kattunge- /egen katt -längtan, haha)
och det fick mig att tänka till. för ja, det är ju nästan sant. och tänk vad stort och tacksamt och vilket privilegium att få ha det så.
jag har ett jobb som jag stormtrivs med. som jag längtar till när jag varit ledig någon dag. jag har världens bästa arbetskamrater (det är ju därför jag stormtrivs). jag känner att jag utvecklas, lär mig och kan ta mer ansvar hela tiden. jag blir oerhört glad över alla patient-möten jag får vara med om, varje dag. från de mista ett-åringarna till hundraåringarna (vi hade en sån häromdagen - hur pigg och klar i huvudet som helst -imponerande)
visst, det var helt ok att plugga. men att jobba känns så mycket mer givande, meningsfullt, socialt... ja livet är på riktigt nu liksom. jag känner mig 110% nöjd med mitt yrkesval.
jag har en stabil ekonomi. har lärt mig och leva på ett sådant sätt att jag inte spenderar alla mina pengar utan kan spara till saker jag verkligen vill göra. som att typ resa. att veta att jag kan göra det jag vill - vilken lyx. (sen underlättar det självklart massor just nu när jag snålåker lite på mamma och pappa och bor hemma - jag betalar visserligen lite varje månad, men det är ju inte i närheten av vad det kostar att bo själv)
jag har blivit frisk från en sjukdom som förpestade livet rätt rejält, i rätt många år. att jag nu kan äta utan att må dåligt, att jag inte har viktångest, att jag inte föraktar mig själv..... ja det gör ju att ALLT i det vanliga livet, vardagslivet, blir så mycket bättre och lättare. att slippa gå runt med dessa ständiga tankar och istället ha förmågan att vara glad, njuta av livet osv. det är skillnad som natt och dag.
jag har återfått en bra relation till min familj, bor hemma utan problem, ja jag trivs riktigt bra med det faktiskt. det var inte jättelängesedan som jag hittade på en massa ursäkter och undanflykter för att ens slippa åka ut och hälsa på. (rätt mycket beroende på ätstörningarna också - det var farligt att vara hemma). jag mår bra av att inte bo själv - den där ensamhetskänslan jag ibland brottades med och som gjorde mig destruktiv är nästan aldrig närvarande numera.
mina familjemedlemmar är närvarande, friska och i livet. det är inte alla förunnat, har jag insett.
en annan sak som de senaste månaderna gjort att jag inte så ofta hinner med att känna ensamhetskänslan är ju också att jag träffar och hänger med någon som gör mig väldigt glad och får mig att må bra. den där känslan av att man saknar närhet så mycket att det ömmar i kroppen, den är borta. hud mot hud och man läker av sånt. jag är tacksam att jag får uppleva det tillsammans med en sån fin människa.
nu när jag själv mår bra har jag också vett att uppskatta mina vänner på ett ännu bättre sätt. förstå ännu mer hur fantastiskt fina människor det är. mina tjejer (fruarna), vilken lyx det är att få ha sådana vänner som man hängt tillsammans med i tjugo år och man vet allt om varandras lyckade och mindre lyckade erövringar i livet. man behöver inte låtsas, inte vara bättre än man är. för vi känner varandra.
nu när jag blivit ät-frisk så blir jag inte längre arg på vänner som vill fika, äta mat osv tillsammans. skönt!
jag har vänner i min kyrka som jag kan dela min tro tillsammans med. som man vågar diskutera tvivel och svåra saker man inte fattar. där man vågar ifrågasätta utan rädsla att bli dömd. ärlighet. visa sina sår. vänner som man kan be tillsammans med. vilken välsignelse att ha det så.
jag har drömmar. visioner. det känns som jag har någon sorts plan för mitt liv (lite i dimma, men ändå i någon sorts riktning). jag vill mycket- kanske för mycket, men det måste ju vara bättre än att inte vilja någonting. det känns som mina drömmar och planer är goda. för de inkluderar att försöka hjälpa andra. det känns som om det är Gud som lagt ner den längtan i mig - och då borde det ju leda till något gott.
