you can't stand too see me shaking

-
Oh shit alltså! Jag vet knappt om jag ska gråta eller skratta åt mig själv just nu. Eller det är väl det jag gör egentligen, gråter och skrattar. Visserligen brukar väl mitt humör och mina känslor kunna vara lite instabila och svajiga, men nu är det extremt. Som tur är kan man ju som tjej alltid skylla på hormoner och så, och i detta fall tror jag att det kan vara en del av förklaringen. Och kanske också att kroppen ligger lite på gränsen. Huvudvärk och illamående brukar inte höra till min vardag, men just nu får jag kanske acceptera det.

Exempel: igår och idag vaknar jag glad. Utvilad, pigg, positiv, lugn, snäll… och sen blir jag typ ledsnare ju längre dagen går. och idag efter jag varit i kyrkan(, åh denna ljuvliga församling och ljuvliga Gud som är så fantastiskt. Där människor kommer fram och säger: Jag har känt att du ligger på mitt hjärta och att jag ska börja be för dig om kvällarna, är det ok om jag gör det? Om det är ok? Självklart! Att få stöd på det sättet är nog den allra bästa hjälp man kan få tror jag.) Så tack alla ni som tänker på mig! Och tack alla som uppmuntrar och stöttar.

Hursomhelst, (jag är expert på sidospår!) jag går hem och känner mig typ som världens lyckligaste människa. Som jag faktiskt så ofta gör nuförtiden. Är det inte fantastiskt att få känna så? Sen drar jag upp på Lugnet och åker 2mil skidor, det går ganska bra, känner mig stark. Men man blir ju trött efteråt. Och just nu känner jag mig mer yrslig än jag brukar. Så när jag åkt klart, både igår och idag, är jag lite borta i huvudet, lite skakis, och rätt svimfärdig. Så vad händer? När jag kommer hem måste jag sätta mig på golvet och gråta en skvätt. Och hålla hårt i diskbänken när jag kokar mina ägg eftersom jag inte är säker på att benen bär. (Och nej, biologiska mamma och alla andra som beter sig som sånna, det är INTE farligt med lågt blodtryck!) Och sen nu, ca 20 minuter senare, sitter jag och skrattar åt mig själv för hur jag betedde mig alldeles, alldeles nyss. Och snart gråter jag säkert igen. Lite komiskt, men rätt tröttsamt faktiskt.

Men jag antar att jag får tycka att det är ok att det är så just nu. Att jag faktiskt inte orkar så mycket mer än såhär. Inte orkar hitta på massa grejer efter att jag åkt skidor. Inte orkar träffa jättemycket vänner just nu (det finns ju säkert massa tid att ta igen det i vår när jag ”bara” är timvikarie!). Inte alltid orkar vara glad och positiv.

MEN jag lär mig saker också. Jag lär mig att säga nej. Jag lär mig att man får vara svag. Jag lär mig att inte ta min ledsamhet alldeles för hårt utan att den helt enkelt kan bero på hormoner och att jag pressar kroppen rätt hårt. Jag lär mig att jag inte ska pressa mig själv alldeles för hårt, psykiskt. För från och med nu och de tre veckorna det är kvar har jag lovat mig själv att bara vasaloppsträna när jag känner för det, när jag har lust. För att det inte ska bli för jobbigt och stor psykisk press, vasaloppet är inte värt att jag ska må dåligt över! Så nu tänker jag ”unna” mig att jag får ta ledigt från skidåkningen nån dag även när jag är ledig och skulle kunna åka. Jag tänker inte heller tvinga i mig massa mat för att det vore mer optimal uppladdning, Vasaloppet är inte värt att mina ätstörningstankar får spädas på.

Jag lär mig också att allt inte kan vara perfekt, alltid, ännu. Att det i gamla relationer som gått mycket framåt på senare år faktiskt kan komma bakslag och att man får lära sig att leva med det. Jag får lära mig att jag fortfarande är känslig, lätt blir ledsen men att det är ok. Att det får finnas en tid för närhet men också en tid för distans. Och så kan man ta upp saker man behöver jobba på längre fram igen, när man inte är lika psykiskt instabil.
Och i det där som gör mig rädd, rädd att något har förändrats, i det får jag lära mig att svälja min stolthet, gång på gång. Och det är bra för mig. För jag vill inte vara stolt.

Jag får lära mig att inte lyssna så mycket till känslolivet när det är såhär rörigt. Inte lyssna till känslan som säger: sluta blogga ett tag, du har ju ändå inget positivt att dela med dig av. Men då bloggar jag ändå, för att det ger mig glädje och energi, för att jag vill göra det för att tjäna Gud, för att jag visst har positiva grejer att dela med mig av även när jag berg-och-dalbanar.

Jag lär mig att inte bygga min glädje endast på relationer till människor, till kroppens utseende och prestationer, till spänning i vardagen, utan till Gud. Bara Gud, helt och fullt. Jag ramlar och faller, och landar i hans famn, hans kärleksfulla famn.
Och samtidigt tror jag det är sunt att erkänna för sig själv och andra: Jag behöver människor. Jag behöver bli sedd. Jag behöver dig.

Så alltså: Glad och ledsen samtidigt, och det är ok!

träningstjej. som hoppas att allt ska vara som vanligt, så bra som vanligt, igen.

kärlek! /ia.

kärleken kommer tillbaka, i en annan sång om oss.

-
inlägg kommer senare, ska bara ut och åka skidor först. Men jag vill säga detta: jag mår bra, har det bra. Det finns alltid grejer att vara glad åt. Åt det fina vädret. Åt att man inte är beroende av droger för att kunna leva. Åt att man har ben som bär. Glädjas för andra människor, bröllopsglädje och bäbisglädje.

Allt behöver inte vara perfekt, men det återkommer jag till. Man kan vara orolig i hjärtat, ledsen och glad samtidigt. Man kan hjälpa andra och få bli hjälpt själv samtidigt. Det är fint.

Nu ska jag ut och rasta mina dyrgripar med näsan i finvädret.
kärlek! /ia.

looking for a place to hide away

-
Igår gick jag på stan med mina vänner, de skulle luncha tillsammans. Jag älskar egentligen sånt. På ett sätt. Men då ska man kunna sitta still och koppla av. Jag hade tänkt gå och träna. Och bara tanken på hur jag skulle må, vilka tankar jag skulle få om mig själv om jag struntade i ett träningspass för att äta lunch ute på stan, får ju mig att rysa. Så nej, det blev inget med det.

Imorn ska mina vänner ha en heldag med hotellfrukostbuffé, spa-dag, lunch, middag, drinkar, utgång. Tror ni jag kan vara med? Nej. Dels måste jag ju träna för vasaloppet. Men jag hade tänkt vara med på hotellfrullen först. Nu känns det otänkarbart. Buffé. Jag pallar inte. Pallar inte tanken på hur jag skulle må efteråt, hur många mil jag skulle anse mig tvungen att åka för att "sona mina synder". Skulle jag kunna koppla av och njuta av en sån där heldag, där det går ut på att unna sig, äta gott, umgås, vara stilla och lugn? Nej, otänkbart. Just nu i alla fall.

Ikväll skulle vi bowla med ungdomarna i kyrkan. Jag hade tänkt vara med. Men dels tröttheten, att jag varit borta ca 12h/dag hela veckan gör att jag inte orkar. Dels det, men också tanken på att behöva klä mig i jeans. Eller nått annat som sitter tajt. Jag pallar inte. Kanske jag går ner till kyrkan senare när man kan gömma sig i mjukisbyxor och stora tröjor. (Jobbet funkar tack och lov helt okej eftersom man har stora, lösa, bekväma sjukhuskläder på sig. I de känner man sig inte gravid i alla fall.)

Och allt jag äter innan och efter jag åker skidor plågar mina tankar. Jag vill att det j**** vasaloppet ska vara över snart!

Jag läser i Bibeln: ”ty det man blir underkuvad av är man slav under” och det skrämmer mig. När jag inser att vissa tankar fortfarande styr mitt liv.
Min mage är uppblåst, spänner och gör ont och har krånglat hela veckan – det får mig att känna mig gravid och äcklad.
Jag hinner aldrig gå ut på mina rogivande morgonpromenader - det får mig att känna mig som en lat människa utan karaktär.
Jag blir arg varje gång jag ser mig i en spegel på gymmet - vilket förfall.
Jag blir ledsen på min kropp när den inte verkar fatta vad ämnesomsättning är. Vissa dagar äter jag ganska lite, tror jag iaf, och jag blir ändå inte hungrig, det är bland det värsta jag vet. Att inte vara hungrig och ändå äta får mig att känna mig olustig och illa till mods.
Och jag vill leva på sallad och ägg. Inga kolhydrater och socker som bara gör mig stressad.

Och nu sitter jag, som vanligt, och tänker att jag måste skriva någon klok ursäkt för att posta ett sånt här inlägg. Be om förlåtelse för mig själv och för att jag inte är på topp just nu. Jag tänker att jag är patetisk som bloggar om detta. Som att jag sviker när jag inte orkar vara positiv. Som att jag borde säga ”förlåt för att jag mår dåligt ibland och för att jag bloggar om det”

Men banne mig. NEJ. Jag vill inte be om ursäkt för att jag har haft en sjukdom som är svår att ta sig ur. Jag vill vara stolt att jag trots allt kommit dit jag kommit. Jag vill inte skämmas för att jag ibland skulle vilja skrika högt och banka huvudet i en vägg. Det kanske finns fler som jag. Fler som inte orkar må toppen varje dag. Och jag vill förmedla: Det är ok…!

