-
När man har ett helt hjärta, kan man vara helhjärtad i det man gör och det man tror på. Och DET är helt fantastiskt!
all kärlek!
/ia.
så länge mina tankar hörs ska jag skriva ner dem
söndag 6 november 2011
i en stor familj.
-
om det nu sägs att det är sexigt med hes röst så måste jag ju varit väldigt sexig hela dagen idag!
men också annars: mycket bra dag. mycket bra helg (och det är en dag kvar!). mycket kärlek. mycket Gud. mycket vänner. mycket kaffe.
/ia.
(01.45 när senast var jag uppe så länge? som ung på nytt! )
om det nu sägs att det är sexigt med hes röst så måste jag ju varit väldigt sexig hela dagen idag!
men också annars: mycket bra dag. mycket bra helg (och det är en dag kvar!). mycket kärlek. mycket Gud. mycket vänner. mycket kaffe.
/ia.
(01.45 när senast var jag uppe så länge? som ung på nytt! )
torsdag 3 november 2011
i fäders spår för framtids segrar...
-
förresten har jag varit med och tävlat om en startplats i riktiga, långa Vasaloppet. (att jag ska åka tjejvasan är ju redan klart & betalt så att säga). Säkert asmånga som anmält sig till samma tävling MEN jag brukar ha tur i spel (och otur i kärlek! ha) så det skulle väl inte förvåna mig om jag står där med en startplats.
och det vore ju rena (mar?)drömmen! Nån jäkla gång i livet ska jag iallafall bita ihop de där 9 milen. Så är det bara. Annars kan jag inte dö nöjd med ett fullbordat liv. Jag är ju redan sen många år den enda i familjen som inte åkt så... redan på efterkälken.
haha.
åh längtar så till årets första skidtur. när nu den kommer, nu är det ju varmt som sommarn nästan....
kärlek!
/ia.
let the earth be glad
--
det är förunderligt. förunderligt bra. hur jag nu när jag är sjuk och inte kan träna ändå mår så bra. Ja det är klart det är jobbigt att vara förkyld - och tråkigt att inte få träna - MEN jag har fortfarande kvar min livsglädje. Jag mår inte dåligt. Jag tycker jag är lika mycket värd. Jag känner mig inte tjockare än vanligt. Jag tror inte jag kommer gå upp en massa i vikt. Livet har fortfarande kvalité. Jag känner mig inte deprimerad.
det är ju nästan så jag kan tycka att det var ok att bli sjuk bara för att få inse detta, vilken förändring som skett, att jag klarar av att vara sjuk och låta bli träningen och ändå må bra.
och även om ingen (förut Maria<3) skriker Jippi! åt detta så betyder det oerhört mycket för mig. Fantastiskt fint!
Men när jag blir frisk, då ska jag banne mig träna skiten ur mig! För att det är KUL! <3
det är förunderligt. förunderligt bra. hur jag nu när jag är sjuk och inte kan träna ändå mår så bra. Ja det är klart det är jobbigt att vara förkyld - och tråkigt att inte få träna - MEN jag har fortfarande kvar min livsglädje. Jag mår inte dåligt. Jag tycker jag är lika mycket värd. Jag känner mig inte tjockare än vanligt. Jag tror inte jag kommer gå upp en massa i vikt. Livet har fortfarande kvalité. Jag känner mig inte deprimerad.
det är ju nästan så jag kan tycka att det var ok att bli sjuk bara för att få inse detta, vilken förändring som skett, att jag klarar av att vara sjuk och låta bli träningen och ändå må bra.
och även om ingen (förut Maria<3) skriker Jippi! åt detta så betyder det oerhört mycket för mig. Fantastiskt fint!
Men när jag blir frisk, då ska jag banne mig träna skiten ur mig! För att det är KUL! <3
Glädje innefrån och ut. Glädje från hjärtat.
- Och det är skillnad än glädje från det man presterar.
Tack Gud för att du bor i mitt hjärta och att du gör mig glad. För att göra det i mig själv, av egen kraft, på mitt eget vis, det har jag lärt mig att jag inte fixar - då handlar det bara om vad jag presterar, inte om vem jag är.
Kärlek!
/ia
onsdag 2 november 2011
and I, I'm lost without you
-
jag vet en lite små-komisk grej/situation jag en gång skrev att jag skulle berätta om senare. och vet inte varför jag kommer ihåg det just idag men:
när jag och mamma skulle till St:petersburg i augusti skulle vi sova en natt på vandrarhem i Stockholm. Och eftersom alla 2-bädds rum där vi skulle bo var upptagna tänkte vi att det fick väl vara ok med ett 6-bädds rum då. Vi kunde ju ha tur att hamna med nån lugn trevlig barnfamilj eller nåra pensionärer eller nått.
Gissa om jag mest gav till ett lätt förvånat, komiskt skratt när jag direkt jag kommer in i rummet inser att vi ska dela rum (litet!) med 3 unga italienska män i ålder 25-30 kanske. (och en typ amerikan/engelsman eller nått i samma ålder) Ha! (och ni som vet om min förkärlek för italienare fattar ju det ännu mer komiska).
Jaja, till del 2: Rummet är fruktansvärt varmt. Att sova i nån sort pyamas eller så är inte att tänka på (jag har fobi för att sova varmt!). så det blev som vanliga traditionen att sova i endast trollorna. Och vad mer: Att ha täcket på sig visade sig inte heller alls vara att tänka på, om man inte ville dö av värmeslag. Så där låg jag ( i överslafen som tur va!) och kände mig som sinnebilden av en svensk, lössläppt tjej. Men vad göra liksom?
och lite komiskt när jag mitt i natten vaknar och ser att de italienska pojkarna också har gett upp allt hopp om värdighet inför främmande människor och ligger med täckerna bortfläkta i sina kallingar och svettas nog järnet ändå...
och resten av denna historia kan ni ju försöka använda era erotiska sexfantasier till....
... eller gör inte det förresten. för det skulle hamna väldigt långt från verkligheten. (jag hade ju mamma med mig ;) )
jag vet en lite små-komisk grej/situation jag en gång skrev att jag skulle berätta om senare. och vet inte varför jag kommer ihåg det just idag men:
när jag och mamma skulle till St:petersburg i augusti skulle vi sova en natt på vandrarhem i Stockholm. Och eftersom alla 2-bädds rum där vi skulle bo var upptagna tänkte vi att det fick väl vara ok med ett 6-bädds rum då. Vi kunde ju ha tur att hamna med nån lugn trevlig barnfamilj eller nåra pensionärer eller nått.
Gissa om jag mest gav till ett lätt förvånat, komiskt skratt när jag direkt jag kommer in i rummet inser att vi ska dela rum (litet!) med 3 unga italienska män i ålder 25-30 kanske. (och en typ amerikan/engelsman eller nått i samma ålder) Ha! (och ni som vet om min förkärlek för italienare fattar ju det ännu mer komiska).
Jaja, till del 2: Rummet är fruktansvärt varmt. Att sova i nån sort pyamas eller så är inte att tänka på (jag har fobi för att sova varmt!). så det blev som vanliga traditionen att sova i endast trollorna. Och vad mer: Att ha täcket på sig visade sig inte heller alls vara att tänka på, om man inte ville dö av värmeslag. Så där låg jag ( i överslafen som tur va!) och kände mig som sinnebilden av en svensk, lössläppt tjej. Men vad göra liksom?
och lite komiskt när jag mitt i natten vaknar och ser att de italienska pojkarna också har gett upp allt hopp om värdighet inför främmande människor och ligger med täckerna bortfläkta i sina kallingar och svettas nog järnet ändå...
och resten av denna historia kan ni ju försöka använda era erotiska sexfantasier till....
... eller gör inte det förresten. för det skulle hamna väldigt långt från verkligheten. (jag hade ju mamma med mig ;) )
Puss hej leverpastej!
och kärlek!
/ia.
tisdag 1 november 2011
hejhej.
-
jo jag vet - man känner inte så ofta för att kommentera på en blogg, även om man kanske tycker det som skrivs är bra/dåligt/tilltalande osv.
jag är likadan - fast försöker börja kommentera mera bara för att jag själv vet hur roligt jag tycker det är att få lite respons.
SÅ just idag tänkte jag vara lite jobbig. För jag tänkte såhär, ni är ju trots allt skapligt många som regelbundet verkar läsa min blogg, och på slutet har jag ju inte kunnat låta bli att skriva om hur glad/lycklig/tacksam jag är för att jag mår helt hyffsat bra. Att mitt liv håller på att förändras och gå mot det bättre. Att jag har börjat tänka klokare, snällare tankar och känner mig friskare och friare från min ätstörning än på väldigt länge.
och då kan lilla ia-tjejen i mig bli lite ledsen, att trots att så många läser om detta stora i mitt liv (jag har ju trots allt vandrat runt med denna mörka, hemska sjukdom i snart fem år) så är det ingen som klämmer till med ett litet "jippi" eller ett "shit vad glad jag är för din skull" eller ett "kämpa på". (okej, Maria och Johanna L ni ska ha lite credd, ni är flitiga kommenterare - skoj!)
nej jag begär inte att alla jämt ska kommentera allt, men en liten gång kanske? :) och skulle någon säga att de är glad för min skull rakt upp i mitt ansikte i verkliga livet skulle jag bli ännu mer glad. ni kanske får en kram på köpet! ;)
och nu när jag ändå är framme med min elaka tunga så ska jag passa på att pika lite till: angående ovanstående, så hade det ju faktiskt vart lite trevligt och till hjälp om de som kallar sig mina närmaste vänner och de som anser sig stå nära mig, faktiskt någon endaste gång under dessa fem år hade frågat något om hur jag mår och hur det går angående det här med mat, träning, ätstörningar och ångest. för eftersom jag i den här bloggen fläkt upp ganska stora delar av mitt innersta liv så kan ni ju inte säga att ni inget visste, inget förstått....
(obs! som sagt - gäller de närmaste, såklart inte alla frågar om detta!)
MEN jag tänker inte vara bitter på det, för inget blir bättre av det. och jag vet ju inte om jag varit bättre själv om det hade varit tvärtom. Och se, jag har ju tydligen lyckats komma ut på andra sidan (hoppas jag!) ändå. Med hjälp av Gud. faktiskt är det så.
Så nu har jag hävt ur mig min galla och ska återgå till att bli en snäll flicka.
För jag mår fantastiskt bra och är fantastiskt glad just nu och har fantastiskt fina människor runt omkring mig. Så jag är inte arg eller så, har bara varit lite ledsen över det. Men jag älskar er!
<3
kärlek!
/ia.
jo jag vet - man känner inte så ofta för att kommentera på en blogg, även om man kanske tycker det som skrivs är bra/dåligt/tilltalande osv.
jag är likadan - fast försöker börja kommentera mera bara för att jag själv vet hur roligt jag tycker det är att få lite respons.
SÅ just idag tänkte jag vara lite jobbig. För jag tänkte såhär, ni är ju trots allt skapligt många som regelbundet verkar läsa min blogg, och på slutet har jag ju inte kunnat låta bli att skriva om hur glad/lycklig/tacksam jag är för att jag mår helt hyffsat bra. Att mitt liv håller på att förändras och gå mot det bättre. Att jag har börjat tänka klokare, snällare tankar och känner mig friskare och friare från min ätstörning än på väldigt länge.
och då kan lilla ia-tjejen i mig bli lite ledsen, att trots att så många läser om detta stora i mitt liv (jag har ju trots allt vandrat runt med denna mörka, hemska sjukdom i snart fem år) så är det ingen som klämmer till med ett litet "jippi" eller ett "shit vad glad jag är för din skull" eller ett "kämpa på". (okej, Maria och Johanna L ni ska ha lite credd, ni är flitiga kommenterare - skoj!)
nej jag begär inte att alla jämt ska kommentera allt, men en liten gång kanske? :) och skulle någon säga att de är glad för min skull rakt upp i mitt ansikte i verkliga livet skulle jag bli ännu mer glad. ni kanske får en kram på köpet! ;)
och nu när jag ändå är framme med min elaka tunga så ska jag passa på att pika lite till: angående ovanstående, så hade det ju faktiskt vart lite trevligt och till hjälp om de som kallar sig mina närmaste vänner och de som anser sig stå nära mig, faktiskt någon endaste gång under dessa fem år hade frågat något om hur jag mår och hur det går angående det här med mat, träning, ätstörningar och ångest. för eftersom jag i den här bloggen fläkt upp ganska stora delar av mitt innersta liv så kan ni ju inte säga att ni inget visste, inget förstått....
(obs! som sagt - gäller de närmaste, såklart inte alla frågar om detta!)
