forever young

de senaste dagarna har kommentarerna börjat rulla in, igen:

" jag trodde du gick på gymnasiet"
"men du ser ung ut"
"är du född -91?"
" så du är redan färdigutbildad sjuksköterska - jag trodde du var 17"
"hel eller halv biljett?"

jaja. det här skulle ju kunna ses som komplimanger. haha.

här var jag ung. snart fem år sedan studenten. alltså heeey vad tiden går fort!

kärlek! /ia

this friday I'm NOT in love

behöver man se snygg ut för att åka iväg och ta ett pass-foto? Nä.
så nu kör vi - på med kängorna och ut i snön bara!

förresten tycker jag synd om daggmaskarna. de ligger på gatorna, överallt. döda. har frysit ihjäl. stackrarna!

kärlek! /ia

The water is warm until you discover how deep

ibland funderar jag på om sådant där som verkar bra vid första anblicken kanske egentligen inte alltid är så bra.

jag tänker på det här med att vara omtyckt. tydligen, har jag märkt, har jag ganska lätt för att bli omtyckt i en ny grupp människor. på jobbet, som nyutbildad sjuksköterska, har jag fått höra ord som "du är en klippa" samt att jag hört på omvägar att jag är omtyckt, duktig, passar in osv. osv. (nä - detta är inte ett skryt-inlägg, läs vidare så ska vi komma till en poäng såsmånigom). och det är självklart jätteroligt. det är bra. det är bra att jag är omtyckt, javisst. och det är väldigt bra om det beror på egenskaper som att jag tar hand om patienterna på ett bra sätt och sådant...

MEN det som har fått mig att fundera är detta: kan det också vara så att jag är omtyckt för att jag är så timid, lugn, snäll, lagomt tystlåten, enkel, okomplicerad, inte säger ifrån... anpassningsbar helt enkelt. detta KAN också vara bra, givetvis. det är inte dåligt att vara snäll och trevlig. det kan vara bra, för framtiden (inte bara för egen del - utan jag tänker självklart i ett "kristet" perspektiv i detta) att inte sticka ut hakan allt för mycket i början utan först bevisa att man är en schysst person som det går att lita på and so on.

MEN ibland kan jag önska att jag inte vore så förbannat snäll och timid! jag kan önska att jag hade mer mod, mer civilkurage, mer rättvisa och sanning i mig. att jag kunde sätta ner foten. på ett bra sätt.
för nej, jag är inte den som snackar skit (förhoppnigsvis - jag försöker verkligen undvika det men ingen människa är ju fläckfri!) men jag är inte heller den som säger STOPP när andra gör det. som jag önskar att jag kunde göra ibland. jag är inte den som yttrar smått rasistiska kommentarer, eller kommenterar utseende och sätt hos människor, men jag säger inte heller till att jag tycker det är FEL när andra gör det. jag säger inte till när jag tycker att en läkare inte gjort sitt jobb så att mitt jobb blir försvårat - jag bara muttrar lite inför mina kollegor.
ja ni fattar va.

ibland är det nog, som sagt, bra att hålla sig lugn. man ska inte hetsa upp sig för ALLT man tycker är lite orättvist och fel, för då skapar man sig nog fler fiender än vänner och kan få en besservisser-attityd runt omkring sig. men ibland måste man ha mer MOD än att ens högsta önskan ska vara att bli älskad och omtyckt av alla.

Jesus var inte timid. Han var, ÄR, godheten. är kärlek. han upprättade människor. han älskade alla, tog döden på sig och gick nerböjd till korset, offrade sig tyst, som ett lamm. men han var också ett rytande lejon. mot orättvisor i samhället. han vågade stå upp för de fattiga och förtryckta. han blev arg. han sa ifrån. han var INTE älskad och omtyckt av alla. hans prio var att göra faderns vilja. inte att vara kompis med hela världen.

lugn är ett personlighetsdrag hos mig som jag INTE ska försöka arbeta bort. men däremot lugnet, försiktigheten MED TILLÄGG av en större portion MOD, så kan det nog bli ännu bättre.