Och jo visst. Min starka önskan och längtan vore att ha någon jag kände det var självklart att höra av sig till och prata med när det blir såhär jobbigt. Att jag skulle våga. Eller bara nån att hänga med när jag inte orkar med mig själv och att vara ledsen själv. . Men nu är det inte så.. Det känns som jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig istället. att jag bara är fånig.

Så om detta att skriva om det får mig att kunna hantera mina tankar något lite bättre så tänker jag inte skämmas. Det är väl bättre än att jag paniktränar? Bättre än att hyperventilera? Bättre än att tänka att man skulle vilja stoppa tusen knivar i kroppen på sig själv? (Jag gör inte det!!) Right?

(jag vägde mig igår, märks det att jag inte kan hantera sånt?? haha ..)

Kärlek! /ia.

Och heey! FÖRUTOM detta är jag glad, positiv och lycklig. Det är en STOR SKILLNAD från förr då det mesta var svart. Nu är det ”bara” lite ätstörningsåterfall.

nangilima - där ingen smärta finnes mer.

-
idag har jag sett, känt och upplevt vad cancern gör med en människa. hur "min" patient, från i somras, gått från en ganska normal kvinna med en knöl på halsen, till att idag vara... förstörd. totalt förstörd. utan hopp. oigenkännlig. grå. och det läskigaste av allt, inte närvarande i tankarna längre. borta. ett skal, ett brutet skal utan innehåll. och jag såg tårarna hos den som älskat henne.

och det gör mig arg och ledsen. och jag kan hata den där cancern så! för att den förstör så många människors liv. äter upp alldeles för unga kroppar. och just detta, min avsky för det, gör mig också fascinerad. motiverad. för cancer är inte bara svart. det finns hopp och det går framåt. människor kan bli botade. de som inte blir botade kan få en värdig sjukdomsperiod och ett värdigt slut. jag vill kämpa mot cancern, tillsammans med patienterna och deras närstående. Jag vill ge ljus och hopp och en hand och ett leende där allt känns hopplöst och svart. Och jag tror jag skulle orka. för det skulle vara meningsfullt. och vad kan, trots all tragik, vara mer värt än att göra något som känns meningsfullt?


ett ljus. för alla där sjukdomar äter upp och förstör.
där droger krossar liv och hopp.

ett annat område jag skulle kunna brinna för, lägga min själ i, är att försöka göra något för alla som sitter fast i bojor av alkohol och missbruk. så sjukt svårt, det fysiska beroendet är så himla starkt. och jag vet inte om jag skulle palla att se allt vad den där skit-alkoholen och skit-drogerna gör med människor. men att se och höra om unga människor som super och drogar bort sitt liv, sitt hopp, sina relationer... det gör ondare än ondast. jag skulle vilja ge hopp om något annat.

så, nu vet ni, cancer, alkohol/droger, eller kvinnosjukvård där ser jag ev. min yrkesframtid. lättsamma områden va? ;) men jag har väl heller aldrig varit särskilt lättsam så det passar väl utmärkt.

eller så blir allt precis allt annat än man tänkt sig. men jag tror på att ha en plan, visserligen öppen för förändringar, men ändå så man inte glömmer bort i livets hets vad man drömmer om och längtar efter, i vilken riktning man vill låta sitt liv gå. jag vill inte vara som en liten barkbåt som bara förs med av vinden. jag vill ha inriktning, drömmar och längtan.

jag vill vara nånting ljust i det mörka.

kärlek! /ia.

då. förr. nu.

-
Jag har ju då och då här på bloggen haft en tendens att hylla mina vänner. Så det tänkte jag fortsätta med. Men idag ska jag snarare hylla en viss sorts vänskap snarare än personen i sig (eller ja det med men…)

När man var yngre och fram till efter gymnasiet ungefär så hade man ju mest vänner i sin egen ålder, eller möjligtvis nått år yngre/äldre. Så var det för mig i alla fall, men sen har ju sådana saker ändrats, och det fet-gillar jag!

Så en av dem jag idag räknar som en av mina närmaste vänner är Patrik. Han är över 40 bast, (fyller år på världens bästa dag för övrigt – det brukar vi fira;) ) och var min fotbollstränare de sista åren innan jag la av. Och dels det stöd han var för mig då, och dels det häftiga i att vi kan fortsätta ha kontakt flera år efter detta gör mig så glad. Jag tror många unga skulle må bra av att ha en vuxen vän och förebild i sina liv, förutom sina föräldrar som kanske ibland står alldeles för nära för att man ska orka med dem, som ibland inte finns där alls. Där tror jag bland annat ledare i kyrkan, idrottsledare, osv har en mycket viktig roll, större än de kanske anar ibland.

