who gonna save us now when we're down and we're lonely?

-

nästan varje söndag när jag går till min kyrka står det en man (som är med i kyrkan) utanför kyrkdörren och röker, innan han går in. och det gör mig så glad. och jag tycker det är så bra. missförstå mig rätt (haha, dels tycker jag rök i lite lätt, lagom mängd kan lukta gott, det får mig att tänka på krogen, och fest... och det kan ju vara ganska trevligt, och har trots allt så många roliga minnen från krogen...) aja. jag tycker såklart det inte är bra för honom personligen. som sjuksköterksa och hälsofreak anser jag nog rökning vara det absolut mest dumma man kan utsätta sin kropp för. MEN att han står där utanför kyrkan och röker får mig att känna att kraven och pressen skruvas ner. Att: nej, man behöver inte vara perfekt och fin i kanten för att vara med i den här kyrkan. Nej, det är inte bara övre medelklasssvennsons med perfekt tillrätta lagda liv och perfekt tillrätta lagt hår och perfekt tillrätta lagda strykveck på skjortor och kjolar. Vi är en församling med trasiga, vanliga enkla människor. Som inte är perfekta. Som inte är framme än. Som har saker som vi jobbar med. Som gör saker som vi kanske egentligen inte borde göra. Och jag hoppas andra kan känna så med. Att kyrkan inte är ett ställa för de perfekta, de goda, snälla människorna. Utan att kyrkan är en plats för de som vandrar vilse på egen hand och behöver andra vilsnegångna människor. Och en Gud, en stark hand och en öppen famn att samlas kring, att falla i....

Och en annas sak som jag också gillar med min kyrka är en sån grej som vi gör ikväll. En påskfest. Där själva huvudtanken är glädje och gemenskap. Inte att man ska sitta och titta varandra i nacken och lyssna på någon som står på en scen och säkert säger något klokt. (om man hade orkat lyssna...). Vi har knytis, så alla tar med sig något litet och enkelt eller vad man vill. Och så delar man på rubbet. Åhh äntligen hittar jag något som känns som lite av det där "de-första-tidens-kristna" som jag söker. Som jag tror på. Som behövs. För hur ska vi bli pepp på församling och att berätta för andra människor om Jesus om vi känner oss ensamma, om vi känner att andra kan det så mycket bättre, om vi känner oss små och ledsna och vilsnegågna. Men om vi är en gemenskap, där man känner att man får energi och inspiration och glädje av de andra, av sina familjemedlemmar i Guds familj, då tror jag den glädjen och den tron på Gud lättare kan smitta av sig på människor utanför kyrkan också.

och det här är liksom ingen sluten sammankomst för de fina och utvalda, utan vill du vara med så kom till Centrumkyrkan kl. 18.00 och ta med dig ett kokt ägg eller nått ;)

Så ja, GLAD PÅSK på er då alla fina läsare och vänner. Och numera har jag lite förstånd att förstå att påsken verkligen är en glädjens högtid. När jag var mindre tyckte jag bara den var mest jobbig för jag förstod det som att man fick lov att vara ledsen hela påsken för att jesus hade dött. (och så ska man ju bråka lite på alla högtider, eller hur?)

MEN nu fattar jag. Påsken är ju världens glädje. Just för att Jesus dog. För han dog ju inte bara. Han återuppstod. Och det är ju i hans död, i att han tog allting på sig på korset, all ångest och smärta och sjukhet och skuld och skam och synd som jag har chansen att LEVA. Tack för det, käre fine Jesus. Jag ska försöka ära dig genom att vara glad.

Fast däremot kan påsk, och andra högtider vara jobbig på ett annat sätt. För att stora högtider är till för de med stora familjer. Och så. Jag pratade med en vän om påsk-panik. Om att man inte gillar att vara ensamma på stora helger och så. Om att man kanske helst vill dra ett täcke över huvudet och sova bort hela påsken. För man är ensam. Skild. Änkling. Bor långt från vänner och bekanta. Inte har några vänner. Inte har nån kontakt med sin familj. Är flykting. Eller vad som helst.

Och jag blev så glad av att flera kommenterade på det där om att jag var "nördig" när jag satt ensam hemma en lördagkväll. Tydligen är vi många som gör det. Ska vi sluta skämmas kanske och inse att vi är många ensamma själar därute. Och att vi kan trösta och uppmuntra varandr

Så du som har en påsk med mycket glädje och gemenskap och vänner och bekanta: Njut verkligen av det med gott samvete!

