att döden dö och livet leva

-
Historien om när jag nästan hade kunnat bli en möderska.
Eller dråperska i alla fall…

Brukar sitta på ”min” balkong när solen bjuder till det. Jag kallar den min för har aldrig sett nån annan i hela huset använda den. 2:a våningen. Och har allra oftast mina träskor på mig när jag går ut. Och nere på källarplan, alltså två våningar ner har familjen som bor där en uteplats med sina utemöbler. Och denna gång bar det sig inte bättre än att jag råkade putta ut min ena träsko ut från balkongen. Rakt ner mot deras uteplats! Oooops! Höll andan. Skulle jag höra ett skrik, vrål, eller dödsklagan? En träsko med lite fart gör nog ganska ont att få i huvudet, och kanske skulle kunna göra en del skada. Hade varit pinsamt.

Men… det satt ingen där.

Slutet gott allting gott. Som i alla sagor. Verklighetssagor med. Tror jag. Ja, jag tror att slutet blir bra.

mordvapen?

/ia.

tillträde (inte längre) förbjudet.

-
obs. inget för känsliga läsare.

Jag är så jävla rädd.
Ett enda ord. Eller två. Bulimi. Hetsätningar.
Det skrämmer skiten ur mig. Får det att krypa i kroppen. Ångest. Oro. Äckel. Självförakt.

Och nej. Jag är inte där.
Men tänker att jag skulle kunna vara. Om min sjuka hjärna, dumma kropp fick som den ville.
Och ibland balanserar jag. Och detta balanserande gör mig så rädd, tar orken ur mig, min energi, mina tankar, som skulle gå till annat, viktigare saker. Vill inte att rädslan ska styra mitt liv.

Och just rädslan gör att jag älskar mitt nästintill tomma kylskåp. Älskar gymmet. Älskar svetten i löpspåret. Trygghet. Ägg, sallad, blodpudding. Fine. Ok.
Inget förbjudet får komma innanför väggarna. Måste ha kontroll. Nej, inga kakor. Nej, inga pålägg (förutom kaviar till äggmackorna då såklart!). Nej ingen sylt. Nej inget godis (bara 70%-ig choklad). Nej, inget för fett. Nej, inget för sött, som kan trigga. Nej, ingen sylt. Nej, ingen musli/flingor. Nej, ingen glass. Nej inget vitt bröd/pasta/potatis/fil/yoghurt. Nej ingen korv/köttbullar. Nej, ingen alkohol. Nej, ingen juice, läsk, saft. Nej, inte baka paj. Nej inte baka godsaker. Ibland får man baka matbröd. Osv, osv.
Inte köpa pizza, inte hamburgare, inte snabbmat. Läskigt att bli bortbjuden på mat. Så så jobbigt att åka hem till mammas och pappas välfyllda kylskåp.

Men allt det där FÖRBJUDNA blir ju så lockande för att det just är förbjudet, visst är det så? Och då känns det så sjukt, att flera nätter per vecka typ drömma att jag äter pizza, godis, kakor osv.
Och, så kanske, för att det är så förbjudet, så blir min hjärna liksom så triggad när jag väl släpps ut ur den där stenhårda kollen. Nu gäller det att passa på, tänker min lilla hjärna.. Passa på att äta messmör, digestivekex, fil, musli, ostsmörgåsar, korv, osv. när chansen ges. Som hemma hos mamma & pappa. Jag vet att jag gör det. Så därför får man alltid ångest innan. För man vet att man kommer känna det som man hetsäter (även fast man egentligen inte gör det, eftersom det inte handlar om så stora mängder). Eller rädslan när det känns som man skulle kunna äta portion efter portion med efterrätt, för man vet ju aldrig när man får göra det igen.

Onda cirklar. Som jag faktiskt inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur ifrån.
Och jag är så känslig för att bli sockertriggad. Så jag tänker att jag borde avstå. Och sen blir suget efter det förbjudna, så stort, så att köpa lösgodis kan bli min hemliga dröm.
Och så skäms jag när andra ser mig göra sånt där. För jag känner mig så groteskt äcklig. Så då gör jag det hellre själv istället. Köper min godispåse en torsdag förmiddag för ingen annan ska se hur jävla äcklig jag är. Som äter godis. Som njuter av det. Njuter av det alldeles för mycket. Skäms över hur underbart gott jag tycker det är. Som jag inte skulle vilja göra annat än äta smågodis resten av livet tills jag dör.
Ibland får jag för mig att jag genom allt mitt trixande med mat och träning de senaste åren förstört sockerbalansen hos mig själv. Både rent kroppsligt och psykiskt. Jag vill inte tänka på sånt där typ dygnet runt nått mera. Jag får nog.

Så man vill spy på sig själv. Skära upp sig själv. Skära bort sig själv. Allt det där äckelfettet som gör att jeansen klämmer hårt. för hårt. Som inte klämdes så hårt då. När man var lite disciplinerad. Relativt nöjd med sig själv. Inte lika lat och värdelös. Som när man brydde sig mer om hur man såg ut.
Självförakt. För att jag unnar mig. Slappnar av. Skiter i det. Släpper på kontrollen. Har trevligt. Då får du skylla dig själv när du blir ett stort groteskt monster.
Misslyckad: hon som tränar så mycket och ändå så tjock.

Ja det är lite jobbigt nu. När jag äter för mycket, kompensationstränar, blir hungrig, äter. Vill ha kontroll. Väger. Vill slappna av. Skiter i allt.

Och nej. Det är inte så är jämt. Bara äckelsommaren som ställer till det. Fina underbara sommaren. När man slappnar av. Njuter. Straff: en mjuk växande kropp och onda tankar. Äckliga bröst som jag ju vill ska vara platta. Äckligt överallt. Resa bort fem dagar: Först: Åh underbart roligt, jag vill resa, se, uppleva. Sen: fem dagar utan träning: panik. Kommer väga 1000 kilo sen.

Hemma i min lilla lya, (där jag knappt törs släppa någon in för de ska se mina konstiga matvanor) är jag trygg. På gymmet är jag trygg. I löpspåret är jag trygg. Men ingen annanstans.
Men egentligen: Hur bra vore livet, instängd i min trygga lilla lägenhet, vältränad och bara äta "tillåtna" saker. Skulle jag vara lycklig då? Troligtvis inte.

Och varför sjutton skriver hon allt detta för, galna människan? Om hon vore normal borde hon väl behålla de där otrevligheterna för sig själv. Jo tack, jag har behållit det för mig själv. Så länge. Månader, år.
Men det tär.
Och jag vet med mig, lärt känna mig själv, att när jag släpper fram monstren, hjärnspökerna, rädslorna, i ljuset, så brukar de minska. Och eftersom jag konstant och fullkomligt vägrar att ta professionell hjälp (det hjälper inte!) och inte pratar med detta med mina vänner, så att jag skriver om detta är bara för att jag vet att det kan hjälpa mig själv, vara min egen friskhetsterapi. Så om det hjälper (åh vill så gärna bli normal i detta!), får det vara värt det, även om alla andra tycker jag är dum i huvudet nu när ni får se in lite i min förvridna hjärna. Jag är dum i huvudet, ibland. Det var inte meningen att vara så-..
Och vad hjälper det att hålla masken? Att ha kvar anseendet?

MEN JAG ÄR FÖR DET MESTA FRISKARE ÄN JAG VARIT. Många ljusa stunder. Ofta på rätt väg. Och det tackar jag Gud för.

Men ibland undrar man ju: ska man vara glad för att man inte är jättesjuk, bättre. Eller ledsen för att det känns som man aldrig kommer bli helt normalt, friskt, sunt avslappnad?

Bulimi. Rädslan.
Många f.d. ätstörda får det. Varför skulle jag vara starkare? (men innerst inne, min trygga inre röst, jag vet: skulle jag fått det, skulle jag fått det redan. )

Jag är ok och kommer klara mig fint.
Men tack kära bloggen för ditt psykologiska stöd. : )

Puss
/ia.

skitidetdusåleverdulängre

-

det är vackert

Jag vet att jag för ett tag sen lovade att sluta skriva om mens, bajs och sånt. Och jag tycker jag varit riktigt duktig på att hålla vad jag lovar. Men nu kan jag inte hålla mig längre! (fatta ordvitsen i den!)

Så nu kommer ett litet inlägg väldigt pryda personer kan hoppa över (men jag lovar jag ska inte skriva om mens i alla fall, vet att speciellt killar kan tappa aptiten för mindre)
MEN, grej ett: Jag har skavsår i stjärten, mellan skinkorna liksom, (tänk inget snuskigt nu!) och det gör förbaskat ont. Speciellt när man går. Orsak till detta mindre angenäma problem vet jag inte riktigt. Kanske är det torsdagens fem-mila tur på cykel som nu ger sina men, eller så är det pågrund av svettutvecklingen och skavningen när man är ute och joggar i detta varmväder, ologiskt konstruerade spetstrosor eller att jag köpt mitt toapapper på Lidl. Alltså inte det mest mjuka och sköna. Det sägs ju att många borstar tänderna för hårt så då kanske många torkar sig i arselet för hårt också….
Ja det finns alltså många tänkbara anledningar. Fast inte så många lösningar tror jag, för jag tänker inte sätta skavsårsplåster i röven i alla fall!

Grej två: jag har ett tix, en ovana, nån fix idé. Att jag inte kan gå på toa (hemma då) utan att ha musik på. Så även om man, som man så ofta blir, eller hur?, panik nödig av det ena eller andra slaget så fort man kommer innan för dörren hemma, kan jag inte gå direkt på toa, utan måste knipa, knipa, knipa tills jag fått på datorn och in på spotify så det är musik på innan det är dags. Och det ska alltid krångla just då. I värsta fall får man ta det enklare sättet att slå på vanliga stereon. Att denna ovana, att inte vilja gå på toa i tystnad, inte fått konsekvensen av någon olycka på mitt golv ännu är väl ett rent under.

Puss och hej från er omogna tjej som faktiskt bajsar ibland fastän hon är, just det, tjej.
/ia.

mumsigt.

-
Eftersom jag tycker att jag sett nästan ingenting av den fina världen vi lever i så är jag glad att det i alla fall snart ska utökas med St:Petersburg och Helsingfors. Alltid något och mitt ressug får sig en liten mumsbit att smaka på. Gott! (Om man lever i nåra veckor till vill säga, man ska aldrig ta något förgivet).

/ia

Du vet det är som om tio kampsportshundar tuggar taktfast på min halspulsåder

-
en annan dags frustration:

Varför.
Varför får du fortfarande styra mig.
Vara så stor, när jag är så liten.
Förbytas med Gud. Avgud.

Varför.
Varför får du säga till mig att jag inte är lycklig.
Att jag inte mår bra.
När jag var så glad.

Varför.
Varför får dina ord sån stor betydelse.
Varför blir det sant.
Varför blir jag ledsen, frustrerad och arg.
Varför får du möblera om i mitt hjärta, min själ.

Varför.
Varför får du mig fortfarande att känna mig dålig, otillräcklig.
Som att alla världens fel är mina fel.
Varför får jag inte vara fri, glad och lycklig.
Varför gråter du för min skull? Det gör bara ont, värre.
Mitt dåliga samvete.
Varför dömer du mig, min nära, min kära?

/ia.

Father Of A Son

-


Man skulle kunna skriva och säga så mycket om det som hänt i Norge. Men det är så stort, så ofattbart att jag inte ens tror jag förstår särskilt mycket. Kan inte ta in. Och jag sörjer över att jag inte kan gråta. Men jag tänker på er.
Och man skulle kunna säga så mycket om att man borde tänka på andra katastrofer också, men det får bli en annan gång.

