det bor en annan i min kropp

-

Ja -

ja, jag vågar träffa människor och jag vågar äta. Jag vågar vila och jag vågar vara glad. Ja, jag vågar tro på framtiden och tro på friskhet och frihet. Ja, jag vågar vittna om Gud och jag vågar lita på honom. Jag vågar öppna mig och jag vågar tro att människor vill väl. Ja, jag vågar ta ut glädje i förskott och jag vågar vara lycklig utan rädsla.

kärlek!
/ia.

break my heart for what break yours

-
Mitt fadderbarn heter Elijah. Han är snart fem år och kommer från Ghana. En liten, svart, söt pojke. Som jag, förhoppningsvis, kan vara med och bidra till får en bra uppväxt. Att han får gå i skola och så.


Är inte DU också lite sugen på att göra något för någon annan? Hjälpa ett barn? 200 svenska riksdaler i månaden. Jag tror du har råd.

kärlek!
/ia.

I once was lost but now I'm found. I once was blind but now I see.

-
Ibland säger man små, små ord som man inte har någon aning om hur stora och betydelsefulla de orden kan få bli i en annan människas liv. Och att den människan kanske kommer bära med sig de orden i resten av sitt liv. På gott och ont.
Jag ska berätta om några sådana ord. Som en nära vän sa till mig en gång. Som fick betydelse. Som jag aldrig glömmer. Som jag är tacksam för än idag.

Det var väl nån fest och så. Som det var rätt ofta på den tiden. Och det var den tiden när jag inte trodde på mig själv. När jag inte visste vem jag var. När jag var bräcklig.
Och det var en fest med säkert en del halvbekanta och okända människor, jag minns inte längre. Men också några av mina riktigt nära var där. De där vännerna som känner en utan och innan. Som man växt upp med. Som kan ens historia. Som vet om alla ens sidor och egenskaper.
Och jag vet inte hur vi kom in på det. Och vad och varför vi pratade om det. Jag var väl på väg in i den där alkoholdimman. Men vad jag minns var min vän nykter, och vi pratade väl nått om varför man/jag kände att hade ett behov av att dricka. Jag minns, åh så tydligt, hur jag sa nåra ord med lättsam röst, men som nog speglade det mest förtvivlade på botten av mitt hjärta: ”Alla tycker om mig mycket bättre när jag är dricker.” För det var ju så det var. Det var då jag blev uppskattad. Det var då jag släppte den seriösa, lugna, lite tillbakadragna och blyga sidan av mig själv och blev…. rolig? skrattig? Lättsam? Lite galen :) Lössläppt? Ja ni fattar.
Och då sa Jessica orden som bara omslöts och bevarades i hjärtat: ”Ia, jag tycker bättre om dig när du är nykter”. Detta var alltså personen som kände mig så väl. Och hon gillade mig. Precis som jag var. När jag var mig själv. Den riktiga, lite seriösa, allvarliga ia. Om hon som verkligen kände mig föredrog den sidan, så kanske det var värt att satsat på den människan, den sidan. Den sidan, det riktiga jag, kanske faktiskt var värt att vårdas. Och kanske värt att älskas. Kanske någon kunde tycka om mig även när jag inte var full och crayzy och galen och lössäppt.
Tack! <3



Så min uppmaning: Våga säg de där betydelsefulla orden till era vänner. Våga säg att ni tycker om dem. Berätta för dem att de har betydelse i era liv. Våga säg vad det är just hos dem som ni uppskattar. Man kan aldrig sprida för mycket godhet!

Kärlek!
/ia.

i kön och kostymer, svett och parfym ville jag sjunga om den ömhet vi var värda. men det var så svårt.

Lite såhär då va:

Jag tror det är bra att jag lär mig att inte skriva om saker när jag är mitt uppe i det. Man ser inte så klart då. Idag kan jag tolka saker med lite mer distans, så:
Igår tänkte jag att jag skulle skippa träningen och ta en vilodag, för jag behöver det. Skulle äta middag, vara hemma, ensam, mysa och fixa lite. Kanske ta mig tiden att sitta ner och läsa en bok. Men jag pallade bara inte. Jag kunde inte. Kunde inte sitta still. Att äta middag var inte att tänka på. Så tillslut fick jag ju ge upp och gå och träna ändå, såklart. Och blev botad. Kom hem och var trött och glad och ro att landa.
Visst kan jag skippa träningen, så länge jag har något annat för mig. Träffar folk, aktiverar mig. Men att vara ensam hemma, en hel kväll, och själv föra diskussionen med min hjärna, ”varför går du inte och tränar nu när du ändå har tid” – att föra den diskussionen en hel kväll utan någon att bolla det med. Jag pallar inte. Jag står inte ut. Jag ger upp, och tränar. Ett sådant där träningspass som inte drivs av glädje och energi, utan drivs av måste, måste, måste. För att kunna må bra efteråt.
Och det som gjorde mig lite extra ledsen igår var när jag för skojs skull skulle kolla upp hur många dagar sen det var jag var hemma ensam en kväll utan att vare sig gå och träna eller iväg och träffa nån, så såg jag att det var över fyra veckor sedan…
Och insikten drabbade mig: Jag klarar inte av att vara själv. Ensam hemma.

Och det handlar ju inte bara om tankar och psyket, utan (bra eller dåligt??) min kropp är så van med att få träna nästan varje dag, och få den där endorfinkicken, så när jag ska gå hemma en hel kväll, utan att ha fått kicken, så blir jag helt rastlös. Ledsen. Gör massa dumma grejer som jag ångrar och skäms för sen.
Ska det verkligen vara så? Att man måste träna varje dag för att kunna slappna av och vara glad? Och jag börjar tvivla på mina tankar om friskhet… Men banne mig, nej, jag är ju för sjutton 1000 gånger friare och gladare än jag varit, så jag har kommit långt. Men jag kanske inte är så framme som jag trodde…

Och jag släpper fram det där ordet: Träningsberoende. Jag tränar ju med glädje och lust, allra allra oftast. Men… jag vet ju att det här varit min svaga sida i många många år, att äta normal mat och lite fika då och då, det pallar jag, men att inte träna…. Nej. Det är för svårt, för jobbigt.
Och visst, det är ju inte världens sämsta beroende direkt. Bättre än alkohol, droger, tabletter osv. såklart. Men ändå.

Och att jag inte kan hantera ensamhet… ja det är ju också lite sorgligt. Men, tyvärr, tror jag knappast jag är ensam om det. Om önskan att livet ska gå i 110km/h, om att nästan alltid vara omgiven av människor. För att slippa sig själv. Och jo, jag tror det finns något naturligt och bra i detta också… I att vi inte är skapade att vara ensamma. Men man kanske måste klara av att vara ensam några timmar varje dag...

Nu till de bra sakerna med denna insikt: Att jag kände mig absolut tvingad att gå och träna, handlade inte om att jag trodde jag skulle bli tjock om jag inte gjorde det. Alltså ingen ätstörning. Ett träningsberoende och rädsla för att vara själv är vad det är.

Vad gör man åt det? Skaffar en barnvakt åt mig själv kanske? Haha. Att få bort träningsberoendet genom att träna mindre kommer inte på fråga just nu då jag ska hårdträna inför en grej. Men, jag kanske aktivt måste, i förväg, planera in dagar då jag måste vila.

Idag då? Jo, eftersom jag tränade igår är jag ju i ännu mer behov av vila, speciellt eftersom planen är att köra skiten ur mig själv imorn på skivstång intervall, och kanske träning hela helgen. Och idag tror jag att jag klarar det. Med ett knep ( av det lite tragiska slaget…), dels är jag ju rätt trött i kroppen, så om jag då bara äter exakt vad som behövs för att inte vara hungrig, men absolut inte så man blir så där energifylld, pigg och sprallig ni vet, utan att man är sådär trött att man faktiskt inte orkar göra någonting, inte ens har lust att träna för man är trött. Ja då funkar det. Yeey vilken seger. Hmm.
Men första gången på en månad jag är ensam hemma en kväll utan träning. alltid något.
Nu ska jag bara brottas i nån timme med tanken på om jag ändå inte borde gå ut och gå lite när jag faktiskt inte har tränat idag. För att inte vara helt och hållet lat…


Nä men gud vad negativt det här kändes. Jag mår bra! Jag är inte anorektiskt, ätstörd, jag är glad och mår helt okej. Jag har fina vänner, en bra familj, ett spännande liv, en praktikplats där jag lär mig massor, snart en högskoleutbildning i min hand, en frisk kropp, en människa som gör mig glad nästan varje dag och framförallt: En tro som bär allt, som håller. En Gud. Grundtryggheten. Friden.

Sen har jag tydligen lite att jobba på. Livet ska inte vara lätt som en plätt.

Kärlek!
/ia.

du sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig

-
Dilemmat: Jag vill att den här bloggen ska vara något positivt, något som inspirerar människor. Något som sprider glädje och kärlek. Jag vill vara någon som sprider glädje och kärlek.

Hur gör man då med dagarna då allt går åt skogen? När det blir fel.
Ska man låta bli att skriva om det för att inte sprida något negativt? Eller ska man dela med sig för att visa att livet inte alltid är enkelt och perfekt och går på raka spår? För att vara ärlig. (Jag borde bli bättre på att hålla käften helt och hållet tror jag, haha!)

Ikväll var en tuff kväll, med tuffa insikter om mig själv. Och jag ska klura på om det är bra att dela med sig av de lärdomar man kan dra av det. Eller om jag ska hålla mig till att skriva när jag har något positivt att dela med mig av.
Och så är jag rädd att göra människor ledsna och sårade om jag berättar hur det verkligen är. Ibland.