och viktigt: jag börjar äntligen ta tag lite mer själv i det där att förverkliga mina drömmar. jag har insett att de inte kommer komma till mig automatiskt bara jag sitter på mitt arsle och väntar. i och med (återigen) friskheten från ÄS, så har jag mod att ta tag i saker. jag vågar åka utomlands fastän det kanske innebär rubbade mat och träningsplaner för en period. jag vågar offra nån kväll ibland till att göra andra saker än att träna. jag vågar prioritera tid för andras skull, istället för att bara putsa på min kropp och på mitt ego.
jag har fritidsintressen jag blir alldeles lycklig av (snälla kan det vara snö fram till Maj, please.... ! :) )
jag har en frisk, stark kropp. som orkar massor nu när jag tar hand om den på ett bättre sätt. den orkar jobba och vara aktiv och glad. den orkar träna och köra hårt. den bär mig. jag pallar dålig sömn i måttlig mängd. jag försöker ta hand om den och stoppa i den nyttiga saker i lagom mängd. inte förstöra den med sprit eller cigaretter eller nån annan skit. jag är i balans och jag är stabil.
jag har en tro och en Gud som gör att om precis allt ovanstående skulle försvinna, så skulle jag ändå finnas till med en mening. det skulle bli skit, såklart. jag är rädd att förlora allt det här bra. men jag har något mer än mig själv, något större att leva för än mitt eget självförverkligande, och det känns tryggt. jag har något annat att spegla mitt eget värde i än bara vad andra människor tycker och tänker om mig. jag har en källa att hämta kraft ur. en stor, varm famn att falla och få misslyckas i. en inspiration till att göra mitt bästa av min tid på jorden, att älska andra och älska skapelsen. jag har någon som redan har förlåtit mig och tagit på sig skulden för alla snedsteg jag tar och kommer att ta.
och tro inte att jag tar allt detta förgivet. även om det är lätt att bara rusa på i vardagen, oroa sig för de små små bekymren, så försöker jag ändå varje dag stanna upp en stund och tänka på allt det goda, allt man har att vara tacksam över. det är ju så mycket.
gör det du med. det finns alltid något.
så ja, TACK, TACK, TACK ni alla nämnda och icke nämnda, mig själv, Gud, Jesus och den som låtit sin hankatt vara o-kastrerad så min katt blivit på smällen. heh :)
kärlek! /ia.
och det fick mig att tänka till. för ja, det är ju nästan sant. och tänk vad stort och tacksamt och vilket privilegium att få ha det så.
jag har ett jobb som jag stormtrivs med. som jag längtar till när jag varit ledig någon dag. jag har världens bästa arbetskamrater (det är ju därför jag stormtrivs). jag känner att jag utvecklas, lär mig och kan ta mer ansvar hela tiden. jag blir oerhört glad över alla patient-möten jag får vara med om, varje dag. från de mista ett-åringarna till hundraåringarna (vi hade en sån häromdagen - hur pigg och klar i huvudet som helst -imponerande)
visst, det var helt ok att plugga. men att jobba känns så mycket mer givande, meningsfullt, socialt... ja livet är på riktigt nu liksom. jag känner mig 110% nöjd med mitt yrkesval.
jag har blivit frisk från en sjukdom som förpestade livet rätt rejält, i rätt många år. att jag nu kan äta utan att må dåligt, att jag inte har viktångest, att jag inte föraktar mig själv..... ja det gör ju att ALLT i det vanliga livet, vardagslivet, blir så mycket bättre och lättare. att slippa gå runt med dessa ständiga tankar och istället ha förmågan att vara glad, njuta av livet osv. det är skillnad som natt och dag.
mina familjemedlemmar är närvarande, friska och i livet. det är inte alla förunnat, har jag insett.
