--
Jag blir så rädd ibland.
Så rädd för all den här glädjen och lyckan som flyttat in i mitt hjärta. Jag är rädd att det är inbillning, att det snart går över. Att jag inte alls är frisk än och trillar tillbaka. Jag är rädd för att jag vet att man inte kan vara som nykär, som rosa små moln, förälskad i livet precis hela tiden, livet ut. Nån gång vänder det, kommer jobbigheter, vare sig man vill eller inte. Vad händer då?
Jag är så rädd. Rädd att den här glädjen som jag verkligen tror kommer från Gud också bara är psykologisk glädje, som det varit förut i perioder när jag varit glad. Att det egentligen handlar om att jag nu känner mig rätt fit, tränar bra, äter hälsosamt, väger ok och sånt. Att det är det min glädje handlar om egentligen, men att jag tror att den är från Gud.
Jag är så rädd. Jag är så rädd att den här glädjen handlar om att jag har så fullt upp nu att jag inte hinner vara ensam och ledsen. Att det bara är för att jag inte hinner tänka som jag är glad. Att det är för att jag träffar mycket folk hela tiden, att relationerna i familjen är så bra, att jag är så glad och trygg i församlingen, att det är det som gör mig glad. Vad händer då när jag blir arbetslös, när jag blir mer ensam, när vi bråkar hemma….?
Jag är så rädd. Så rädd att något ska komma i vägen för det här fokuset jag har på Gud. Att vara hans barn och göra hans vilja. Jag är rädd att nått världsligt ska komma emellan. Att jag ska börja bry mig om vad folk tycker och tänker om mig om min tro. Att det ska dyka upp nån sån där jobbig killhistorie, dejting och sånt (har lust att skriva ”sånt skit”!) som förut bara bränt mig, skadat mig, gjort mig skör, och som drar mig bort från Gud. Som får mig att fokusera på annat. Får mig att släppa den här frimodigheten. Som får mig att komma ifrån det där med att vara helt, totalt överlämnad i Guds famn. Jag vill att det ska vara rätt. Rätt man. Som drar mig närmare Gud, inte längre ifrån. Annars vill jag inte ha nått alls!
Jag är så rädd. Så rädd att det här med Gud tillslut också bara ska bli en prestation. Om hur många blogginlägg jag kan skriva om honom för att andra ska få höra om hur fantastisk han är (och jag ska känna mig som en duktig kristen?) Och hur många läsare jag kan få. Att jag ska glömma att jag är total helt beroende av Jesus i mitt liv, i mitt hjärta, varje dag för att kunna vara någonting alls, att kunna leva. Att jag ska bli högmodig mitt i all den här lyckan. Jag vill vara ödmjuk.
Jag är så rädd. Att jag ska bli tvungen att välja, offra, lida, på riktigt. Välja bort glädje, familj, vänner, ”myslivet” för Honom, Herren.
Jag är så rädd. För hur misslyckad jag ska känna mig nästa gång jag går snett. Nästa gång jag ev. får panikångest. Nästa gång jag ev. super mig full. Nästa gång jag ev. är med en kille jag inte ens är kär i. Nästa gång jag gör illa mig själv.
JAG.VILL.INTE.TILLBAKA.!
Nu öppnade jag mitt hjärta. Ta emot det väl. (och ge mig gärna stöd - jag behöver det!)
Och nej det är inte såhär ännu. Jag är fortfarande lycklig. Sprudlande glad. Men just nu är jag också liten. Liten och rädd.
Men jag vet. Att det enda jag kan göra med denna rädsla är att lämna den till Gud. Lämna mig i hans hand. Be honom leda mig dag för dag. Be honom ge mig det mått av glädje och det mått av sorg som är det bästa. Skratta i dagar av glädje, och gråta i dagar av sorg.
Kärlek!
/ia.
