- - -

Gunilla inspirerade mig att skriva en påsktext:

jesus
vi har våra tårar
- men utan din död, så skulle våra kinder vara för evigt våta

jesus
vi har våra sår
- men utan spikhålen i dina händer skulle vi aldrig sluta blöda

jesus
vi har vår ångest
men utan din vånda, den natten, i getsemane, och det valet du gjorde,

- skulle vår ensamhet aldrig ha ett slut

jesus
vi har våra sjukdomar, men utan din kamp, utan dig seger på korset,
- skulle våra sjukdomar aldrig ha en chans att läka ut

jesus
vi har vår glädje
men utan dig, utan din uppståndelse,
- skulle vår glädje vara lika ytlig som en låga som brinner ut

jesus
vi har vår kärlek
men utan din kärlek, du som älskade oss först, du som lärt oss vad kärlek är, utan ditt Ja till faderns befallning
- skulle vår kärlek vara en meningslöshet

jesus
vi har vår död
vår död att döden dö – som vi alla måste göra
- men utan din död skulle vår död vara slutet, det evigt svarta slutet

men i ditt liv överlämnar vi vår död

och i din död har vi vårt liv

/ia, april-12

Det dåliga bandet, jag tycker inte om er, men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer

ahhhahaha. grrr blä ###k%%% ff.

-
den dagen jag kan fira helg, äta "för mycket" (så som kanske de flesta gör såna här tider?) utan att.... ja, bli såhär. äcklad. arg. självföraktig. .... så kan vi ju alla gå och köpa en trisslott och vinna en miljon eller nått va? för när kommer den dagen???????

men glad påsk hörrni! jag är glad att klockan står på 05.15 - upp och göra lite nytta istället för att ha tankar som går i cirklar kring meningslösheter. detta navelskåderi - jag måste sluta med det. hur slutar man? jag har banne mig försökt i fem år nu.

kärlek! /ia.

förresten. för att lätta upp stämingen lite, vet ni vad jag drömde höromnatten? att jag höll på med stavhopp. haha, sjukt komisk dröm. vad fick jag det ifrån liksom? eller är det en hint om en framtida karriär? ;)

puss.

tack.

-

"Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad,
utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många"

och jag, jag är ganska lycklig må jag säga. det känns bra. lycklig att ha funnit det som bär genom allt.och lycklig över sådana små grejer som att jag druckit morgonkaffe hos mina grannar och församlingsvänner. som i att jag har en ledig dag där jag ska umgås med min ömme fader och min farmor (och säkert äta massa gott! och köra bil..). som i att jag har fått jobb i helgen (ja, det gör mig glad! två a-turer, helt perfekt). som i att jag ska träffa min mamma, min syster, hennes man och min systerson imorgon. som i att jag ska vara katt och husvakt i veckan. som i att jag ska till linköping nästa helg och ha en weekend med fyra helt eminenta, enastående brudar. som i att jag har en stor, spännande, läskig dröm inför hösten. som i att jag inte känner mig som en stor, klumpig elefant för tillfället. som i att jag insett att jag klarar mig bra på egen hand just nu. som i att jag har en fantastisk församling - ni anar inte vad ni, era ord och era kramar, betyder för mig.

kärlek! /ia

utanpå och inuti

-
det är en rätt häftig känsla att veta till 100% vad man vill med sitt liv...!


och förresten ska jag uppdatera er på bostadsfronten: jag blir inte utslängd ur lägenheten förren den sista juli. och boende i augusti har jag typ nästan helt säkert fixat, får nog hyra i kyrkan. jag sa ju att det skulle ordna sig när man har Gud med i planerna! eller rättare sagt att Gud har mig i sina planer kanske.

och har haft en kärleksfull kväll och påskfest i centrumkyrkan. tack fina människor, tack jesus som är anledningen till att vi får ha det så.
<3

och just av den anledningen. att jag känner att jag har människor runt mig som stöttar mig, som tror på mig, som inspirierar mig, som får mig att växa... så känner jag att jag har inget behov av att dela med mig av mitt liv och mina tankar och mina drömmar till de som ständigt ska bedöma, kritisera, ta bort inspirationen och lusten för mina drömmar, de som får mig att tvivla på att jag kan och vågar. de som får mig att känna att allt jag gör, är, vill och drömmer om är fel. de som får mig att krympa. jag behöver inte det.

kärlek! /ia.

who gonna save us now when we're down and we're lonely?