en annan sak som de senaste månaderna gjort att jag inte så ofta hinner med att känna ensamhetskänslan är ju också att jag träffar och hänger med någon som gör mig väldigt glad och får mig att må bra. den där känslan av att man saknar närhet så mycket att det ömmar i kroppen, den är borta. hud mot hud och man läker av sånt. jag är tacksam att jag får uppleva det tillsammans med en sån fin människa.
nu när jag själv mår bra har jag också vett att uppskatta mina vänner på ett ännu bättre sätt. förstå ännu mer hur fantastiskt fina människor det är. mina tjejer (fruarna), vilken lyx det är att få ha sådana vänner som man hängt tillsammans med i tjugo år och man vet allt om varandras lyckade och mindre lyckade erövringar i livet. man behöver inte låtsas, inte vara bättre än man är. för vi känner varandra.
nu när jag blivit ät-frisk så blir jag inte längre arg på vänner som vill fika, äta mat osv tillsammans. skönt!
jag har vänner i min kyrka som jag kan dela min tro tillsammans med. som man vågar diskutera tvivel och svåra saker man inte fattar. där man vågar ifrågasätta utan rädsla att bli dömd. ärlighet. visa sina sår. vänner som man kan be tillsammans med. vilken välsignelse att ha det så.
jag har drömmar. visioner. det känns som jag har någon sorts plan för mitt liv (lite i dimma, men ändå i någon sorts riktning). jag vill mycket- kanske för mycket, men det måste ju vara bättre än att inte vilja någonting. det känns som mina drömmar och planer är goda. för de inkluderar att försöka hjälpa andra. det känns som om det är Gud som lagt ner den längtan i mig - och då borde det ju leda till något gott.
och viktigt: jag börjar äntligen ta tag lite mer själv i det där att förverkliga mina drömmar. jag har insett att de inte kommer komma till mig automatiskt bara jag sitter på mitt arsle och väntar. i och med (återigen) friskheten från ÄS, så har jag mod att ta tag i saker. jag vågar åka utomlands fastän det kanske innebär rubbade mat och träningsplaner för en period. jag vågar offra nån kväll ibland till att göra andra saker än att träna. jag vågar prioritera tid för andras skull, istället för att bara putsa på min kropp och på mitt ego.
jag har fritidsintressen jag blir alldeles lycklig av (snälla kan det vara snö fram till Maj, please.... ! :) )
jag har en frisk, stark kropp. som orkar massor nu när jag tar hand om den på ett bättre sätt. den orkar jobba och vara aktiv och glad. den orkar träna och köra hårt. den bär mig. jag pallar dålig sömn i måttlig mängd. jag försöker ta hand om den och stoppa i den nyttiga saker i lagom mängd. inte förstöra den med sprit eller cigaretter eller nån annan skit. jag är i balans och jag är stabil.
jag har en tro och en Gud som gör att om precis allt ovanstående skulle försvinna, så skulle jag ändå finnas till med en mening. det skulle bli skit, såklart. jag är rädd att förlora allt det här bra. men jag har något mer än mig själv, något större att leva för än mitt eget självförverkligande, och det känns tryggt. jag har något annat att spegla mitt eget värde i än bara vad andra människor tycker och tänker om mig. jag har en källa att hämta kraft ur. en stor, varm famn att falla och få misslyckas i. en inspiration till att göra mitt bästa av min tid på jorden, att älska andra och älska skapelsen. jag har någon som redan har förlåtit mig och tagit på sig skulden för alla snedsteg jag tar och kommer att ta.
och tro inte att jag tar allt detta förgivet. även om det är lätt att bara rusa på i vardagen, oroa sig för de små små bekymren, så försöker jag ändå varje dag stanna upp en stund och tänka på allt det goda, allt man har att vara tacksam över. det är ju så mycket.
gör det du med. det finns alltid något.
så ja, TACK, TACK, TACK ni alla nämnda och icke nämnda, mig själv, Gud, Jesus och den som låtit sin hankatt vara o-kastrerad så min katt blivit på smällen. heh :)
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar