-
jag vill till havet
och förgiftas av en sommarnatt
jag vill se Gud
jag vill va färdig innan jag börjat
vill gå på vatten
vill ha blodet slå
jag vill ha nya drömmar
glömma spökena jag såg
/J.J.
och de få timmarnas nattsömn blev mest en blandning av oroliga och konstiga tankar. så nu är det bara att bita ihop och orka dagen. men det här handlar inte om mig. jag tackar Gud för ännu en dag i liv och friskhet. skapa er en bra dag med goda tankar! sörj det sorgliga, gläd er i det glada.
kärlek!
/ia.
så länge mina tankar hörs ska jag skriva ner dem
torsdag 5 januari 2012
onsdag 4 januari 2012
if it doesn't break your heart it's not enough.
-
Jag hade tänkt slänga in ett snabbt inlägg om lite vardagliga saker. Om att jag träffat två väldigt fina människor idag, varav den ena denna fantastiska unga kvinna. Läs hennes blogg och bli inspirerad på livet!
Jag tänkte skriva om att det känns ganska skönt att åtminstone ha lite koll på vad jag ska göra fram till 15 augusti i år. Hoppas jag får vara lite ledig iaf (det får jag nog!) för jag är pepp på att ta tag i det där att resa runt lite i sverige och träffa de där människorna man alltid vill träffa men aldrig hinner. Så några gamla goda betlare ska kanske uppsökas. och nya vänner. och kanske en roadtripp i dalarna med jocke :)
Och så tänkte jag skriva att jag kommer sakna 23:an och framförallt min handledare imorn när jag går sista dagen. (men jag tänker banne mig inte baka någon kaka. jag gör inte sånt. inte bara för att jag är lat, utan för det är emot mina principer: människor äter alldeles tillräckligt med socker ändå, utan mitt bidrag.) Jag är så tacksam för att jag alltid fått så bra handledare på mina praktiker, varav flera kännts även som vänner förutom handledare. M. är en sån, men vi syns nog på friskis:) och tanken på att det är min allra sista dag på min allra sista praktik (sista dagen som ansvarslös!) tänker jag ignorera. tanken är för stor.
Jag hade tänkt skriva om att jag fått en hyacint av min snälla, förbarmande mamma (som har en alldeles för otrevlig och otacksam dotter alldeles för ofta. Sorry. Men jag jobbar på det, med lite lugn och ro, kaffe och mat i magen brukar det funka bättre). Hyacinten som än så länge lever och blommar och luktar gott. Och att jag mest tycker det är sorgligt att julen är slut. Julen är mysig. Och att jag inte alls längtar till våren! Eller jo, till våren i sig. Men inte till årstiden våren.
MEN när man minst anar det ställs livet på ända. Döden och livet. Alltid ovälkommen. Alltid chockerande. Alltid ledsam. Och man får än en gång fundera. Och vara tacksam för det man har, de man har runt omkring sig. Och inte ta dem förgivet. Och man får känna att man har ett hjärta. Som gör ont – inte för egen del utan för andras skull. Mina fina vänners skull…
Och imorn tänkte jag ev. berätta för er vad ni ska göra på fredag kl. 10.00. Håll utkik! ;) Utkik i rutan skulle man kunna säga till och med…
God natt. (det här blev spretigt, jag vet. Livet är spretigt, glädje och sorg i en salig blandning).
Kärlek!
/ia.
Jag hade tänkt slänga in ett snabbt inlägg om lite vardagliga saker. Om att jag träffat två väldigt fina människor idag, varav den ena denna fantastiska unga kvinna. Läs hennes blogg och bli inspirerad på livet!
Jag tänkte skriva om att det känns ganska skönt att åtminstone ha lite koll på vad jag ska göra fram till 15 augusti i år. Hoppas jag får vara lite ledig iaf (det får jag nog!) för jag är pepp på att ta tag i det där att resa runt lite i sverige och träffa de där människorna man alltid vill träffa men aldrig hinner. Så några gamla goda betlare ska kanske uppsökas. och nya vänner. och kanske en roadtripp i dalarna med jocke :)
Och så tänkte jag skriva att jag kommer sakna 23:an och framförallt min handledare imorn när jag går sista dagen. (men jag tänker banne mig inte baka någon kaka. jag gör inte sånt. inte bara för att jag är lat, utan för det är emot mina principer: människor äter alldeles tillräckligt med socker ändå, utan mitt bidrag.) Jag är så tacksam för att jag alltid fått så bra handledare på mina praktiker, varav flera kännts även som vänner förutom handledare. M. är en sån, men vi syns nog på friskis:) och tanken på att det är min allra sista dag på min allra sista praktik (sista dagen som ansvarslös!) tänker jag ignorera. tanken är för stor.
Jag hade tänkt skriva om att jag fått en hyacint av min snälla, förbarmande mamma (som har en alldeles för otrevlig och otacksam dotter alldeles för ofta. Sorry. Men jag jobbar på det, med lite lugn och ro, kaffe och mat i magen brukar det funka bättre). Hyacinten som än så länge lever och blommar och luktar gott. Och att jag mest tycker det är sorgligt att julen är slut. Julen är mysig. Och att jag inte alls längtar till våren! Eller jo, till våren i sig. Men inte till årstiden våren.
MEN när man minst anar det ställs livet på ända. Döden och livet. Alltid ovälkommen. Alltid chockerande. Alltid ledsam. Och man får än en gång fundera. Och vara tacksam för det man har, de man har runt omkring sig. Och inte ta dem förgivet. Och man får känna att man har ett hjärta. Som gör ont – inte för egen del utan för andras skull. Mina fina vänners skull…
Och imorn tänkte jag ev. berätta för er vad ni ska göra på fredag kl. 10.00. Håll utkik! ;) Utkik i rutan skulle man kunna säga till och med…
God natt. (det här blev spretigt, jag vet. Livet är spretigt, glädje och sorg i en salig blandning).
Kärlek!
/ia.
come what may.
-
ska ha två rätt spännande saker för mig innan praktiken 13.30 idag. = Bra. Men desto mindre bloggning. Jag tror ni står ut faktiskt ;)
kärlek!
/ia.
ska ha två rätt spännande saker för mig innan praktiken 13.30 idag. = Bra. Men desto mindre bloggning. Jag tror ni står ut faktiskt ;)
kärlek!
/ia.
tisdag 3 januari 2012
meant to live.
-
Visst är det så att våra liv ofta består av lite olika delar som tillsammans skapar en helhet. Som små tårtbitar av olika saker som tillsammans gör den stora, goda tårtan. Det kan vara tårtbitar av familj, vänner, fritidsintresse, skola, jobb, ekonomi, kärlek, framtidsdrömmar osv. Och för de som är kristna kanske Gud blir en av dessa tårtbitar. Tårtbiten som gör att jag kan få frid, känna mig trygg, gör att jag inte blir rädd för döden för jag tror på ett liv därefter, gör att jag kan gå till kyrkan och få gemenskap med likasinnade och ibland slipper ifrån en värld som man känner sig rätt missanpassad i. Gud blir en mysig tårtbit.
Jag kan inte leva så.
Jag har provat. Jag ser många som provar. Men om Gud verkligen finns, är den han är, jag ÄR den jag är, säger han. Om det är sant, och om jag vill leva som att det är sant i mitt liv, då blir det ju bara patetiskt att göra honom till en del av allt det andra. Om han är kärleken, är livet, förminskar jag ju honom oerhört om han blir en del av alla andra i mitt livspussel än om jag skulle tillla honom vara stor, vara allt.
”Och att förenas med honom i ett oändligt mycket större äventyr än mitt eget projekt av självförverkligande”
Kanske jag är drastisk men jag säger: Om Gud bara skulle få vara en pusselbit i mitt liv, en visserligen viktig pusselbit, men ändå, en del av det som gör mitt liv, ja då kan jag lika gärna strunta i alltihopa faktiskt. Och försöka fylla upp mitt liv med allt det där andra fyller upp sina liv med: konsumtion, prylar, mysighet, karriär, framgång, lycka, beröring, sex, mat, alkohol, bekräftelse… livets goda. Men när du står där och har gjort allt det här och du fortfarande är tom, vart vänder du dig då?
För jag vill att Gud ska vara hela grunden, tårtbotten, som allt annat vilar på, som allt bygger på. Och sen är allt det där andra som grädden på moset, eller sylten i tårtan, pricken över i:t, ketchupen på makaronerna: familj, vänner, kärlek, träning, fritidsintressen, skola, yrke, pengar, resor… För utan Gud i grunden, botten, utan Gud som allra allra störst, allt, i mitt liv så har jag ändå ingen möjlighet att uppskatta det där andra. Det blir bara ett ändlöst sökande efter mer, mer, mer som kan fylla mig och bekräfta mig. Upplevelser, som för stunden, gör livet häftigt och värt att leva. Men med Gud så blir familjen, vännerna, kärleken, fritiden, så ännu mycket mer, ännu större källa till glädje, för jag vet vem som gett mig det, och jag behöver inte ha någon ångest över att livet står och faller med det.
