ögon som vet.

-
Och jag säger nej nej nej. När ni säger ja ja ja. Att lämna det gamla, när nya underbara världar öppnar sig. Det gör ändå ont. För jag sviker. Vänder ryggen, där jag borde lämna andra kinden till
Och jag prioriterar. Det där som fyller mig. Bubblande. Till brädden. Så jag kan svämma över. Till allt och alla. Utom till er. Som alltid funnits där. Jag vill. Men förmår inte.
Allt är förlåtet och glömt. Och jag älskar. Älskar er. Alldeles för mycket. För mycket för att det skulle vara lätt och smärtfritt att göra andra val.
När ni är nöjda. Vill jag ha mer, mer, mer. Att skratta är inte gott nog. Jag söker sanningen. Och den är brutal. För den splittrar. Son från far och dotter från mor. Och vän från sina bästa vänner.
Och nu när jag springer fram. lekande lätt på livets väg. Med mina snöänglar. I barnets hjärta.
Så finns det en sorg. Vuxenhetens sorg. Att man går vidare. Inte för att man vill. Utan för att man måste. För att bli den man var menad att bli.
Ni är fortfarande viktiga. Finast. Men inte allt. När tusen livsval öppnar sig. Tusen källor till glädje. Och du är en. Så blir du beskärd. Inte på grund av oduglighet. Utan att det finns mer.Som också kallar. Kallar mig. Varm. Kall. Ut i stora vida världen. Där livet inte är en lek. En kamp.
En kamp i kärlek. Med människorna runt omkring. Som jag behöver för att orka.
Och när jag häller ut mig. I havet. Med allt jag har. Finns det snart bara plats. För de som vattnar mig.
Jag vill alltid orka. alltid kunna. Alltid vara. Där. Men jag säger nej. Ändå. Och det gör ont.

kärlek!
/ia

det bor en annan i min kropp. hon har den vackraste av själar.

--
Det händer så mycket sjukt nu. På ett positivt sätt. Sjukt bra grejer. Så stora grejer att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera, mer än med glädje och tacksamhet. Och göra allt för att behålla min ödmjukhet. Och en stilla undran: ska det vara såhär nu. Eller kommer jag bli brutalt nerplockad på jorden?
Vad är det som är så stort och häftigt? Responsen.
Jag gör ju bara det jag känner att jag är skapad för att göra. Skriva om Gud. Och det vill jag fortsätta göra. Inte för att jag ska bli poppis. Utan för att Guds ord ska få verka och beröra, och då råkade det visst ta vägen genom mitt hjärta och mina fingrar.

Och då kan man, till sitt förmiddagskaffe få läsa såna här ord som snart följer. Två olika personer, två olika sammanhang. Troende/icke troende. Okänd/vän. Ändå höll kaffet på att hamna i vrångstrupen båda gångerna. ”För inte kan väl lilla jag, bara vanliga ia, betyda detta för människor?” Jo tydligen. Det får mina ögon att tåras.

Ord 1: ”Tack för hälsningen, och tack för den otroligt fina dikten. Så roligt att veta namnet på den som skrivit den. Tack! Jag skrev av dikten via Svt play och sen läste min fru upp den i vår gudstjänst här i Aneby i söndags som avslutning på min predikan. Det var många som berördes starkt av dikten också i vår kyrka. ”

Innebär det att jag nu är kändis i frikyrko-Småland? Coolt. Haha. Nä, ärligt talat, det är alldeles för stort för att jag ska fatta.

Ord 2 (från någon jag överhuvudtaget är så glad och tacksam orkar sända uppmuntrande och fina ord till mig när den själv befinner sig i det den gör…det värmer oerhört V, tack!):

”Jag vet att jag tittade på tv en gång "Så mycket bättre" och sen läste jag lite på din blogg och tyckte att du var lite som bloggarnas Laleh. Du får ta det som du vill men tanken var att det var något positivt. Att du inte är den som hoppar, skriker och syns mest, men när du säger/skriver något så är det väldigt bra och fint så folk lyssnar.”

DET kan ha varit den allra finaste komplimangen jag nånsin fått! För nej, jag vill inte hoppa, skrika, synas, för min egen del. Jag vill att det jag bär inom mig ska synas, för han som har gjort det och han som har skapat mig ska få äran…
Bloggarnas Laleh…. Fina lilla Laleh! Det ska jag minnas och ta med mig i mitt hjärta en sån där dag när det är svårt och svart.

Och så allt det där andra. Att jag blir frisk, att jag tar examen, det där jag försöker hålla käft och inte skriva om, Edvin, alla fantastiska människor i kyrkan som kramar om mig (jag älskar att kramas!) Jag tror jag dör. Faktiskt.
Kärlek!
/ia.

Ps. tror ni att det är en SLUMP, att allt, precis ALLT, i mitt liv vänt till något positivt sedan jag bestämt mig för att ge 100% av mitt liv till Gud, istället för att göra det halvhjärtat. Tro det i såna fall då. Jag gör, vet, att det inte är så.

Och ibland känns det som Gud plockat upp mig från helvetet, helvetet på jorden, och bara kastat mig rakt upp i himmelriket. Han kunde tydligen inte bara låta mig mellanlanda i något lagomt jordiskt halvbra mainstream liv. Nä, allt eller inget verkar tydligen vara hans melodi med mig. Ångest, mörker eller total överjordisk glädje och lycka. Jag gillar. Eller jag gillar när jag är på toppen, i glädjeruset. Jag gillar INTE när massa onda tankar vill slå mig till golvet. fortfarande. Visst, man blir stark av prövningar. Men nä, jag gillar verkligen inte. De gör mig ledsen och rädd. I efterhand stark. Men mitt i det, då vill man inte vara med.

kram!

jag tror du bär på en hemlighet. en dröm om liv.

-
försöker hitta tillbaka till den där lusten. att skriva. skriva kryptiskt och poetiskt. så jag bestämde mig att öva. hur gjorde man? jo, man får lite inspiration.... fångar en känsla. en liten, liten känsla. sen förstäker du den där lilla känslan till x1000. Lite sorg, blir stora ord om sorg. Lite ångest, blir stora ord om ångest. Lite kärlek, blir stora ord om kärlek. (så bli inte rädd för sjutton – jag är inte helt störd!)
sen blundar du. ser det framför dig. känner känslan. sen skriver du:

och jag och du
och havet
jag ännu inte sett

och du och jag
och läpparna
jag ännu inte kysst

och jag skulle skratta.
och du skulle le.
barnen i oss jubla – och lyckan släppas fri.

havet.
och saltet på min kind..
…skulle inte längre vara tårar
utan bara ett stänk,
ett stänk av kärlek

en sommarnatt
och vi skulle älska som fåglarna
älska varann
med alla sår och brister

sand mellan mina tår
din hud doftar sol
vatten i håret och en hand i min hand

vid havet
jag ännu inte sett.

/ia, jan-12.

kärlek!

om du repar upp historien fast den är så dum. om att klia tills det blöder, på en och samma punkt.

-
Jag känner mig ofta sugen på, och skulle kunna skriva hur många inlägg som helst om kost, träning, min syn på mat/socker osv.. Det finns i mig. Om allt ”äta ordentligt” tjat jag blir utsatt av och vad jag anser om det. Om hur skönt det kan vara att komma till lägenheten och inte bli tvingad att äta middag om man inte känner för det. Om hur mycket bättre jag faktiskt mår när jag inte försöker svälta mig själv. Om dilemmat att vilja göra en vasaloppssatsning och samtidigt gå ner i vikt och inse att det är en väldigt svår, och kanske inte så smart, kombo. Om hur underbart det kan vara med träning och hur imponerad jag blir av alla fantastiska längdskidåkare. Om Marit Björgens kropp. Om hur jag kan tänka: jag står inte ut.

MEN jag vet ju vilka inlägg jag tycker ger en god eftersmak. Vad jag blir stolt över och vad jag inte blir stolt över. Vad jag vill att den här bloggen ska genomsyras av. Vad jag vill att den här bloggen ska förmedla: inspiration, tröst, hopp, glädje. Jag vill att den ska vara ett stort kärleks- och inspirationsbrev, från vår Gud, till er, med en liten mellanlandning i mina fingrar.

Visst. Lite träning då och då, det är ju en del av mitt liv och mitt intresse. Och bloggen ska alltid vara ärlig, jag ska inte visa upp mig själv ädlare och finare än vad jag är, sårbarheten och svagheten gör att Gud kan få verka.
Men man ska inte alltid skriva ut sina negativa tankar, låta dem få plats. Det är bättre att försöka, om det går, hitta personer som kan stötta, hjälpa, uppmuntra, utanför den här bloggen.

Så: När jag börjar tappa. När det blir allt fler och fler inlägg som handlar om mat, träning osv, säg åt mig! Påminn mig när jag börjar skriva en massa inlägg som doftar unket av missnöjdhet över mig själv och mitt liv. Pusha mig att fortsätta inspirera och uppmuntra när jag tappar greppet. Påminn mig om vilken kärleksfull Gud vi har när jag själv verkar glömma bort det. Fråga hur jag mår när om jag börjar falla. Tyck om mig när jag inte orkar tycka om mig själv.



en annan tid. i ett annat liv.

kärlek!
/ia.

(och nu blir jag rädd att ni ska tro att det är jobbigt nu. att jag inte mår bra nu. det gör jag. detta är bara ett inlägg i förebyggande syfte. ha! )

kärlek x2!
kram.

Maybe we've been livin with our eyes half open, maybe we're bent and broken.

-
Gud är så häftig. (Och snabb!)
Han påminner mig, på en gång, när jag håller på att sväva iväg…
Att jag behöver honom.

Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i vackra vinterdagar. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i fina familjerelationer. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i vänskapsrelationer och bekräftelsen. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i skrivandet, i att bloggen spränger alla tidigare besöksrekord. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i mänskliga prestationer såsom en examen. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i en kropp som kan prestera och producera välmåendets endorfiner. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i att någon gör mig glad.

Allt detta är bra. Gudagåvor. Tacksamhet till 1000.

MEN utan min egen, personliga, helt överlämnande relation till Gud står allt och faller. För detta är inte beständigt. Det räcker inte. Och jag blir tom. Jag behöver något evigt. Jag behöver dig Jesus. Idag, imorgon och alla dagar intill tidens slut.

Kärlek!
/ia.

daughter of mercy, daughter of strength

-
har fått höra några gånger de senaste dagarna att jag fått människor att börja gråta. och ja, jag vill ju inte göra någon ledsen eller så. men berörd, javisst, fine.

men det enda jag gjorde var att läsa några enkla, men ärliga ord från mitt hjärta.
det löd enligt följande: (och äntligen får jag publicera det i princip enda "poetiska" jag skrivit på hela hösten..., haha. det är inte lika lätt att skriva när man inte är ledsen längre. ett pris jag gärna betalar. )

-

Jag har varit vilsen Gud – men du tog mig vid handen, och förde mig hem.

Jag var ett oskyldigt barn- och du Gud ledde min väg genom lek, glädje och sorg- du var vid min sida i kampen att bli vuxen.

Jag var hög på livet – på randen av det lyckliga. Men jag satte all min lit till människor – människor som svek. Jag glömde dig Gud, ändå tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilse – i allt det svarta. När jag lärde mig om ångest och ensamhet. Då Gud, då tog du mig i handen, och förde mig hem.

Jag var vilse – i mitt sökande efter popularitet och denna världens lycka. Det var tomhet, endast tomhet. Men du Gud, såg mitt falska leende som blev till gråt om natten. Då tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilsen – i en dimma av fest, förvirring och flykt. Då blev du min räddning – jag gav mig av, men trots min bortvända rygg, tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilsen – i bitterhet och ilska. Då lärde du mig att förlåta och att bli förlåten. Trots min stolta nacke, mina hårda avvisande ögon – såg du på mig med kärlek och förde mig hem.

Jag var vilsen – i kampen mot perfektionism, att vara lyckad, duktig, duglig. I min tro av att inte räcka till. Men du såg mitt nedböjda huvud, mina sviktande knän. Du tog min hand, och förde mig hem.

För du Gud
- Du är större än allt det svarta. Du är större än min ilska, min ångest, min ensamhet.
- Du är större än allt världen kan erbjuda. Större än all tillfällig, tom lycka.
- Du är större än all sorg. Större än brustna relationer, större än svek, större än lögner.
- Du Gud, är större än all bitterhet. Större än alla syndiga tankar ett hjärta kan rymma. Större än min självcentrering. Större än jag, min och mitt.

Jesus - tag mig vid handen – och för mig hem.

kärlek!
/ia.

ps. så vill jag bara meddela att jag en en HEL människa. inte splittrad och tudelad. det betyder allt. d.s.

We want more than the wars of our fathers and everything inside screams for second life

-
jag har ju mer och mer börjat fundera på mitt liv i termen av: vilken sorts människa vill jag vara?

så jag tänkte bjuda på två av de saker jag tänkt igenom och vill ändra på lite, ändra till det bättre.

Och: Det kanske inte undgått så många att den där Jesus är lite av min förebild sådär. Och nyss läste jag i Bibeln om när Jesus hade dragit sig undan till någon plats för att vara lite själv, men folket fick reda på det och ”då lät han dem komma och talade till dem”
Alltså, summan av kardemumman: Jesu ändrade sina planer för människornas skull.

Så vill jag också vara. Jag vill kunna ändra mina planer, min inrutade almanacka, för människors skull. Jag vill kunna strunta i träning (visst tror ni också att det var det jesus hade tänkt syssla med när han inte träffade människor?;) ) för mina vänners skull. (På tal om det, har ni tänkt på att Jesus ofta avbildas med lite antydan till magrutor på alla de kyrktavlor som finns på honom hängande på korset. och då tänker jag - hur kunde han ha magrutor om han inte tränade? Jag vet, jag är lite, lite störd. haha)
Men, åter till temat: Jag har blivit lite bättre på det. Att ändra mina planer, vara lite spontan och öppen för förändringar. Och det gör mig glad. Träning är inte allt. Plugg är inte allt. Kyrka är inte allt. Men relationer är, just det, i slutändan, allt! <3 Och jag är verkligen inte framme än. Ganska inrutad, insnöad. Men jag jobbar på't. Vad skulle du göra om du var helt och hållet framgångsrik med det du gör, men var ensam...ensammast i hela världen?


En annan förändringsgrej som precis tagit sin början:
Förutom att jag ju slutat föra träningsdagbok och så, för att ha mindre kontroll över mig själv har jag börjat med något liknande, fast över ett annat område i mitt liv. Jag har bestämt mig för att ha mindre kontroll över min ekonomi.
Låter det osunt? Ja, kanske om man absolut inte kan ha koll på sina pengar alls. Men det kan jag. Alldeles för mycket koll. Det är därför jag ska sluta med det. Visst det har varit bra för att det gör att man kan spara en del pengar och så ( = vara snål??) men det skapar ju en stress också att alltid ha skaplig koll på utgifter och inkomster.
Så nu tänkte jag mer köra staljen: göra det jag vill och känner för med mina pengar, köpa det man är i behov av och inte fundera så mycket på det, avstå och undvika superonödig konsumtion, ha lite koll på kontot så att jag har råd med hyra och mat. Det räcker ju. Tjäna Gud också med sina pengar. Man tar inte med sig pengar i graven och: kärleken till pengar är roten till allt ont. Och man kan inte tjäna två gudar.

Så: jag försöker alltså göra mig av med lite av mitt kontrollfreakande och de avgudar vi alla styrs mer eller mindre av.

För jag vill inte ha så mycket kvar. Så mycket annat. Vill inte ha så mycket skit i mitt liv. Jag vill ha Gud. Och jag vill ha människor.

i'm yours!
kärlek!
/ia.