Först hade jag tänkt skriva att detta är ett typiskt svenskt beteende. Men eftersom jag inte vet så mycket om hur man agerar i andra kulturer kanske jag inte bör uttala mig i just den saken. Men jag misstänker att detta fenomen jag ska beskriva är lite typiskt oss svenskar.
Så; what’s the problem? Jo, att
vi tycks vilja undvika att prata och fråga om sådant som kan vara svårt och jobbigt. Är det för att vi är rädda? Fega? Inte vill förstöra stämningen?
Ska jag ge lite mer preciserande exempel på vad jag menar? Jo, t.ex. har jag en kompis vars en väldigt
närstående nyss har dött. Och så berättar hon att hennes kompisar
inte frågar om det, hur det är, hur hon mår osv.
Möjligtvis när de är fulla (också så typiskt, patetiskt svenskt?). Och en annan vän vars en också väldigt, väldigt
närstående är svårt sjuk och så berättar hon att hon
känner sig så ensam för att ingen av de hon räknat som sina närmaste vänner frågar hur hon eller hennes närstående mår. Att ingen verkar vilja/orka finnas där för att hon går igenom något svårt. Hallå!
Är det inte då vänner ska finnas där, se en djupt i ögonen och fråga:
Hur mår du på riktigt? För fan får jag lust att säga. Jag blir
lessen.
Och ett exempel nr 3, bara för att nämna några, kan jag ta ur mitt eget liv. Jag älskar verkligen mina vänner, er, det vet ni. Men det jag kunnat bli
besviken på (börjar komma över det nu så det är lugnt!) är att jag vet ju att
mina närmaste vet att jag de senaste ca 4,5 åren haft problem med ätstörningar/mat-ångest/träningsberonde osv. men att
nästan ingen faktiskt frågar hur jag mår, hur det går med den biten,. Det känns ibland som det varit något slags
tabu-ämne, ingen låtsas om det. (I och för sig har jag så ofta skällt ut och fräst åt den enda som konsekvent frågat – mamma – men innerst inne vet jag ju, och kanske ändå uppskattat, att hon gör det för att hon bryr sig. ) Och jag vet att de som inte frågar, övrig familj, vänner, inte gör det för att de inte bryr sig, men det kan kännas så.
Och
varför frågar vi inte? För jag är/kan också vara sån. Absolut! Inte perfekt på en fläck.. Men försöker ha en medvetenhet, och då tror jag att man kommit en bit på väg i alla fall…. Och tror och hoppas att jag blivit lite, lite bättre på den fronten.
För helt ärligt,
om du hade problem eller någon närstående som är sjuk/död hade du då velat att folk låtsas som ingenting? Njej va? (Även om det kanske är av snällhet)
Ja just det, varför frågar vi inte var frågan. Jag tror att vi är alldeles
för rädda för att vi dels tror att vi måste uttrycka oss korrekt, att vi tänker för mycket på hur vi ska lägga fram frågan för att inte ställa till det/göra det klumpigt. Men skit i det för sjutton! Jag tror så många med mig
hellre vill ha en fråga som råkar bli lite klumpigt ställd än ingen fråga alls.
Och så tror jag vi är alldeles
för rädda för att förstöra stämningen, ta upp jobbiga saker, skrapa under den lyckliga ytan. Typ tankar som ”här sitter vi och han/hon verkar ju glad och ha trevligt då ska väl inte jag dra upp ett ämne som kan förstöra stämningen och göra den personen ledsen”.
Men WTF: är det bättre att vi (också lite typsikt svenskt misstänker jag) har
den fina, glada ytan men sen går hem i våra ensamma kamrar och skriker, gråter, super, knarkar, slår våra fruar, skär oss, spyr, svälter, panikångestar eller vad sjutton vi nu tar oss till för att den där
ensamheten och innehållna känslorna måste pysa ut någonstans.
Vi borde gråta tillsammans! Vara arg tillsammans! (Nej jag VET att det inte är lätt. Men så värt om det funkar)
Eller är jag helt ute och cyklar? Är det bara jag som
drömmer om mer öppenhet? Om mer sjukt jobbiga saker och känslor som ska dras upp i ljuset, upp på bordet, upp på dagordningen istället för att gömmas i våra små ensamma hjärtan, i våra ensamma hus, rum och lägenheter?
Och ett litet taktiktips:
våga göra det i nyktert tillstånd. Uppskattas mera.
Kram & godnatt.
/ia