Visst är det så att våra liv ofta består av lite olika delar som tillsammans skapar en helhet. Som små tårtbitar av olika saker som tillsammans gör den stora, goda tårtan. Det kan vara tårtbitar av familj, vänner, fritidsintresse, skola, jobb, ekonomi, kärlek, framtidsdrömmar osv. Och för de som är kristna kanske Gud blir en av dessa tårtbitar. Tårtbiten som gör att jag kan få frid, känna mig trygg, gör att jag inte blir rädd för döden för jag tror på ett liv därefter, gör att jag kan gå till kyrkan och få gemenskap med likasinnade och ibland slipper ifrån en värld som man känner sig rätt missanpassad i. Gud blir en mysig tårtbit.
Jag kan inte leva så.
Jag har provat. Jag ser många som provar. Men om Gud verkligen finns, är den han är, jag ÄR den jag är, säger han. Om det är sant, och om jag vill leva som att det är sant i mitt liv, då blir det ju bara patetiskt att göra honom till en del av allt det andra. Om han är kärleken, är livet, förminskar jag ju honom oerhört om han blir en del av alla andra i mitt livspussel än om jag skulle tillla honom vara stor, vara allt.
”Och att förenas med honom i ett oändligt mycket större äventyr än mitt eget projekt av självförverkligande”
Kanske jag är drastisk men jag säger: Om Gud bara skulle få vara en pusselbit i mitt liv, en visserligen viktig pusselbit, men ändå, en del av det som gör mitt liv, ja då kan jag lika gärna strunta i alltihopa faktiskt. Och försöka fylla upp mitt liv med allt det där andra fyller upp sina liv med: konsumtion, prylar, mysighet, karriär, framgång, lycka, beröring, sex, mat, alkohol, bekräftelse… livets goda. Men när du står där och har gjort allt det här och du fortfarande är tom, vart vänder du dig då?
För jag vill att Gud ska vara hela grunden, tårtbotten, som allt annat vilar på, som allt bygger på. Och sen är allt det där andra som grädden på moset, eller sylten i tårtan, pricken över i:t, ketchupen på makaronerna: familj, vänner, kärlek, träning, fritidsintressen, skola, yrke, pengar, resor… För utan Gud i grunden, botten, utan Gud som allra allra störst, allt, i mitt liv så har jag ändå ingen möjlighet att uppskatta det där andra. Det blir bara ett ändlöst sökande efter mer, mer, mer som kan fylla mig och bekräfta mig. Upplevelser, som för stunden, gör livet häftigt och värt att leva. Men med Gud så blir familjen, vännerna, kärleken, fritiden, så ännu mycket mer, ännu större källa till glädje, för jag vet vem som gett mig det, och jag behöver inte ha någon ångest över att livet står och faller med det.
Jag kan självklart inte säga något, påpeka, döma, hur andra människor lever sitt liv. Detta är endast hur jag vill leva mitt.
För min Gud, Bibelns Gud, gör varje, varje, liten stund av livet värdefullt. Han gör livet till något större än ett självförverkligande projekt. Han gör mig till en levande människa med ett blödande hjärta. Han väcker upp mig, han skakar om mig. Han får mig att inse vad som är värt någonting.
Gud gör mig till en människa. Gud ger mig ett liv.
Jag älskar. Det. Honom. Livet. Världen. Er.
Kärlek!
/ia.
måndag 2 januari 2012
Jag fattar alltihop.
-
Fick den här kommentaren av Maria, angående detta inlägg.. Så då ska jag väl försöka ge ett, någorlunda kortfattat svar (man kan vara hur långdragen som helst i dessa frågor).
"Det är så konstigt att höra att du mådde så dåligt då.. Vi hade ju ingen aning, inte jag i alla fall! Det onda bröstet känner jag igen, panikångest! Blä! Hur gjorde du när du väl tagit beslutet? Berättade du för nån? Fick du hjälp? Hoppas julmaten fått smaka i helgen och att du vågat äta! Kram"
Så: Största anledningen till att jag ville bryta, bli frisk var ju för att jag blev rädd när jag hade ont i bröstet/hjärtat hela tiden (har ju nu förstått att det var ångest + panikångest, men då trodde jag seriöst att jag skulle få en hjärtinfarkt vilken dag som helst… läskigt! – men det är då man inser att man verkligen inte vill dö i alla fall). Bestämde att jag måste prata med någon och en nära vän, Jessica, som jag umgicks väldigt, väldigt mycket med och som är expert på att lyssna, låg närmast till hands. MEN jag tyckte att det vore taskigt, egoistiskt, av mig att berätta för henne men inte ta tag i det på något annat sätt, det vore att lägga för mycket ansvar på en vän. Så jag gjorde en deal med mig själv och med J. att om jag berättade för henne skulle jag även gå till skolsyster och prata lite. Så det gjorde jag. Och hon/jag fixade även tid på vårdcentral till min vanliga läkare.
Och sen samma vecka blev det också, ett bra, besök på akuten. Det var studentkryssning, och att hälla massa, alldeles för mycket, ren starksprit i en kropp som är utmattad och utmärglad, och dessutom inte sova eller kunna äta… blev lite för mycket. Men jag ville bort. Och jag är glad att det inte gick värre än det gjorde.MEN, den söndagen, efter två såna nätter med nästan ingen sömn och massa sprit så var min kropp helt slut. Den värsta, rent fysiskt, dagen i mitt liv. Efter att ha spytt magen ur sig (tur nog!) en hel natt och så fort du försökte få i dig nått så vände sig magen ut och in. Minns att jag var totalt skakis, och kunde knappt stå på benen. Och att släpa ut mig själv och bagaget till bussen var nog en större utmaning än alla vasalopp jag kan tänkas åka i mitt liv. Och när alla andra stannade och åt stannade jag och spydde. Igen. Så ynkligt. (nu blev det långdraget – och en helt annan story nästan, men men, nu har ni hört om min värsta dag också…)
Och aja, det jag skulle komma fram till var att jag trodde jag skulle dö den dagen. För ontet i bröstet var såklart värre än någonsinn förr. Och så när man äntligen kommer hem, till ett tomt, ensamt hus, och inser att man måste sitta på golvet och äta/ringa för att man inte kommer upp på benen, ja då blir man rädd. Och blir man rädd kan man knappt andas. Och tror man ska dö. Så därav mitt enda besök på akuten som patient nånsinn. Där man tog ett EKG och förklarade för mig att jag inte alls hade något fysiskt fel på mitt hjärta. Vilken sten som lossnade då. Jag kunde släppa den stora, stora rädslan att dö… Så det var bra att få göra det och veta att mitt hjärta var friskt, då vågade jag slappna av igen.
Och ja, sen fick jag komma till min vårdcentralläkare som gav mig träningsförbud ett tag framöver. Vilket jag tyckte mest var skönt, för jag orkade ju egentligen inte träna, men kunde skylla beslutet på en läkare.
Och sen vart jag remitterad till öppenvårdspsyk, vuxen, där jag gick på samtal tre gånger innan jag kom fram till att jag tyckte jag var för frisk för att förtjäna någon hjälp jag såg ju inte ut som något benrangel. Så då tyckte jag att jag slösade på skattebetalarnas pengar och hoppade av. Dumt? Kanske.
Ja och sen… kämpade jag på egen hand i 4,5 år och sen kom jag på att jag måste vilja bli frisk och att Gud kan hjälp mig. Och här är jag idag. That’s it.
Kärlek!
/ia.
Fick den här kommentaren av Maria, angående detta inlägg.. Så då ska jag väl försöka ge ett, någorlunda kortfattat svar (man kan vara hur långdragen som helst i dessa frågor).
"Det är så konstigt att höra att du mådde så dåligt då.. Vi hade ju ingen aning, inte jag i alla fall! Det onda bröstet känner jag igen, panikångest! Blä! Hur gjorde du när du väl tagit beslutet? Berättade du för nån? Fick du hjälp? Hoppas julmaten fått smaka i helgen och att du vågat äta! Kram"
Så: Största anledningen till att jag ville bryta, bli frisk var ju för att jag blev rädd när jag hade ont i bröstet/hjärtat hela tiden (har ju nu förstått att det var ångest + panikångest, men då trodde jag seriöst att jag skulle få en hjärtinfarkt vilken dag som helst… läskigt! – men det är då man inser att man verkligen inte vill dö i alla fall). Bestämde att jag måste prata med någon och en nära vän, Jessica, som jag umgicks väldigt, väldigt mycket med och som är expert på att lyssna, låg närmast till hands. MEN jag tyckte att det vore taskigt, egoistiskt, av mig att berätta för henne men inte ta tag i det på något annat sätt, det vore att lägga för mycket ansvar på en vän. Så jag gjorde en deal med mig själv och med J. att om jag berättade för henne skulle jag även gå till skolsyster och prata lite. Så det gjorde jag. Och hon/jag fixade även tid på vårdcentral till min vanliga läkare.
Och sen samma vecka blev det också, ett bra, besök på akuten. Det var studentkryssning, och att hälla massa, alldeles för mycket, ren starksprit i en kropp som är utmattad och utmärglad, och dessutom inte sova eller kunna äta… blev lite för mycket. Men jag ville bort. Och jag är glad att det inte gick värre än det gjorde.MEN, den söndagen, efter två såna nätter med nästan ingen sömn och massa sprit så var min kropp helt slut. Den värsta, rent fysiskt, dagen i mitt liv. Efter att ha spytt magen ur sig (tur nog!) en hel natt och så fort du försökte få i dig nått så vände sig magen ut och in. Minns att jag var totalt skakis, och kunde knappt stå på benen. Och att släpa ut mig själv och bagaget till bussen var nog en större utmaning än alla vasalopp jag kan tänkas åka i mitt liv. Och när alla andra stannade och åt stannade jag och spydde. Igen. Så ynkligt. (nu blev det långdraget – och en helt annan story nästan, men men, nu har ni hört om min värsta dag också…)
Och aja, det jag skulle komma fram till var att jag trodde jag skulle dö den dagen. För ontet i bröstet var såklart värre än någonsinn förr. Och så när man äntligen kommer hem, till ett tomt, ensamt hus, och inser att man måste sitta på golvet och äta/ringa för att man inte kommer upp på benen, ja då blir man rädd. Och blir man rädd kan man knappt andas. Och tror man ska dö. Så därav mitt enda besök på akuten som patient nånsinn. Där man tog ett EKG och förklarade för mig att jag inte alls hade något fysiskt fel på mitt hjärta. Vilken sten som lossnade då. Jag kunde släppa den stora, stora rädslan att dö… Så det var bra att få göra det och veta att mitt hjärta var friskt, då vågade jag slappna av igen.
Och ja, sen fick jag komma till min vårdcentralläkare som gav mig träningsförbud ett tag framöver. Vilket jag tyckte mest var skönt, för jag orkade ju egentligen inte träna, men kunde skylla beslutet på en läkare.
Och sen vart jag remitterad till öppenvårdspsyk, vuxen, där jag gick på samtal tre gånger innan jag kom fram till att jag tyckte jag var för frisk för att förtjäna någon hjälp jag såg ju inte ut som något benrangel. Så då tyckte jag att jag slösade på skattebetalarnas pengar och hoppade av. Dumt? Kanske.
Ja och sen… kämpade jag på egen hand i 4,5 år och sen kom jag på att jag måste vilja bli frisk och att Gud kan hjälp mig. Och här är jag idag. That’s it.
Kärlek!
/ia.
söndag 1 januari 2012
reach for the stars.
-
ett litet tränings-blogg inlägg:
hur gick det planerade träningslägret över juldagarna där jag skulle skrapa ihop lite träning inför vasaloppsveckan? jo, vädret denna vinter har ju inte varit ultimat för massiv längdskidsträning och satte väl även vissa käppar i hjulet denna vecka, men ändå helt ok. Tur att bästa Sörskog finns med snö fastän Falun varit helt bart. Dock mest kunnat snurrat runt på 5km, mycket lättåkt stakåkning vilket iochförsig är bra inför vasan, men jag vill gärna ha lite tyngre träning också så man får det där riktiga flåset och hjärtpumpet. MEN idag kände jag äntligen att skidåkningen blev mer än motion, det blev ett riktigt tufft, jobbigt, härligt träningspass. Med motvind, snörök i ögonen så man knappt ser, lösa spår, och istappar i ögonfransarna så känner man sig nästan som Gustav Vasa själv, haha. Åkte något längre idag också (och fick en gubbe/man) i hälarna sista varvet så jag fick ju åka på allt jag hade). Bra! För då pumpade hjärtat och flåset kom rejält. Och det är väl när man har blodsmak i munnen efteråt som man kan vara nöjd, eller hur? ;) himla kul iallafall! Så var jag ju iofs aspepp redan innans, säkert beroende på både all mat jag hävde i mig igår + den häftiga kvällen.
Tjejvasan tror jag kommer vara skapligt lätt att fixa, även om det inte skulle bli extremt mycket träning, men där vill jag ju förbättra min tid också. Vasaloppet däremot, där behöver man samla på sig så många kilometer man bara kan i förväg för att vara någorlunda förberedd. Och ja, vintern har ju inte erbjudit så bra kilometerssamlingsväder ännu, men detta blev julens resultat: 96km. (det är ju mer än ett vasalopp iaf;) och två löprundor. helt ok.
och nu är jag tillbaka hemma på Tallis med praktik-nystart imorgon. Och ja, det är skönt att komma hem till ett nästintill tomt kylskåp och inte en massa choklad, bullar, kakor, osv. överallt. Nu får det vara slut på sötebrödsdagarna och lite avvänjning. Och ägg-dagarna kan börja igen :)
För även om man inte är ätstörd så är det väl knappast bra att äta godis precis varje dag. Och även om jag inte tänker ha nån ångest över allt jag ätit den senaste veckan så innebär inte min friskhet att jag vill släppa allt och sluta äta nyttigt osv. Att sluta vara ätstörd innebär på inga sätt att jag har några planer på att gå upp i vikt. så.det.så.
Men jag mår bra. Det är huvudsaken va.
kärlek!
/ia.
ett litet tränings-blogg inlägg:
hur gick det planerade träningslägret över juldagarna där jag skulle skrapa ihop lite träning inför vasaloppsveckan? jo, vädret denna vinter har ju inte varit ultimat för massiv längdskidsträning och satte väl även vissa käppar i hjulet denna vecka, men ändå helt ok. Tur att bästa Sörskog finns med snö fastän Falun varit helt bart. Dock mest kunnat snurrat runt på 5km, mycket lättåkt stakåkning vilket iochförsig är bra inför vasan, men jag vill gärna ha lite tyngre träning också så man får det där riktiga flåset och hjärtpumpet. MEN idag kände jag äntligen att skidåkningen blev mer än motion, det blev ett riktigt tufft, jobbigt, härligt träningspass. Med motvind, snörök i ögonen så man knappt ser, lösa spår, och istappar i ögonfransarna så känner man sig nästan som Gustav Vasa själv, haha. Åkte något längre idag också (och fick en gubbe/man) i hälarna sista varvet så jag fick ju åka på allt jag hade). Bra! För då pumpade hjärtat och flåset kom rejält. Och det är väl när man har blodsmak i munnen efteråt som man kan vara nöjd, eller hur? ;) himla kul iallafall! Så var jag ju iofs aspepp redan innans, säkert beroende på både all mat jag hävde i mig igår + den häftiga kvällen.
Tjejvasan tror jag kommer vara skapligt lätt att fixa, även om det inte skulle bli extremt mycket träning, men där vill jag ju förbättra min tid också. Vasaloppet däremot, där behöver man samla på sig så många kilometer man bara kan i förväg för att vara någorlunda förberedd. Och ja, vintern har ju inte erbjudit så bra kilometerssamlingsväder ännu, men detta blev julens resultat: 96km. (det är ju mer än ett vasalopp iaf;) och två löprundor. helt ok.
och nu är jag tillbaka hemma på Tallis med praktik-nystart imorgon. Och ja, det är skönt att komma hem till ett nästintill tomt kylskåp och inte en massa choklad, bullar, kakor, osv. överallt. Nu får det vara slut på sötebrödsdagarna och lite avvänjning. Och ägg-dagarna kan börja igen :)
För även om man inte är ätstörd så är det väl knappast bra att äta godis precis varje dag. Och även om jag inte tänker ha nån ångest över allt jag ätit den senaste veckan så innebär inte min friskhet att jag vill släppa allt och sluta äta nyttigt osv. Att sluta vara ätstörd innebär på inga sätt att jag har några planer på att gå upp i vikt. så.det.så.
Men jag mår bra. Det är huvudsaken va.
kärlek!
/ia.
luften bor i mina steg.
-
livet: Att vara på rätt plats. Att ha hittat hem. Att fira ett nyktert nyår. Att vid tolvslaget se upp mot himlen, fyrverkieriet och känna jag har nog aldrig varit såhär glad, hel, som jag är nu. jag är totalt och helt genomfylld av frid och glädje och framtidstro och nöjdhet med mitt liv. Att se så enormt mycket livsglädje och energi utan en endaste droppe alkohol. Att se människor som tar väl hand om varandra, som älskar varandra, utan egoism och baktankar. Att vara omgiven av värme. Att tina upp, att lära sig älska. Att ha någon som kan göra en alldeles varm på insidan. Att ta examen, bli fri, veta att världen står öppen framför ens fötter. Att sjunga lovsång och få en häftig, mäktig känsla djupt inne i hjärtat, i hela kroppen: det är det här jag är skapad för att göra. Att se människor som delar med sig av det allra tyngsta som livet kan erbjuda, och ändå inte blir bittra utan känner tacksamhet till livet och Gud och låter honom trösta och bära. Det är häftigt, det är livet!
Att se snön dala ner utanför mitt fönster, veta att träningsendorfinerna står på lur, att våga och tro på sig själv i den stora kroppsliga&psykiska utmaningen (vasaloppet), att ha föräldrar som en älskar en.
Att skrapa bilrutor klockan nio på morgonen efter ett nyår, utan baksmälla, och bara göra det med glädje och ett stort leende på läpparna. Att poppa en alldeles för gammal Håkan platta alldeles för högt, köra alldeles för fort, för att man tror att man är odödlig. Att bli fånigt glad över några små sms, några små ord.
Att känna sig ung, frisk och fri.
Att känna att man hittat de finaste av vänner.
Att se min allra goaste församling på TV och vara del av den gemenskapen. Att Gud sänder en människa fram till mig, som ber de precis rätta orden, det är ingen slump. Det är vår coola Gud. Som ger uppmuntran, pepp och stöd så fort man börjar vackla.
Att tro att man kan göra någonting, att jag är viktig, mitt liv är viktigt, att jag ska gå ut och göra hans vilja, det är livet.
Att ta en sista dag med chokladpraliner och pepparkakor och kaffe till frukost. Att brinna för detta, att skriva, att blogga, att inte skämmas för det utan tro att det faktist är en gåva jag har. Att få uppmuntra andra, att få ge istället för att ta. Att vilja göra vad jag kan för att förverkliga mina drömmar, att tro på dem, det är livet.
Att inte vara rädd för framtiden utan bara längta, längta, längta, att släppa fruktan och tro att Gud leder oss, att han ska skydda våra hjärtan. Att våga tro att vi sänts i varandras väg.
Att åka bil i minus 12 och värmen slutat fungera och man håller ändå på att skratta ihjäl sig.
Att ha världens skrattfest över en middag med Jocke och mina föräldrar där man kan skratta åt alla dråpligheter vi hittils gått igenom.
Att höra ord som: en för alla, alla för en. ord om ett år med mindre individualism, mindre ljummenhet, och mer överlåtelse och bara känna yes, yes, yes, det är det här jag vill.
Att ha någon form av jobb, och tro det bli bra. Att ha pengar så man överlever. Att ha mat på bordet och värme i huset och tacka Gud för det.
Att lyssna på Jonathan Johansson och känna att det finns magisk musik. Att lyssna på clubmusik och bara vilja dansa, dansa, skaka rumpa, för att man är fylld av lisvglädje. Att se människor som brinner för Gud.
Att veta, att vad som än händer, så har man åtminstonde en spännande vår att se fram emot.
Att vara otroligt träningspepp.
Att ha en syster som man älskar, med en familj som man älskar, och veta att vi ska bara växa ännu närmare varann, att jag en dag ska våga säga sanningen om mina ärr och berätta mina svarta hemligheter. Och jag ska varje dag be Gud bevara er och era kroppar och era hjärtan.
Att veta: det bästa har ännu inte hänt.
Att ha allt framförsig: sjuksköterskeyrket, resor, fester, man, (barn,hus???????, what??), bröllop, och: livet med den häftigaste Guden.
Jag tar med mig de nio finaste orden jag vet, och strävar efter, i mitt liv, denna första dag av året: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärkning. (Gal 5:22)
Vill ni vara med mig och leva bland dessa nio ord detta år? Det kommer bli coolt! :)
kärlek!
/ia.
livet: Att vara på rätt plats. Att ha hittat hem. Att fira ett nyktert nyår. Att vid tolvslaget se upp mot himlen, fyrverkieriet och känna jag har nog aldrig varit såhär glad, hel, som jag är nu. jag är totalt och helt genomfylld av frid och glädje och framtidstro och nöjdhet med mitt liv. Att se så enormt mycket livsglädje och energi utan en endaste droppe alkohol. Att se människor som tar väl hand om varandra, som älskar varandra, utan egoism och baktankar. Att vara omgiven av värme. Att tina upp, att lära sig älska. Att ha någon som kan göra en alldeles varm på insidan. Att ta examen, bli fri, veta att världen står öppen framför ens fötter. Att sjunga lovsång och få en häftig, mäktig känsla djupt inne i hjärtat, i hela kroppen: det är det här jag är skapad för att göra. Att se människor som delar med sig av det allra tyngsta som livet kan erbjuda, och ändå inte blir bittra utan känner tacksamhet till livet och Gud och låter honom trösta och bära. Det är häftigt, det är livet!
Att se snön dala ner utanför mitt fönster, veta att träningsendorfinerna står på lur, att våga och tro på sig själv i den stora kroppsliga&psykiska utmaningen (vasaloppet), att ha föräldrar som en älskar en.
Att skrapa bilrutor klockan nio på morgonen efter ett nyår, utan baksmälla, och bara göra det med glädje och ett stort leende på läpparna. Att poppa en alldeles för gammal Håkan platta alldeles för högt, köra alldeles för fort, för att man tror att man är odödlig. Att bli fånigt glad över några små sms, några små ord.
Att känna sig ung, frisk och fri.
Att känna att man hittat de finaste av vänner.
Att se min allra goaste församling på TV och vara del av den gemenskapen. Att Gud sänder en människa fram till mig, som ber de precis rätta orden, det är ingen slump. Det är vår coola Gud. Som ger uppmuntran, pepp och stöd så fort man börjar vackla.
Att tro att man kan göra någonting, att jag är viktig, mitt liv är viktigt, att jag ska gå ut och göra hans vilja, det är livet.
Att ta en sista dag med chokladpraliner och pepparkakor och kaffe till frukost. Att brinna för detta, att skriva, att blogga, att inte skämmas för det utan tro att det faktist är en gåva jag har. Att få uppmuntra andra, att få ge istället för att ta. Att vilja göra vad jag kan för att förverkliga mina drömmar, att tro på dem, det är livet.
Att inte vara rädd för framtiden utan bara längta, längta, längta, att släppa fruktan och tro att Gud leder oss, att han ska skydda våra hjärtan. Att våga tro att vi sänts i varandras väg.
Att åka bil i minus 12 och värmen slutat fungera och man håller ändå på att skratta ihjäl sig.
Att ha världens skrattfest över en middag med Jocke och mina föräldrar där man kan skratta åt alla dråpligheter vi hittils gått igenom.
Att höra ord som: en för alla, alla för en. ord om ett år med mindre individualism, mindre ljummenhet, och mer överlåtelse och bara känna yes, yes, yes, det är det här jag vill.
Att ha någon form av jobb, och tro det bli bra. Att ha pengar så man överlever. Att ha mat på bordet och värme i huset och tacka Gud för det.
Att lyssna på Jonathan Johansson och känna att det finns magisk musik. Att lyssna på clubmusik och bara vilja dansa, dansa, skaka rumpa, för att man är fylld av lisvglädje. Att se människor som brinner för Gud.
Att veta, att vad som än händer, så har man åtminstonde en spännande vår att se fram emot.
Att vara otroligt träningspepp.
Att ha en syster som man älskar, med en familj som man älskar, och veta att vi ska bara växa ännu närmare varann, att jag en dag ska våga säga sanningen om mina ärr och berätta mina svarta hemligheter. Och jag ska varje dag be Gud bevara er och era kroppar och era hjärtan.
Att veta: det bästa har ännu inte hänt.
Att ha allt framförsig: sjuksköterskeyrket, resor, fester, man, (barn,hus???????, what??), bröllop, och: livet med den häftigaste Guden.
Jag tar med mig de nio finaste orden jag vet, och strävar efter, i mitt liv, denna första dag av året: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärkning. (Gal 5:22)
Vill ni vara med mig och leva bland dessa nio ord detta år? Det kommer bli coolt! :)
kärlek!
/ia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)