Och eftersom vår vänskap växte fram under min sjukdomsperiod och jag på något vis kände att livets svårigheter gjort mig vuxen i förtid, psykiskt ”mogen” eller vad man nu ska kalla det, kände jag mig ofta mer dragen till att umgås med vuxna än yngre/samma ålder. Så jag kan nog inte räkna alla de bortamatcher då jag åkte med Patrik. Helt perfekt, en vuxen, vettig människa att prata helt alldagliga saker med, diskutera träning med osv. Och jag glömmer aldrig när P. försvarade mig inför de andra tränarna när de inte tyckte att jag skulle vara ute och springa min runda innan varje träning, ifall det inverkade så jag blev trött och inte presterade lika bra på träning. Och att man skulle vila mellan träningarna osv. Men jag kunde inte det!

Självklart var det ätstörningarna som drev mig att träna alldeles för mycket, och JO, jag var ofta trött och sliten på träningar och matcher och presterade nog inte som jag hade kunnat göra med en fräsch kropp. Men hade jag inte fått gjort min extraträning hade ångesten slitit alldeles för mycket i mig, och jag hade nog då valt att lägga av med fotbollen och bara köra mitt eget race mycket tidigare än jag gjorde. Och jag kände, som sagt, att det fanns en vuxen där. Som skulle kunna stötta mig om allt skulle gå helt åt helvete. Någon som trodde på mig. Någon som fick mig att växa, få självkänsla och självförtroende.

Och än idag är det skönt att träffas över en kaffe för att både diskutera träningsupplägg och livet i allmänhet. Jag känner fortfarande att: det finns en vuxen (haha, roligt att jag inte ser mig själv som vuxen utan som en tonåring typ), i närhten, I Falun, och skulle det återigen bli så att allt går åt skogen, så tänker jag att det faktiskt finns någon där som skulle ställa upp för mig. Det gör mig trygg.

Och ja, jag hyllar denna sortens vänskap. Att man kan ha en vuxen man som vän utan att det ligger några ”konstigheter” i bakgrunden. Ja ni fattar..

Så dagens hyllning: Att ha ära vänner som inte är 80-talister – även fast jag gillar det med såklart ;)

för min del, sista matchen nånsinn, aug-09, innan Sthlms flytt.

lite sorgligt, men nog klokt att lägga av innan knäna pajade..

och jag gör mig själv mer rättvisa med ett par längdskidor på fötterna, än med en boll. faktiskt.

kärlek! /ia.

farväl till ensamheten.

när man märker att tron håller även när det stormar - ja då är det häftigt.

när man inser att Gud har förvandlat ens sätt att tänka, som varit så djupt rotat, onda cirklar som man försökt men aldrig trodde sig vara förmögen att bryta - ja då inser man att han är större än det mänskliga.

när man inser att Gud räcker för att göra en glad trots allt det där som förr gjorde en så ledsen - ja då inser man hur han har förvandlat en och hur mycket man behöver honom.

ha en fin dag, vänner!
kärlek! /ia.

And I don't wanna live that way, reading into every word you say

-
och det har varit en pissdag (förutom skidåkningen)

Men vet ni vad det underliga är? Trots detta, sitter jag här på kvällskvisten och ler och är glad och mjuk i hjärtat. Vad livet blivit konstigt. Konstigt bra.

Så då kanske jag inte ens kan kalla det för pissdag?

och varför detta? jo, för att min självkänsla är inte lika svajig längre. jag grundar inte den i vad människor tycker, och säger till mig. jag grundar den inte lika mycket på onda cirklar, gamla missförstånd och ord som gör ont.

Jag vet vem som definerar mig. Gud. Jesus. Som ansåg att jag var så värdefull att jag var värd att dö för. Varför skulle jag då låta massa skit dra ner mig? Det är ju bara jag själv som blir lidande om jag går runt och tänker en massa på hur saker är, varit, blivit, skulle kunna vara. Vad som är fel och vad som är rätt.
och dessutom har jag ju så många fina människor i mitt liv som gör mig glad. och jag har det bra och har lärt mig tacksamhetens gåva.

visst, jag tillåter mig att känna att det gör ont. tillåter mig att bli ledsen och gråta. men jag stannar inte kvar där. och inte den gamla överlevnadstaktiken: göra sig hård och förtränga och lösa problem på destruktiva sätt.

nä, jag låter det rinna av. bryr mig inte så mycket. sätter fokus på andra saker. på vem jag är i Guds ögon. Inte högmodigt. Man tar till sig av kritik och rannsakar sig och tänker: vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Men jag orkar faktiskt inte gräva ner mig och tycka synd om mig själv eller om andra. Livet är för kort för självömkan.

kärlek! /ia