snön ger ut sin oskuld

-
idag fick jag den här fina kommentaren på Friskis (när jag insett att jag inte hade med mig plånbok och träningskort och frågade om jag kunde komma in ändå genom att säga personnummer)

"Det är lungt. Du är ju omtalad och välkänd... jag menar ökänd här"

Haha. Tackar tackar!:)
Men det var med glimten i ögat och jag älskar det där stället. Mitt andra hem här i Falun :) Och i Stockholm fick jag minsann inte komma in när jag hade glömt träningskortet så tacka vet jag småstäder och landet ;)

och ja, Friskis&Svettis kommer jag sakna när jag flyttar härifrån.


När jag bild-googlade Friskis&Svettis kom den här bilden upp så den kunde jag ju inte låta bli att bjuda på! :)


Och: Julkorten börjar redan ramla in, både i brevlådan och levererat via dörr och knackning. Gud vad ni är gulliga! Och faktiskt, just såna där små glädjeämnen gör att jag känner att jag valt helt rätt när jag väljer kärlek, glädje och gemenskap istället för ensamhet, ledsamhet och självförakt. Små grejer som gör att man kämpar vidare. Tack!

Och nr 2: Eftersom jag tycker det är så urtråkigt att lägga pengarna på saker som är nyttiga och praktiska, men inte chickt och snyggt så är det ju skittråkigt att handla riktiga vinterskor med lite värme i..... Så nu har jag tiggt pengar av mamma&pappa och vinterskor är på väg. (Mina absolut bästa kängor nånsinn gav upp häromdagen. Förutom mina 20kr's converse var detta mitt bästa skoköp nånsinn. En stor sorg...)
Men tack mor&far för sponsring och jag tycker det är ok (fast Anna kommer gnälla lite, haha) att bli lite bortskämd för faktiskt så blev vi inte alls det när vi var yngre då pengarna aldrig fanns.

Kärlek!
/ia.

hjärta mot hjärta och hand i hand mot olyckan

-

Studenten... lyckans dag. och jag bara gick sönder den kvällen. på grund av dig. och grät mig till sömns. som nästan alla andra nätter den våren...på grund av dig...och en hemsk sjukdom.

Följande är också ett gammalt inlägg.

Och jag vet att jag kanske skriver för mycket om mig själv. Men som sagt, om det är tvunget att göra så för att slutgiltigt lämna saker bakom mig så har jag nog inget val. Plus att det finns en viktig poäng i det jag vill säga. Jag vill hindra mig själv från att göra samma misstag igen, och peppa andra att inte göra de misstagen.
Så nu får ni en liten liten del av storyn. Om droppen som fick bägaren att rinna över. För även om det var här historien började, så var det så, så mycket bakom som låg långt bak i tiden. Saker som jag förstått först nu i efterhand…
Så poängen med detta inlägg kan lika gärna sägas nu: Det är ok att vara ledsen! Stäng inte in det inuti dig, för då kan det bli jättefel…

Så varsegod:
”Jag mår bra nu, allra allra oftast. Det gör jag. En helt ny glädje. Jag har fått mitt liv, min livslust tillbaka.
För några dagar sedan lyssnade jag på en låt. Satte på en skiva från då. Lyssnade på en enda låt, och jag var tillbaka till när jag var 17,18 år. När det var svart. Kallt. En enda låt, och det räckte för att hjärtat skulle kramas åt, tårarna börja rinna. Jag minns.

Jag minns känslorna hos den tjej som var jag. Och tårarna rinner nu av denna låt för jag tycker synd om den tjejen som var då. Det gjorde så ont. Och jag ser nu, vad jag inte såg då: Att det var OK att det gjorde ont. Det var helt förklarligt att jag var ledsen. Men då förstod jag inte det. Jag trodde inte jag hade rätt att vara ledsen. Och eftersom jag inte trodde att jag hade rätt att vara ledsen så delade jag inte med mig. Höll min smärta inombords. Det var det som var felet, det som var problemet, det som ledde fram till så mycket, mycket dåligt. Problemet var inte att bli dumpad, problemet var att inte kunna hantera det på ett vettigt sätt. Att jag bara grät och panikade i min ensamhet. Att jag inte berättade för mina föräldrar, vänner, honom, hur ont det gjorde.

Behöll allt inom mig, och jag tog ut det på helt fel sätt. Jag bestämde mig för att gå ner så mycket som möjligt i vikt. Det började som ett expriment. Som övergick i dödligt allvar. Som blev allt. Som var lekande enkelt, för jag hade all motivation i världen. Jag hade inget annat att leva för. Jag bestämde mig för att blir jag tillräckligt smal, blir jag tillräckligt sjuk, då kommer han se mig igen. Då kommer jag få göra det jag vill allra, allra, allra helst av allt. Gråta. I hans famn.

Jag hade fel. Så fel, så fel. Så sjukt fel. Jag förvred min hjärna för många, många år framåt…

Det var ok att vara ledsen. Jag hade varit kär. Tillåtit mig att vara kär. För första, och kanske enda gången i mitt liv. Men det största, det värsta, det i efterhand dumma: Jag var beredd att offra. Offra allt för honom (man ska inte göra så!). Jag var på väg att offra en av mina allra bästa vänner, och kanske hela mitt tjejgäng. Jag var beredd att offra en bra/lydig relation till mina föräldrar. Jag var beredd att offra kyrkgemenskapen, träningen. Jag var beredd att offra vad jag visste Gud sa var rätt. Jag var beredd att offra mina egna ideal, min kropp och mina drömmar om mitt framtida liv. Jag var beredd att offra min tid. Offra allt.
Och när jag så hade tagit det beslutet, att offra allt för honom… så sa han helt plötsligt: Nej tack. Nej tack ia, jag vill inte ha dig. Inte ha din kärlek. Inte ha ditt liv. Inte ha allt det du hade tänkt och redan har offrat för mig. Jag vill inte ha dig.

Jag gick sönder.
Jag hade varit beredd att offra allt. Och blev lämnad.. Ensam. på ett trägolv. Jag minns det än idag. Måndag. Det var ett telefonsamtal. Ett jävla telefonsamtal… hur feg får man bli? Kunde du inte se mig i ögonen?

Men nej, problemet var inte att bli dumpad. Problemet är när en ung människa inte har utvecklat en förmåga att hantera problem. När man inte känner sig själv. När man inte har nån trygghet i den man är. Det var inte hans fel. Vill man inte vara med någon så måste man få säga det.

Och det hade räckt där. Jag hade kanske klarat det. Med ett tydligt och definitivt slut. Brutit ihop och kommit igen…. Men att sen, i 11 månader, bli släpad hit och dit. Som en lydig hundvalp. Du ville ha mig. Du ville inte ha mig. Du var med en av mina kompisar. Du sa att du ville, du sa ”jag hör av mig” tusen gånger om. Full förstås. Och du hörde aldrig av dig…
Och jag följde med dig hem. Och du lovade. Men du höll aldrig vad du lovade. Fastän jag trodde på dig.
Du gjorde sönder mig.

Och när du gjorde det förbjuda…
Jag har förlåtit. Förlät kanske alltför fort. Men jag glömmer aldrig. Glömmer aldrig rädslan. Känslan av att vara rädd för den man tror man älskar. Och det här händer inte mig.

och dig behövde jag bara några få månader i skilda städer för att komma över. helt och totalt. men sjukdomen... det tog fem år.

Men jag läker nu. Tillslut. ”


Så vänner: Är ni ledsna… Var ledsna! Tillåt er att vara det. Det behöver inte vara värsta stora grejen. Tillåt er att vara ledsna över stora grejer och små grejer. Är man ledsen så är man. Och har rätt att vara det. Och framförallt: dela med er. Till någon enda åtminstone. Bär inte allt själv! Människor finns där och vill lyssna bara du tillåter dem och släpper in dem. Tro inte att du måste ha kommit över din sorg efter en viss tid, att det är ok att vara ledsen i någon vecka men inte mer. Man får vara ledsen så länge man behöver det. Man får blanda ledsenhet och glädje i en vild salig blandning om man vill det.
Och kan du gråta: Gråt. Så mycket du vill, så mycket du känner för. Gråten kanske läker dig tillslut.

