träningsglädje

.

- Jag har aldrig förut tränat så här mycket.
- Jag har aldrig förut tränat så här hårt.
- Jag har aldrig förut känt mig så här stark.
- Jag har aldrig förr haft en sån här träningsglädje!

Förut i perioder när jag tränat mycket har jag jämt känt mig så sliten, vissa pass tvingat mig själv att träna, bara för att få bort obehagskänslorna (har lärt mig att ångest är ett starkt ord som man ska vara lite försiktig med…).
Hursomhelst, jag är så himla glad, för nu tror jag dels att kroppen vant sig vid en rätt hög träningsdos men framförallt tränar (och äter) jag mycket mer effektivt och smartare än förr. Duktigt av mig att hitta lite mera rätt. Så att kroppen pallar 6 dagar per vecka eller träning 7dar i rad utan att gå under.

Hur är jag smartare nuförtiden då?
Jo, det jag kör, kör jag hårt, men försöker vila andra delar av kroppen. T.ex. såhär: har jag varit på spinning, sprungit eller gymmat ben nåra dar i rad vet jag att jag måste vila benen 1-2 dagar för att inte bli helt stum (det var främst benen som tog stryk förr). Men det innebär ju inte att man behöver vila helt. Kan man t.ex. köra mage, triceps, axlar ena dagen på gymmet. Och typ bröst, biceps, skuldror den andra. Plus nån promenad. Så har man vips vilat benen i två dagar, de är pigga och fit for fight igen, medan man blivit sjuuukt tränad på överkroppen undertiden ;) Och sen behöver ju de musklerna ha sin vila i nåra dar, så då kan man köra lite löpning, spinning, ben/rygg-gym nåra dar igen. Och så kan man rulla på. (Jo såklart det kan vara vettig med nån heldagsvila ibland också)

Och så det där med maten då. Att äta smartare, hur gör jag det? Jo, förr trodde jag att jag fick lov att äta mycket innan träning för att jag skulle orka. Och sen kunde jag äta skitlite/dåligt efteråt för då tyckte jag att jag redan fått min ranson för dagen, och att det ju inte var så långt att ”stå ut” till frukost. Inte konstigt att mina stackars små benmuskler blev jätteslitna när de inte fick någon mat (protein) som kunde bygga upp dem igen efter nedbrytande träning.
Jag äter fortfarande nått innan träningen, men inte lika mycket. ( = annat positivt -> mindre problem med sura uppstötningar.) (haha, gosch vad fräsch info jag ger om mig själv här nu alltså). Och så äter jag mer efter träningen istället. Och försöker äta bra saker som bygger upp, typ ägg, keso, blodpudding, fisk. (Köttfronten undviks dock i stort sett).
Och så gör ju säkert värmen, ljuset och att jag kommit mer tillrätta med min järnbrist såklart att man blir piggare på träning. (och kanske lite fina saker att titta på i gymmet)

Det enda som irriterar mig nu är ju att det här hade man väl kunnat listat ut tidigare. Om man varit bättre på att lyssna på goda råd om vila och mat. Men man är ju född till att vara så förbannat envis så man måste lära sig av sina egna misstag och inte kan lyssna på andras tips. Så gör jag jämt. Lite korkat ja.

Och faktum är (törs knappt säga det här för man blir så rädd för bakslag då…)
Men det var längesen jag kände mig så frisk. På ät-fronten alltså. Nu när jag tränar hårdare än nånsinn förr (med glädje!) så är också matnojan mindre. Känner att jag kan äta. Att det inte spelar så stor roll. Är inte så fokuserad vid vågen (klarade nyss 2,5veckor utan vägning!) så länge jag känner mig stark och pigg och märker att jag kan ha mina gamla kläder igen, som jag kunde ha innan Stockholmsåret.

Ja, jag har nog inte på flera år, sen skiten började, känt så lite frustration och förakt för min kropp. Jag är glad att jag har den, att den bär mig, att den gör att jag kan träna. För det är ju det jag älskar! Så då måste ja väl helt enkelt tycka om den kropp som gör att jag kan göra det jag älskar.

Min idol och mina gener, haha! : )

/ia

Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

Haha, komik:

Enda gången killar kommer fram till mig på krogen är kommentaren alltid densamma:

- "Hej, du gymmar på Friskis va?"

Räknas man kanske som stammis där då? Och nått ska man väl va känd för.

(Idag passerade jag 100kg gränsen i benpress. Sånt kan ju göra min dag, men det är ju nörden det - och jag antar att intresseklubben antecknar ;) )

Men har haft en trevlig kväll med trevligt sällskap.

Sjuksköterskeflickorna, från en annan utekväll. Nu har vi 16år tillsammans - magiskt.

/ia.

When all is said and done.

.
Förresten... något lite mer seriöst.

Idag vid slutbedömningen, efter att jag och min handledare slutat prata om sjuksköterskegrejer sa vi hejdå och kramade om varann.
Och så kollade hon mig i ögonen.
- ”Men kom ihåg det viktigaste.”
- " Ja, det är ju det som består," svarade jag.


(1 Pet 1:24-25)
Människan är som gräset
och all hennes härlighet som blommorna i gräset.
Gräset vissnar och blommorna faller av.
Men Herrens ord består i evighet.


/ia.

lägg nått kallt över min panna och lär mig gå på vatten

Nackdel med att bo själv:

Ingen kan hjälpa en när man sitter på toa och inser att man glömt att fylla på toapapper. (Men ja just det, jag skulle ju inte skriva om sånt där. Så då får ni inga mer smaskiga detaljer.

…eller smaskiga förresten.. Det är för sjutton inte ett dugg smaskigt när allt bara rinner totalt rakt igenom en. Möjligtvis en bra men mycket otrevlig bantningsmetod.
Nä fy, nu fortsatte jag på ämnet.

Stop right now.

Natti!

Falun är bra fint ibland. Som i maj. Som på Bryggcafét. Som med Jojsan.

/ia

Min spegelbild i fönsterglas beundrar varje steg du tar.

-

/ia

Lid för konsten eller brinn

"Solkysst "


- kan det vara ett av svenska språkets kanske vackraste ord?

Jag älskar ord.


/ia.

men jag ska se dig trots allt du bär, och älska dig precis som du är

'
(Hittade ett gammalt inlägg jag började skriva nån gång förra hösten eller nått tror jag. Tyckte det var en liten festlig påbörjan till text, så nu publicerar jag den precis som den var skriven då för några månader sen…)


Jag gillar ju att kalla mig själv feminist. Jag tycker det är en bra grej, om men verkligen vet vad det står för och sammankopplar det med andra saker än orakade armhålor och BH-löshet. (iofs tycker jag att det ibland är sjukt skönt att vara just bh-lös men det är nog mest för att jag inte märker så stor skillnad med tanke på myggbettsstorleken, haha) Fast jag tycker om att raka armhålor och ben, så det så!

Aja, hursomhelst. Feminist av det slaget att jag tror på att män och kvinnor är olika, men att båda är lika värdefulla. Jag är inte en sån som tycker att allt ska vara precis lika, och att vi bara blir som vi blir på grund av uppfostran. Jag tror det finns inbyggda och nerlagda skillnader. Däremot tror jag stenhårt på lika värde. Jag är emot att männen ska utgöra normen, att män är det bättre könet. Män och kvinnor ska såklart ha lika lön för lika arbete. Kvinnor ska få vara hemmafruar om de vill det, inte för att de måste. Men inte heller känna att det inte får vara det pga. samhällets normer. Om de vill vara hemma och ta hand om hus, man och barn. Fine! Låt dem få uppskattning för det. Lika som hemmapappor ska ha uppskattning, och inte fånighetstämplas. Men inte heller att en man ska ha en stor applåd bara för att han dammsuger en gång varannan månad.

Kvinnor ska inte behöva skylla sig själv får våldtäkter och sexuella övergrepp bara för att de kanske är fulla, klädda på ett visst sätt, går ensam hem eller följer med någon de trodde var en vän. Lika lite ska män förväntas vara våldsamma, känslokalla djur som bara tänker på sex. Och kanske mat ibland. Revier-inkissande lejonhanar liksom.
(Och feminsten i mig gillar inte när folk (mest tjejer) kollar lite konstigt på mig när jag gymmar på ”manligt” vis, t.ex. genomsvettig och bänkpress. Anses det okvinnligt?)

Och ja, jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst. Men själva poängen med det här är att trots att jag kallar mig feminist, och kan föra mina åsikter såhär i intellektuella argumentationer så har jag upptäckt vissa grejer hos mig själv.


Nu ska det erkännas (oj, oj, oj):
- Jag faller för stora muskler.
- Jag anser att män är bättre (iallfall än mig, det finns såklart jättetekniska tjejer) på allt tekniskt och allt fixande med att praktiska saker som har nått med t.ex. verktyg eller fordon att göra. Sånt kan de gott få fixa och sköta.
- Att jag som tjej gärna vill bli omhändertagen, lite lagomt avgudad och uppassad.
- Gillar liten tjej/stor kille grejen. (Man vill ju ändå känna att man kan bli beskyddad liksom…)
- Killar får inte vara för snälla och mesiga, då tappar de liksom attraktionskraften (typiskt bad-boy tänkande) Dock STOR skillnad på att vara elak och på en kille som har förmågan att ta ner en på jorden, när det behövs.

Så ja, hur feministisk är jag egentligen...? Bara en riktigt tjejig-tjej kanske...




(Ja längre än såhär hade jag inte kommit… Men rätt komiskt. Och jag håller ju liksom med om allt fortfarande. Förutom det där med att vara BH-lös, den fascinationen verkar jag ha tappat…)

/ia