onsdag 20 mars 2013

true love

ni kanske minns att jag för typ 1,5 vecka sen skrev om att jag var lycklig för att katten var gravid. och jo, det var ju andra bra saker också :)

men...
... man får ju liksom inte alltid helt som man vill, inte ens jag.. 

det blidde inga kattungar. och ingen katt alls nu faktiskt. hon dog. orkade inte klämma ut ungarna eller vad det nu var. när jag kom hem igår kväll så hade hon somnat in, min lilla bäbis. i min säng, såklart...

och yes.
nu kan ju nån få kalla mig fånig men: det är ledsamt. även om man är 24år och man är vuxen och en katt 'bara' är ett djur. 

men hon var ju min lilla älskling liksom, min bäbis. i elva år har vi myst ihop. och hon var verkligen världens mest kelsjuka katt, så visst kommer det märkas att hon är borta. tomt. när vi tog henne som kattunge så var det jag som plockade upp henne i sängen när hon var liten och rädd och sen dess har vi liksom varit tajta. när jag har bott hemifrån har jag alltid saknat henne. och de perioderna när det inte alltid varit så roligt hemma och man liksom har tyckt det varit lite jobbigt här så har man alltid kunnat stoppa ansiktet långt ner i hennes mjuka päls och fått lite tröst och värme.

de som inte förstår sig på det här med djur kanske inte fattar att det liksom kan bli som en kär vän. men så är det. och den som säger att man inte kan känna äkta kärlek för ett t.ex. en katt kan stoppa upp sig nånstans,! de är ju liksom de mest trogna, tillgivna, minst svekfulla varelser som finns.

och ja, nu sen jag kom hem från Indien och har bott hemma har hon nog sovit med mig nästan varje natt. i början när jag kom hem alltid ca 2cm från mitt ansikte. eller vilandes i svanken, på rumpan eller över vaderna. myspys! :)

och ja, det var här hos mig hon drog sig undan och var hela tiden på slutet när hon blev dålig. och det var, som sagt, i min säng hon somnade in.
lite extra ont gör det att jag insåg att det var på väg att ske, men sen hade jag bråttom iväg och glömde bort att pussa henne hejdå och när jag kom hem var hon död. och en liten, liten insikt i hur viktigt det kanske kan få vara för människor som har närstående som ligger för döden att få säga ett ordentligt hejdå. så man får avsluta det hela. jag och pluttan fick liksom inget avslut.

klart det kommer bli tomt utan den där varma lilla saken i sängen.
och när jag idag känt mig fånig för att jag känt mig lite låg och opepp så tycker jag ändå faktiskt att det kan få vara ok. 
att man inte alltid måste vara sprudlande och superpepp och glad. att det ibland är ok att man känner att man inte orkar med ett enda krav i hela världen. att man inte känner för att vara god och givande och uppoffrande.
ibland är det ok att vara trött, trött och bara vilja dra ett täcke över huvudet. 
helst med någon man tycker om.
näst helst med en varm katt.
men nä. ibland får man inte precis som man vill.

finaste lilla älsklings bäbisen min

kärlek! /ia.
ps. och skratta inte nu åt denna kärleksförklaring till en katt, för då blir jag arg. heh. ds. 

1 kommentar:

maria sa...

:( Jag vet hur det känns. Det är snart ett år sedan jag skrev det här
http://www.amria.se/index.php/hjartesorg/

Han fattas mig fortfarande, även om jag har katten som är bara min kvar..

Kram