-

nästan varje söndag när jag går till min kyrka står det en man (som är med i kyrkan) utanför kyrkdörren och röker, innan han går in. och det gör mig så glad. och jag tycker det är så bra. missförstå mig rätt (haha, dels tycker jag rök i lite lätt, lagom mängd kan lukta gott, det får mig att tänka på krogen, och fest... och det kan ju vara ganska trevligt, och har trots allt så många roliga minnen från krogen...) aja. jag tycker såklart det inte är bra för honom personligen. som sjuksköterksa och hälsofreak anser jag nog rökning vara det absolut mest dumma man kan utsätta sin kropp för. MEN att han står där utanför kyrkan och röker får mig att känna att kraven och pressen skruvas ner. Att: nej, man behöver inte vara perfekt och fin i kanten för att vara med i den här kyrkan. Nej, det är inte bara övre medelklasssvennsons med perfekt tillrätta lagda liv och perfekt tillrätta lagt hår och perfekt tillrätta lagda strykveck på skjortor och kjolar. Vi är en församling med trasiga, vanliga enkla människor. Som inte är perfekta. Som inte är framme än. Som har saker som vi jobbar med. Som gör saker som vi kanske egentligen inte borde göra. Och jag hoppas andra kan känna så med. Att kyrkan inte är ett ställa för de perfekta, de goda, snälla människorna. Utan att kyrkan är en plats för de som vandrar vilse på egen hand och behöver andra vilsnegångna människor. Och en Gud, en stark hand och en öppen famn att samlas kring, att falla i....

Och en annas sak som jag också gillar med min kyrka är en sån grej som vi gör ikväll. En påskfest. Där själva huvudtanken är glädje och gemenskap. Inte att man ska sitta och titta varandra i nacken och lyssna på någon som står på en scen och säkert säger något klokt. (om man hade orkat lyssna...). Vi har knytis, så alla tar med sig något litet och enkelt eller vad man vill. Och så delar man på rubbet. Åhh äntligen hittar jag något som känns som lite av det där "de-första-tidens-kristna" som jag söker. Som jag tror på. Som behövs. För hur ska vi bli pepp på församling och att berätta för andra människor om Jesus om vi känner oss ensamma, om vi känner att andra kan det så mycket bättre, om vi känner oss små och ledsna och vilsnegågna. Men om vi är en gemenskap, där man känner att man får energi och inspiration och glädje av de andra, av sina familjemedlemmar i Guds familj, då tror jag den glädjen och den tron på Gud lättare kan smitta av sig på människor utanför kyrkan också.

och det här är liksom ingen sluten sammankomst för de fina och utvalda, utan vill du vara med så kom till Centrumkyrkan kl. 18.00 och ta med dig ett kokt ägg eller nått ;)

Så ja, GLAD PÅSK på er då alla fina läsare och vänner. Och numera har jag lite förstånd att förstå att påsken verkligen är en glädjens högtid. När jag var mindre tyckte jag bara den var mest jobbig för jag förstod det som att man fick lov att vara ledsen hela påsken för att jesus hade dött. (och så ska man ju bråka lite på alla högtider, eller hur?)

MEN nu fattar jag. Påsken är ju världens glädje. Just för att Jesus dog. För han dog ju inte bara. Han återuppstod. Och det är ju i hans död, i att han tog allting på sig på korset, all ångest och smärta och sjukhet och skuld och skam och synd som jag har chansen att LEVA. Tack för det, käre fine Jesus. Jag ska försöka ära dig genom att vara glad.