MEN jag tänker inte vara bitter på det, för inget blir bättre av det. och jag vet ju inte om jag varit bättre själv om det hade varit tvärtom. Och se, jag har ju tydligen lyckats komma ut på andra sidan (hoppas jag!) ändå. Med hjälp av Gud. faktiskt är det så.
Så nu har jag hävt ur mig min galla och ska återgå till att bli en snäll flicka.
För jag mår fantastiskt bra och är fantastiskt glad just nu och har fantastiskt fina människor runt omkring mig. Så jag är inte arg eller så, har bara varit lite ledsen över det. Men jag älskar er!
<3
kärlek!
/ia.
hush baby, speak softly
-
två fina (och säkert kloka av livserfarenhet) damer på rullators-promenad i mina kvarter....
Ålder är en imponerande egenskap som borde ges mer uppskattning!
Nu är november här. En månad som enligt många är årets värsta, mörk, tråkig, trist, jobbig och rätt meningslös. Jag håller inte med! November är härlig! På sitt sätt. En paus och ett andningshål. Som om naturen behöver en viloperiod innan allt drar igång igen. Det kan nog vi människor också behöva.
Jag gillar november för att när det är så mörkt och ruggigt så känns det liksom helt ok att sitta inne i en liten lägenhet och plugga (med tända, levande ljus såklart!) en hel eftermiddag/kväll även om man varit i skolan hela dagen. Och eftersom naturen är ganska ful, eller iallafall inte lika bedårande vacker som den kan vara alla andra årstider så känner jag ingen hets att jag måste ut i naturen och röra på mig hela tiden. Alltså mindre stress och mer hemma-mys. Och lika som det känns ok att vara hemma och plugga så känns det okej att gå runt och fixa med städ, tvätt, disk och allt sånt där. Nästintill roligt och mysigt faktiskt.
Och det känns som om november är den perfekta månaden för att ladda upp. Ladda upp inför julmånaden som kan vara ganska hektiskt och fylld med aktiviteteter. November är en månad utan en massa högtider och fester, en månad där man får vara för sig själv, lyssna in sig själv, ta tid för sig själv. Det händer liksom ingenting mer än vardagsrutiner. Perfekt för att hitta lugnet.
Så är det för mig iallafall och därmed är jag klar med min novemberhyllning!
Aja, det jag egentligen skulle säga, innan jag blev november-lyrisk, var:
Ibland ploppar det upp små klokheter i skallen. Som små summeringar av vad jag går runt och funderar på. Så nu tänkte jag lite spontant och på måfå slänga ur mig några stycken, vi kan kalla dem för ia's talespråk/ livsvisdomar. Så om inte någon redan kläckt ur sig just detta (vilket det nog är någon som har - jag är nog mindre av Einstein eller Nobel än vad jag vill intala mig själv) så tar jag härmed patent på följande:
- pengar är inte en källa till problem - pengar är tillgång som skapar möjligheter till att göra gott
- att ge av sin tid är bland det mest värdefulla och fina man kan ge till en annan annan människa
- ingen kunskap (om det så är viktig livserfarenhet eller små petitessa detaljer om något oväsentligt) som du nånsinn tillägnar dig är onödig eller förgäves
och så har jag kommit på (som inte behöver räknas till mina livs-visdomar) att om jag vore klok så skulle jag skaffa mig ett cykellyse. (en cykellampa alltså) för annars kanske jag inte tänker så mycket alls snart mera....
och vore jag ännu mera klok borde jag också låta bli att träna på några dagar då jag faktiskt redan googlat upp "hjärtmuskelinflammation", läst symtomen och dessutom sett att OM man drabbas av denna skit så ska man sedan avstå från träning i 6 månader. 6 fucking månader utan träning, det är mer än vad jag står ut med att tänka på!
Så det borde inte vara värt nått pass mer eller mindre denna vecka...
Men som hon (jag minns inte namnet) i Masjävlar säger: -Vi får väl si hur jag gööööör.
(men det som är MYCKET BRA är att problemet med att avstå träning numera INTE handlar om att jag är superrädd för att gå upp massa i vikt av att hoppa över nått träningspass då och då. Det beror helt enkelt på att det är så roligt och att jag älskar det så mycket som det är svårt att låta bli. Bra va? :) )
kärlek!
/ia
ps. jag saknar Ica's egna märke på blodpudding. Den där i rund-korv form. Den är den godaste, men tydligen borttagen. Kanske inte blir så mycket mer blodpudding i framtiden då....
huj!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)