Och sist: Ta hand om er. Och ta hand om era hjärtan. För även om man läker, vissa saker får man aldrig ogjorda.

Kärlek!
/ia.

ps. för sjutton! kombinera aldrig, aldrig att ni får för er att ni ska banta och gå ner i vikt, med en period av ledsenhet och dåligt mående. det kan urarta totalt och är livsfarligt! lova mig det! ok? d.s.

Cold Desert

-
I morse lästa jag dessa ord i min Bibel ”Bota mig, Herre, och jag är botad!” (Jer 17:14).

Just DET, gör att jag tror på det så mycket starkare denna gång. Tror verkligen på friskhet. Från nu och livet ut, för det är annorlunda nu. Det är inte jag som botat mig själv genom att skaffa mig 100% kontroll över min kropp. Det är HAN som har botat mig. Inifrån hjärtat.

Och min bön nu är att få bli helt återställd även fysiskt. Att läkarna ska ha fel. Att jag utan mediciner ska ha en helt fungerande kropp. Då, när den dagen kommer, då ska jag friskförklara mig själv till 100%. Det skulle vara så skönt. Det skulle vara det slutgilitga steget. Den sista punkten och slutet för min sjukdomstid. Men jag vet tyvärr inte hur länge jag vågar hoppas, tro, be om detta. Det ligger så mycket besvikelse i att det aldrig händer. Så be gärna med mig vänner, att även kroppen ska bli helt återställd från de dumma grejer jag utsatte den för. Att min kropp ska fungera som en frisk människas kropp. Be med mig, för snart orkar jag nog inte be och hoppas längre. Det har gått så många år och man blir lätt besviken när man hoppas, tror men sen händer inget...

Kärlek!
/ia.

"..låt mig gå i bitar, låt mig skrika färdigt tills bröstkorgen blir tom. låt mig spricka söner, det har jag verkligen förtjänat..

-

...jag har skrikit färdigt, och bröstkorgen är tom. såg du, jag sprack sönder. kan du få mina armar på plats? "



jag hittar ju gamla, färdigskrivna inlägg på datorn ibland, som jag inte publicerat. här kommer ett till sånt, och jag visar det för att jag vill att ni ska se skillnaden från då till nu. Fastän det bara var någon enstaka månad sen.

så, september-tankar:


"Jag har en liten dålig egenskap.
Att jag är väldigt bra på att lyssna på andras problem men väldigt dålig på att berätta om mina egna.

Eller alltså ja, att jag kan lyssna på andra är ju såklart ingen dålig egenskap, den vill jag ha kvar och förvalta och förfina.
Men att bara lyssna, och sen le och låtsas som att allt är bra. det är falskt. Men alltid…. ”mina problem räknas inte, är inte riktiga, är inte på riktigt, är fåniga, är självförvållade, är inte något att nämna, ingen vill veta, ingen bryr sig – då skulle de väl fråga?, det är jobbigt för människor att prata om, stackarna, de har nog med sitt eget. Det här är väl inget, ska inte tynga någon. Är väl inget att prata om, jag är störd i huvudet helt enkelt. Äh det är lugnt, jag klarar mig bra, jag mår bra.

Så jag säger inget. När ingen frågar.
Har det i mig. Tills jag exploderar.
Farligt! "

men det känns annorlunda nu.

kanske för att jag häver ur mig precis allt på denna blogg. har gett upp den där tanken på att prata med människor så nu skriver jag det här och inbillar mig att folk lyssnar iaf, haha;) (obs - jag skojar!)

jag pratar visst med nån ibland och det känns lugnt och bra, mina ät-tankar är inte helt borta, men under kontroll. och jag tror inte längre jag kommer expoldera eller spricka sönder.

kärlek!
/ia

--

-

Jag tror på dig
genom både tårarna och skratten
Jag tror på dig
även när jag glider bort
Jag tror på dig
i skymmingen och dagen efter
Åh, när morgonen är här
vart på jorden jag än är
du är aldrig långt ifrån min hand

Släpp, mig aldrig med din blick
vill gå den väg du gick
och aldrig nånsin se tillbaks
Allt, det som du gett till mig
ingenting kan mäta sig
inget split kan sås i mig
för jag tror på dig
jag tror på dig