Vi får se. Vad tycker ni?

Kärlek!
/ia.

I hear you whispering my name; ”- My love for you will never change..”

-
Snart är ju det här året slut. År 2011.
Och jag minns att jag alldeles innan det här året tänkte, kände på mig: År 2011 kommer bli ett bra år. Och så rätt jag hade! (Och eftersom jag bara några dagar in på nya året begick ett av mitt livs största misstag så kunde det ju bara bli bättre sen,…!)

Alldeles första dagen på det här året köpte jag ett fint jul/nyårskort till mig själv och låtsades att jag var Gud som skrev ett julkort till ia (jag har aldrig sagt att jag inte är knäpp!)

Hur som helst, såhär stod det, 1 januari 2011:
Gott Nytt År Ia!
Låt det här bli ett bra år, där du kommer ihåg hur fin, viktig och värdefull du är. Välj liv, glädje och gemenskap! Kom också ihåg att det viktigaste handlar inte om hur mycket/hårt du tränar, vad du äter, hur mycket du väger.
Att du är ett barn älskat och skapat till Guds avbild är viktigare.

P.S. Alla gör misstag och går fel ibland. D.S.

Fina förhoppningar, en bra önskan. och nästan lite profetiskt där va? :)
För det var ju så det blev, tillslut, till sist, äntligen.
Jag tror, och hoppas, att jag kommer minnas 2011 som året då jag bröt mig fri. Eller rättare sagt, året då Gud bröt mig fri.

Och jag ska även minnas andra höjdpunkter detta år:
10 september 2011. Ska alltid vara i mitt hjärta. Dagen då Edvin föddes. Mitt första syskonbarn. Och jag ska alltid minnas den glädje, det livsmod, den vilja att vara glad som det förde med sig. Den fina stämningen och lyckan i våran, inte längre trasiga, familj.
Hösten 2011: Hösten då allt bara föll. Föll av mina axlar. Och jag blev fri. Och friskheten, den äkta friskheten, tog sin början.
Oktober/November: Att skriva c-uppsats med Hanna. Himla bra och roligt.
Ska också minnas alla roliga praktiker och sommarjobbet på 45:an, då jag verkligen landat i att jag tror att sjuksköterska är ett himla roligt yrke. Och att jag kanske kommer kunna göra det bra till och med…
Året då jag kände att jag verkligen blev en familjemedlem i min församling. Underbart! Så många nya fina kontakter, så många underbara människor. Och att få känna att man har något att bidra med.
Att börja lite mer seriöst med längdskidåkningen och åka Tjejvasan var nog bland det absolut roligaste jag gjort i min idrottskarriär. Är också nöjd rent prestationsmässigt. Överhuvudtaget ett bra träningsår.

Finns ju visserligen en stor viktig grej kvar på detta år för att helt kunna summera det som ett bra år: Vilka julklappar jag får på julafton!;) nejdå, skämtåsido, har ju mitt livs viktigaste, nervösaste prov framför mig: praktiska delen av kliniska slutexaminationen. För att se om jag får bli syrra eller inte. Så sjukligt nervöst! Och klarar jag det, ja då är det verkligen, (på riktigt, vad fint!) det bästa året i mitt liv.

Och kanske, kanske, att 2011 i efterhand också kommer kommas ihåg som året då något bra och stort tog sin början. Men det vet man ingenting om ännu.


Nyårsafton 2010. Skål för ett bra år!

kärlek!
/ia.

vi skulle köpa oss fria, vi skulle stjäla oss vackra, vi skulle fylla oss tomma, vi skulle rädda oss själva.

-
fick en kommentar av jocke under vår kaffedejt idag "ia, jag tror du är den mest j**** envisa människa jag känner" (och inte första gången jag hört sådana antydningar från olika människor...)
och det var nog verkligen inte menat som en komplimang, haha. MEN jag tar det ändå som ett fint betyg. För hur skulle det t.ex. gå att åka Vasaloppet om man inte vore envis? :)

och luciadagen idag då: jodå, gick upp och såg på SVT-lucian vid sju, (började inte förren nio, lyx!), har ätit lussebulle, har varit på luciakonsert, har blivit bjuden på pepparkaka och glögg på skivstångspasset på Friskis. Så helt ok :)
(och resten av dagen har jag ägnat åt att se när doktorer stoppar in slangar och kameror i folks stjärtar... mmm mys på hög nivå..)

äkta, goda vänner växer inte på träd så dem ska man uppskatta...:

Från Maria&Eriks bröllop, 2008-08-24(?)
Lite blondare, lite mer korkad, lite mer ute på fel vägar...
... men vänner består.


och varje gång vi dejtar får jag massa kärleksråd..
... och jag gör alltid precis tvärtom... det är inte lätt att vara min coach, haha.

kärlek!
/ia