-känns som jag ofta skriver om så seriösa saker nuförtiden. och det är väl bra, jag är ganska seriös av mig. men nån liten vanlig tokighet som man hittar på kan man väl också nämna. fast så tänkte jag efter och insåg att jag nog inte hittat på så mycket tokigheter alls på senaste tidenFast ett litet tips på vad ni kan försöka undvika: I torsdags var jag på ett cirkelfys-pass där vissa av övningarna skulle genomföras med kettlebells (kan lägga ut en bild ifall detta inte är uppenbart för alla vad det är - jag kan ju inte utgå från att alla är lika nördiga som jag...)Hursomhelst: Man skulle göra knäböj och sen trycka upp kettlebellen (hur skriver man det i singular???) ovanför axlarna. Och två (!) gånger lyckades jag dra upp den där kulan rakt mellan benen istället.Aj!... kan jag ju säga. Men ändå tacka min lyckliga stjärna för att jag inte är kille, för då hade det nog gjort ännu ondare och kanske orsakat massiv spermiedöd... 
Mordvapen typ? :) (Åh SofiaB, jag glömmer aldrig när du gjorde knockout på Jerker med ditt dunderskott i skrevet.... Jerker var vår lärare om nån undrar... sjukt kul - och han är pappa nuförtiden så han blev ju inte skadad för livet iallafall...)tack & godnatt.kärlek!/ia.
en grå deppig morgon och ett oroshjärta. då blir min bön:Gud, i dina händer vilar jag i tro. Vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.Gud i dina händer, får jag gråta ut. Gråten delar du tills den tar slut. Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp.
Gud, i dina händer lägger jag mig ner. När jag går till vila är du med. Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid.Nära vill jag leva, nära dig, min Gud. I din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud. I din kärlek kan min kärlek gro.psalm 769. 
kärlek!
/ia.
-
Förutom att träffa min underbara, älskade, knäppa lilla familj igår (och pussa på Edvin och lukta i hans mjuka bäbisfjun till hår!) så fick jag också träffa min allra bästa Margareta. Fantastiska kvinna. En av mina stora förebilder i livet. Och jag tror det är feting värt att ha kompisar inte bara i sin egen ålder utan även lite äldre, med mer livserfarenhet än man själv har. M är en sådan vän. Och som om det inte vore nog med det så har hon och Getahun öppnat sitt hem för mig i Göteborg. Så vill jag flytta dit så är jag så varmt välkommen att bo hos dem (till att börja med, såklart man vill ha något eget om man blir långvarig). Och det känns fantastiskt tryggt och fint, inte bara det att jag får bo hos dem utan att de faktiskt vill och önskar att jag ska göra det. Och Göteborg... fina fina stad. Som jag sagt jag vill prova att bo däri nån gång i livet. Och det kanske är nu snart chansen kommer, då det ser lite halvt hopplöst ut med jobb här i Falun...Men den nuvarande planen är att stanna här över sommaren, sen får vi se. Göteborg kanske, att bara behöva fixa jobb till en början och slippa tänka boende vore ju skönt. Och vilket boende sen, med två helt galet bra människor. Fine! När jag ändå är inne på så bra saker ska jag berätta lite mer om mina segrar, de där små stegen för mänskligheten men stora, friskhets-stegen för ia:Seger 1: Jag kan ha, och trivs i, ett träningslinne i min egen storlek (small alltså). När jag själv köpt linnen de senaste åren blev det alltid Large, storlek 40,42 osv, bara för att "jag vägrar att ha nått som sitter tajt över min groteskt stora, äckliga mage" typ. Jag trivdes inte i det. Men så fick jag ett träningslinne av mina fina tjejer i födelsedagspresent. I min egen small-storlek. Hjälp! tänkte jag. Det där kommer jag aldrig nånsinn kunna ha på mig, visa mig offentligt i, trivas med... Men jag gav det en chans. Jag vågade prova och hej: Jag trivs fantastiskt fint. Fastän det inte sitter löst och hängigt. Min kropp är inte nån supermodells, men den är min och jag är nöjd. Den bär mig var dag. Varför skulle jag då hata den? Vem får inte ett eller flera veck på magen när man har alldeles för tajta