run forrest run

-

Run to the hills, run for your lives

På lördag, alltså om tre dagar, ska jag springa tjejmilen (om jag är frisk och fortfarande lever). Ett varv runt Djurgården i Stockholm, och en mil alltså. Tillsammans med Johanna.

Jag får tänka såhär: För några år sedan hade jag aldrig frivilligt anmält mig till en löpartävling. Och definitivt inte på en mil. Jag får se det som att det har varit bra att ha det här som träningsmotivation i sommar. Som att jag får åka ner till Stockholm och få en trevlig helg med en av mina allra finaste vänner. Som att jag gör det bra bara att ta mig igenom loppet. Som en rolig grej.

Men, lite såhär ser jag det också: Usch, det här kommer bli jobbigt, jag är ju inte överförtjust i att springa, eller det känns inte riktigt som min grej liksom. Det kommer bli en timmes ren plåga. Jag skulle vilje prestera, göra en hyfsat bra tid. Jag kommer kanske bli besviken om jag inte klarar mitt mål. Jag har prestationsångest.

Och för att göra det ännu värre för mig själv (nej, tänk positivt ia: för att peppa mig själv ännu mer heter det) – så tänkte jag skriva ut här vad mitt mål är. (och då kommer ju misslyckandet kännas större om jag inte klarar det för att då måste jag ju berätta det för er – men men, jag kan behöva träna på sånt med – och ska försöka vara nöjd oavsett resultat).
Så: Att springa milen på under en timme. (ja men det ska väl inte va så svårt, det fixar du ju lätt tänker ni. Nej, det tror jag inte. Kanske att jag fixar det, men inte lätt. Faktum är att de få hela milar jag sprungit i år tagit ca 70 min (visserligen i backig terräng och utan att tagit ut mig till max, men ändå…) Så under timmen känns verkligen som en utmaning.

Aja skitisamma, vem bryr sig egentligen? (Jag). Nu har jag skrivit av mig lite om prestationsångesten jag alltid får så fort nått heter tävling och tidtagning. Ska försöka njuta lite av det hela också.

Och förresten ska man vara tacksam bara att man har en frisk kropp, två ben, och tio tår så man överhuvudtaget kan gå, röra sig och springa (kanske man kan med färre eller fler än tio tår också iofs men…)¨

/ia.

så är det bara.

vad jag än babblar och bubblar om här. tramsar och flamsar om. yta och djup. träning och knäppheter.
oavsett.

så finns det en sak som verkligen räknas.

Gud & Människor. Kärlek till Gud och Människor.

På riktigt, i längden är det det enda som räknas. Det enda som gäller. Det enda som håller. Det enda som skapar. Det enda jag vill. Det enda som betyder något. Det enda som skapar glädje. Det enda som gör ett liv.

Det är ni som är fantastiska och viktiga. Ni och vi tillsammans! Så då kör vi, ett liv i kärlekens tecken..? Ok?
Även om det är svårt. Men vi försöker.
och ha överseende med allt det där andra som bubblar i min hjärna.

Puss/ ia.

men det är sällsamt vackert, här kommer hösten igen. det är kallt som i stenhus, det doftar av regn.

-

2011-08-24: En österlig sjö. Ett hav. En ocean av drömmar.

Sommaren är slut. Hösten är här.

Så är iallafall inställningen i min hjärna. Idag började skolan igen, alltså är det höst. Det känns både och, lite ledsamt såklart att sommaren är slut, speciellt som det blev så lite sol&badande, och nu är det nog försent. Men det har ändå varit en bra sommar med bästa sommarjobbet någonsinn och perfekt avslutning med utomlandsresa.

Och det fina med hösten är att det alltid känns som en chans till nystart. Nya livskapitel som ska skrivas. Och nu är det ju sista terminen innan sjukssköterskelegitimationen. Galet. Spännande. Kul. Skönt. På onsdag gör jag mitt första pass på ambulansen i Falun - så håll er olycksfria de närmaste 5 veckorna kära vänner - jag vill inte komma och hämta era krossade kroppar i några bilolyckor eller så!

Och hösten kan också vara en chans till nystart när det gäller att motivera sig till förändringar som kan vara bra. Som att jag från och med idag på lite mer allvar ska försöka sockeravvänja mig. Har blivit alldeles för mycket sånt i sommar! Och nej, det innebär inte att jag helt ska sluta äta godis, fika, unna mig såna saker ibland. Eller att jag ska bli nitisk, det är bara dumt tror jag. Att jag ska hetsa för att gå ner i vikt. Däremot ska jag skärpa till mig så jag blir av med ovanan att bli sockersugen så himla ofta, så att dagar med socker blir ett undantag snarare än en regel. Och mätta min kropp med lite bättre grejer istället. Typ mat :) Låter klokt va? Wisch me good luck och hjälp gärna till genom att inte fresta godisråtan med något sockeraktigt. (och jo, det är också bulimi/hetsätningsrädslan som ska tämjas...)

Så ja, trots allt, trots att jag älskar sommaren säger jag: Välkommen fina höst!

/ia

it's in the air

-

i Kungsan!

