-
något jag tycker är så himla svårt och som jag tro det är viktigt att diskutera har jag skrivit om i mitt senaste inlägg hos IKON. var gärna med och hjälp mig/oss med tips och råd.
kärlek! /ia.
så länge mina tankar hörs ska jag skriva ner dem
söndag 5 februari 2012
att vilja. längta. hoppas. bli besviken.
-
Brev till Gud (jo han behöver säkert ett blogginlägg för att höra mig, haha...):
Jag hoppades, och försökte, igen. Tänkte att denna gång kanske. Kanske det skulle ske, det där jag väntat på i så många år. Det där som inte varit ok sedan jan-07. Över fem år sen alltså... Och jag har drömt om hur jag skulle berätta för alla hur jag bett till dig och du skulle göra mig frisk. Och jag har tänkt att det vore det enda, sista steget till att jag kanske skulle helt kunna friskförklara mig själv. Men något fattas. Den fysiska biten. Och jag har hoppats. Och bett. Och blivit bedd för...
Men tillslut orkar man inte mer. Man orkar inte bli besviken, gång på gång på gång. Undra: varför händer det aldrig? När jag ber. När andra ber. Man låter det gå några månader, nått år, och försöker igen. Men det händer absolut ingenting. Nu har jag börjat blivit rädd. Läskiga framtidstankar. Om hur jag förstört mig själv, min kropp, för all framtid? Och det var ju det man varnade mig för…
Så nu Gud, har du ca 10h på dig, 10h på fem år, innan jag ger upp, igen. Kanske sista gången, för som sagt, man orkar inte hur mycket besvikelse som helst. Jag tänkte "till jul". Som blev till "när skolan börjar igen", till "efter examen". Men nä, nu får det vara slut på tidsfristen. Jag ger upp, blir en duktig flicka och lyder läkarna. Jag trodde du var större än dem.
Men, dina vägar är outgrundliga. Jag förstår inte allt. Kanske det finns någon mening i detta också. Kanske inte.
men jag är din. oavsett och för alltid.
kärlek! /ia
Brev till Gud (jo han behöver säkert ett blogginlägg för att höra mig, haha...):
Jag hoppades, och försökte, igen. Tänkte att denna gång kanske. Kanske det skulle ske, det där jag väntat på i så många år. Det där som inte varit ok sedan jan-07. Över fem år sen alltså... Och jag har drömt om hur jag skulle berätta för alla hur jag bett till dig och du skulle göra mig frisk. Och jag har tänkt att det vore det enda, sista steget till att jag kanske skulle helt kunna friskförklara mig själv. Men något fattas. Den fysiska biten. Och jag har hoppats. Och bett. Och blivit bedd för...
Men tillslut orkar man inte mer. Man orkar inte bli besviken, gång på gång på gång. Undra: varför händer det aldrig? När jag ber. När andra ber. Man låter det gå några månader, nått år, och försöker igen. Men det händer absolut ingenting. Nu har jag börjat blivit rädd. Läskiga framtidstankar. Om hur jag förstört mig själv, min kropp, för all framtid? Och det var ju det man varnade mig för…
Så nu Gud, har du ca 10h på dig, 10h på fem år, innan jag ger upp, igen. Kanske sista gången, för som sagt, man orkar inte hur mycket besvikelse som helst. Jag tänkte "till jul". Som blev till "när skolan börjar igen", till "efter examen". Men nä, nu får det vara slut på tidsfristen. Jag ger upp, blir en duktig flicka och lyder läkarna. Jag trodde du var större än dem.
Men, dina vägar är outgrundliga. Jag förstår inte allt. Kanske det finns någon mening i detta också. Kanske inte.
men jag är din. oavsett och för alltid.
kärlek! /ia
these words keep me on my feet when I think i fall apart
-
Nu ska jag berätta om något som gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför det gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför jag väljer att berätta om detta.