jeans och böjer sig ner? Det är helt normalt och inget man behöver skämmas för eller ha ångest över eller tänka på dag och natt eller tänka nedsättande tankar om sig själv för.Att sluta med sånt är en helt fantastisk befrielse!Seger 2: Imorgon blev vårt seminarium flyttat från förmiddag till eftermiddag. Fine, tänkte jag, då går jag upp tidigt, går min vanliga morgonpromenad, äter frukos, går ner till gymmet och kör en sväng och sen till skolan. Men då sa min (numera lite smartare hjärna): Hej ia! Skulle du inte egentligen mer behöva sova, eftersom det blivit ganska dåligt med det på senaste tid. Tror du inte att du och kroppen egentligen skulle må bättre av att försöka få åtta timmars vila och sömn och återhämtning än vad den behöver pumpa muskler? Jag ska ju ändå köra ett skivstångspass imorn kväll liksom.. Och jo, det skulle jag må bättre av. Gå upp, ta promenaden, sen bara vara lite hemma utan att stressa för en gångs skull. Och grejen är den att såhär kunde jag tänka förut också, inse vad som egentligen var bäst och mest logiskt. Men jag skulle ändå tillslut alltid valt träningsalternativet, för jag visste hur dåligt jag skulle må annars, hur lat jag skulle känna mig. Det var inte värt det. Men jag väljer bättre nu.Så: Sovmorgon nästa! (en sovmorgon är alltså till kanske 07.30 om nån undrar, haha - men skillnad från 05.30!)
bästa människorna. och att bo hos er vore en fantastisk förmån... vi får se vad Gud och livet vill med mig. kärlek!godnatt /ia.
--
Ja i så många år höll de mig fångna, de där djävulska tankarna (ja, för det är vad det är!). De höll mig lydigt på mattan, tog mitt självförtroende, min livslust, min glädje ifrån mig. Min tro på att kunna uträtta något.
Men det är slut med det nu. Jag har fått nog. Fått nog av att förstöra mitt liv.
(
Fast ibland är hjärtat fortfarande fyllt av oro. Ibland är framtiden inte alls spännande, utan bara läskig, läskig… så läskig!)
MEN, jag har hittat något hos mig själv jag inte visste fanns förut. En styrka, en urkraft som jag vet kommer att kunna föra mig hur långt som helst. En otrolig styrka, en otrolig tillit till Gud, som gör att jag vet att allt kommer ordna sig. Och jag tror det finns en fantastiskt spännande, meningsfull plan med mitt liv. Och det är med spänning jag ser fram emot vad livet tillsammans med Gud kan erbjuda. Det kan bli hur häftigt som helst. Så häftigt som jag själv tillåter det att bli. Vi kan gå hur långt som helst, så länge vi är tillsammans. Precis som det känns att min kropp rent fysiskt växer sig starkare för var dag så händer det exakt samma grej med mitt hjärta, min själ, min ande, min tro. Vi växer. Mot oanade höjder. Halleluja! haha
Jag vill våga tro på att man kan förändra världen. Att det jag gör kan få vara betydelsefullt. Jag vill hjälpa. Jag vill hjälpa människor som hungrar. Jag vill hjälpa människor som är sjuka. Jag vill hjälpa människor som är fast i dåliga tankemönster och bojor som håller dem bundna så de inte kan växa ut till sin fulla potential. Jag vill vara ett stöd för dem som ska igenom den oerhörda tuffa kampen att bryta med droger och alkohol. Jag vill vara en förebild och ett pepp för dem som inte tror att de kan bli fri från ätstörningar. Jag vill vara en tröst för de som har cancern i sin kropp. Jag vill att vi ska kämpa för miljön, för den här jorden vi lever på så vi inte förstör den. Jag vill inte att mina dagar bara ska vara fyllda av vardag. Jag vill varje dag ställa mig på rätt sida i kampen mellan gott och ont. Jag vill varje dag kämpa för en bättre värld.
Men om du är bunden, av tankar att du är misslyckad, värdelös, ful, äcklig, dålig osv. kommer du aldrig kunna göra detta. Och detta är det effektivaste vapnet att få en människa att bli lam, precis som den onde saten vill. Att vi ska bli så lama och inte tro oss kunna uträtta något att vi bara vänder ner blicken mot våra egna fötter, ser på oss själva, hur små och otillräckliga vi är… Inte kan väl jag….
