jag brottas rätt mycket med min tro nuförtiden. och den förändras och jag funderar och tänker mycket. och det är väl så det ska vara. en tro som är färdig, där man blir bekväm: 'såhär tror jag, punkt slut, ingen kan ändra på det,' då tror jag man är farligt ute. riskerar att tappa kontakten med Gud.
för, trots att det är jobbigt med denna 'växtvärk' (som det ju nästan rent formellt har kommit att kallas i frikkyrkokretsarna) så är det väl i dessa brottningskamper, där man blöter och stöter sin tro, provar den, vad som håller och vad som inte håller, vad som är från Gud och vad som andra människor präntat in i en, vad som är kultur och uppväxt och samhälle... jag tror det är i dessa tankemässiga karuseller och känslomässiga berg-och dalbanor som man kan utveckla sin relation till Gud. komma närmare honom. iallafall om man släpper in Gud i de här brottningskamperna, vågar låta honom se alla de frågor och tvivel och svårigheter man bär på. om man inte skärmar av sig, stänger in sig, tänker: 'när jag vet vad jag tror igen, då kommer jag tillbaks till dig Gud,' utan fortsätter be till honom, söka honom, försöka lyssna in honom.... då tror jag det kan komma nått gott ur all den här växtvärken.
jag har börjat omvärdera så mycket. vad som är viktigt och mindre viktigt. och skulle jag skriva om allt skulle det bli ett inlägg lika lång som tomtens julklappslista, men jag kanske kan dela upp det och skriva om nån grej lite då och då. som en artikelserie typ,(journalistådran i mig vaknar, hehe )
men en sak som jag ska börja skriva om, som kanske är mycket grunden i mina funderingar är att min tro genom åren, speciellt på senaste tiden gjort en (naturlig/sund?) utveckling från att ha handlat väldigt mycket om MIG och GUD till att handla om MIG, GUD och VÄRLDEN(= andra människor, skapelsen, osv)
från att ha funderat väldigt mycket på vilka moraliska kriterier Gud krävde av mig, ville att jag skulle leva upp till (och med ett väldigt dåligt samvete när jag inte lyckades leva upp till dem) så funderar jag nu desto mer på hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt att jag gör mitt bästa för att göra den här världen till ett bättre ställe, hjälpa så många jag förmår, visa på Guds kärlek på bästa sätt till så många jag möter osv.
ju mer jag läser Bibeln desto mer tycker jag se mig att kristen tro, det Jesus kom med, handlar om en samhällsordning, ett sätt att leva i gemenskap med varandra, hur ett 'Guds rike' skulle kunna se ut, vilken världsordning han tänker sig. Hur man ska betee sig mot varandra, de utsatta, ta hand om skapelsen. Vilka karaktärsdrag som bör prägla en kristen (kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, ödmjukhet, trofasthet, självbehärskning. ) och kanske framförallt att lära av det Jesus sa och gjorde. Hans personliget, karaktärsdrag. Eftersom det var han som återspeglade Gud.
visst, det här kanske låter bra.
men ibland blir jag också orolig, det här att JAG, GUD och VÄRLDEN blir allt viktigare för mig gör också att jag tänker att Gud (eller framförallt jag kanske?) har viktigare saker att ägna tid, energi och tankar åt hur högt på moral-stegen, vilka klassiska 'kristna' 10-poängs grejer jag kan pricka av.
jag tänker att när världen faktiskt ser ut som den gör så är väl pengar, konsumtion, vapenindustri, flyktingpolitik, maktmissbruk, fattigdom, svält, sexindustri osv osv desto mer intressanta, viktiga och angelägna frågor? när hela världen håller på att gå åt skogen, ska jag då använda min högst begränsade tankeförmåga åt att ständigt fundera på om jag räcker till eller inte?vad som är rätt och fel, eller istället bara acceptera att jag inte räcker till, men att Gud (pga. Jesus) tycker jag är OK ändå och sen göra det bästa jag kan för sprida lite godhet omkring mig?
