ibland känns det som jag har en liten djävul på axeln.
han sitter där och när jag är glad, nöjd, lycklig...... så kommer han med ett litet nålstick, och sprätter sönder min rosa sockervaddsballong.
inte ska väl DU vara sådär glad? vad får dig att tro att du förtjänar det? hur kan du vara nöjd? se på dig själv, vad gör du med ditt liv? hur kan du tro att det där räcker? hur kan du inbilla dig att du är tillräcklig, gör tillräckligt?
hur kan du rusa runt och le och glädjas åt livet när det finns så mycket mer att göra? alla människor som går under, vars själar eller kroppar du inte kommer kunna rädda, och allt du gör är att roa dig, äta, glädjas, leka, träna,? kan du inse livets allvar nån gång?
hur kan du tro att du duger? hur kan du tro att du skulle vara accepterad, sådär? hur kan du tro att ditt liv är vitt när hela du är full av svart, ful synd..
förstår du inte att DU förstör allt, eftersom du bara roffar åt dig och eftersom du inte är tillräckligt DUKTIG.
och så ja.
så var det där igen. den välbekanta ångvälten på bröstet. pilen i hjärtat.
och det värsta, ja det allra värsta, med den här djävulen på axeln, är att han vill lura mig. han vill lura mig att tro att det är Gud som säger allt det här.
att det skulle vara Gud som säger att jag inte duger, inte är tillräcklig, är fel, är svart av misslyckanden.
och jag undrar.
min djävul på axeln, är det bara en fysisk reaktion på att min kropp i många år var van vid matångesten och nu när jag inte får det så ersätts den av någon annan släng av samma sak. en kroppslig reaktion för att kroppen vänjde sig vid det? att få en pil i hjärtat då och då?
eller är det uppfostran och möster?. min ingrodda gamla vana att jag måste vara perfekt för att duga nånting till? att jag måste vara duktig, duktig, duktig. att vissa saker är bra och andra saker är dåliga och att man är bra när man gör de bra sakerna och dålig när man gör de dåliga sakerna?
mitt eget, stora, dåliga samvete.
psykologi helt enkelt.
är det på riktigt?
en riktig liten djävul som sitter där, utsänd av nån ond makt som tycker om att förgöra mig och trycka ner mig i skorna och hålla mig på mattan. som vill rycka undan min glädje, för att jag i min glädje blir så sprudlande och tacksam till Gud och att det är ett hot mot den där som inte vill att man ska sprida Guds namn i samband med lycka och glädje? som vet att jag blir tam som ett lam, ja handlingsförlamad, när jag får pilen i hjärtat och ångvälten över bröstet.
eller, är det alternativiet jag inte vill tro på,
Gud som faktiskt säger åt mig att jag inte är good enough.
eller ja, varför skulle inte det kunna vara sant egentligen? jag är inte särskilt good enough.
jag brukar alltid försöka komma med nån smart poäng i slutet av mina inlägg. nån slutsats. nån anledning till det jag skrivit.
men jag hittar ingen poäng eller slutsat i det här.
kanske bara nån sorts vädjan om att få hjälp att strypa den där djävluen. hårt. jag blir så ledsen varje gång han kommer och snackar skit. hyr in sig på min axel. O-INBJUDEN. !
---------------------------------------------------------------------------
senare:
eller jo... kanske nån sorts poäng ändå.
det är lätt allt allt blir rosa-glammigt i våra liv utåt. att vi high-fivar varandras framgångar. skrattar lätt åt all ytlig lycka. att vi bara vill höra om våra vänners chicka-fina-vardagsliv.
men när paniken smyger sig på. tvivlen. livsfrågorna. det jobbiga.
då stänger vi in oss.
berättar inte för nån. för ingen vill väl bli sedd som ett psyk-freak? vem vill öppet säga: heey mitt liv är inte alltid på topp och jag mår dåligt ibland.
det är tabu. för vi borde ju må så bra. 'det är roligare för andra att få höra om när jag mår bra.'
och det är sant.
faktum är ju att ovanstående tankar kanske varit 1% av min dag. och resterande 99% har varit bra och glada.