Vad gjorde mig glad: Har ju börjat inskolning som sjuksköterska på Öron-Näsa-Hals avdelning här i Falun. Andra dagen jag är där kommer en av undersköterskorna, (ännu en alla dessa fantastiska människor som jag känner och imponeras av – som gått igenom något så oerhört tufft och sorgligt i sitt liv, och ändå kan visa upp en livsglädje som slår de flesta på fingrarna. Halleluja för såna människor!) Aja, hursomhelst, ner hon ser att jag är där och ska komma att jobba där spricker hon först upp i ett stort, hjärtligt leende och säger väl nått i stil med ”Åh vad kul”. Och sen ” jag kan inte låta bli att ge dig en kram också” och går fram och ger mig en sån där stor underbar kram så man bara känner sig sådär helt igenom omtyckt.
Varför gör det mig så glad och varför väljer jag att berätta det?:
Det finns en liten tjej i mig, som inte alls är vuxen och 23 år gammal. Hon är typ fem, eller 17, och hon tvivlar på om hon verkligen kan bli omtyckt. Jag kan nog ingenting och det mesta jag gör blir nog fel. Alla som verkar tycka om mig låtsas nog bara, för kan de verkligen gilla mig, det riktiga mig, hon som finns inuti? När jag är den jag är, mig själv? Det finns något i mig som säger: Folk låter dig bara vara med, vara en i gänget, för att de tycker synd om dig. Ingen skulle vilja vara din bästa vän. Du är tyst, tråkig, blyg, oscocial. Du är lat när du jobbar, är slarvig och gör inte mycket rätt. Långsam, okunnig. Jag kan väl ingenting? Jag är nog en bluff.
Ja typ så ni vet… Nån mer som känner igen sig?
Därför, finns det en tjej i mig som jublar, (osunt?) när jag får någon sorts bekräftelse på att det inte är så. Att jag är omtyckt, på riktigt, för just den jag är. Att det finns vuxna, mogna människor som gillar mig, gillar mitt sätt att vara, gillar mitt sätt att hantera patienter. Att jag kan få äkta vänner, som inte bluff-gillar mig. Tack och lov (tror och hoppas jag!) gör inte detta behov av bekräftelse mig hopplöst dryg och att jag vill synas och märkas en massa. Och det innebär INTE att jag har kontakt med människor bara för att få mitt eget bekräftelsebehov uppfyllt. Jag börjar, tack och lov, komma ifrån sådant allt mer och mer. Ju helare och mer läkt jag blir. Och kan mer och mer tänka på och glädjas över att jag nog har saker att ge till andra människor också. .
Men den här lilla tjejen i mig, den osäkra, får också svårt att ta kritik. Är rädd för att misslyckas, göra fel. Rädd för att inte bli omtyckt.
Detta gör också att den här tjejen så lätt tvivlar. Tvivlar på att mina vänner verkligen är mina vänner, och inte tänker elaka tankar om mig så fort jag vänt ryggen till. Det har gjort mig alldeles för känslig för vibbar av omtyckt/ickeomtyckt av t.ex. mina föräldrar, där jag osunt sugit åt mig minsta lilla tecken som bekräftat känslan att allt jag gör blir fel.
Detta gör att jag vill prestera på träning (länge det enda område jag trodde jag var duglig inom). Det gör att jag inte vill visa mig utan smink, för tänk om alla skulle se hur ful jag egentligen är. Som gör att jag tror det skulle vara jordens, eller iallafall min, undergång om jag vägde över 60kg. Om det går några dagar utan positiva uppmuntrande kommentarer om blogginlägg så tänker jag: jag har blivit kass på att skriva och borde lägga ner, alla läsare tycker nog jag är helt dum i huvudet. Det gör att när det går några timmar och jag inte får svar på sms så börjar jag tänka: jag har gjort något fel, gjort någon arg/ledsen, blivit plötsligt o-omtyckt, bortprioriterad.
Och allt ovanstående: Jag vet ju att det inte är logiskt. Jag VET, egentligen, att mina vänner gillar mig, att jag är bra med patienter, att träningsprestationer är obetydligt, att jag inte är världens fulaste utan smink, att man oftast läser blogginlägg som man tycker är bra utan att kommentera det, att man inte svarar på sms beror på upptagenhet – jag är ju exakt likadan själv.
Men det är logiken. Känslorna säger inte alltid samma sak. Därför, som jag skrivit om förut, ska jag inte lyssna allt för starkt till mina känslor. Som fortfarande kan bottna i en tjej som tror att hon gör precis allt fel. Att hon inte duger.
Jag berättar detta för att det kanske finns fler som jag. Som behöver små tecken då och då på att de är omtyckta. Visst vill vi alla det? Och jag tror INTE det är fel. Vi är skapade för att få bekräftelse. Vi behöver andra människor att spegla oss i. Så jag tror inte vi ska förtränga denna vilja att bli omtyckta och bekräftade. Utan istället bejaka den. Så att vi blir ännu bättre på att tycka om och bekräfta andra. Vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du göra för dem. En så himla enkel, så himla svår livsregel. (såklart man inte ska bli helt bekräftelse beroende, och förhoppningsvis kunna känna att man är älskad av Gud, skaparen, är det är det allra viktigaste. Men attityden: "människor idag söker så himla mycket bekräftelse", som att det vore något fel, något fult, något konstigt, gör mig lite arg. Klart vi vill ha bekräftelse! Det som är sorgligt är väl kanske sättet vi gör det på... där en avklädd bild på facebook kanske får bli nått sorts substitut för den där föräldren som aldrig var där..eller tusen andra exempel på när bekräftelsebehovet slår fel. men behovet i sig är inte fel! tycker jag...)
Kärlek! /ia.
Nu ska jag berätta om något som gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför det gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför jag väljer att berätta om detta.
Vad gjorde mig glad: Har ju börjat inskolning som sjuksköterska på Öron-Näsa-Hals avdelning här i Falun. Andra dagen jag är där kommer en av undersköterskorna, (ännu en alla dessa fantastiska människor som jag känner och imponeras av – som gått igenom något så oerhört tufft och sorgligt i sitt liv, och ändå kan visa upp en livsglädje som slår de flesta på fingrarna. Halleluja för såna människor!) Aja, hursomhelst, ner hon ser att jag är där och ska komma att jobba där spricker hon först upp i ett stort, hjärtligt leende och säger väl nått i stil med ”Åh vad kul”. Och sen ” jag kan inte låta bli att ge dig en kram också” och går fram och ger mig en sån där stor underbar kram så man bara känner sig sådär helt igenom omtyckt.
Varför gör det mig så glad och varför väljer jag att berätta det?:
Det finns en liten tjej i mig, som inte alls är vuxen och 23 år gammal. Hon är typ fem, eller 17, och hon tvivlar på om hon verkligen kan bli omtyckt. Jag kan nog ingenting och det mesta jag gör blir nog fel. Alla som verkar tycka om mig låtsas nog bara, för kan de verkligen gilla mig, det riktiga mig, hon som finns inuti? När jag är den jag är, mig själv? Det finns något i mig som säger: Folk låter dig bara vara med, vara en i gänget, för att de tycker synd om dig. Ingen skulle vilja vara din bästa vän. Du är tyst, tråkig, blyg, oscocial. Du är lat när du jobbar, är slarvig och gör inte mycket rätt. Långsam, okunnig. Jag kan väl ingenting? Jag är nog en bluff.
Ja typ så ni vet… Nån mer som känner igen sig?
Därför, finns det en tjej i mig som jublar, (osunt?) när jag får någon sorts bekräftelse på att det inte är så. Att jag är omtyckt, på riktigt, för just den jag är. Att det finns vuxna, mogna människor som gillar mig, gillar mitt sätt att vara, gillar mitt sätt att hantera patienter. Att jag kan få äkta vänner, som inte bluff-gillar mig. Tack och lov (tror och hoppas jag!) gör inte detta behov av bekräftelse mig hopplöst dryg och att jag vill synas och märkas en massa. Och det innebär INTE att jag har kontakt med människor bara för att få mitt eget bekräftelsebehov uppfyllt. Jag börjar, tack och lov, komma ifrån sådant allt mer och mer. Ju helare och mer läkt jag blir. Och kan mer och mer tänka på och glädjas över att jag nog har saker att ge till andra människor också. .