Sådant där onödigt o-prydlighets vetande som jag bara får sån oförklarlig lust att skriva ibland:

Igår under min löptur (ja för en gång skull talar jag sanning när jag säger att jag var ute och sprang. För det jag brukar kalla springa är nog ofta någon form av jogging i fis-takt. Men igår sprang jag – bra men jobbigt!)
Hursomhelst: när man springer/fis-joggar tycker jag bäst om att ha cykelbyxor på mig. Minsta möjliga motstånd och kläder som inte är i vägen liksom. Mina cykelbyxor börjar dock bli ganska slitna, men eftersom jag avskyr att gå på stan blir det liksom inte av att ta mig ner och köpa nya (men jag ska snart. sen. ska bara. nån gång ). Så minst en gång har jag i alla fall sytt igen hålen mellan benen. Men de har gått upp igen. Och det är ju inte så himla farligt. För man har ju liksom trosor under så wtf? Men igår (haha – usch vad jag är hopplös!) så bar det sig inte bättre än att jag satte på mig ett par trosor som sen också gick hål mellan benen…. Så hål på hål på hål, 3 lagersprincip eller nått.
Luftkonditionering helt enkelt! … Så lite tur kanske att det bara var en löptur ute i det fria och ingen bredbent streching på Friskis jag sysslade med.

Så, nu vet ni!

Och såna där andra oviktigheter som att jag börjar skolan kanske sista skolterminen nånsinn, att jag nu ska göra praktik på ambulansen, att jag fortfarande väntar och längtar på att bli moster skiter jag väl i att skriva om. Varför när man roa sig med sånt här?

(p.s jag har en till på lager som ni ska få nån gång - den handlar om italienare, svett och nakna bröst – så håll ut!)

/ er alldeles för öppenhjärtliga (och öppenbyxade) tjej

Puss & god natt.

Leave tonight and live and die this way

-

Hej alla trogna och otrogna bloggläsare! (fast jag föraktar otrohet. i den äktenskapliga meningen alltså. Är man otrogen är det dags att göra slut!!!
otrogenhet till bloggar kan man väl stå ut lite mer med, i nån grad sådär. )

Aja, skitisamma. Det jag ville säga ikväll var väl i stort sett bara att jag är hemma, mår bra (eller allt snurrar - om det beror på post-färjaåkande, saltbrist, att dagens lunch var glass och middag chokladboll eller något annat knas vet jag inte - men sängen kallar oavsett!) och har haft en väldigt bra resa. Den kommer jag säkert berätta mer om snart eller såsmånigom och lägga upp en del bilder då och då.
Men snabbt bara: St:Petersburg var en fantastisk stad. Dels beroende på att den är mycket större än alla andra städer jag besökt (en bit över 4,5 miljoner tror jag), att den ryska kulturen är annorlunda, att staden var otroligt vacker där med allt vatten runt omkring (lite som Stockholm) men framförallt beroende på den helt fantastiska och annorlunda arkitekturen. Massor med häftiga byggnader överallt, och då var vi bara där en dag, finns säkert tonvis mer att se.
- så jag måste nog tillbaka nån gång :)

Sen var vi en dag i Helsingfors också. Och båtivet med mor var riktigt mysigt, faktiskt. Jag tror jag var ganska snäll iallafall.

Helsingfors

Vinterpalatset - St:Petersburg

Och resesuget i mig har ju på ett sätt fått sig lite tillfredställelse... men då blir man ju sugen på mer också! nån som är villig att göra en jorden-runt resa med mig? :)

Puss!

/ia

And all this time I’ve been so god damn stubborn.

-

Jag får inte ge upp hoppet. Aldrig sluta tro, hoppas. Inte glömma bort att jag kan, att det går att bli frisk. Att bli fri.
Jag får inte tappa min vilja. Inte sluta kämpa. Inte ge upp och tänka att det kommer vara såhär för resten av livet, att det inte kommer bli bättre, att tankarna ska följa mig livet ut. Att det aldrig ska bli normalt, sunt.
Om jag tänker så, inte ens vill och tror, ser möjligheten att bli befriad så kommer det ju aldrig att ske. Och även om ja inte tror på min egen förmåga att kämpa mig dit, så tror jag på en Gud, en Jesus, som kan befria, som kan bota sjuka, som kan göra det trasiga helt. Så varför skulle det inte gå? Varför skulle jag begränsa Gud i hans möjligheter att hela?

Jag måste fånga goda tankar. Ta dem till mig, göra det till sanningar, en verklighet jag kan leva efter. Inte låta de onda, dåliga tankarna ta överhanden. Jag har den senaste tiden fångat en sån, god tanke. Som jag jobbar med, tar in i min hjärna, försöker plantera den där. Och jag tror faktiskt den håller på att landa, slå rot. Bli min verklighet, inte bara något som gäller andra. Jag är inget undantag.

Det finns människor som inte tränar varje dag, men som inte på något vis är tjocka för det.

Så. Om jag får in detta, kan leva efter det, har jag kommit en bit på väg. Kanske kan ge kroppen ro att vila ibland, som den såväl behöver. Kanske kan ha träningsfria dagar utan att bli ett orosmoln, utan ångest, utan att det blir en kamp, utan tårar, utan att nedvärdera mig själv, utan elaka tankar. Om jag kan göra denna tanke till min verklighet kanske jag kan åka bort, ta ledigt, semestra utan att tro att jag med ljusets hastighets färdas mot en otymplig hundrakiloskropp.

Det vore skönt.
Så därför tar jag in denna tanke. Gör det till en verklighet som gäller mig också, inte bara andra. Jag tar in, det gör gott.

/ia.

P

pass, pengar, p-piller, plåster, plattång, paraply...
fast inga pesetas!

/ia.