Du som är omgiven av människor med ändå känner dig ensam... kanske du ska söka han som kan mätta dig på riktigt, Gudarnas gud och hans son,?

Och du som känner dig ensam... Du är inte ensam! Vi är ett helt land av massa ensamma människor. Vi är med varandra i tanken.

kärlek! /ia.

ibland kan allting verka dött i ögonen på alla jag mött

-
det jag säger nu är bara mina egna tankar och funderingar. inte grundat i nån kyrka, eller bibeln eller nått så tycker ni jag är knasig är det bara mina egna påhitt som är knasiga : )

ibland kan jag tänka: det kanske är dags att lämna kyrkan. inte för mig personligen. inte för människor som går varje gång går dit med en förväntan på att möta jesus och bli berörd av gud. inte för de människor som längtar efter kyrkan och församlingen och gemenskapen när de inte är där. inte för de som känner som sig som en skadad kroppsdel i en haltande kropp – för då finns viljan, ödmjukheten, sårbarheten.

(Och jag säger inte att man ska lämna kyrkan för att man upplever att den församlingen man tillhör inte är perfekt, inte tilltalar mig till 100%, inte är min stil, inte innehåller "rätt" folk osv. då ska man inte lämna – då ska man vara med och förändra kyrkan till det bättre.)

MEN om man går till kyrkan varje söndag med ett dött hjärta. av pliktskyldighet. av vana, för att man alltid gjort det. för att det är mysigt. för att man ser det som ett jobb – man kanske hjälper till med diverse saker. för att ens föräldrar skulle bli sura/besvikna på dig annars. för att du inte vet vad du skulle göra istället. för att du har alla dina vänner i kyrkan. för att du tror att Gud kommer bli arg/straffa dig eller nått annars. om äktheten och glöden inte finns där, DÅ kanske du ska lämna kyrkan.

Det handlar inte om att jag tror att man alltid måste vara pepp. men om man helt har stängt av hjärtat, stängt av förväntningarna och drömmarna och längtan, och det bara är prestationer och krav och tradition ja då… kanske du hittar Gud, den verkliga Gud, någon annanstans än i just kyrkan.

om det enda som håller dig från att leva på ”världens sätt” är ditt dåliga samvete gente Gud och kristna föräldrar så tror jag det är helt fel anledning.

Om du innerst inne VILL supa och ha sex och festa och vara populär och handla och konsumera och flirta hej vilt och strula runt och bli rik, framgångsrik, snygg och populär – men bara håller tillbaka för andras skull så är mitt råd: Gör det! - Sup och hångla och köp och lev ”livet” och var egoistiskt och ytlig och allt vad du vill! I värsta fall (och då är ju inte det här inlägget så himla smart!) så fastnar du där.

I bästa fall – och det är det jag drömmer om att se, så inser du att det där är inget att ha. inte ett dugg värt. gör dig bara tom. och kanske att du DÅ verkligen börjar söka den levande Guden. den levande Jesus som ska ge dig av sitt vatten, så att du aldrig törstar mer.

kanske att du då inser vilken nöd det finns i världen, all den här tomheten med tomma människor som söker bekräftelse på vilket sätt som helst. kanske du inser att du behöver Gud för att kunna vara glad och leva.
jag tror inte Gud blir ”arg” av detta. jag tror att han hellre ser 100 övertygade, ödmjuka kristna med massa fult bagage, än 1000 levande-döda kristna som har gudstjänsten som en veckopunkt bland alla andra veckopunkter.

visst, jag talar mycket utifrån mig själv. att det var den här resan jag gjorde. från att gå från ett försök att vara duktig kristen, till att göra det jag trodde jag ville: Uppror. Fest. Killar. Närhet.
till att inse att det är inte Gud som behöver mig, som en duktig flicka, utan jag som behöver Gud. att jag inte får ut nånting av min tro och av att gå till kyrkan om det är för andras skull. utan att jag själv måste söka Jesus med ett uppriktigt, sårat och blödande hjärta.

såklart inte alla behöver göra den här vandringen. alla behöver inte testa alkohol och ”världens” liv. det är väl jättebra om man kan låta bli. men kanske du måste göra något annat litet för att bli lite mer levande:
- gå till en kyrka med bara massa tanter där du inte känner någon alls.
- ta en kort kyrkpaus på nån månad för att se om du saknar det.
- stanna upp, gå ut i tystnaden i skogen och söka Gud istället för att ständigt lyssna på lovsång, predikningar och läsa kristna böcker.

Kanske du ska avstå från att göra ”din” roll i kyrkan, det du är bra på och får bekräftelse för, och istället ta ett kliv bort från rampljuset och tjäna i all enkelhet i skymundan. kanske du ska bryta en jättetät kontakt med dina föräldrar för en kort period – för att se om det är din tro eller dina föräldrars tro och önskan om att vara tillräckligt bra som driver dig.

kanske ska du åka ut i buschen bland tusentals muslimer för att se om du fortfarande kan tro på Jesus.
Kanske ska du prova att säga en svordom högt för att se om Gud slår ner dig med en blixt från himlen eller inte.

SEN tror jag att du kanske får en helt annan dimension av ditt ”kristna liv”.
Och varför säger jag allt detta? för att Gud inte tycker om människor som är svala? NEJ, det handlar inte om Gud nu. Det handlar om DIG. Vilket liv vill du ha? Ett halvtråkigt, halvljumt, halvmysigt? Eller ett ascoolt, brinnande, häftigt?
och vad har du för argument för att andra ska bli kristna? För att det är schysst musik och bra ljud och cool belysning i kyrkan ELLER för att Jesus har förmågan att förvandla ditt liv. inifrån och ut, till att bli rakt uppochnedvänt.

vill du hjälpa andra människor för att man bör, för att det hamnar på pluskontot den dag man står inför sankte per (eller vad han nu heter) eller för att ditt hjärta brinner och blöder för de som har det svårt. för att du vet hur det känns.
Vill du ha en glädje som kommer innefrån hjärtat oberoende av framgång, eller en glädje som består av yttre omständigheter?

nu känner jag mig elak, som vanligt. och jag kanske är helt ute och cyklar. glöm mina ord i så fall.
men såhär var det för mig. och jag vill ju bara att människors tro ska vara levande. inte levande-döda.


Kärlek! /ia.

vad vi får hålla i sekunder, glimrar till, och går sönder

-
jag tänker på dig. varje dag. såklart.
ibland gör det ont. ibland gör det inte ont.

men jag har lärt mig. man går inte sönder. man går vidare.
och när en gammal dröm dör kan en ny dröm födas.

kärlek! /ia.

I’ve seen this thing before

-
idag har jag verkligen tränat på att vara sjuksköterska. från halv sju på morgonen till halv tio på kvällen närmare bestämt. och har sprungit som en skållad råtta typ non stop, tror jag kommer ha träningsvärk i mina ben imorgon. och mina hjärnceller - återkommer när jag kan tänka igen. välkommen till vårdlivet ia!

kärlek till alla fina ni! / ia.

jag klarar tystnad bättre än vem som helst det har jag lagt ner timmar på

-
det här med inställning och hur man hanterar sin situation skulle man ju kunna skriva hur många inlägg som helst om. Här kommer ett:

jag är nyutbildad. ny på jobbet. och det har gått bra, absolut. men i veckan hade jag några dagar som var lite jobbiga, tuffa, massa krångel. och det har vi väl alla på våra jobb/utbildningar/hemma ibland. och då är frågan, vad gör vi, hur bemöter och hanterar vi denna jobbighet? och vad gör vi med den efteråt?

vad gör jag när jag går hem från jobbet och känner: ånej, den där patienten och den där anhöriga fick inte en optimal vård, vi bemötte dem inte på bästa tänkbara sätt, det brast i kommunikationen mellan oss vårdpersonal och det är patienten som får lida för det (och jag framstå som ett okunnigt fån!). när jag kommer hem från en sådan dag är frågan: vad gör jag med det?

alternativ ett: tänker på det, ältar det hela kvällen och mår dåligt.
alternativ två: andas in tre djupa andetag, tänker efter: gjorde jag det bästa jag kunde för att lösa situationen? ja, det gjorde jag. det fanns inget mer jag kunde göra, det får vara bra så. jag släpper det, tänker inte mer på jobbet och har en fin kväll istället.