Men den här lilla tjejen i mig, den osäkra, får också svårt att ta kritik. Är rädd för att misslyckas, göra fel. Rädd för att inte bli omtyckt.
Detta gör också att den här tjejen så lätt tvivlar. Tvivlar på att mina vänner verkligen är mina vänner, och inte tänker elaka tankar om mig så fort jag vänt ryggen till. Det har gjort mig alldeles för känslig för vibbar av omtyckt/ickeomtyckt av t.ex. mina föräldrar, där jag osunt sugit åt mig minsta lilla tecken som bekräftat känslan att allt jag gör blir fel.
Detta gör att jag vill prestera på träning (länge det enda område jag trodde jag var duglig inom). Det gör att jag inte vill visa mig utan smink, för tänk om alla skulle se hur ful jag egentligen är. Som gör att jag tror det skulle vara jordens, eller iallafall min, undergång om jag vägde över 60kg. Om det går några dagar utan positiva uppmuntrande kommentarer om blogginlägg så tänker jag: jag har blivit kass på att skriva och borde lägga ner, alla läsare tycker nog jag är helt dum i huvudet. Det gör att när det går några timmar och jag inte får svar på sms så börjar jag tänka: jag har gjort något fel, gjort någon arg/ledsen, blivit plötsligt o-omtyckt, bortprioriterad.
Och allt ovanstående: Jag vet ju att det inte är logiskt. Jag VET, egentligen, att mina vänner gillar mig, att jag är bra med patienter, att träningsprestationer är obetydligt, att jag inte är världens fulaste utan smink, att man oftast läser blogginlägg som man tycker är bra utan att kommentera det, att man inte svarar på sms beror på upptagenhet – jag är ju exakt likadan själv.
Men det är logiken. Känslorna säger inte alltid samma sak. Därför, som jag skrivit om förut, ska jag inte lyssna allt för starkt till mina känslor. Som fortfarande kan bottna i en tjej som tror att hon gör precis allt fel. Att hon inte duger.
Jag berättar detta för att det kanske finns fler som jag. Som behöver små tecken då och då på att de är omtyckta. Visst vill vi alla det? Och jag tror INTE det är fel. Vi är skapade för att få bekräftelse. Vi behöver andra människor att spegla oss i. Så jag tror inte vi ska förtränga denna vilja att bli omtyckta och bekräftade. Utan istället bejaka den. Så att vi blir ännu bättre på att tycka om och bekräfta andra. Vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du göra för dem. En så himla enkel, så himla svår livsregel. (såklart man inte ska bli helt bekräftelse beroende, och förhoppningsvis kunna känna att man är älskad av Gud, skaparen, är det är det allra viktigaste. Men attityden: "människor idag söker så himla mycket bekräftelse", som att det vore något fel, något fult, något konstigt, gör mig lite arg. Klart vi vill ha bekräftelse! Det som är sorgligt är väl kanske sättet vi gör det på... där en avklädd bild på facebook kanske får bli nått sorts substitut för den där föräldren som aldrig var där..eller tusen andra exempel på när bekräftelsebehovet slår fel. men behovet i sig är inte fel! tycker jag...)
Kärlek! /ia.
lördag 4 februari 2012
live and die, laugh and cry
-
om det är sant att ett gott skratt förlänger livet så vill jag bara säga tack till Helena, Johanna, Jessica, Sofia för att ni sammanlagt kommer göra mig till en 100-årig krutgumma. <3
kärlek!
/ia.
om det är sant att ett gott skratt förlänger livet så vill jag bara säga tack till Helena, Johanna, Jessica, Sofia för att ni sammanlagt kommer göra mig till en 100-årig krutgumma. <3
kärlek!
/ia.
jag hoppas att du orkar och att ängeln i rummet, det är henne du ser.
-
de dagar man liksom inte orkar vara stark och positiv, då är det ju helt perfekt att jobba och få massa annat och andra att tänka på. har lärt mig mycket idag! och sen friskis på det och nu träffa tjejerna och vips så slapp jag umgås med mitt eget huvud på hela dagen nästan. grejt.
kärlek! /ia.
de dagar man liksom inte orkar vara stark och positiv, då är det ju helt perfekt att jobba och få massa annat och andra att tänka på. har lärt mig mycket idag! och sen friskis på det och nu träffa tjejerna och vips så slapp jag umgås med mitt eget huvud på hela dagen nästan. grejt.
kärlek! /ia.
torsdag 2 februari 2012
i vems armar ska du då bli hel?
-
Fick denna kommentaren nyligen:
"Ia hela min värld har rasat samman under den här veckan. Min bästis har gått ur församlingen (och det är en stor sak där jag kommer ifrån) och killen som jag älskar har träffat en annan. Jag ber och ber om styrka men det känns som om jag faller ihop. Hur ska jag orka gå vidare..."
Och eftersom det var skrivet anonymt, och jag vill självklart ställa upp och svara så gott jag kan, så får det bli ett svar här i bloggen. Men om någon någon gång vill skriva något, och ni tycker det är ok att jag vet vem ni är, men inte hela bloggvärlden, så är det hur fritt som helst att mejla mig på: ia_lindstrom@hotmail.com
Tillbaka till ovanstående:
Ett: jag blir rörd. Och berörd, för din skull! Och glad att du, vem du än är, vill höra av dig till mig.
Två: Jag tror jag kan säga, utan att ljuga, jag förstår, eller i alla fall delvis förstår, den smärta du känner just nu. För jag har varit med om något liknande. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om det här på bloggen, men när en av mina allra bästa vänner jag fann på bibelskolan, hon jag kanske delade mest tid med, som var min ”bästis”, några månader efter Betels slut berättade att hon tappat tron, inte gick till kyrkan längre osv. osv. så gjorde det SÅ ONT i mig. Dels av rent egoistiska själ (jag är INTE alltigenom god och helig direkt!). Ont att JAG, som nästan aldrig haft några nära, kristna vänner, att just JAG skulle mista detta igen. Inte mista vännen, för helt självklart, (älskade vän! Om du läser detta!) älskar jag dig/henne precis lika mycket som tidigare. Och har inga planer på att sluta umgås bara för at hon inte kallar sig kristen längre. MEN, det gjorde ändå oerhört ont för det kändes så TYPISKT, att det var just min bästa vän som inte ville veta av kristendomen längre. Jag som så väl behövde kristna, nära vänner, en av anledningarna till att gå bibelskola överhuvudtaget. Det gjorde ont när jag insåg att jag förlorat den kontakten som äntligen hade fört mig in i kristna sammanhang, hon som tagit mig med till Hönö, Frizon och som så öppenhjärtigt låtit hennes vänner bli mina vänner. Så, bland annat av den anledningen, blev det nu i sommar, ännu en sommar där jag inte kunde åka på några kristna konferenser osv, dels beroende på mkt jobb, men framförallt det gamla vanliga: Jag hade ingen att åka med. För jag känner inte tusen miljoners kristna….
Men aja, det var den egoistiska anledning till att det gjorde ont. Den andra, (för övrigt satt jag och lipade nästan hela vägen hem från frizon det året, när jag insåg hur det blivit, och för lite sömn och en förkylning på g, - sånt gör mig till en riktig grin-olle, haha). Den andra anledningen är att det gjorde ONT för det får mig att fundera: hur kan människor tappa tron? Kan jag också göra det? Vad får människor som verkar så övertygade att plötsligt ändra inrikning? Och varför Gud, gör du inte något åt det?
Och alla andra man sett lämna kyrkan…. Så JA, visst gör det ont!
Tre: Brustna hjärtan på grund av kärlek… Jag kan säga att jag nog förstår det med, för jag (trodde?) jag var kär en gång. Och blev dumpad. Och sviken på massa andra sätt, där bland annat att han var med en kompis till mig. Men jag vill inte skriva så mycket om det, av respekt till lite olika människor.
Fyra: Det viktigaste jag vill säga, förmedla, är: DU måste inte orka vidare, just nu., Du FÅR falla ihop.! Det är helt naturligt. Be inte att du ska kunna släppa detta lätt som en plätt och bara gå vidare. DET vore konstigt. Låt det göra ont! Gråt precis så många tårar du vill! Låt ingen säga åt dig ”ryck upp dig nu”. Om du kan och vågar, våga visa att du är ledsen. Håll inte upp någon fasad. Hitta någon att prata med. Eller skriv brev, till de här personerna. Det är ett hett tips. Skriv om du är besviken, hur du känner, ös ur dig all din bittra galla över dem. Sen kan det vara en väldigt smart ide att INTE posta de där breven. Men du har fått skriva hur du verkligen känner. Jag har gjort så, skrev till och med en gång ett brev till han, där jag berättade hur mycket jag hatade honom för att han hade förstört mitt liv. Drastiskt? Ja. överdrivet? Ja, kanske lite. Men det kändes så just då, och jag behövde få det ur mig. Försök inte vara tapper och stark hela tiden…
För då, när vi inte stänger in vår smärta längre, det är då den får en chans att faktiskt sakta läka ut. Till ett litet ärr, som visserligen fortfarande kan göra ont, men som inte plågar oss dag och natt längre. Som inte äter upp oss innefrån. Gud vill att vi ska vara ärliga. Var arg och ledsen när du är det. Släpp fram det. Passa samtidigt på att vara glad så fort du känner att du orkar och får en chans till det. Sen bryter du ihop igen. Precis så många gånger just DU behöver. Sen tror jag det är oerhört viktigt att förlåta. Såsmånigom, när man kan. För det är då man kan läka. Släppa det. Och jag tror Gud kan skapa en glädje i våra hjärtan, trots svårigheter. En himmelsk glädje. Men försök inte pressa fram den där glädjen. Den kommer när den kommer...
Den största av kramar!
Kärlek! /ia
Fick denna kommentaren nyligen:
"Ia hela min värld har rasat samman under den här veckan. Min bästis har gått ur församlingen (och det är en stor sak där jag kommer ifrån) och killen som jag älskar har träffat en annan. Jag ber och ber om styrka men det känns som om jag faller ihop. Hur ska jag orka gå vidare..."
Och eftersom det var skrivet anonymt, och jag vill självklart ställa upp och svara så gott jag kan, så får det bli ett svar här i bloggen. Men om någon någon gång vill skriva något, och ni tycker det är ok att jag vet vem ni är, men inte hela bloggvärlden, så är det hur fritt som helst att mejla mig på: ia_lindstrom@hotmail.com
Tillbaka till ovanstående:
Ett: jag blir rörd. Och berörd, för din skull! Och glad att du, vem du än är, vill höra av dig till mig.
Två: Jag tror jag kan säga, utan att ljuga, jag förstår, eller i alla fall delvis förstår, den smärta du känner just nu. För jag har varit med om något liknande. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om det här på bloggen, men när en av mina allra bästa vänner jag fann på bibelskolan, hon jag kanske delade mest tid med, som var min ”bästis”, några månader efter Betels slut berättade att hon tappat tron, inte gick till kyrkan längre osv. osv. så gjorde det SÅ ONT i mig. Dels av rent egoistiska själ (jag är INTE alltigenom god och helig direkt!). Ont att JAG, som nästan aldrig haft några nära, kristna vänner, att just JAG skulle mista detta igen. Inte mista vännen, för helt självklart, (älskade vän! Om du läser detta!) älskar jag dig/henne precis lika mycket som tidigare. Och har inga planer på att sluta umgås bara för at hon inte kallar sig kristen längre. MEN, det gjorde ändå oerhört ont för det kändes så TYPISKT, att det var just min bästa vän som inte ville veta av kristendomen längre. Jag som så väl behövde kristna, nära vänner, en av anledningarna till att gå bibelskola överhuvudtaget. Det gjorde ont när jag insåg att jag förlorat den kontakten som äntligen hade fört mig in i kristna sammanhang, hon som tagit mig med till Hönö, Frizon och som så öppenhjärtigt låtit hennes vänner bli mina vänner. Så, bland annat av den anledningen, blev det nu i sommar, ännu en sommar där jag inte kunde åka på några kristna konferenser osv, dels beroende på mkt jobb, men framförallt det gamla vanliga: Jag hade ingen att åka med. För jag känner inte tusen miljoners kristna….
Men aja, det var den egoistiska anledning till att det gjorde ont. Den andra, (för övrigt satt jag och lipade nästan hela vägen hem från frizon det året, när jag insåg hur det blivit, och för lite sömn och en förkylning på g, - sånt gör mig till en riktig grin-olle, haha). Den andra anledningen är att det gjorde ONT för det får mig att fundera: hur kan människor tappa tron? Kan jag också göra det? Vad får människor som verkar så övertygade att plötsligt ändra inrikning? Och varför Gud, gör du inte något åt det?
Och alla andra man sett lämna kyrkan…. Så JA, visst gör det ont!
Tre: Brustna hjärtan på grund av kärlek… Jag kan säga att jag nog förstår det med, för jag (trodde?) jag var kär en gång. Och blev dumpad. Och sviken på massa andra sätt, där bland annat att han var med en kompis till mig. Men jag vill inte skriva så mycket om det, av respekt till lite olika människor.
Fyra: Det viktigaste jag vill säga, förmedla, är: DU måste inte orka vidare, just nu., Du FÅR falla ihop.! Det är helt naturligt. Be inte att du ska kunna släppa detta lätt som en plätt och bara gå vidare. DET vore konstigt. Låt det göra ont! Gråt precis så många tårar du vill! Låt ingen säga åt dig ”ryck upp dig nu”. Om du kan och vågar, våga visa att du är ledsen. Håll inte upp någon fasad. Hitta någon att prata med. Eller skriv brev, till de här personerna. Det är ett hett tips. Skriv om du är besviken, hur du känner, ös ur dig all din bittra galla över dem. Sen kan det vara en väldigt smart ide att INTE posta de där breven. Men du har fått skriva hur du verkligen känner. Jag har gjort så, skrev till och med en gång ett brev till han, där jag berättade hur mycket jag hatade honom för att han hade förstört mitt liv. Drastiskt? Ja. överdrivet? Ja, kanske lite. Men det kändes så just då, och jag behövde få det ur mig. Försök inte vara tapper och stark hela tiden…
För då, när vi inte stänger in vår smärta längre, det är då den får en chans att faktiskt sakta läka ut. Till ett litet ärr, som visserligen fortfarande kan göra ont, men som inte plågar oss dag och natt längre. Som inte äter upp oss innefrån. Gud vill att vi ska vara ärliga. Var arg och ledsen när du är det. Släpp fram det. Passa samtidigt på att vara glad så fort du känner att du orkar och får en chans till det. Sen bryter du ihop igen. Precis så många gånger just DU behöver. Sen tror jag det är oerhört viktigt att förlåta. Såsmånigom, när man kan. För det är då man kan läka. Släppa det. Och jag tror Gud kan skapa en glädje i våra hjärtan, trots svårigheter. En himmelsk glädje. Men försök inte pressa fram den där glädjen. Den kommer när den kommer...
Den största av kramar!
Kärlek! /ia
onsdag 1 februari 2012
the kingdom of heaven.
-
Jag är lat och gör det enkelt för mig (ingen dubbeldokumentation som man skulle sagt på sjuksköterskespråk, haha) . Gå in här och läs vad jag har att säga idag.
kärlek! /ia.
Jag är lat och gör det enkelt för mig (ingen dubbeldokumentation som man skulle sagt på sjuksköterskespråk, haha) . Gå in här och läs vad jag har att säga idag.
kärlek! /ia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)