            bild från slussen under min promenad den otroligt fina, nästan sommarkänsliga, 1 maj.

kärlek! /ia.

daughter of mercy, daughter of strenght

lite om träning och hälsa:

jag hade ju ett nyårslöfte om att kunna göra 50 armhävningar i rad innan året är slut. hur går det då? nja... sådär alltså, jag övar ju inte överdrivet mycket på det alltså. den gången jag skulle testa hur jag låg till så blev det 35st med liiiite vilo-fusk, så bara man skulle lägga på ett kål skulle man väl kunna klara 50 innan nyår.. vad nu det ska vara bra för, haha. kan ju träna på det i indien kanske, då lär det väl inte bli mycket annan träning (klart det skrämmer mig - men det blir också en livs-utmaning, har levt med träningen som bästa vän i säkert fem, sex år nu, så att prioritera bort den är också en stor utmaning)

sen fick jag häromdagen för mig att man kanske skulle se hur länge man kan stå i plankan. har aldrig testat att maxa faktiskt, så det kanske vore nått. en minut? två? tre? vad tror ni, vad klarar man?
vi får väl se... vad nu det ska vara bra för också - men det är kul med utmaningar :)

och så tänkte jag meddela den positiva nyheten att jag för första gången på månader känner mig någorlunda trygg i min egen kropp igen, och det är en bra känsla som jag vill vara rädd om och inte förlora.

och dessutom vill jag säga detta: idag har jag vilodag. är helt tömd i benen typ. och jag har vett nog att vila ibland faktiskt, så ni behöver inte vara rädd att jag tränar ihjäl mig direkt, haha.

PT-fia är lite tränings- och hälsoinspiration för mig i bloggvärlden, det får räcka med att läsa en sådan blogg, så det inte stiger mig åt huvudet. man måste passa sig lite för sådant som kan uppsluka en helt. jag tränar på att lära känna mina egna gränser.

kärlek! /ia

INDIEN + ia = sant.

ja, det jag lite halvt om halvt hemlighetsmakeriat med är alltså en volontärresa till indien som jag ska göra i höst. har inte velat diskutera det helt öppet med allt och alla ifall det inte skulle bli av, det skulle liksom kännas så snopet då. plus att det är roligt att suga på hemlighets-karamellen, haha

MEN eftersom jag nu faktiskt har bokat och betalat mina flygbiljetter, anmält mig till ett projekt osv. så tycker jag allt att jag vågar komma ut ur gaderoben nu.

så: söndag den 16 september har jag ett flyg som väntar på att föra mig till Goa i Indien. det lite halvt preliminära hemresedatumet är 7 december. man måste ju hem till sverige till jul liksom, jag är ju ett totalt advents och decemberfreak - Sveriges bästa månad!

varför gör jag detta?

att jag som typ sammanlagt kanske vart på ca 4 små resor i europa nu ska åka ensam till Indien i ca 3 månader är ju lite galet. och så olikt mig, trygghets-ia. men hur utvecklande och spännande vore livet om man inte var lite galen ibland? man lever bara en gång och jag har tröttnat på att vänta, jag vill leva NU!

och dessutom har ju min stora längtan här i livet länge varit att resa. att se nya saker. uppleva nya grejer. möta andra kulturer. insupa känslan och doften av en ny natur och se nya landskap. jag har drömt om att träffa människor som ska lära mig saker om livet. om glädje och sorg och kärlek och gemenskap och ensamhet. det tror jag dessa människor kan göra. jag har drömt om Afrika och om Indien. det får bli Indien denna gång så tar jag afrika i vår sen ;)

varför just nu?
varför inte. varför vänta på att uppfylla sina drömmar, sin längtan. varför gå här och längta bort? varför vänta ytterligare år på att uppleva?
när jag dessutom from. 21 januari inte är bunden till skola och utbildningar, from. sista juli står utan lägenhet, from. 19 augusti utan jobb, och från länge utan relationer som binder mig, pojkvänner osv. så passar det väl alldeles utmärkt nu!

vad ska jag göra?
arbeta på en vårdcentral - jag ville väldigt gärna göra något inom vård och hälsa eftersom det är det jag är utbildad till och att jag ev. vill arbeta utomlands som "riktig" sjuksköterska såsmånigom - detta känns som en bra början. jag ska arbeta där 10 veckor, sedan har jag två veckor "fria" veckor ytterligare innan jag reser hem.

varför just Goa?

det mest blidde så. jag vill se havet.

självklart är jag lite skräckslagen, och kommer vara det desto mer innan jag ska åka iväg. säkert ångra mig. MEN det känns som jag måste göra detta. det känns så rätt. som om hjärtat ropar om det. som att olika omständigheter lett mig dit.  

det kommer vara läskigt att göra detta ensam. men samtidigt är jag så glad och så förväntansfull och ler lyckligt när jag tänker på det. det kommer defintivt bli mitt livs största äventyr - hittils.

OCH jag är ju inte ensam. jag förlitar mig på Gud. måste förlita mig på Gud i allt detta. tror att han leder mig helt och hållet. jag ber att resan ska bli till största välsignelse både för mitt liv men också för de människor jag kommer att möta i Indien.

                            ahh, det är galet! GALET BRA! galet pirrig och glad tjej!

nu kan nedräkningen börja!

kärlek! /ia.

when love takes over

så. det här med att vara ledig, jo visst är det ganska skönt, med finvädret och allt. (har invigt balkong-solandet idag - med solkräm och utan brännskador, yeah!) men nu är jag trött på ledighet och är så glad att få gå till jobbet, dagtid, imorgon.
för det här med ledighet och solsken är nog kanske inte så hälsosamt, idag råkade tiden och vädret t.ex. locka mig till nästan 3h promenerande samt 1h löpträning (bra med johanna-sällis, då pratar man så mkt så man glömmer att det är jobbigt, haha) och mina benhinnor och ljumskar börjar protestera. men framöver är det lite jobbande som gäller så då hinner jag ju bara ett pass per dag ;)

och så tänkte jag säga till nyfikna: håll lite utkik här framöver. för snart tror jag saker och ting är definitiva och klara och bokade och betalda och DÅ finns det väl inga hinder för att jag ska våga avslöja vad den där hösten och den där resan egentligen handlar om. jag kan säga att det är skräck och förtjusning i en salig blandning här just nu, haha. jag får verkligen öva mig på att förlita mig på Gud.

och avslöjande, liiite spännande grej nummer två kan också komma snart: anledningen till varför jag återigen ska klä mig i folkdräkt den 13 maj, och vilket ärofyllt uppdrag jag fått mig tilldelat och sagt ja till. spännande och ansvarsfullt.

så ja, håll utkik.

kärlek! /ia.

sköna maj, välkommen.

alltså... det här med att komma hem efter en helg/firarkväll (typ nyårsafton, valborg, midsommar osv.) och vara helt redig och nykter och ha en bra, trevlig kväll med fina vänner i nyktert tillstånd, kvällar utan alkoholinblandning, alkoholfria zoner, sällskap, gemenskaper...

att få ha det så. lägga sig utan oron, ångesten som sliter i en. utan den där extrema överkänsligheten jag får när jag dricker. att få lägga sig och veta att man vaknar och mår bra, både fysiskt och psykiskt, ingen dagen efter deppighet, ingen ånger över att man gjort massa knasiga grejer...

... att få lägga mig så. att få vakna så. att få leva ett nyktert liv. att se hur mitt liv har blivit och utvecklat sig till.... det gör mig SÅ tacksam och lycklig.

tack Gud att du räddade mig från den sörjan jag var på väg ner i. tack människor som gör att det känns värt att leva ett rent liv. tack träningsviljan som hjälper mig att ännu mera få motivation att avhålla mig från alkohol och andra onyttigheter.

kärlek! /ia