Förut har jag tänkt typ såhär (och skrivit nått om det också tror jag…?): att jag inte visste om min tro liksom höll måttet eftersom
kristna i andra länder t.ex. Kina och de första kristna, är/var
beredda att lida så för sin tro, bli torterade, dödade etc. Och att jag inte alls visste/trodde att jag skulle kunna göra det på samma sätt.
Och många gånger kan man höra tankar som liknar detta: Att vi kristna i Sverige idag, på 2010-talet är ganska
fega. Vågar inte stå för vår tro. Att vi
inte är beredda att lida. Att vi är bortskämda. Att vi har det för bra. Att vi inte offrar något.
Och visst, jag tror det finns en hel massa poänger i ovanstående påståenden. Att de delvis stämmer. Att vi nog troligtvis
har det alldeles för bra materiellt ställt för att våga göra oss riktigt beroende av Gud. Och massa mer…
MEN det var inte det jag tänkte skriva om nu. Utan
en ny tanke som slagit mig på sistone och som växt i mig: Vi kanske dömer oss själva för hårt? Och jämför oss på fel sätt. För
JO, jag har kommit på att
kristna i Sverige år 2011 visst riskerar något, måste offra något, lida osv.. Men det handlar inte om rent kroppsligt, fysiskt lidande och tortyr och såna saker:
MEN en kristen i Sverige 2011, som vågar stå upp för sin tro, som gör den till mer än en privatsak, som verkligen lever i Guds närvaro, som är framåt och rak med sin tro, låter det påverka sina livsval, hävdar att det finns en absolut sanning, inte vill leva som denna världen och detta samhälle säger till oss att vi ska leva riskerar att
: förlora sitt anseende. Sin status. Sin popularitet. Sin chans att vara omtyckt. Att vara en i mängden. Att vara älskad av allt och alla. Och vad kan vara viktigare än det i dagens samhälle? Inte mycket. Vem vill frivilligt bli stämplad som annorlunda. Töntig. Knäpp. Tappad verklighetsuppfattning?
Så nej, det är väl inte så konstigt att unga i skolan inte skryter och ställer sig upp på borden i cafeterian och ropar ut sin tro (inte för att jag tror det skulle vara ett så smart drag men ni fattar nog poängen..).
Inte så konstigt att man kanske håller tyst om sin idol Jesus på sin arbetsplats även fast man hyllar honom i kyrkan varje söndag. Kan lätt kännas som lite
dubbelmoral i det hela. Tror knappast jag är den enda kristna som känt mig
falsk någon gång då och då. Eller ganska ofta. Som tvivlat på hela livsstilen. Hur är man en Jesu efterföljare på 2000-talet?
Men som sagt, jag tror inte det är konstigt att vi är lite blyga i vår tro när hela detta samhälle har nån sorts
jantelag över sig att
man inte ska sticka ut. Och
att vara troende är ganska utstickande. Kanske inte om man svävande säger ”… jo men jag tror på nått. Typ en Gud. Som har skapat världen. Och som älskar alla människor. Och som man kan be till när man har det svårt. Något övernaturligt. Typ…”
Men säger man att: Jag tror Jesus är vägen, sannigen och livet och att ingen kommer till Gud utom genom Jesus. Om man säger att man tror att det finns en himmel och ett helvete och att man faktiskt själv måste tacka ja till erbjudandet att få vara Guds barn i himlen för att komma dit. Om man säger att man tror att det finns en djävul som vill ondska och vill förstöra (men som Jesus har vunnit över, så man behöver inte vara rädd för den lilla besten!). Om man säger att tron och Jesus är mer än ett fritidsintresse, en snuttefilt, utan
det viktigaste i sitt liv, viktigare än allt annat…
Ja då är man
ganska kontroversiell, tror jag, i en tid där budskapet är: allt kan vara sanning,
bara det känns bra för dig. Men
om man vill göra sin tro till något mer än en privatsak… ja då simmar man på djupt vatten.
Så summan av kardemumman (av experten på långa inlägg):
Jag tror visst kristna i Sverige måste offra något för att stå upp för sin tro, nämligen anseendet bland andra, och det är svårt om något i en kultur där alla vill vara älskade och omtyckta av alla. (Sen tror jag givetvis att man kan bli väldigt omtyckt just av att ha Jesus som förebild och försöka leva som han med kärlek, ödmjukhet, rättvisa, omsorg om de svaga osv. som ledstjärna i sitt liv)
Och nej jag ser inte det jag skrivit om som en
anledning, en ursäkt, att stoppa in sin tro i den privata garderoben. Men däremot kanske en
förklaring till att det lätt blir så…
/ia.
Jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv.