MEN
ibland undrar jag ju. Är jag helt ute och cyklar, på helt fel spår när min tro allt mindre handlar om att jag ska bli en perfekt, duktig människa och tron och Gud blir desto mer samhällspolitik för mig?
kanske jag bara blivit lat. jag kanske borde vara både perfekt, duktig OCH rädda världen på samma gång? haha. det kommer bli jobbigt.... ;)
ni vet att jag gillar när ni kommenterar såna här inlägg va? :)
kärlek! /ia.
för, trots att det är jobbigt med denna 'växtvärk' (som det ju nästan rent formellt har kommit att kallas i frikkyrkokretsarna) så är det väl i dessa brottningskamper, där man blöter och stöter sin tro, provar den, vad som håller och vad som inte håller, vad som är från Gud och vad som andra människor präntat in i en, vad som är kultur och uppväxt och samhälle... jag tror det är i dessa tankemässiga karuseller och känslomässiga berg-och dalbanor som man kan utveckla sin relation till Gud. komma närmare honom. iallafall om man släpper in Gud i de här brottningskamperna, vågar låta honom se alla de frågor och tvivel och svårigheter man bär på. om man inte skärmar av sig, stänger in sig, tänker: 'när jag vet vad jag tror igen, då kommer jag tillbaks till dig Gud,' utan fortsätter be till honom, söka honom, försöka lyssna in honom.... då tror jag det kan komma nått gott ur all den här växtvärken.
jag har börjat omvärdera så mycket. vad som är viktigt och mindre viktigt. och skulle jag skriva om allt skulle det bli ett inlägg lika lång som tomtens julklappslista, men jag kanske kan dela upp det och skriva om nån grej lite då och då. som en artikelserie typ,(journalistådran i mig vaknar, hehe )
men en sak som jag ska börja skriva om, som kanske är mycket grunden i mina funderingar är att min tro genom åren, speciellt på senaste tiden gjort en (naturlig/sund?) utveckling från att ha handlat väldigt mycket om MIG och GUD till att handla om MIG, GUD och VÄRLDEN(= andra människor, skapelsen, osv)
från att ha funderat väldigt mycket på vilka moraliska kriterier Gud krävde av mig, ville att jag skulle leva upp till (och med ett väldigt dåligt samvete när jag inte lyckades leva upp till dem) så funderar jag nu desto mer på hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt att jag gör mitt bästa för att göra den här världen till ett bättre ställe, hjälpa så många jag förmår, visa på Guds kärlek på bästa sätt till så många jag möter osv.
ju mer jag läser Bibeln desto mer tycker jag se mig att kristen tro, det Jesus kom med, handlar om en samhällsordning, ett sätt att leva i gemenskap med varandra, hur ett 'Guds rike' skulle kunna se ut, vilken världsordning han tänker sig. Hur man ska betee sig mot varandra, de utsatta, ta hand om skapelsen. Vilka karaktärsdrag som bör prägla en kristen (kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, ödmjukhet, trofasthet, självbehärskning. ) och kanske framförallt att lära av det Jesus sa och gjorde. Hans personliget, karaktärsdrag. Eftersom det var han som återspeglade Gud.
visst, det här kanske låter bra.
men ibland blir jag också orolig, det här att JAG, GUD och VÄRLDEN blir allt viktigare för mig gör också att jag tänker att Gud (eller framförallt jag kanske?) har viktigare saker att ägna tid, energi och tankar åt hur högt på moral-stegen, vilka klassiska 'kristna' 10-poängs grejer jag kan pricka av.
jag tänker att när världen faktiskt ser ut som den gör så är väl pengar, konsumtion, vapenindustri, flyktingpolitik, maktmissbruk, fattigdom, svält, sexindustri osv osv desto mer intressanta, viktiga och angelägna frågor? när hela världen håller på att gå åt skogen, ska jag då använda min högst begränsade tankeförmåga åt att ständigt fundera på om jag räcker till eller inte?vad som är rätt och fel, eller istället bara acceptera att jag inte räcker till, men att Gud (pga. Jesus) tycker jag är OK ändå och sen göra det bästa jag kan för sprida lite godhet omkring mig?
MEN
ibland undrar jag ju. Är jag helt ute och cyklar, på helt fel spår när min tro allt mindre handlar om att jag ska bli en perfekt, duktig människa och tron och Gud blir desto mer samhällspolitik för mig?
kanske jag bara blivit lat. jag kanske borde vara både perfekt, duktig OCH rädda världen på samma gång? haha. det kommer bli jobbigt.... ;)
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar