Livet som jag älskar det

-
man kör ett pass. springer helt totalt genomblöt och svettig in på toa, skiftar utstyrseln till en helt torr uppsättning, och kör ett pass till. så man blir blöt igen. så musklerna skakar och man skriker av utmattning. där man lägger på alldeles för mycket vikt och biter ihop bara för jag är banne mig så mycket starkare än jag tror, så stark som min hjärna och vilja sätter gränserna för. det är ruskigt kul att träna. att träna hårt. att träna i mycket fint sällskap. att vara tillbaka på friskan (ur spåret som johanna kallar det - urspårad? ;) )

MEN trots denna nytändning så ska dessa mina fina vänner och trotjänare, som tagit mig 90km i ett sträck, få arbeta några dagar till. men nu med finåkning. för imorn åker jag till fjällen, Funäsdalen, med min familj= mamma, pappa, anna, mats, edvin. Det ska bli riktigt härligt och jag hoppas på finväder och mycket fräknar ;)

Tar med mig datorn (såklart - vad skulle annars de andra i familjen ha att sucka åt..) MEN vågar inte lita helt på att mitt mobila bredband funkar där uppe. Men om det gör det blir ni uppdaterade - om det inte funkar vet ni varför jag är tyst och så hörs vi igen nästa vecka... ok?

puss fina vänner

(märks det att jag är endorfinspeedad eller? haha)

kärlek! /ia.

forever until the end of time

-
när jag är stark drömmer jag om att förändra världen. när jag är svag, kan jag komma på mig själv med att önska och längta efter en enda sak:
en varm rygg att hålla sig fast i, i natten. någon som säger ”allt kommer bli bra”. (och varför skriver, erkänner, jag detta - jo, för att jag tror det finns fler som känner likadant)

-

en varm rygg
i en mörk natt
- det är min enda önskan

en hand på min axel
en fast blick
en röst ”allt kommer bli bra”
- det är min enda längtan

öppen famn
starka armar
bär mig, när jag själv inte orkar
någon som andas luft

när jag själv tappar andan

dagen
när man inte gråter ensam
när man skrattar dubbelt
när man delar sorg och fördubblar glädje
- den dagen

jag ska vänta. utan tillfälliga substitut.

även om min enda längtan
är en varm rygg i en svart natt

/ia

för det som är riktigt och sant

-

förresten så sitter det nu en ny lapp, med en ny klokhet på mitt kylskåp. Det står: " en givmild människa får rikt igen, den som mättar andra blir själv mättad "och är hämtat från ordspråksboken 11:25. Och av en "slump" hamnade den precis ovanför fotot av en ung mamma Anna-Lena. Eller... så var det ingen slump.

nu ska jag iväg och göra lite samhällsnytta och dra in lite skattepengar till staten. det känns bara bra. (jag ska jobba alltså!)

bilden hör lite till förra inlägget kan man säga...Snygg-Jenny..

ha en fin dag! kärlek! /ia.

kan jag nån gång få bli ledd av nån som tror på nått?

-

Jag har på senaste tid fått en konstig längtan. En längtan till något jag inte ens varit med om. En 70-tals längtan. Haha.
Jag längtar till det jag inbillar mig att 70-talet var. Ord som gemenskap, solidaritet, världsfred, framtidstro, hopp, kämparvilja, frihet… såna ord dyket upp i min hjärna när jag tänker på 70-talet, och dessa ord smakar gott i min mun.



Jag tycker att så mycket är så individualistiskt och materialistiskt i vårt samhälle idag. Jag drömmer om att kämpa för något. Jag drömmer om att demonstrera och gå i protestmarscher mot allt som är så fel. Jag drömmer om att komma tillsammans, tusentals av människor för något vi tror på. Jag drömmer om ett samhälle där tro och politik och socialt arbete hänger samman – en efterföljelse till Jesus som känns äkta. Jag drömmer om en tro som är så mycket mer än nått privatreligiöst som vi sysslar med fem minuter i vår ensamma kammare om kvällen. Jag drömmer om fred på jorden – och människor som vill göra något för att åstadkomma denna fred. Jag drömmer om mindre miljöförstörelse – ett samhälle där vi faktiskt tar hand om den jord vi fått att förvalta. Jag drömmer om mindre ensamhet och mer gemenskap – där vi delar alla våra fina och fula sidor, våra sår, våra drömmar, våra förhoppningar, våra resurser och tillgångar– där vi peppar och pushar varandra till att utföra stordåd vi inte trodde var möjliga. Jag drömmer om att få se de fattiga människorna i ögonen, att de ska hjälpa mig att inse vad livet egentligen är. Och att jag skulle kunna säga till dem: vi gör vad vi kan för att hjälpa er och skapa en rättvis, bättre värld. Jag drömmer om ledare som verkligen älskar sitt folk, herdar som brinner för att leda sina får rätt - inte människor som bara vill ha mer makt, mer ära, mer pengar. Jag beundrar alla människor som tror och drömmer om något stort – som vågar tro på förändring.



En av anledningarna till att denna lilla 70-tals längtan som jag nog alltid haft har Bnu på senaste är denna bok: ”Det finns en kärlek”. Jag fick den av finaste Emma-Noora i examenspresent och det är en bok där författarinnan och konstnären Birgitta Yavari blandar sköna bilder med små texter, tankar och bibelord om Jesus. (förresten diggar jag Jenny i Forest Gump så sjukt hårt - speciellt när hon är hippie. snygg!)

och sådana där andra saker som man kanske kopplar samman med 70-tal tycker jag också känns lite lockande. Hippieliv. Folkabussar. Att bo i kollektiv, fatta vad nice! Att vara en storfamilj istället för detta traditionella mamma-pappa-barn-villa-volvo-hund. Woodstock. Att verkligen leva församling.

och jag ag är ju ändå, som vissa känner till, inget big fan av bröst och bh:ar så det passar väl också bra då ;) Droger och fritt sex… passar mig jättebra. (nä, nu skojar jag lite!).

att gå från droger till att bli kallad Jesus-folket.. är det bara jag som tycker det är hur stort och mäktigt som helst?

Så om nån är lite sugen på att starta kollektiv med mig, säg till : ) Fast ärligt, om jag inte hittar det jag tycker att jag söker här, gemenskap, drömmar, äkthet, något brinnande…. Så är jag beredd att söka för att hitta det. Om det så är i ett slumkvarter i Bombey liksom.

ur boken "det finns en kärlek".

jag kan bli så förbannat uttråkad och trött på normalitet, ljummenhet, ytor, materialism, stress, pengar, konsumtion, skitsnack, skvaller, små drömmar, uppgivenhet, gråhet, egosim.
Jag vill LEVA, ÄLSKA, ANDAS, DANSA… Uppleva en massa himmelsk överflödande glädje. Leva ett liv som känns äkta, där min tro, mitt privatliv, min livsstil får passa ihop.

Är jag född i fel land och fel årtionde för att uppleva det? Jag tror och hoppas att det INTE är så.

Birgitta Yavari och hennes dotter Fatima.

här var det 70-tal för en kväll...

kärlek! /ia.

baby doll

-
det kanske tog 23 år att komma fram hit men:

OJ vad jag landat i mig själv, och
OJ vad jag är mindre hård mot mig, och
OJ vad jag är lugn och har frid, och
OJ vad jag känner mig tacksam, och
OJ vad jag är fri, och
OJ vad jag är inspirerad och glad, och
OJ vad rätt inställning jag fått till mitt liv, och
OJ vad jag löser problem på ett mindre destruktivt sätt än förr, och
OJ vad jag är peppad på en spännande framtid, och
OJ vad jag vilar helt i Guds hand.

jag tror att hundåren är över.

Kärlek! /ia

an ache I still remember

-

något jag skrev. förut.

drömmarna
rosa lufslott
lätta moln – lätta fötter

och du krossar
tar ner
bränner
mina broar

välbehövligt
säkert
men att krypa
på knäna – igen

och lyckan
en parantes
ett smakprov
en teaser
och varför skulle man ens få drömma?

inga rosa moln
men röda ögon – igen
och ögonens svarta
långt utanför sin gräns
i den där droppen som trillar

tårar är bara vatten
och salt
en intorkad fläck på mitt golv…
var det allt vi blev?

och vem kommer minnas?
minnas oss?
och vem glömmer först?
/ia

and they don't make no excuse for themselves and there's no need I know

-
Ett tag i vintras tänkte jag att jag skulle lägga ner det här med träning. Att det bara gjorde mig stressad. Och att jag efter vasaloppet bara skulle ”mys-träna” lite, gå mycket promenader osv. Att jag inte skulle ha krav på mig att prestera, inte anmäla mig till nya tävlingar, t.ex. löpartävlingar.

MEN nu är jag peppad som aldrig förr. På att bli starkare, snabbare, smidigare, bättre kondis osv. Och jag liksom förundras över hur kul jag tycker det är att tävla. Att behöva prestera. Att utmana sig själv, att bli bättre, att se att man är bättre än man faktiskt tror man är. Det är sådant som gör en motiverad.
Tyvärr så tycker jag ju löpning inte alls är lika roligt som skidåkning, bara en sämre version av träning och konditionsträning. Men men, jag är ändå skapligt peppad att ta upp löparkarriären. Försöka bli bättre. Bli en löperska. Och jag som absolut inte skulle springa nått lopp planerar redan nu för blodomloppet, vasastafetten och ev. tjejmilen igen, eller Lidingös tjejlopp. Fast jag skulle vilja utmana mig på nått mer sätt också. Hitta min grej, sommartid. Var ju inne och provsmakade lite på crossfit i höstas. Det skulle kunna vara så sjukt kul, och det är sjukt bra träning. Det kanske vore något att ta upp igen? Och sen skulle jag vara sugen på att testa mountainbike. Att cykla massa landsväg är nog inget för mig, men att fara runt i skogen, bland lera, stenar, rötter och skit, det skulle jag nog kunna tycka vara rejält skoj. Och nått för ben och rumpa att bita i : )

MEN jag har också ett nytt träningsmål nu såhär på en gång efter Vasaloppet. Och om vasan var ett mål som var ”fint” och man fick mycket hejarop inför så är det här ett ”fult” träningsmål. Och jag kommer nog inte få många hejarop för det. MEN målet heter: gå ner i vikt. Minus 3,7kg för att vara ganska exakt. (Om det går.. - jag har ganska dålig karaktär och en förbränning som jag kört rätt i botten efter några års mattrixande...) Och jag kan förstå att det låter dumt, med min historia och så. MEN det handlar om att trivas med sig själv, precis som vasaloppet var för min egen skull är detta också för min egen skull. OCH jag har lärt mig en hel del genom åren. Så denna planerade viktnedgång beror inte på dåligt mående. Den ska inte ske på bekostnad av mitt humör – det ska finnas kraft till annat än att gråta (sån jag ofta blivit när jag inte ätit ordentligt). Det ska inte ske på bekostnad av prestation, jag ska orka träna, ska äta ordentligt när jag tränar, ska orka jobba, umgås osv. Den ska inte ske genom att skära ner alldeles för mycket på mat. Den ska inte ske genom hjälp av dieter - jag ska äta en balanserad kost med både kolhydrater, fett och protein. Det ska ske med tålamod (och är tålamod min starka sida…? Nä!), normalt hälsosamt tänk, och får ta den tid det tar – även om det preliminära målet är fem veckor (fram till påsk).


en suddig bild på min nya vän Estelle.

Till min förskräcklese upptäckte jag dock att den våg som funnits i bastun i källaren på mitt lägenhetshus var bortstädad för nån vecka sen. Katastrof! Där jag kunnat gått och ”tjuvvägt” mig eftersom jag bestämde när jag flyttade hemifrån att det inte var bra för mig att ha en våg (då hade jag vägt mig varje dag i ca 2,5år). MEN nu är en ny stjärna inköpt! Jag kallar henne Estelle, hade tänkt att mitt eventuella tredje barn skulle kunna heta så, men det får vi allt se hur det blir med den saken. Så nu är tanken att jag och Estelle ska bli goda vänner och bli glada på varann.

Är jag störd? Döper en våg... Kanske :)
Då kan jag berätta lite fler saker ni kan få himla med ögonen åt: Jag längtar till jul och jag längtar till hösten. September, oktober, november och december är årets bästa månader. Sommarn var väl inte så himla viktig!
När jag är ledig ställer jag klockan på ca 06.30-07.00. Det är skönt att komma upp i tid! : )
Och nått otippat för att vara mig: Tyckte det var riktigt kul att kolla på melodifestivalen, och i förra veckans andra chans ringde jag till och med in en röst (har det nånsinn hänt förr??) På vad? Ja också lite otippat av de som känner min musiksmak kanske, med Top Cats. Jag diggar faktiskt! och så diggar jag dead by aprils överarmar, haha!

kärlek! /ia