JO, DU KAN! Titta upp, se dig omkring. Det finns en hel värld därute som bara väntar på dig, på din kärlek, på ditt livsmod, på din glädje, på din vilja att hjälpa, din vilja att förändra, din vilja att erbjuda världen just de gåvor du har utrustats med.
I am a growing force you kept in place…
Men nu bryter jag mig fri. Jag är redo nu. Vi är redo, Gud och jag, tillsammans. Mitt hjärta har blivit slipat, och lite skadat på vägen. Men jag läker nu, och det var nödvändigt. För att jag skulle bli redo. Redo att springa loppet. Uppvärmningen är slut. Överdragskläderna är avtagna. Jag är redo. Jag står i tävlingsdräkten. Redo att springa loppet, laddad som aldrig förr. Mitt livs viktigaste lopp.
Det börjar nu. Startskottet har gått. Och framtiden är min.
Framtiden är vår.
Kram & kärlek!
/ia.
--Uppvuxen på landet som jag är, tycker jag det är sådan lyx att ha affären nära. När jag vid frukosten upptäcker och inser att det enda jag är sugen på och kan tänka mig att få ner i min illamående/aptitlösa mage är fil, vilket jag inte hade hemma, så var det bara att kila ner till Handlarn och tillbaka igen på 5min, och så hade jag min frukostfil. Perfekt! Ute i Baggbo är det ju 3km till närmaste affär, så då blir ju allt så extra besvärligt om man inser att man behöver nått akut just nu.Visst, det är ett lyxproblem, men det är just såna här små detaljer som gör mig ganska helt säker på att jag trivs och vill bo i en stad mycket hellre än på landet. Det är ju så nedrans långt till allt där! Här kan man ju få både natur och stadsliv i ett liksom:)Ochh även om jag för tillfället blivit väldigt hemmakär i Falun så är det nog något lite större som lockar såsmånigom. När vi ändå är inne på lyxproblem och vad jag skrev ovanstående så måste jag klaga lite: illamående i stort sett varje dag. och det är ju inte så vidare kul. Och nej, jag är inte gravid och jag är inte magsjuk men misstänker att det möjligtvis kan vara lite hormoner som spelar mig ett spratt. Hoppas på det, så det kanske går över snart. Jag försöker med det lilla enkla knep jag vet: äta salt. Brukar fungera skapligt. Men att sluta med kaffe, som brukar göra illamåendet mycket värre, kommer faktiskt inte på fråga. Inget liv utan kaffe! :)Ikväll blir det tentafest, tack Jessica för det fina iniativet, det förtjänar vi!Kärlek och kram vänner!/ia.
-en snabb update: jag tror tentan gick bra. eller så pass bra att jag kan skrapa ihop tillräckligt med poäng för att klara godkänt iallafall. fick dock en liten chock när det ena patientfallet handlade om Parkinson, en sjukdom jag i mitt pluggande ratat för att "det kommer ju ändå inte på tentan". Så sjukdomslära år 08/09 nånting, hur mycket minns man liksom?del 2 av denna sjuka dag: nu ska jag iväg på ett litet uppdrag där det gäller att hålla tungan rätt i mun... och plugg till tentat har ju haft prio ett så vi får se hur detta går. och det stora, stora livsviktiga bekymret: Hur ska man se ut i håret...sen direkt på skivstång intervall. Då är planen att ta i till jag nästan spricker och alla spänningar inför denna dag ska bara flyta ut som en stor svettpöl på golvet. Yeah det blir grymt, pepp pepp som vanligt:) och sen direkt ut till Bjurs för middag med finaste tjejerna. Det blir en perfekt avslappnande avslutning på denna dag. Jag kommer somna som ett barn ikväll!kärlek!/ia.
-
Jag gick förbi en tiggare idag. Eller en gatumusikant kanske det var. Eller nått däremellan, en kvinna med en tamburin och en pappkartong för pengainsamling framför sig.
