om du repar upp historien fast den är så dum. om att klia tills det blöder, på en och samma punkt.

-
Jag känner mig ofta sugen på, och skulle kunna skriva hur många inlägg som helst om kost, träning, min syn på mat/socker osv.. Det finns i mig. Om allt ”äta ordentligt” tjat jag blir utsatt av och vad jag anser om det. Om hur skönt det kan vara att komma till lägenheten och inte bli tvingad att äta middag om man inte känner för det. Om hur mycket bättre jag faktiskt mår när jag inte försöker svälta mig själv. Om dilemmat att vilja göra en vasaloppssatsning och samtidigt gå ner i vikt och inse att det är en väldigt svår, och kanske inte så smart, kombo. Om hur underbart det kan vara med träning och hur imponerad jag blir av alla fantastiska längdskidåkare. Om Marit Björgens kropp. Om hur jag kan tänka: jag står inte ut.

MEN jag vet ju vilka inlägg jag tycker ger en god eftersmak. Vad jag blir stolt över och vad jag inte blir stolt över. Vad jag vill att den här bloggen ska genomsyras av. Vad jag vill att den här bloggen ska förmedla: inspiration, tröst, hopp, glädje. Jag vill att den ska vara ett stort kärleks- och inspirationsbrev, från vår Gud, till er, med en liten mellanlandning i mina fingrar.

Visst. Lite träning då och då, det är ju en del av mitt liv och mitt intresse. Och bloggen ska alltid vara ärlig, jag ska inte visa upp mig själv ädlare och finare än vad jag är, sårbarheten och svagheten gör att Gud kan få verka.
Men man ska inte alltid skriva ut sina negativa tankar, låta dem få plats. Det är bättre att försöka, om det går, hitta personer som kan stötta, hjälpa, uppmuntra, utanför den här bloggen.

Så: När jag börjar tappa. När det blir allt fler och fler inlägg som handlar om mat, träning osv, säg åt mig! Påminn mig när jag börjar skriva en massa inlägg som doftar unket av missnöjdhet över mig själv och mitt liv. Pusha mig att fortsätta inspirera och uppmuntra när jag tappar greppet. Påminn mig om vilken kärleksfull Gud vi har när jag själv verkar glömma bort det. Fråga hur jag mår när om jag börjar falla. Tyck om mig när jag inte orkar tycka om mig själv.



en annan tid. i ett annat liv.

kärlek!
/ia.

(och nu blir jag rädd att ni ska tro att det är jobbigt nu. att jag inte mår bra nu. det gör jag. detta är bara ett inlägg i förebyggande syfte. ha! )

kärlek x2!
kram.

Maybe we've been livin with our eyes half open, maybe we're bent and broken.

-
Gud är så häftig. (Och snabb!)
Han påminner mig, på en gång, när jag håller på att sväva iväg…
Att jag behöver honom.

Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i vackra vinterdagar. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i fina familjerelationer. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i vänskapsrelationer och bekräftelsen. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i skrivandet, i att bloggen spränger alla tidigare besöksrekord. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i mänskliga prestationer såsom en examen. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i en kropp som kan prestera och producera välmåendets endorfiner. Att jag inte kan ha mitt hjärtas glädje i att någon gör mig glad.

Allt detta är bra. Gudagåvor. Tacksamhet till 1000.

MEN utan min egen, personliga, helt överlämnande relation till Gud står allt och faller. För detta är inte beständigt. Det räcker inte. Och jag blir tom. Jag behöver något evigt. Jag behöver dig Jesus. Idag, imorgon och alla dagar intill tidens slut.

Kärlek!
/ia.

daughter of mercy, daughter of strength

-
har fått höra några gånger de senaste dagarna att jag fått människor att börja gråta. och ja, jag vill ju inte göra någon ledsen eller så. men berörd, javisst, fine.

men det enda jag gjorde var att läsa några enkla, men ärliga ord från mitt hjärta.
det löd enligt följande: (och äntligen får jag publicera det i princip enda "poetiska" jag skrivit på hela hösten..., haha. det är inte lika lätt att skriva när man inte är ledsen längre. ett pris jag gärna betalar. )

-

Jag har varit vilsen Gud – men du tog mig vid handen, och förde mig hem.

Jag var ett oskyldigt barn- och du Gud ledde min väg genom lek, glädje och sorg- du var vid min sida i kampen att bli vuxen.

Jag var hög på livet – på randen av det lyckliga. Men jag satte all min lit till människor – människor som svek. Jag glömde dig Gud, ändå tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilse – i allt det svarta. När jag lärde mig om ångest och ensamhet. Då Gud, då tog du mig i handen, och förde mig hem.

Jag var vilse – i mitt sökande efter popularitet och denna världens lycka. Det var tomhet, endast tomhet. Men du Gud, såg mitt falska leende som blev till gråt om natten. Då tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilsen – i en dimma av fest, förvirring och flykt. Då blev du min räddning – jag gav mig av, men trots min bortvända rygg, tog du mig vid handen och förde mig hem.