och det tänkvärda nummer två denna dag var detta: en patient kände sig illa bemött av en läkare. tänkte dra hem från sjukhuset fastän han inte var utskriven. gå hem och supa (han var en alkoholist som verkligen kämpade för att bli fri och hade varit ren ganska länge innan han nyss tog ett återfall.)hursomhelst, jag gick in till honom. tog mig tiden att sitta ner, se honom i ögonen, prata ut om vad som hände i mötet med läkaren. övertalade honom att det var bra att stanna kvar på sjukhuset tills han blev utskriven. lugnade honom. vi hade ett bra och fint samtal. om att ta till alkohol inte var rätt sätt att lösa svåra situationer. han berättade lite om sitt liv. om vad han fick motivation av, om att han verkligen ville komma tillrätta med sitt liv. och jag VET att han hade förtroende för oss övrig vårdpersonal. Och jag VET att han uppskattade att jag tog mig tid att prata med honom och lyssna på honom utan att döma.

hursomhelst: varför är vi människor så att det i denna situation, där jag gjorde något bra och något blev dåligt samma dag, att det bara är det dåliga somjag tar med mig hem? som jag minns? som jag fokuserar på när dagen är slut? det är så ofta det negativa som vi bär med oss. trycker ner oss själva, känner oss dåliga och otillräckliga. varför är vi så? för jag antar ni är många därute som är likadana. och såklart man ska kämpa för att bli bättre, att inte göra samma misstag två gånger, men ibland kanske man ska vara nöjd med sig själv också.

så vet ni vad. sträck på ryggen! alla nyutbildade sjuksköterskor, och alla andra: vi gör ett fantastiskt jobb. och har man gjort sitt bästa kan man faktiskt inte göra mer. ta inte på er allt! ta inte med er jobbet hem. ta tre djupa andetag och lämna jobbet i omklädningsrummet. annars kommer ni bränna ut er själva snabbare än snabbt och inte vara till särskilt mycket nytta och glädje för varken arbetskamrater eller patienter.

och till oss alla: Fokusera på det du gör bra. ändra sånt som är dåligt – om du kan. kan du inte, var nöjd. älta inte det gamla. DU ÄR BRA OCH GÖR DET DU GÖR BRA. jag vet det. så det så.

kärlek! /ia.

oh this town kills you when you’re young

-
jag citerar marcus birro:

”Jag blir alltid oändligt sorgsen på våren.
Jag blir drömmande och melankolisk. Det är väldigt besvärande, som en myggbett som aldrig slutar klia. Jag är trött på det här svårmodet. ”

och det gör mig lite glad, att jag inte är ensam om att vara ett icke-vår fan. inte bara för att jag gillar snö, utan för att våren gör mig svårmodig. och det kliar i hjärtat.
och eftersom marcus är en av mina allra största ”skriv”-förebilder så gör jag mig lite märkvärdig och inbillar mig att det kanske är för att jag också har någon sorts poetiskt, jobbig, konstnärsådra i mig som jag med är en vår-sorgsen människa.

läs hela krönikan här vettja: http://www.dt.se/nojekultur/1.4570375-svar-konst-att-vara-ledig den är bra!

och lite om påsk-panik tänkte jag återkomma till i ett senare inlägg, håll utkik!

MEN, om man är lite såhär vårsorgsen då är det ju, som jag skrev i förra inlägget, tur att man ibland gläds åt det lilla.


Här är mitt lilla nyinköpta påskpynt som gör mig glad. 40 spänn på åhlens och så var lite enkel mysfaktor kirrad. gott.

och idag har jag varit i kyrkan. och sedan fikat med P. det gör mig också glad - för vissa personer finns förtroendet bara där. och då delar man också med sig ärligt av sitt liv och sina planer. vänskap där man både ger och tar. det är fint.

och i skrivande stund vräker snön ner. det gör mig inte ett dugg - såklart. <3

kärlek! /ia.

i din kärlek kan min kärlek gro

-
det är så fint, så bra, de där dagarna, de där stunderna när man har förmågan att glädjas åt det lilla, lilla. åt den allra minsta lilla grejen. att det står tulpaner på bordet. åt små uppmuntrande ord. när man ser det goda i Guds skapelse. i den enklaste vardag.

kärlek! /ia