Jag gick på stan. Köpte födelsedagspresent åt min pappa. Köpte, trots att jag anser mig ha lite dåligt med pengar på kontot som den student jag är, en grej åt mig själv för ca hundralappen. Utan så mycket övervägande. Välbehövligt, men absolut inte helt nödvändigt. Så cirka en timme senare går jag förbi kvinnan med tamburinen igen. Som sitter ute på torget och spelar, barhänt och barhuvad, trots att det är minusgrader och frost. Går fram och ger henne en sedel (definitivt mindre än de jag köpte kläder åt mig själv för…)Och det som smärtar så, så mycket i hjärtat, är att se att det endast ligger några enstaka små enkronor i hennes kartong. Hur många människor har gått förbi henne denna timme utan att ge henne några pengar? Och hur mycket pengar har inte dessa människor shoppat för under denna timme? Det gör ont i hjärtat, för jag vet att anledningen till att människorna inte ger några pengar inte är för att de själva har det dåligt ställt. Det är för att vi är hårdhjärtade. Det är för att vi är individualister. Det är för att vi tycker att var och en ska sköta sitt. Det är för att vi inte tycker om att se svaga, utstötta människor på våra torg. Vi vill låtsas att allt är bra. Inte veta om att alla inte har det lika bra som oss. Inte låtsas om att vi själva kanske skulle behöva offra något för andras skull. Jag är en av dem som helst inte vill. Jag är en av oss.
Och då kanske du säger: Men en tiggare kanske inte alls egentligen är fattig. Den där kvinnan kanske köper sprit för pengarna. Det är socialen, samhällets uppdrag att ta hand om dem, inte mitt personliga ansvar.
Visst, fine. MEN, inte för att jag ska betala hela hennes hyra, utan för att visa RESPEKT går jag fram och ger henne en peng. För att hon ska känna att någon faktiskt SER henne. Att inte alla bara struntar att hon måste sitta ute i kylan och tigga pengar.
Och Jesus sa: Ge åt den som ber dig. Han sa inte: Ge åt den som ber dig som du är helt säker på att den inte kommer att köpa sprit för pengarna, eller: ge åt den som ber dig men bara om den inte redan fått hjälp från socialen. (Tack, tack fina Lina J, det var du som fick mig att få upp ögonen för det här. Och det räknar jag faktiskt som en av mina allra viktigaste lärdomar av Betel, och då lärde jag mig ändå bra mycket! Och tack mamma, för att du gett mig denna vänster-ådra, denna ömhet för svaga, redan med modersmjölken…)
Och tänk om alla människor la en tia när de gick förbi en tiggare, dels skulle de ju få en hel del pengar som de skulle kunna använda, dels skulle de troligtvis känna sig mer accepterade, få ett större människovärde, känna sig mer välkommna i samhället. Helt enkelt må bättre som människor.
Kan vi inte göra dem den tjänsten? Ge människor mer värde. Gå fram, se dem i ögonen. Bekräfta dem. Le åt dem. Önska dem en bra dag. Jag slår vad om att varenda läsare av den här bloggen skulle ha råd att ge en tiggare tio spänn. Eller hundra.
Och nu på slutet skulle jag kunna skämta till det. Få det att låta lite mera lättsamt. Inte vara så allvarlig och seriös. Men jag gör inte det.
För det är på allvar. Det är inte ett skämt att vi håller på att få ett samhälle som blir allt hårdare och hårdare, allt kallare och kallare, allt mer individualistiskt. Där man ska sköta sig själv och skita i andra. Jag vill inte skita i, eller på, andra.
Vi behöver varandra. Helt ärligt, vad vore vi annars? Utan andra människor omkring oss? Ingenting, absolut ingenting!
Kanska dags att vi vågar kliva ur vår bekvämlighetszon och älska någon utanför vår familj, utanför vår vanliga vänkrets, älska någon som kanske inte älskar dig tillbaka. Älska någon som har skit under naglarna, trasiga kläder och som luktar alkohol.
Det är svårt, jag vet. Jag är inte där. Jag har inte förmågan, viljan av mig själv. Men jag ber till Gud att få den. Och jag vill försöka. Är du med mig?
'
Man behöver inte åka över Östersjön till Ryssland för att hitta utslagna människor. Gå ner på din egen stads torg vettja!Fast St:Petersburg nån mer gång i livet? Ja tack! :) kärlek!/ia.