Men detta lilla vill jag säga:
Ogrundat, men en liten reflektion jag fick igår bara… Man sa på nyheterna om gärningsmannen att ”…han växte upp med sin mor….”. Och jag undrar, hur hade situationen sett ut idag, vad hade hänt med alltihop, om det istället hade hetat: ”… han växte upp med sin mor och far…”. Det kanske inte hade varit någon skillnad alls. Eller så hade det varit all skillnad.

Jag vet inget om denna mans uppväxt. Om den var bra/dålig, lycklig/olycklig. Men jag tror, att rent generellt skulle den här världen vara ännu mycket bättre och mer god och kärleksfull om alla barn fick chansen att växa upp med en mamma och en pappa som gav dem massvis med ovillkorlig kärlek. Om alla barn fick känna sig upp över öronen älskade för precis vilka de är, då tror jag världen skulle sett annorlunda ut.

Ja, såklart det kan gå fel även om man växer upp men en mamma och en pappa, jag säger INTE att ensamstående barn automatiskt blir sämre människor. Men kanske en sämre chans att känna sig hela?

Och jag säger inte att det alltid är föräldrarnas fel att barn blir som de blir när de blir vuxna, men jag tror de har en viktig del i att lägga en trygg grund.

Och jag säger inte att man blir automatiskt blir lycklig bara för att man växer upp med både sin mamma och pappa, dessa kan ju vara förskräckliga människor som behandlar sina barn dåligt och det kanske vore bättre för barnen om de skilde sig åt.

Men ändå… Jag har svårt att se hur barn som är genomtrygga sedan uppväxten sedan skulle begå sådana fruktansvärda brott och massakrer som det som hänt i Norge.

Jag kanske överpsykologiserar allt.
Eller så har jag fullkomligt rätt!

Så för att vara på den säkra sidan så älskar vi alla våra barn, nuvarande eller i framtiden kommande lite extra mycket. Ok?

/ia

Men när du var med mig, musiken slutade aldrig.

-
hejsan svejsan.
sen sist har det varit lite helg. som spenderats delvis hos päronen i Bjurs, varav ingen blogguppdatering. Det har varit en helt ok bra helg. (nämner inget just nu om Norge, kanske sen, för nu ska här skrivas ett enkelt ytligt inlägg....). Jag har äntligen, efter flera år, fått spela minigolf. Och jag var ganska bra faktiskt. Jag har grillat korv. Allt med trevligt sällskap från ungdomarna i kyrkan. Jag har haft en låtsas-semester-dag med pappa. Käkat lunch på stan, kollat in Ornässtugan, fikat kulglass på Torsångs café och kollat på kyrkan där (men när pappa skulle gå på motormuseum valde jag att vänta ute!). Jag har haft filmkväll med tjejerna - Dirty dancing, och filmkväll med Jocke - Stolthet och fördom. Jag har tränat, bl.a. två löpturer och en gång spinning. Lyssnat på Sommar i P1, golf på Tv...Ja då kanske ni förstår varför det varit en bra helg. (som sagt, för mig personligen, tragiskt det som hänt i Norge såklart!)
OCH lite nya grejer med hem till lägenheten: (mamma har öppnat en loppis i våran gamla lada - så därifrån kan man både få namnsdagspresenter samt köpa sig lite fint - och pengarna går till bra grejer, Rumäninens barn. Så den som har lite pengar över, ett exempel på vad man kan ge dem till!)

En bricka med motiv från kungaparets bröllop. Jag gillar kungligheter och rojalisten (eller vad det nu kan kallas??) i mig jublade när jag fick syn på denna frukostbricka.

Köpte en serie med 8 tallrikar med massa fina motiv (bond-jäntan i mig som talar kanske...). De är sånna där som kan hängas upp på väggen men jag tänker ha dem att äta på, som lite omväxling till allt helvitt porslin...)

och så: fil-flickan. Ja för hon pryder Bollnäsfil paketen. Och jag tyckte hon var söt (tyckte ju att hon var lite lik hur jag såg ut när jag var liten - gud så ego!), så nu hänger hon på min vägg.

/ia.