Jag tror på dig när vintern smälter till sommar
Jag tror på dig när det vita blir till svart
Jag tror på dig även när dom räknar ut mig
Åh, om än marken viker
om än vännerna sviker
ingenting kan få mig gå tillbaks

Så du, plöj en väg för mig
och låt den öppna sig
mot evighetens starka hav
Och du, ingen smärta tar på mig
ingen storm kan stoppa mig
jag vet berg kan flytta sig
för jag tror på dig


det skulle snart bli år 2010...

kärlek!
/ia.

om vi hörde hjärtat slå, under sjukhusen, under betongen, skulle vi lyssna då?

-
jag älskar vanlig hederlig post. för hur mycket mer speciellt känns det inte att få ett brev på posten än t.ex. ett mejl?

så om det är nån som väldigt gärna vill skicka julkort, eller nått roligt brev eller beundrarpost, så kan jag ju bara säga att det är stor chans att det skulle få pryda mitt kylskåp ett tag framöver och kylskåpsdörren det är ju hedersplatsen i hemmet!

så:

Lena-Maria Lindström
Tallbacksvägen 2
79132 Falun.


Väntar med spänning på en sprängfylld brevlåda;)

kärlek!
/ia.

heal my heart and make it clean

-
Jag upptäcker, och lär mig, att det alltid finns något i mig som vill dra åt fel håll. Mot det som inte är bra. Mot det mörka. Mot egoism och stolthet och saker som inte alls för mig mot den människan jag vill vara.
Så det gäller att passa sig.

Och om någon tror att jag är stark, så tror ni fel. All min styrka kom när jag själv gav upp och överlämnade allt till han som är stark. Han som är godhet och kärlek.

Och jag kanske är överkänslig. Men jag märker, att bara några få dagar utan uppmärksamhet på mitt inre liv, utan att jag lägger mitt liv i hans hand, så börjar det gå åt fel håll. Några dagar utan Bibeln, några dagar utan att be, några dagar där jag proppar hjärnan full med musik som inte gör något vackert med mig, dagar med ytlighet, med närhetslängtan, med konsumtion, med utseendefix…. Så börjar mina tankar gå åt helt fel håll. Jag blir ful. Inte rent utseendemässigt, utan jag blir egoistisk, oödmjuk, uppmärksamhetssökande, självömkande, stolt och drömmer om helt fel saker. (fasiken vilken fin supermänniska jag är va?, med massa smickrande egenskaper!)

Så nej, jag är inte stark. Jag är svag, svag, svag. Otroligt beroende av Guds vakande hand.

Men vet ni vad det fina är vänner? Det är bara att ta nya tag. Så när jag vaknade imorse började jag om, igen. Igen och igen. Säger: Gud, jag behöver dig. Jag behöver dig idag. Jag behöver dig alla dagar.
Jag matar mitt hjärta med bra saker. Med uppbyggande ord och musik. Och släpper min stolthet. Släpper mina tankar på att vara någon, söka min egen lycka och framgång på värdslig väg. Släpper, för det leder ingen, ingen stans. Bara rakt ner i fördärvet.
Att ge upp, lämna mitt liv till Honom leder till frid, kärlek, glädje. En inre styrka och skönhet. Och jag kämpar inte för att hålla fast. Utan släpper taget, och det får bli vad det blir. Kanske något vackert.


Och det är lätt och skönt att vara tacksam när jag spenderar mina dagar på sjukhuset. Så otroligt tacksamt att få vara frisk. Att få må bra. Att inte ha smärta i sin kropp. Att inte ha en dödsdom över mina axlar. Att inte ha en cancer som äter upp mig inifrån och ut.

Så: Är ditt hjärta oroligt, är din hjärna full av tankar som du egentligen inte vill ha där… Sök! Sök åt rätt håll, sök där du vet att du finner friden. Ge upp din prestige. Våga vara svag. Våga, det farliga ordet: lämna över. Lämna över livet, kollen. Till han som gör det så mycket mycket bättre.
Det är otroligt skönt. Jag lovar!

Kärlek!
/ia.