24? eller 105?

gårdagens eloge går till: ...........mig! och mina kollegor.

vi löste det, vi fixade det. som vanligt.
och kan klappa oss själva på axeln. vi kanske får en stjärna i himlen, för vill man ha belöningen i lönekuvertet har man ju helt klart valt fel bransch. tyvärr. 
inte för att jag är speciellt pengakåt. men det känns tråkigt att slita för sin arbetsgivare (Landstinget Dalarna) när det mest känns som de vill utnyttja en, utan tack och uppskattning. 

för det där att man ger allt, såklart, för patienterna och deras anhöriga, det kostar.
när jag själv inte är på fysisk-topp så kostar det en huvudvärk som gör mig yr, susig i öronen, och totalt lost i hjärnan.
däckar på soffan i nån timme efter jobbet tills Micke kommer och får lite liv och humör i mig igen. Tack. 
det är inte likt mig och det är inte så jag vill leva. det är inte så det borde vara. 

så länge den där teamkänslan finns, vi klarar det tillsammans och vi jobbar tillsammans, för varandra och för patienterna, så kanske man orkar. så länge det kommer andningspauser, lugna dagar med mycket skratt och tid så kanske vi orkar. men om vi tillslut hamnar där att vi inte hinner och orkar stötta varandra, då kommer det gå åt skogen. 

ibland önskar jag att någon av de där landstingspolitikerna kunde byta plats med mig en dag och se om de fortfarande skulle ge mig under 23.000 i månaden. jag har en 3-årig akademisk högskoleutbildning för sjutton! om de hade tyckt det var ok att jobba varann helg utan speciellt mycket ob.  variera mellan kväll, dag, natt. om det hade känts bekvämt att aldrig veta innan dagens pass om man är en för lite, om man ska hinna ta rast, om man ska kunna gå på toa om man är kissnödig. jag tror faktiskt inte de hade pallat.

jag älskar mitt jobb. men vi ska inte behöva betala med vår hälsa. 

kärlek! /ia

nangilima - där ingen smärta finnes mer.

-
idag har jag sett, känt och upplevt vad cancern gör med en människa. hur "min" patient, från i somras, gått från en ganska normal kvinna med en knöl på halsen, till att idag vara... förstörd. totalt förstörd. utan hopp. oigenkännlig. grå. och det läskigaste av allt, inte närvarande i tankarna längre. borta. ett skal, ett brutet skal utan innehåll. och jag såg tårarna hos den som älskat henne.

och det gör mig arg och ledsen. och jag kan hata den där cancern så! för att den förstör så många människors liv. äter upp alldeles för unga kroppar. och just detta, min avsky för det, gör mig också fascinerad. motiverad. för cancer är inte bara svart. det finns hopp och det går framåt. människor kan bli botade. de som inte blir botade kan få en värdig sjukdomsperiod och ett värdigt slut. jag vill kämpa mot cancern, tillsammans med patienterna och deras närstående. Jag vill ge ljus och hopp och en hand och ett leende där allt känns hopplöst och svart. Och jag tror jag skulle orka. för det skulle vara meningsfullt. och vad kan, trots all tragik, vara mer värt än att göra något som känns meningsfullt?


ett ljus. för alla där sjukdomar äter upp och förstör.
där droger krossar liv och hopp.

ett annat område jag skulle kunna brinna för, lägga min själ i, är att försöka göra något för alla som sitter fast i bojor av alkohol och missbruk. så sjukt svårt, det fysiska beroendet är så himla starkt. och jag vet inte om jag skulle palla att se allt vad den där skit-alkoholen och skit-drogerna gör med människor. men att se och höra om unga människor som super och drogar bort sitt liv, sitt hopp, sina relationer... det gör ondare än ondast. jag skulle vilja ge hopp om något annat.

så, nu vet ni, cancer, alkohol/droger, eller kvinnosjukvård där ser jag ev. min yrkesframtid. lättsamma områden va? ;) men jag har väl heller aldrig varit särskilt lättsam så det passar väl utmärkt.

eller så blir allt precis allt annat än man tänkt sig. men jag tror på att ha en plan, visserligen öppen för förändringar, men ändå så man inte glömmer bort i livets hets vad man drömmer om och längtar efter, i vilken riktning man vill låta sitt liv gå. jag vill inte vara som en liten barkbåt som bara förs med av vinden. jag vill ha inriktning, drömmar och längtan.

jag vill vara nånting ljust i det mörka.

kärlek! /ia.

You, who stole my solitude.

-

är det vuxenliv att jobba sex dagar vecka så man får huvudbry över hur man ska kunna hinna med att träna inför ett vasalopp och träffa vänner? om man ska åka skidor eller gå på begravning? att inte hinna fira sin farmors födelsedag för att man jobbar helg?

är det vuxenliv att inse att man måste prioritera mellan sina två huvudintressen, skrivande (speciellt nu i februari när jag proffs-bloggar, haha!) och träning?

är det vuxenliv att kunna gå ner på stan och inte bry sig jättemycket om pengarna i valet mellan att köpa en tröja och inte köpa en tröja, eftersom man ändå tjänat betydligt mer pengar än tröjans kostnad under dagens gång?

är det vuxenliv att ha nästan varje stund inbokad de kommande veckorna?

är det vuxenliv att knappt hinna prata med de man vill prata med?

är det vuxenliv att få lov att tänka på sänggående vid tio för man ska upp så nedrans tidigt?

är det vuxenliv att känna att sin dag är meningsfull för att man gör något man verkligen tycker om?

är det vuxenliv att få ha arbetskamrater istället för pluggkompisar?

OM det är så, så kan jag säga att jag både gillart och inte gillart. MEN just då tror jag det är så himla viktigt, vilket jag tror, anar och hoppas gäller mig nu och framöver, att man trivs på det där jobbet som trots allt får ganska mycket tid. Att det är mer än att jobba av 8h per dag. Att man får ut nått av det, trivs, har bra arbetskamrater, få ge av sig själv och sina goda gåvor.

Jag tror att det kan komma att få vara så. Hoppas det. Både i veckan, i vår, i sommar, och 42,5 år till ;)

kärlek!
/ia.