Fast däremot kan påsk, och andra högtider vara jobbig på ett annat sätt. För att stora högtider är till för de med stora familjer. Och så. Jag pratade med en vän om påsk-panik. Om att man inte gillar att vara ensamma på stora helger och så. Om att man kanske helst vill dra ett täcke över huvudet och sova bort hela påsken. För man är ensam. Skild. Änkling. Bor långt från vänner och bekanta. Inte har några vänner. Inte har nån kontakt med sin familj. Är flykting. Eller vad som helst.

Och jag blev så glad av att flera kommenterade på det där om att jag var "nördig" när jag satt ensam hemma en lördagkväll. Tydligen är vi många som gör det. Ska vi sluta skämmas kanske och inse att vi är många ensamma själar därute. Och att vi kan trösta och uppmuntra varandr

Så du som har en påsk med mycket glädje och gemenskap och vänner och bekanta: Njut verkligen av det med gott samvete!

Du som är omgiven av människor med ändå känner dig ensam... kanske du ska söka han som kan mätta dig på riktigt, Gudarnas gud och hans son,?

Och du som känner dig ensam... Du är inte ensam! Vi är ett helt land av massa ensamma människor. Vi är med varandra i tanken.

kärlek! /ia.

ibland kan allting verka dött i ögonen på alla jag mött

-
det jag säger nu är bara mina egna tankar och funderingar. inte grundat i nån kyrka, eller bibeln eller nått så tycker ni jag är knasig är det bara mina egna påhitt som är knasiga : )

ibland kan jag tänka: det kanske är dags att lämna kyrkan. inte för mig personligen. inte för människor som går varje gång går dit med en förväntan på att möta jesus och bli berörd av gud. inte för de människor som längtar efter kyrkan och församlingen och gemenskapen när de inte är där. inte för de som känner som sig som en skadad kroppsdel i en haltande kropp – för då finns viljan, ödmjukheten, sårbarheten.

(Och jag säger inte att man ska lämna kyrkan för att man upplever att den församlingen man tillhör inte är perfekt, inte tilltalar mig till 100%, inte är min stil, inte innehåller "rätt" folk osv. då ska man inte lämna – då ska man vara med och förändra kyrkan till det bättre.)

MEN om man går till kyrkan varje söndag med ett dött hjärta. av pliktskyldighet. av vana, för att man alltid gjort det. för att det är mysigt. för att man ser det som ett jobb – man kanske hjälper till med diverse saker. för att ens föräldrar skulle bli sura/besvikna på dig annars. för att du inte vet vad du skulle göra istället. för att du har alla dina vänner i kyrkan. för att du tror att Gud kommer bli arg/straffa dig eller nått annars. om äktheten och glöden inte finns där, DÅ kanske du ska lämna kyrkan.

Det handlar inte om att jag tror att man alltid måste vara pepp. men om man helt har stängt av hjärtat, stängt av förväntningarna och drömmarna och längtan, och det bara är prestationer och krav och tradition ja då… kanske du hittar Gud, den verkliga Gud, någon annanstans än i just kyrkan.

om det enda som håller dig från att leva på ”världens sätt” är ditt dåliga samvete gente Gud och kristna föräldrar så tror jag det är helt fel anledning.

Om du innerst inne VILL supa och ha sex och festa och vara populär och handla och konsumera och flirta hej vilt och strula runt och bli rik, framgångsrik, snygg och populär – men bara håller tillbaka för andras skull så är mitt råd: Gör det! - Sup och hångla och köp och lev ”livet” och var egoistiskt och ytlig och allt vad du vill! I värsta fall (och då är ju inte det här inlägget så himla smart!) så fastnar du där.

I bästa fall – och det är det jag drömmer om att se, så inser du att det där är inget att ha. inte ett dugg värt. gör dig bara tom. och kanske att du DÅ verkligen börjar söka den levande Guden. den levande Jesus som ska ge dig av sitt vatten, så att du aldrig törstar mer.

kanske att du då inser vilken nöd det finns i världen, all den här tomheten med tomma människor som söker bekräftelse på vilket sätt som helst. kanske du inser att du behöver Gud för att kunna vara glad och leva.
jag tror inte Gud blir ”arg” av detta. jag tror att han hellre ser 100 övertygade, ödmjuka kristna med massa fult bagage, än 1000 levande-döda kristna som har gudstjänsten som en veckopunkt bland alla andra veckopunkter.

visst, jag talar mycket utifrån mig själv. att det var den här resan jag gjorde. från att gå från ett försök att vara duktig kristen, till att göra det jag trodde jag ville: Uppror. Fest. Killar. Närhet.
till att inse att det är inte Gud som behöver mig, som en duktig flicka, utan jag som behöver Gud. att jag inte får ut nånting av min tro och av att gå till kyrkan om det är för andras skull. utan att jag själv måste söka Jesus med ett uppriktigt, sårat och blödande hjärta.

såklart inte alla behöver göra den här vandringen. alla behöver inte testa alkohol och ”världens” liv. det är väl jättebra om man kan låta bli. men kanske du måste göra något annat litet för att bli lite mer levande:
- gå till en kyrka med bara massa tanter där du inte känner någon alls.
- ta en kort kyrkpaus på nån månad för att se om du saknar det.
- stanna upp, gå ut i tystnaden i skogen och söka Gud istället för att ständigt lyssna på lovsång, predikningar och läsa kristna böcker.

Kanske du ska avstå från att göra ”din” roll i kyrkan, det du är bra på och får bekräftelse för, och istället ta ett kliv bort från rampljuset och tjäna i all enkelhet i skymundan. kanske du ska bryta en jättetät kontakt med dina föräldrar för en kort period – för att se om det är din tro eller dina föräldrars tro och önskan om att vara tillräckligt bra som driver dig.

kanske ska du åka ut i buschen bland tusentals muslimer för att se om du fortfarande kan tro på Jesus.
Kanske ska du prova att säga en svordom högt för att se om Gud slår ner dig med en blixt från himlen eller inte.

SEN tror jag att du kanske får en helt annan dimension av ditt ”kristna liv”.
Och varför säger jag allt detta? för att Gud inte tycker om människor som är svala? NEJ, det handlar inte om Gud nu. Det handlar om DIG. Vilket liv vill du ha? Ett halvtråkigt, halvljumt, halvmysigt? Eller ett ascoolt, brinnande, häftigt?
och vad har du för argument för att andra ska bli kristna? För att det är schysst musik och bra ljud och cool belysning i kyrkan ELLER för att Jesus har förmågan att förvandla ditt liv. inifrån och ut, till att bli rakt uppochnedvänt.

vill du hjälpa andra människor för att man bör, för att det hamnar på pluskontot den dag man står inför sankte per (eller vad han nu heter) eller för att ditt hjärta brinner och blöder för de som har det svårt. för att du vet hur det känns.
Vill du ha en glädje som kommer innefrån hjärtat oberoende av framgång, eller en glädje som består av yttre omständigheter?

nu känner jag mig elak, som vanligt. och jag kanske är helt ute och cyklar. glöm mina ord i så fall.
men såhär var det för mig. och jag vill ju bara att människors tro ska vara levande. inte levande-döda.


Kärlek! /ia.

vad vi får hålla i sekunder, glimrar till, och går sönder

-
jag tänker på dig. varje dag. såklart.
ibland gör det ont. ibland gör det inte ont.

men jag har lärt mig. man går inte sönder. man går vidare.
och när en gammal dröm dör kan en ny dröm födas.

kärlek! /ia.