ändå väljer jag att dela dom jobbiga 1%. varför?
för att DU som ibland också har en djävul på din axel, eller brottas med livet, inte ska känna: jag är den enda bland alla lyckliga människor.
det kanske är ganska mänskligt och okej? att ha lite knasiga tankar ibland?
kärlek! /ia
han sitter där och när jag är glad, nöjd, lycklig...... så kommer han med ett litet nålstick, och sprätter sönder min rosa sockervaddsballong.
inte ska väl DU vara sådär glad? vad får dig att tro att du förtjänar det? hur kan du vara nöjd? se på dig själv, vad gör du med ditt liv? hur kan du tro att det där räcker? hur kan du inbilla dig att du är tillräcklig, gör tillräckligt?
hur kan du rusa runt och le och glädjas åt livet när det finns så mycket mer att göra? alla människor som går under, vars själar eller kroppar du inte kommer kunna rädda, och allt du gör är att roa dig, äta, glädjas, leka, träna,? kan du inse livets allvar nån gång?
hur kan du tro att du duger? hur kan du tro att du skulle vara accepterad, sådär? hur kan du tro att ditt liv är vitt när hela du är full av svart, ful synd..
förstår du inte att DU förstör allt, eftersom du bara roffar åt dig och eftersom du inte är tillräckligt DUKTIG.
och så ja.
så var det där igen. den välbekanta ångvälten på bröstet. pilen i hjärtat.
och det värsta, ja det allra värsta, med den här djävulen på axeln, är att han vill lura mig. han vill lura mig att tro att det är Gud som säger allt det här.
att det skulle vara Gud som säger att jag inte duger, inte är tillräcklig, är fel, är svart av misslyckanden.
och jag undrar.
min djävul på axeln, är det bara en fysisk reaktion på att min kropp i många år var van vid matångesten och nu när jag inte får det så ersätts den av någon annan släng av samma sak. en kroppslig reaktion för att kroppen vänjde sig vid det? att få en pil i hjärtat då och då?
eller är det uppfostran och möster?. min ingrodda gamla vana att jag måste vara perfekt för att duga nånting till? att jag måste vara duktig, duktig, duktig. att vissa saker är bra och andra saker är dåliga och att man är bra när man gör de bra sakerna och dålig när man gör de dåliga sakerna?
mitt eget, stora, dåliga samvete.
psykologi helt enkelt.
är det på riktigt?
en riktig liten djävul som sitter där, utsänd av nån ond makt som tycker om att förgöra mig och trycka ner mig i skorna och hålla mig på mattan. som vill rycka undan min glädje, för att jag i min glädje blir så sprudlande och tacksam till Gud och att det är ett hot mot den där som inte vill att man ska sprida Guds namn i samband med lycka och glädje? som vet att jag blir tam som ett lam, ja handlingsförlamad, när jag får pilen i hjärtat och ångvälten över bröstet.
eller, är det alternativiet jag inte vill tro på,
Gud som faktiskt säger åt mig att jag inte är good enough.
eller ja, varför skulle inte det kunna vara sant egentligen? jag är inte särskilt good enough.
jag brukar alltid försöka komma med nån smart poäng i slutet av mina inlägg. nån slutsats. nån anledning till det jag skrivit.
men jag hittar ingen poäng eller slutsat i det här.
kanske bara nån sorts vädjan om att få hjälp att strypa den där djävluen. hårt. jag blir så ledsen varje gång han kommer och snackar skit. hyr in sig på min axel. O-INBJUDEN. !
---------------------------------------------------------------------------
senare:
eller jo... kanske nån sorts poäng ändå.
det är lätt allt allt blir rosa-glammigt i våra liv utåt. att vi high-fivar varandras framgångar. skrattar lätt åt all ytlig lycka. att vi bara vill höra om våra vänners chicka-fina-vardagsliv.
men när paniken smyger sig på. tvivlen. livsfrågorna. det jobbiga.
då stänger vi in oss.
berättar inte för nån. för ingen vill väl bli sedd som ett psyk-freak? vem vill öppet säga: heey mitt liv är inte alltid på topp och jag mår dåligt ibland.
det är tabu. för vi borde ju må så bra. 'det är roligare för andra att få höra om när jag mår bra.'
och det är sant.
faktum är ju att ovanstående tankar kanske varit 1% av min dag. och resterande 99% har varit bra och glada.
ändå väljer jag att dela dom jobbiga 1%. varför?
för att DU som ibland också har en djävul på din axel, eller brottas med livet, inte ska känna: jag är den enda bland alla lyckliga människor.
det kanske är ganska mänskligt och okej? att ha lite knasiga tankar ibland?
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar