Just promise me we'll be alright

Hjärtat är ju faktiskt bara en muskel. En stor och stark muskel. Den/det går inte sönder bara sådär. Speciellt inte när man är 24år och ung och stark och frisk. Att hjärtat skulle gå sönder är bara en känsla, en inbillning, och inget man får låta ta över.

Förresten.
Så handlar ju påsken om Jesus. Hur han helt följde Guds vilja, inte tog den enkla vägen ut, hur han dog för dig och mig, men också om hur han återuppstod, vann över döden. Och han sa: Den som tror på mig skall aldrig nånsin dö. 

Så såklart inte hjärtat går sönder. Det kan göra lite ont ibland. Men sånt går väl över?

Kärlek! /ia

Fighting against the dead end

'En svart natt, 
på en svart sten,
en svart myra. 

Gud ser den.'

Kärlek! /ia

give me some attitude, bitch! ?

ibland känner jag mig som världens största mes. som att människor, alla och vem som helst, kan köra över mig hur lätt som helst. för att jag är alldeles för snäll och har svårt att säga nej och sätta gränser. som att vem som helst kan ta sig in i mig, in i min kropp, min hjärna och i mitt hjärta och göra precis vad de vill. som jag ställer upp på allt vad andra människor ber mig om. det gäller vänner, yrkesliv, familj, ja nästan alla relationer och situationer.
jag känner mig naiv. och jag har svårt att få fram vad jag vill, hur mina önskningar och planer är.

och ibland när man är sån här, och dessutom hamnar i ett bad-mood av tex. ledsamhet över döda katter, förkylning, dålig sömn, besvikelser, osv, så kan jag känna mig så hopplöst gränslös som att jag vore en urtvättad disktrasa. typ. helt och hållet skör. överkörd av tåget. gråtmild. (men att  jag skulle visa för nån eller erkänna att jag gråtit - aldrig, hehe!)

fast annars. så är jag ju hellre snäll än dum, haha. nämen, jag strävar ju efter att vara ödmjuk. och jag vill ställa upp om jag kan. och jag har inget behov av att vara kaxig eller stolt eller bitchig eller så. MEN, ibland så skulle man kanske behöva lite mer skinn på näsan. lite mer attityd. lite mindre rädsla att säga vad man vill. lite starkare skyddsmurar runt hjärtat, lite mindre gränslös, så att man inte blir den där urtvättade disktrasan.

MEN just när jag känt så. så läste jag ett blogginlägg av en utan mina favoriter, Marcus Birro. Jag citerar honom, det var så fint:

"Men jag har kommit på en sak. Om jag med öppet, naivt hjärta ger mig in i något och någon väljer att utnyttja det, att blåsa mig, så är det inte min förlust. Jag kan aldrig förlora för att jag tror gott om mina medmänniskor. Det är dem som utnyttjar det faktum att jag är naiv som förlorar. "

ja.
jag är naiv. öppenhjärtad. mesig. känslig. sårbar.

men det är jag. och jag ber att Gud ska ta hand om det stackars lilla hjärtat och bevara det från alltför stora sorger och trösta och dra mig upp när jag känner: jag orkar inte mera nu. 

sen: back on track! glädje och tacksamhet. livets fina känslor.

kärlek! /ia

glad påsk helg!

i väntan på nått deep-inlägg får det bli ett vardags:

har jobbat må-ons men nu är jag ledig. hela påsken! wihooo (borde man ju tänka, och det gör jag mest också, men ibland tycker jag ju det är lite jobbigt att vara ledig och ha tid. men hoppas fylla ledigheten med massa roliga aktiviteter och finväder och umgänge, och i så fall blire nog bra)

idag ska jag åka bräda med Mikael och det ser ju ut att vara nice-igt väder. flera veckor sen jag åkte så pepp pepp:)
kyrkan ikväll på knytkalas/påskbuffé/gemenskapskväll. skitbra grej och iniativ tycker jag, vi började med det förra året. man behöver sånt i en församling. komma tillsammans, umgås, skratta, äta.

imorn ska jag nog träffa 'lillsyrran' hehe. finaste emelie som flyttat till östersund men är hemma nu. pepp på det med, att prata och uppdatera varann om det senaste :)
och kanske påskmusik-konsert i bjursåskyrka. högtidligt och svart och sådär på långfredagen. längtar efter svenska kyrkan ibland, och stämningen där,  när jag är i pingst, så det blir nog bra.

och på lördag kommer nog syrran med familj hit och kanske lite mer backen och snowboard och kanske jag ska dra nån sista tur på längdskidorna också.

ja, det var påskplanerna det.

för övrigt håller jag på att planera och styra upp en flytt till stan. jag har ju sagt efter vintern, och det börjar ju bli nu. förutsättningarna ändras hela tiden från kollektiv till sambo till ensam, från etta, fyra, trea, två och allt möjligt. det är lite rörigt men lite spännande och jag återkommer när jag vet mer :)
och är intresserad av alla sorters lägenheter, hör av er om ni vet nått.

puss och kärlek! /ia

when love takes over

nu kommer jag skriva ett inlägg som handlar rätt mycket om tro och Gud och Jesus. Det får ni stå ut med eftersom jag har min blogg framförallt för att reda ut, diskutera och dela med mig av de mer 'djupa' funderingar jag har.

Om man lider av sånt där 'duktig-tjej'-syndrom som jag tenderar att göra, så har jag märkt att jag präglas av det även när det gäller min tro på Gud. Att det blir prestationsinriktat. Att JAG ska rädda världen, åt Gud, och då kommer han bli nöjd med mig, väldigt förenklat uttryckt.
Jag tror ju inte att det är/ska vara så här egentligen, men jag hamnar ändå lätt i det diket, kanske av gammal vana? Jag tror att bara jag kämpar tillräckligt hårt så kommer jag lyckas. Och så fort jag inte 'räddar världen', är 'seriös' så får jag dåligt samvete.

Och jag glömmer helt bort Jesus, och det han har gjort för oss.

Vilken tur då att man kan bli påmind, och få lite insikt.
Den första grejen hände i kyrkan förra söndagen. Där brukar vi ju sjunga. Om och till Gud/Jesus typ. (låter skitballt va? ;) ). Och en mening i en sång (om Jesus) träffade mig, gav mig insikt, i min situation där jag stod med min andliga prestationsångest. Meningen var: 'Han är strålande, vit och ren.' och då insåg jag att det gör ju ingenting, spelar ingen roll att jag ibland känner mig så mycket mer svart än vit, eftersom Jesus tagit på sig den rollen för oss, inför Gud, att han var en felfri och perfekt människa, så därför behöver jag inte vara det, så länge jag låter Jesus vara den som för min talan inför Gud.
Vilken befrielse!

Och nästan samma poäng drabbade mig när jag i veckan fick ögonen på ett bibelord, i samma anti-prestationsanda. Det är ur Romarbrevet (5:1) och det står:

"Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus."

Samma grej, heeey vilken befrielse. Jag kan ha frid med Gud, att han är nöjd med mig precis som jag är. Sen blir min 'prestation' att jag faktiskt VILL vara god och göra bra grejer för den här världen, mer som ett gensvar på den kärlek Gud visat mig, att han skapat världen och människorna och att vi bör förvalta det på bästa sätt.

För det är ju liksom det dom är poängen, såhär i påsktider, att Jesus var Gud i människoform som kom till världen för att ta på sig rollen som människa, och göra det felfritt, den enda som förmådde göra det. Han fick också lida och dö för att vi människor, alla av oss, aldrig någonsin ska behöva ta på oss något straff för alla de fel vi gör. Att vi inte behöver vara perfekta, för det kan vi aldrig någonsin vara. Och vi behöver inte känna skuld och skam för vår otillräcklighet utan kan vara fullkomligt FRIA att bara känna oss älskade, värdefulla, bra. Fria att leva, glädjas, älska och leva här i världen med med uppdraget att älska Gud och medmänniskorna i den bästa förmåga vi förmår och orkar. Men inte för att vi måste. Utanför att vi vill.

Kärlek! / ia

heey

ibland.... i livets berg-och-dalbana... så är det ju spännande. det är roligt med fart och fläkt och det kittlar i magen. man vet inte vad som väntar bakom nästa krön och man gillar't. det går fort och man skriker av förtjusning och man får en kick och tänker: mera, mera och igen!

men ibland....
... ja då blir man faktiskt bara åksjuk. och illamående.
lite spyfärdig nästan.
när man får ont i magen så vill man stanna och kliva av. eller åtminstone få vila en stund.
innan man är redo för nästa åktur.

kärlek! /ia.

because I'm worth it?

om jag jämför mig med personer i min närhet (förutom mina vänner som också jobbar som sjuksköterskor då) så vet jag ingen som inte vet innan dagen börjar om de kommer få tid att ta sin lunchrast eller inte, om man kommer hinna äta eller inte. de behöver inte oroa sig för att få så lågt blodsocker att de känner att de inte kan tänka och arbeta.

de behöver inte fundera på om de kan sluta dagen i tid eller inte utan att sätta sina kollegor i klistret. de behöver inte få dåligt samvete om de går och kissar mer än en-två gånger på sitt arbetspass, rädd att missa den där doktorn man aldrig får fatt i, eller inte kunna svara på en rigning eller ett telefonsamtal bara för att man är på toa i två min.

de behöver inte få ont i magen för att de slänger i sig maten på tio min med tre telefonsamtal (med mat i munnen) under tiden.
de kanske kan sitta ner när de dricker kaffe, inte alltid vara på språng, alltid redo, alltid tillgänglig. alltid ställa upp för verksamheten. för patientena, såklart man gör det. 

de jag jämför mig med behöver inte vara rädda att döda människor, eller skada dem allvarligt, om de inte har hjärnan hundra procent med sig. om man feldoserar medicin eller missar något viktigt.

de jag jämför mig behöver inte jobba varannan helg eller på nätterna. de får vara lediga på röda dagar och får fira jul med sina familjer varje år. 

de jag jämför mig med tjänar FLERA TUSEN mer i månaden än vad jag gör. ofta med kortare utbildning.


och NÄ, jag säger inte att de inte är värda sin lön. det är bara det att jag tycker jag är värd lika mycket. jag vill inte vara bitter och jag älskar mitt arbete, men jag tycker det är så värdelöst att vi som jobbar med människor istället för maskiner och datorer blir så undervärderade.
jag tycker det är värdelöst att jag får mindre betalt för att jag är tjej/kvinna. 

och yes sure, pengar är inte allt och jag är glad att jag har ett jobb osv, osv MEN jag tycker det är orättvist. och nu kanske nån säger att man får skylla sig själv om man väljer dessa yrken för att man VET att det är stressigt, konstiga arbetstider och dålig lön. men bara för att man VET behöver man väl inte vara nöjd med det.

inte vara nöjd med att ha ett jobb som folk knappt klarar av att arbeta heltid i, för att det sliter så mycket? nöjd med att hela tiden höra om nedskärningar, personalbesparingar, effektivisera... hela tiden känna att vi kostar för mycket. och att det hela tiden är oss 'på golvet' det ska sparas på, aldrig läkarna eller de administrativa tjänsterna eller toppcheferna eller politikerna. det är vi som alltid ska ställa upp. medan de går på möten med feta arvoden och har mist trippla löner som oss.

och nej. det är inte stressigt jämt. och visst, vi hinner ibland fika och ha trevligt tillsammans. men man vet aldrig innan hur dagen ska bli. om man ska få äta eller inte. om man ska stressa ihjäl sig eller inte.

ibland när jag går hem från jobbet har jag så dåligt samvete för att jag känner att jag inte hunnit se patienterna såsom jag borde. såsom man önskar att man hann. jag är osäker på att jag gett alla mediciner som jag skulle. om jag checkade av alla listor ordentligt. om jag dokumenterade rätt.

vi torkar spyor, tårar, bajs.
vi tvättar döda kroppar.
vi riskerar att bli utskällda och stå till svars för hela vårdsystemet.
vi springer, stressar, anpassar oss.
ordnar, fixar och donar.
vi blir ständigt avbrutna i våra sysslor för att telefonen ringer.
vi svarar på frågor och finns tillgängliga.
vi möter glädje, sorg, förtvivlan.

jag tycker vi är värda mer. jag tycker vi är värda en skälig lön.

i veckan läste jag en artikel där några politiker i Lund uttryckte att lärarna och sjuksköterskorna var de yrkeskategorier som 'överskattade sina yrkesroller å det grövsta'

jag blir lite förbannad då.
för det handlar om människosyn. vad som är värt något.
/ia. 

I will share your road

jag tror att man i medgångar och motgångar i livet får viktiga insikter om vilka som är de där äkta vännerna.
det är dem som delar dina motgångar och gläds med dig i framgången. på riktigt.

inte de som andas missunnsamhet. och sådant märks.

som tur är vet jag att jag har ett gäng sådana där äkta vänner. det är jag så glad och tacksam för.

'äkta vänskap fördubblar din glädje och delar din sorg'

så sant som det var sagt.

kärlek! /ia.

true love

ni kanske minns att jag för typ 1,5 vecka sen skrev om att jag var lycklig för att katten var gravid. och jo, det var ju andra bra saker också :)

men...
... man får ju liksom inte alltid helt som man vill, inte ens jag.. 

det blidde inga kattungar. och ingen katt alls nu faktiskt. hon dog. orkade inte klämma ut ungarna eller vad det nu var. när jag kom hem igår kväll så hade hon somnat in, min lilla bäbis. i min säng, såklart...

och yes.
nu kan ju nån få kalla mig fånig men: det är ledsamt. även om man är 24år och man är vuxen och en katt 'bara' är ett djur. 

men hon var ju min lilla älskling liksom, min bäbis. i elva år har vi myst ihop. och hon var verkligen världens mest kelsjuka katt, så visst kommer det märkas att hon är borta. tomt. när vi tog henne som kattunge så var det jag som plockade upp henne i sängen när hon var liten och rädd och sen dess har vi liksom varit tajta. när jag har bott hemifrån har jag alltid saknat henne. och de perioderna när det inte alltid varit så roligt hemma och man liksom har tyckt det varit lite jobbigt här så har man alltid kunnat stoppa ansiktet långt ner i hennes mjuka päls och fått lite tröst och värme.

de som inte förstår sig på det här med djur kanske inte fattar att det liksom kan bli som en kär vän. men så är det. och den som säger att man inte kan känna äkta kärlek för ett t.ex. en katt kan stoppa upp sig nånstans,! de är ju liksom de mest trogna, tillgivna, minst svekfulla varelser som finns.

och ja, nu sen jag kom hem från Indien och har bott hemma har hon nog sovit med mig nästan varje natt. i början när jag kom hem alltid ca 2cm från mitt ansikte. eller vilandes i svanken, på rumpan eller över vaderna. myspys! :)

och ja, det var här hos mig hon drog sig undan och var hela tiden på slutet när hon blev dålig. och det var, som sagt, i min säng hon somnade in.
lite extra ont gör det att jag insåg att det var på väg att ske, men sen hade jag bråttom iväg och glömde bort att pussa henne hejdå och när jag kom hem var hon död. och en liten, liten insikt i hur viktigt det kanske kan få vara för människor som har närstående som ligger för döden att få säga ett ordentligt hejdå. så man får avsluta det hela. jag och pluttan fick liksom inget avslut.

klart det kommer bli tomt utan den där varma lilla saken i sängen.
och när jag idag känt mig fånig för att jag känt mig lite låg och opepp så tycker jag ändå faktiskt att det kan få vara ok. 
att man inte alltid måste vara sprudlande och superpepp och glad. att det ibland är ok att man känner att man inte orkar med ett enda krav i hela världen. att man inte känner för att vara god och givande och uppoffrande.
ibland är det ok att vara trött, trött och bara vilja dra ett täcke över huvudet. 
helst med någon man tycker om.
näst helst med en varm katt.
men nä. ibland får man inte precis som man vill.

finaste lilla älsklings bäbisen min

kärlek! /ia.
ps. och skratta inte nu åt denna kärleksförklaring till en katt, för då blir jag arg. heh. ds. 

där elden falnar men fortfarande glöder

idag har jag ju min tysta dag. musik-tystanden. (här, om ni inte minns) tisdagar.  det är ganska jobbigt faktiskt. men nyttigt. 

jag är ledig ganska mycket vardagar just nu. ledig lite för mycket för min smak kanske. ni vet det där att jag inte riktigt gillar att ha tid att tänka och umgås med min egen hjärna. men ok, det är skönt att vara ledig också. och ibland bra att tänka. jag kan faktiskt tänka snälla, fina tankar också, hehe. och komma fram till kloka saker.

och det mera bra med att vara vardags-ledig: man tar tag i såna där saker man tänker man ska ta tag i men aldrig orkar/hinner när man bara är ledig en dag eller så mellan jobb.

nu gör jag det där jag tänkt sen jag kom hem från Indien: sorterar i mina ihop-hafsade flyttlådor. att jag är lite extra peppad på det nu.... kan jag kanske berätta om en annan gång :) Men jag har ju hela tiden sagt att jag ska bo här hemma hos mor&far under vintern. Men nu börjar ju vintern ta slut....? (även fast det inte känns så och jag personligen mycket hellre har -10 än +10 i mars  -skottpengar på mitt huvud nu när jag säger så eller? haha)

hursomhelst.
det jag tillslut skulle komma fram till var detta:
I en av alla lådor, den fylld med böcker, så hittade jag en poesibok, tror jag fick den i studentpresent eller så. Den är utgiven av SL faktiskt, heter Poesi på väg och dikter som alltså suttit uppe i Stockholms länstrafik, tunnelbanan, pendeltågen osv.

slog upp den här, som jag tyckte var fin och ville dela med mig: 

'Ja tack'

En varm hand.

Ett varmt bo.

En varm kofta

att trä på de isande tankarna.

En varm kropp

att trä på kroppen.

En varm själ

att trä på själen.

Ett varmt liv

att trä på det isande livet. 

(Sonja Åkesson 926-1977)

Ja, den talade till mig.                                                                                                                                                                                                                                                                                            

Om att våga säga Ja till kärlek, glädje och lycka. Oavsett vad kanske andra tycker och säger.

Om att våga ta emot det fina i livet när det kommer till en, utan tusen tankar av oro om framtiden. 

Att våga säga Ja, våga må bra, våga släppa alla tankar om dåligt samvete.

Att våga ta emot, våga skratta, våga njuta. Att tacksamt ta emot den hjälp man kan få, även om den kommer från oväntat håll, på oväntat sätt. 

I mitt letande bland lådorna hittade jag också en del texter jag själv skrivit. Jag slås av att de är rätt bra, de fångar känslor. Väldigt svarta och mörka känslor. Det påminner mig och gör mig så oerhört TACKSAM för allt jag har nu, får vara med om. För att jag får må så bra, ha sån frid i själen och i kroppen, inte tusen demoner som ständigt jagar mig.

Jag slås också av att jag nästan aldrig skriver några poetiska texter mer. Jag har ingen inspiration. Jag trampar inte runt i det där svarta längre och då har jag inte heller något att skriva om.

Och vet ni vad.... om 'priset' jag får betala för att må bra är att inte kunna skriva lika bra längre.... då betalar jag mer än gärna det priset. Svarta texter släng er i väggen, nu LEVER jag åtminstone. Kan andas och skratta. Det är värt SÅ MYCKET MER. 

Tack Gud för befrielse. Och värme.

kärlek! /ia.

dead end.

jag brottas rätt mycket med min tro nuförtiden. och den förändras och jag funderar och tänker mycket. och det är väl så det ska vara. en tro som är färdig, där man blir bekväm: 'såhär tror jag, punkt slut, ingen kan ändra på det,' då tror jag man är farligt ute. riskerar att tappa kontakten med Gud.

för, trots att det är jobbigt med denna 'växtvärk' (som det ju nästan rent formellt har kommit att kallas i frikkyrkokretsarna) så är det väl i dessa brottningskamper, där man blöter och stöter sin tro, provar den, vad som håller och vad som inte håller, vad som är från Gud och vad som andra människor präntat in i en, vad som är kultur och uppväxt och samhälle... jag tror det är i dessa tankemässiga karuseller och känslomässiga berg-och dalbanor som man kan utveckla sin relation till Gud. komma närmare honom. iallafall om man släpper in Gud i de här brottningskamperna, vågar låta honom se alla de frågor och tvivel och svårigheter man bär på. om man inte skärmar av sig, stänger in sig, tänker: 'när jag vet vad jag tror igen, då kommer jag tillbaks till dig Gud,' utan fortsätter be till honom, söka honom, försöka lyssna in honom.... då tror jag det kan komma nått gott ur all den här växtvärken.  

jag har börjat omvärdera så mycket. vad som är viktigt och mindre viktigt. och skulle jag skriva om allt skulle det bli ett inlägg lika lång som tomtens julklappslista, men jag kanske kan dela upp det och skriva om nån grej lite då och då. som en artikelserie typ,(journalistådran i mig vaknar, hehe )

men en sak som jag ska börja skriva om, som kanske är mycket grunden i mina funderingar är att min tro genom åren, speciellt på senaste tiden gjort en (naturlig/sund?) utveckling från att ha handlat väldigt mycket om MIG och GUD till att handla om MIG, GUD och VÄRLDEN(= andra människor, skapelsen, osv)

från att ha funderat väldigt mycket på vilka moraliska kriterier Gud krävde av mig, ville att jag skulle leva upp till (och med ett väldigt dåligt samvete när jag inte lyckades leva upp till dem) så funderar jag nu desto mer på hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt att jag gör mitt bästa för att göra den här världen till ett bättre ställe, hjälpa så många jag förmår, visa på Guds kärlek på bästa sätt till så många jag möter osv.

ju mer jag läser Bibeln desto mer tycker jag se mig att kristen tro, det Jesus kom med, handlar om en samhällsordning, ett sätt att leva i gemenskap med varandra, hur ett 'Guds rike' skulle kunna se ut, vilken världsordning han tänker sig. Hur man ska betee sig mot varandra, de utsatta, ta hand om skapelsen. Vilka karaktärsdrag som bör prägla en kristen  (kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, ödmjukhet, trofasthet, självbehärskning. ) och kanske framförallt att lära av det Jesus sa och gjorde. Hans personliget, karaktärsdrag. Eftersom det var han som återspeglade Gud. 

visst, det här kanske låter bra.
men ibland blir jag också orolig, det här att JAG, GUD och VÄRLDEN blir allt viktigare för mig gör också att jag tänker att Gud (eller framförallt jag kanske?) har viktigare saker att ägna tid, energi och tankar åt hur högt på moral-stegen, vilka klassiska 'kristna' 10-poängs grejer jag kan pricka av.

jag tänker att när världen faktiskt ser ut som den gör så är väl pengar, konsumtion, vapenindustri, flyktingpolitik, maktmissbruk, fattigdom, svält, sexindustri osv osv desto mer intressanta, viktiga och angelägna frågor? när hela världen håller på att gå åt skogen, ska jag då använda min högst begränsade tankeförmåga åt att ständigt fundera på om jag räcker till eller inte?vad som är rätt och fel, eller istället bara acceptera att jag inte räcker till, men att Gud (pga. Jesus) tycker jag är OK ändå och sen göra det bästa jag kan för sprida lite godhet omkring mig?

MEN
ibland undrar jag ju. Är jag helt ute och cyklar, på helt fel spår när min tro allt mindre handlar om att jag ska bli en perfekt, duktig människa och tron och Gud blir desto mer samhällspolitik för mig?

kanske jag bara blivit lat. jag kanske borde vara både perfekt, duktig OCH rädda världen på samma gång? haha. det kommer bli jobbigt.... ;)

ni vet att jag gillar när ni kommenterar såna här inlägg va? :)

kärlek! /ia. 

Indien/Nepal

Nu börjar det dra ihop sig igen vänner. Senast 31 Mars ska jag ha anmält mig till Indien/Nepal resan med Rosa Bussarna.  (Mamma och pappa hoppas väl fortfarande på att jag ska ändra mig, - men tji det kommer jag icke!,  haha ) Och jag skulle fortfarande tycka det var väldigt trevligt med ressällskap. Fast annars åker jag ändå, nån trevlig prick att umgås med på den där resan finns det säkert..

Det känns så spännande! För även om detta  visserligen ’bara’ är en turistresa så ser jag det ändå som ett steg i en större plan. Jag åker dit för att lära känna kulturen, och på så sätt folket, mera. Lite om Indien kan jag ju efter mina 10 veckor där i höstas. Nu vill jag lära mig mera! Och det är ju i norra Indien som det finns en del att jobba med. Oerhört tragiska/jobbiga saker och oerhört inspirerande att få komma dit och förhoppningsvis få nån liten aning, känna vibbarna, med egna ögon.  

Vi flyger ju först till New Delhi, resan utgår därifrån. Och om ni inte visste det, det nya, icke smikrande smek/öknamnet  för den staden är: våldtäktstaden. Så hmm, om inte lite vanligt ressällskap är möjligt kanske en personlig livvakt hade varit nice att ha med sig på resan?

Men, vad jag vet och hört så är inte utlänningar särskilt utsatta. Utan det är ju de inhemska, indiska kvinnorna som blir utsatta för detta. Gruppvåldtäkter och mord. Fyyy bövelen. 

Och ja, sen går ju resan till Nepal också. Har en utav världens största sex-slav industrier, främst är det unga flickor, barn!, som säljs som sexslavar till Indien. 200 000 unga nepalska kvinnor/barn beräknats ha sålts. HA! Så fucking-sjukt-hemskt-ovärdigt.. Jag vill göra något. Och även om det inte blir på denna resa så ser jag det som sagt som en ev. förberedelse till det som komma skall….

  

En helt annan efterlysning: 

Nu i helgen, tror jag det är, så öppnar anmälningarna till nästa års Vasalopps-vecka. Och jag är sjukt sugen på att åka Stafettvasan igen, himla kul tävlingsform! Och inget ont om Team Göpa som jag åkte för i år, MEN det skulle vara himla kul och träningspeppande att åka med ett lag som vill satsa lite på ett bra resultat… Inte helt superseriöst, jag är ju inte direkt nått proffs själv, men säg…. ett topp 500-resultat att sikta på kanske.

Så säg till mig, helst snabbt då, om du är skidåkningssugen! :)

Uppdatering:

detta inlägg började jag skriva i fredags. sen dess finns det lite ny info:

Stafettvasan är redan fullbokad (galet!), men man kan ju ändå spåna på saken ifall det dyker upp nåra platser eller så. 

- Emma sa till mig igår att nu hade även någon utlänning blivit gruppvåldtagen i New Delhi, så ja, livvakt sökes ;)

Kärlek! /ia

fair or unfair

Jag blir lite stolt här hemma när jag märker att ingen (vågar) handlar något annat än krav-bananer, ofta även fairtrade-märkta.

Och idag hade min pappa, hör och häpna, handlat ekologisk leverpastej.

Visst, att de gör det erkänner de ju i och för sig bero på: ’Vi vågar ju inget annat nu när du bor hemma’. Haha. 

Så även om det kanske inte är helt av rätt anledning så är jag ändå glad att mitt tjat har gett resultat. Allt har betydelse!

Köp fairtrade, kravmärkt, ekologiskt du med! Tänk på jordens övriga befolkning nästa gång du står i affären och gör ditt val. Inte bara din egen bekvämlighet och ekonomi.

Tack och bock.

Kärlek! /ia. 

en ovälkommen gäst?

ibland känns det som jag har en liten djävul på axeln.
han sitter där och när jag är glad, nöjd, lycklig...... så kommer han med ett litet nålstick, och sprätter sönder min rosa sockervaddsballong.

inte ska väl DU vara sådär glad? vad får dig att tro att du förtjänar det? hur kan du vara nöjd? se på dig själv, vad gör du med ditt liv? hur kan du tro att det där räcker? hur kan du inbilla dig att du är tillräcklig, gör tillräckligt?
hur kan du rusa runt och le och glädjas åt livet när det finns så mycket mer att göra? alla människor som går under, vars själar eller kroppar du inte kommer kunna rädda, och allt du gör är att roa dig, äta, glädjas, leka, träna,? kan du inse livets allvar nån gång?

hur kan du tro att du duger? hur kan du tro att du skulle vara accepterad, sådär? hur kan du tro att ditt liv är vitt när hela du är full av svart, ful synd..

förstår du inte att DU förstör allt, eftersom du bara roffar åt dig och eftersom du inte är tillräckligt DUKTIG.

och så ja.
så var det där igen. den välbekanta ångvälten på bröstet. pilen i hjärtat.


och det värsta, ja det allra värsta, med den här djävulen på axeln, är att han vill lura mig. han vill lura mig att tro att det är Gud som säger allt det här.

att det skulle vara Gud som säger att jag inte duger, inte är tillräcklig, är fel, är svart av misslyckanden.

och jag undrar.
min djävul på axeln, är det bara en fysisk reaktion på att min kropp i många år var van vid matångesten och nu när jag inte får det så ersätts den av någon annan släng av samma sak. en kroppslig reaktion för att kroppen vänjde sig vid det? att få en pil i hjärtat då och då?

eller är det uppfostran och möster?. min ingrodda gamla vana att jag måste vara perfekt för att duga nånting till? att jag måste vara duktig, duktig, duktig. att vissa saker är bra och andra saker är dåliga och att man är bra när man gör de bra sakerna och dålig när man gör de dåliga sakerna?
mitt eget, stora, dåliga samvete.
psykologi helt enkelt.

är det på riktigt?
en riktig liten djävul som sitter där, utsänd av nån ond makt som tycker om att förgöra mig och trycka ner mig i skorna och hålla mig på mattan. som vill rycka undan min glädje, för att jag i min glädje blir så sprudlande och tacksam till Gud och att det är ett hot mot den där som inte vill att man ska sprida Guds namn i samband med lycka och glädje? som vet att jag blir tam som ett lam, ja handlingsförlamad, när jag får pilen i hjärtat och ångvälten över bröstet.

eller, är det alternativiet jag inte vill tro på,
Gud som faktiskt säger åt mig att jag inte är good enough.
eller ja, varför skulle inte det kunna vara sant egentligen? jag är inte särskilt good enough.


jag brukar alltid försöka komma med nån smart poäng i slutet av mina inlägg. nån slutsats. nån anledning till det jag skrivit.

men jag hittar ingen poäng eller slutsat i det här.

kanske bara nån sorts vädjan om att få hjälp att strypa den där djävluen. hårt. jag blir så ledsen varje gång han kommer och snackar skit. hyr in sig på min axel. O-INBJUDEN. !

---------------------------------------------------------------------------

senare:
eller jo... kanske nån sorts poäng ändå.
det är lätt allt allt blir rosa-glammigt i våra liv utåt. att vi high-fivar varandras framgångar. skrattar lätt åt all ytlig lycka. att vi bara vill höra om våra vänners chicka-fina-vardagsliv.

men när paniken smyger sig på. tvivlen. livsfrågorna. det jobbiga.
då stänger vi in oss.
berättar inte för nån. för ingen vill väl bli sedd som ett psyk-freak? vem vill öppet säga: heey mitt liv är inte alltid på topp och jag mår dåligt ibland.
det är tabu. för vi borde ju må så bra. 'det är roligare för andra att få höra om när jag mår bra.'

och det är sant.
faktum är ju att ovanstående tankar kanske varit 1% av min dag. och resterande 99% har varit bra och glada.
ändå väljer jag att dela dom jobbiga 1%. varför?

för att DU som ibland också har en djävul på din axel, eller brottas med livet, inte ska känna: jag är den enda bland alla lyckliga människor.

det kanske är ganska mänskligt och okej? att ha lite knasiga tankar ibland?

kärlek! /ia

'jag gömde mig i en bok, men någon bläddrade fram mig.'

häromkvällen sa Mikael till mig: 'du får allt du vill ha du' (när jag hade berättat om min tjock-gravida katt - jag har ju en stor kattunge- /egen katt -längtan, haha)

och det fick mig att tänka till. för ja, det är ju nästan sant. och tänk vad stort och tacksamt och vilket privilegium att få ha det så.

jag har ett jobb som jag stormtrivs med. som jag längtar till när jag varit ledig någon dag. jag har världens bästa arbetskamrater (det är ju därför jag stormtrivs). jag känner att jag utvecklas, lär mig och kan ta mer ansvar hela tiden. jag blir oerhört glad över alla patient-möten jag får vara med om, varje dag. från de mista ett-åringarna till hundraåringarna (vi hade en sån häromdagen - hur pigg och klar i huvudet som helst -imponerande)
visst, det var helt ok att plugga. men att jobba känns så mycket mer givande, meningsfullt, socialt... ja livet är på riktigt nu liksom. jag känner mig 110% nöjd med mitt yrkesval.

jag har en stabil ekonomi. har lärt mig och leva på ett sådant sätt att jag inte spenderar alla mina pengar utan kan spara till saker jag verkligen vill göra. som att typ resa. att veta att jag kan göra det jag vill  - vilken lyx. (sen underlättar det självklart massor just nu när jag snålåker lite på mamma och pappa och bor hemma - jag betalar visserligen lite varje månad, men det är ju inte i närheten av vad det kostar att bo själv)

jag har blivit frisk från en sjukdom som förpestade livet rätt rejält, i rätt många år. att jag nu kan äta utan att må dåligt, att jag inte har viktångest, att jag inte föraktar mig själv..... ja det gör ju att ALLT i det vanliga livet, vardagslivet, blir så mycket bättre och lättare. att slippa gå runt med dessa ständiga tankar och istället ha förmågan att vara glad, njuta av livet osv. det är skillnad som natt och dag. 

jag har återfått en bra relation till min familj, bor hemma utan problem, ja jag trivs riktigt bra med det faktiskt. det var inte jättelängesedan som jag hittade på en massa ursäkter och undanflykter för att ens slippa åka ut och hälsa på. (rätt mycket beroende på ätstörningarna också - det var farligt att vara hemma). jag mår bra av att inte bo själv - den där ensamhetskänslan jag ibland brottades med och som gjorde mig destruktiv är nästan aldrig närvarande numera.
mina familjemedlemmar är närvarande, friska och i livet. det är inte alla förunnat, har jag insett.

en annan sak som de senaste månaderna gjort att jag inte så ofta hinner med att känna ensamhetskänslan är ju också att jag träffar och hänger med någon som gör mig väldigt glad och får mig att må bra. den där känslan av att man saknar närhet så mycket att det ömmar i kroppen, den är borta. hud mot hud och man läker av sånt. jag är tacksam att jag får uppleva det tillsammans med en sån fin människa.

nu när jag själv mår bra har jag också vett att uppskatta mina vänner på ett ännu bättre sätt. förstå ännu mer hur fantastiskt fina människor det är. mina tjejer (fruarna), vilken lyx det är att få ha sådana vänner som man hängt tillsammans med i tjugo år och man vet allt om varandras lyckade och mindre lyckade erövringar i livet. man behöver inte låtsas, inte vara bättre än man är. för vi känner varandra.
nu när jag blivit ät-frisk så blir jag inte längre arg på vänner som vill fika, äta mat osv tillsammans. skönt!

jag har vänner i min kyrka som jag kan dela min tro tillsammans med. som man vågar diskutera tvivel och svåra saker man inte fattar. där man vågar ifrågasätta utan rädsla att bli dömd. ärlighet. visa sina sår. vänner som man kan be tillsammans med. vilken välsignelse att ha det så.

jag har drömmar. visioner. det känns som jag har någon sorts plan för mitt liv (lite i dimma, men ändå i någon sorts riktning). jag vill mycket- kanske för mycket, men det måste ju vara bättre än att inte vilja någonting. det känns som mina drömmar och planer är goda. för de inkluderar att försöka hjälpa andra. det känns som om det är Gud som lagt ner den längtan i mig - och då borde det ju leda till något gott. 
och viktigt: jag börjar äntligen ta tag lite mer själv i det där att förverkliga mina drömmar. jag har insett att de inte kommer komma till mig automatiskt bara jag sitter på mitt arsle och väntar. i och med (återigen) friskheten från ÄS, så har jag mod att ta tag i saker. jag vågar åka utomlands fastän det kanske innebär rubbade mat och träningsplaner för en period. jag vågar offra nån kväll ibland till att göra andra saker än att träna. jag vågar prioritera tid för andras skull, istället för att bara putsa på min kropp och på mitt ego.

jag har fritidsintressen jag blir alldeles lycklig av (snälla kan det vara snö fram till Maj, please.... ! :) )

jag har en frisk, stark kropp. som orkar massor nu när jag tar hand om den på ett bättre sätt. den orkar jobba och vara aktiv och glad. den orkar träna och köra hårt. den bär mig. jag pallar dålig sömn i måttlig mängd. jag försöker ta hand om den och stoppa i den nyttiga saker i lagom mängd. inte förstöra den med sprit eller cigaretter eller nån annan skit. jag är i balans och jag är stabil.

jag har en tro och en Gud som gör att om precis allt ovanstående skulle försvinna, så skulle jag ändå finnas till med en mening. det skulle bli skit, såklart. jag är rädd att förlora allt det här bra. men jag har något mer än mig själv, något större att leva för än mitt eget självförverkligande, och det känns tryggt. jag har något annat att spegla mitt eget värde i än bara vad andra människor tycker och tänker om mig. jag har en källa att hämta kraft ur. en stor, varm famn att falla och få misslyckas i. en inspiration till att göra mitt bästa av min tid på jorden, att älska andra och älska skapelsen. jag har någon som redan har förlåtit mig och tagit på sig skulden för alla snedsteg jag tar och kommer att ta.

och tro inte att jag tar allt detta förgivet. även om det är lätt att bara rusa på i vardagen, oroa sig för de små små bekymren, så försöker jag ändå varje dag stanna upp en stund och tänka på allt det goda, allt man har att vara tacksam över. det är ju så mycket.
gör det du med. det finns alltid något.

så ja, TACK, TACK, TACK ni alla nämnda och icke nämnda, mig själv, Gud, Jesus och den som låtit sin hankatt vara o-kastrerad så min katt blivit på smällen. heh :)

kärlek! /ia. 

och jag kommer alltid att minnas

katten är gravid och jag är lycklig.

kärlek! /ia. 

Let me learn from where I have been

efter en tung dag på jobbet har man två val:
- gå hem och dö lite i soffan
- FÖRST gå och träna skiten ur sig och SEN gå hem och dö lite i soffan.

Gissa vilket alternativ jag förespråkar och valde idag? hehe.

på Friskis mötte jag en dam/tant som kom dit med rollator. säkert nästan 90 bast. som var där och tränade! hur grymt som helst ju! blir sjukt inspirerad, en sån där krut-gumme-människa ska jag också bli. har förresten för länge sen bestämt mig att bli minst hundra år. så det hade jag tänkt uppfylla.
trevlig var hon också tanten. pratade och peppade mig när jag kutade på löpbandet, haha :)har ju nämnt det förut men åh vad man kan älska gamla tanter och farbröder alltså!


en sak som känns hoppfullt är att de flesta, relativt inte-jättegamla människor man möter som är rejält sjuka har levt ganska ohälsosamma liv. jag har nog t.ex. aldrig träffat en patient med cancer i halsregionen som aldrig rökt. (som pappa sa: att röka är ju som en biljett till självmord, bara att det blir så mycket mera utdraget)
så, såklart man kan bli sjuk, eller dö plötsligt, även om man är en sån där himla hurtbulle. men riskerna minskar ju avsevärt. och chansen att bli en hundraårig krut-gumma ökar. ;)

typ så.

efter en sån här dag är hälsa för mig tacos och en bit (eller tre) choklad. 70% pecan-seasalt.... beroende. mmmmm!

hälsa är ibland att skita i att gå och lägga sig tidigt fastän man borde och istället tjattra med de bästa brudarna, dricka kaffe alldeles för sent och skratta åt allt och inget. och skvallra litegrann ;) älskar er, bara så ni vet!

hälsa kan vara att läsa tre meningar ur Bibeln på morgonen, med sin på-stående-fot frukost vid diskbänken. ta en minut för att få inspiration och kraft för resten av dagen.

hälsa kan vara att erkänna för sig själv att man mår bra av att bo hemma hos sina föräldrar, fastän man är nästan 25, att erkänna för sig själv att man tycker tanken på att bo själv igen är läskig eftersom jag inte vet om jag skulle kunna klara av att äta ordentligt/riktig mat. 

hälsa kan vara att gå och lägga sig före tio en lördagkväll. så: godnatt! 

klok som en hundraåring med en sextonårings kropp - det var så jag hade tänkt mig att bli. heh.

kärlek! /ia

idag är det ju internationella kvinnodagen. så vad passar då bättre än att skriva detta inlägg idag, när jag tänkte berätta lite om vad mitt nya projekt är.

för jo såhär då va.
jag hade ju kanske tänkt att åka till Afrika i vår. men så blir det inte. och jag vill komma ifrån den där tanken att jag måste åka till Afrika för att göra något meningsfullt, 'rädda världen'-grejer ni vet. sånt där jag känner att jag vill/borde/måste göra.

men det finns ju hur mycket som helst att göra på hemmaplan också.! och jag har i flera år tänkt att det och det och det kan man göra. och jag vill mycket. blir inspirerad av olika saker olika dagar. det kan vara cancervård eller flyktingar eller alkoholister eller utsatta kvinnor. sexköp, barnmisshandel. you name it. 

OCH
det viktiga med drömmar tror jag är att man gör något av dem. tar tag i saker. för en viktig, viktig grej jag skulle vilja förmedla till er läsare av den här bloggen är att: ingen annan kommer lägga fram dina drömmar på ett silverfat åt dig. du måste SJÄLV ta lite aktiva steg för att förverkliga dem. och MAN KAN DET MAN VILL. det man bestämmer sig för. dina drömmar kommer inte uppfylla sig av sig själv.

så istället för att tänka på alla de där olika grejerna man skulle kunna göra så bestämde jag mig helt enkelt att ta ett aktivt steg för att förverkliga, och prova på, en av dem.

så:
nu är jag medlem i kvinnojouren i Falun.
jag ska gå deras grundutbildning och efter det får vi se vad som händer, ev. att man blir en sk. jourkvinna. eller så kanske man kan hjälpa till på andra sätt. ja vi får se vad det leder till helt enkelt.

som jourkvinna svarar man i telefon när våldsutsatta kvinnor ringer och vill ha hjälp och stöd och någon som lyssnar på dem. kvinnojouren har även ett skyddat boende där kvinnor som inte kan bo kvar hemma kan få komma och bo tillfälligt.

att arbeta med det här är något man givetvis gör ideellt, gratis. och det känns bra. jag tycker ju visserligen mitt 'riktiga' jobb också känns väldigt meningsfullt men det ska bli kul att få specialisera sig i något specifikt. något jag ev. kan tänka mig att jobba ännu mer med och fördjupa mig i, också yrkesmässigt, i framtiden. 

jag tycker detta är en riktigt intressant och brinnande fråga. män som slår kvinnor. och jag hoppas jag på något sätt kan få komma till hjälp. och framförallt ser jag en stor chans att få lära mig mer om detta, få kunskap. så jo, det är ju mycket av egoistiska skäl jag går med.

sådana här gånger kan jag vara glad att jag bara jobbar 75%. visst, mindre pengar i plånboken MEN mer TID att faktiskt engagera sig i saker man brinner för.


kärlek! /ia. 

jag tittar i min atlas, bläddrar och gråter. 'Vad är det med dig?' -Alla kartor och städer, vatten och platser vi aldrig ska få se.

idag:
heldag med brädan (och Joakim) i backen. soligt och sjukthärligtroligt.
dubbel-träning med Johanna på Friskis: skivstång + spinning. Galet svettigt och kul.

nu: nattjobb 21-07.

jag kör stenhårt på min livsfilosofi: vila kan man göra i graven. eller när man blir gammal och pensionär kanske.

nä, men jag älskar att leva ett aktivt liv. att vara utomhus, sporta, träna, svettas. och att jobba, hjälpa, göra nån sorts nytta.

då lever jag.

läste dessutom resemagasinet Vagabond här på jobbt nyss. tror ni man blir nått ressugen eller? Jaaaaa!

 

och ja, ibland blir jag ledsen när jag tänker på alla ställen på jorden man troligtvis aldrig kommer besöka. all skönhet man kommer att gå miste om. det är sorgligt. tycker jag

jag vill så mycket. hur mycket kommer slå in, bli verklighet? hur mycket hinner man med på ett liv? för som alla andra halkar man väl in i lunken: jobba för att överleva och betala räkningarna. jag vill mer. så mycket mer!  mer, mer mer.

jag vill vara levande. inte bara överlevande.


jag vill vara omgiven av människorna jag älskar. som gör mig glad. jag vill ha tid för dem. jag vill göra roliga grejer. jag vill uppleva och bli adrenalinkickad. jag vill se nya platser, nya världar, nya människor, nya kulturer. jag vill bli uppskattad och älskad. jag vill ge kärlek. jag vill att min tro ska vara luften jag andas. jag vill att den där Jesus på något vis ska få forma mitt liv och de val jag gör. jag vill vara evigt ung.

jag vill göra allt. jag vill se allt. och jag vet, det är en utopi. en omöjlighet.

Men stor TACKSAMHET för det jag redan sett. allt det vackra. det jag har precis här framför ögonen. de människor jag redan har träffat. för hälsa. det liv Gud gett mig. världen han skapat.

tur man bor på en vacker plats iallafall då

kärlek! /ia.

styrkan

för någon vecka sedan läste jag denna artikel i tidningen IKON. den är väldigt stark. nästan så att man börjar gråta (speciellt om är lite mindre känslokall än vad jag är!) .

så det är mitt tips. läs om du vill drabbas, gråta en skvätt. läs om du vill se prov på verkligt livsmod och styrka. läs om du vill bli tacksam över att få vara frisk och leva. 

om jag har något annat att säga?
det skulle möjligtvis vara den (o)intressanta informationen att jag känner att äntligen, börjar min kropp svara ordentligt på träningen. det känns bra. den där o-formen jag delvis känt hela vintern verkar ha vänt: jag känner mig i form. 
de två tävlingsloppen jag körde under vasalopps-veckan, där jag verkligen pressade mig själv och kroppen in i, nej igenom, väggen, verkar ha gjort nytta. som att jag liksom kommit ut på andra sidan. gammal god form - konditionen/orken delvis tillbaka.

det var så himla lätt att åka skidor idag. jag dog inte i uppförsbackarna. till och med mamma märkte skillnanden: 'nu har du börjat åka i tävlingstempo igen'. segheten borta. det känns bra. lite synd bara att den känslan kommer nu när tävlingssäsongen är över. men det är bara att träna på, nu får man snart satsa på löparkarriären och ska ju tävla i vasastafetten den 24 aug, så det är väl bara att försöka formtoppa sig tills dess då. wiieehooo!

(och ja igen: tacksamheten att man kan träna. överhuvudtaget. yeah!)

kärlek! /ia

laugh out loud

dagens tanke: (och vet att jag skrivit om detta ämne förut, men det tål att upprepas)

skratt.
vilken grej det är alltså! att få skratta tillsammans, (för det är väl inte jätteofta man skrattar alldeles själv? ) vilken grymt läkande kraft det är. vilken må-bra push. vilket otroligt bra sätt att vara här och nu.
när man skrattar tänker man inte på då, på sen, på vad man borde, på bekymmer, oro utan man bara ÄR där. man njuter. av det goda livet.

och man är tillsammans. delar något. med någon/några. fatta vilken gemenskap det är att få skratta med människor man tycker om. att skratta tillsammans gör att man tycker om de människorna. hur ska man kunna tycka illa och tänka dumma tankar om någon man skrattar tillsammans med? 

jag skrattar mera nu. det gör att jag mår bra.

har ju skrivit om det förut, när jag var sjuk skrattade jag inte så mycket. grät desto mer. jag var mycket ensam, delvis självvalt. i ensamhet skrattar man inte så mycket. om man är ett kontrollfreak som aldrig lever i nuet eller tillåter sig att njuta så skrattar man inte så mycket heller. om man hela tiden tänker på då (hur jag precis ätit/tränat, om det var bra/dåligt osv) eller sen (hur jag ska/borde äta/träna inom den närmaste framtiden) så är det väldigt svårt att slappna av och leva HÄR och NU. man är hela tiden någon annanstans i tankarna.

jag kunde till och med tycka människor som skrattade åt 'banala' saker var dryga. ytliga. alltså, hur kan människor gå runt och vara så himla glada jämt? ja, så kunde jag tänka.

jag tror det är taskigt både mot andra människor och mot Gud att tänka så. det är ju han som är alla goda tings skapare, såklart han vill att vi ska glädjas. åt det som går att glädjas åt. åt den fina jorden han skapat åt oss och vi får använda, åt de fantastiska människorna han gjort.  (och sen kan det väl vara nyttigt att kunna bli ledsen över tragiska saker, arg över orättvisor,, osv osv. ) men glädje är en sådan enorm livgivande kraft. och jag tror att Gud vill ge massor med liv i överflöd, massor med glädje och skratt till oss. för att välsigna oss. för att han älskar oss och bara vill oss väl. 

det är en ynnest att få leva på det sättet som vi gör. att vi får möjligheten att ha det så bra att vi kan skratta och glädjas.  


nu.
jag skrattar mycket. på mitt jobb.

jag skrattar mycket med vänner. tillåter mig att skratta åt det banala. åt halvdåliga skämt. åt det komiska i vardagen.

när jag skrattar tillsammans med någon jag tycker om, när jag ser skrattet och glädjen i ögonen jag älskar, ja då känns det som om tiden gärna skulle kunna få stoppas, jorden sluta snurra. att dela skratt och glittriga ögon, ja då känner jag mig som världens lyckligaste tjej.

kärlek! /ia

utvärdering

jag är nöjd med dagen.

framförallt över detta:
- min tid. hade ju som mål att ta mina 14km på under timmen. slutade på 53min. klart godkänt!
- snitthastighet på 16.75km/h. defintitvt snabbare än när jag såsar runt i Sörskog och dagdrömmer, haha
- att jag körde upp vårt lag över 100placeringar på sträckan
- sträckplacering 342 (av 1424). först tyckte jag det var lite klent, men ok, man kan ju inte riktigt jämföra sig med de snabbaste killarna, de har ju en liten annan fysik och möjlighet.

men nästan viktigast: blev inte omåkt av så många på min sträcka, kanske ca 5 st. MEN blev omkörd av en tjej, som såg ut att köra snabbt som attan, ganska i början. sånt gillar jag inte. då kan man ju inte skylla på fysik, blir man omåkt av tjejer är man sämre helt enkelt.. MEN såg henne därframme, kom ikapp i en uppförsbacke, sen åkte hon ifrån mig igen, men i de sista uppförsbackarna körde jag skiten ur mig (och henne, hehe) förbi, och släppte inte förbi henne nått mer. Och vid växling hade jag alltså inte släppt nått kvinnfolk förbi mig på hela sträckan. Viktigt!

Laget körde på bra, lite krångel i vissa växlingar där vi förlorade mycket tid. Men i mål på 7h 57min.

Team Göpa, 4 Varbergs-syskon och så jag - inhyrd :) 

och: jag inser att jag tycker det är förbannat kul att tävla på skidor. och vill göra det mer. dels för att jag insett att jag nog inte är så dåligt tränad som jag själv trott, dels att jag känner att det nog är den enda sporten jag har lite, lite talang och anlag för. men framförallt är det roligt för att jag skärper till mig.

trodde inte jag var en sådan tävlingsmänniska, men oooops, det var jag visst. och det känns bra. att bevisa för mig själv att jag kan när jag vill. och att jag orkar pressa ur allt jag har i kroppen, köra efter min bästa förmåga. så det är bara att träna lite mera framöver så man blir lite bättre :)

OCH
återigen: farsan vallade mina skidor. prickfritt. hade, som vanligt, bättre skidor än de flesta andra. han offrade sin kväll igår, och dagen idag till att skjutsa och serva mig. missade skid-VM staffetten på Tv för min skull. Han ÄR min hjälte. den ständigt trogna mannen i mitt liv, haha.

nu: sova. upp på 05-tiden imorn. jobbet kallar.

kärlek!/ia.