Jag var vilsen – i bitterhet och ilska. Då lärde du mig att förlåta och att bli förlåten. Trots min stolta nacke, mina hårda avvisande ögon – såg du på mig med kärlek och förde mig hem.

Jag var vilsen – i kampen mot perfektionism, att vara lyckad, duktig, duglig. I min tro av att inte räcka till. Men du såg mitt nedböjda huvud, mina sviktande knän. Du tog min hand, och förde mig hem.

För du Gud
- Du är större än allt det svarta. Du är större än min ilska, min ångest, min ensamhet.
- Du är större än allt världen kan erbjuda. Större än all tillfällig, tom lycka.
- Du är större än all sorg. Större än brustna relationer, större än svek, större än lögner.
- Du Gud, är större än all bitterhet. Större än alla syndiga tankar ett hjärta kan rymma. Större än min självcentrering. Större än jag, min och mitt.

Jesus - tag mig vid handen – och för mig hem.

kärlek!
/ia.

ps. så vill jag bara meddela att jag en en HEL människa. inte splittrad och tudelad. det betyder allt. d.s.

We want more than the wars of our fathers and everything inside screams for second life

-
jag har ju mer och mer börjat fundera på mitt liv i termen av: vilken sorts människa vill jag vara?

så jag tänkte bjuda på två av de saker jag tänkt igenom och vill ändra på lite, ändra till det bättre.

Och: Det kanske inte undgått så många att den där Jesus är lite av min förebild sådär. Och nyss läste jag i Bibeln om när Jesus hade dragit sig undan till någon plats för att vara lite själv, men folket fick reda på det och ”då lät han dem komma och talade till dem”
Alltså, summan av kardemumman: Jesu ändrade sina planer för människornas skull.

Så vill jag också vara. Jag vill kunna ändra mina planer, min inrutade almanacka, för människors skull. Jag vill kunna strunta i träning (visst tror ni också att det var det jesus hade tänkt syssla med när han inte träffade människor?;) ) för mina vänners skull. (På tal om det, har ni tänkt på att Jesus ofta avbildas med lite antydan till magrutor på alla de kyrktavlor som finns på honom hängande på korset. och då tänker jag - hur kunde han ha magrutor om han inte tränade? Jag vet, jag är lite, lite störd. haha)
Men, åter till temat: Jag har blivit lite bättre på det. Att ändra mina planer, vara lite spontan och öppen för förändringar. Och det gör mig glad. Träning är inte allt. Plugg är inte allt. Kyrka är inte allt. Men relationer är, just det, i slutändan, allt! <3 Och jag är verkligen inte framme än. Ganska inrutad, insnöad. Men jag jobbar på't. Vad skulle du göra om du var helt och hållet framgångsrik med det du gör, men var ensam...ensammast i hela världen?


En annan förändringsgrej som precis tagit sin början:
Förutom att jag ju slutat föra träningsdagbok och så, för att ha mindre kontroll över mig själv har jag börjat med något liknande, fast över ett annat område i mitt liv. Jag har bestämt mig för att ha mindre kontroll över min ekonomi.
Låter det osunt? Ja, kanske om man absolut inte kan ha koll på sina pengar alls. Men det kan jag. Alldeles för mycket koll. Det är därför jag ska sluta med det. Visst det har varit bra för att det gör att man kan spara en del pengar och så ( = vara snål??) men det skapar ju en stress också att alltid ha skaplig koll på utgifter och inkomster.
Så nu tänkte jag mer köra staljen: göra det jag vill och känner för med mina pengar, köpa det man är i behov av och inte fundera så mycket på det, avstå och undvika superonödig konsumtion, ha lite koll på kontot så att jag har råd med hyra och mat. Det räcker ju. Tjäna Gud också med sina pengar. Man tar inte med sig pengar i graven och: kärleken till pengar är roten till allt ont. Och man kan inte tjäna två gudar.

Så: jag försöker alltså göra mig av med lite av mitt kontrollfreakande och de avgudar vi alla styrs mer eller mindre av.

För jag vill inte ha så mycket kvar. Så mycket annat. Vill inte ha så mycket skit i mitt liv. Jag vill ha Gud. Och jag vill ha människor.

i'm yours!
kärlek!
/ia.

allting vackert här som jag vill ha kvar.

-

En märklig känsla av att vara i mål. Att vara färdig, vara hemma, ha sprungit färdigt det där loppet, loppet som bara handlade om mig själv. Och jag förlorade. Och vann på samma gång. Insåg att man skulle få springa, springa, springa hela livet ut utan att vara nöjd.

Men jag springer ett annat lopp nu. Loppet där vinnaren får en segerkrans som aldrig vissnar. Ett lopp, där jag tagit över en staffettpinne från tidigare generationer som sprungit det innan mig. Ett lopp som ger evigt liv som vinst. Ett lopp som man inte springer i ensamhet utan i gemenskap, ett lagarbete. Ett lopp som är livets lopp. Ett lopp där Gud är med varje steg på vägen. Ett lopp där det inte handlar om mig och mina prestationer. Utan ett lopp där det handlar om att vara. Vara i Guds famn, vara omsluten och genomlyst. Ett lopp som är ett stort äventyr långt över mina mänskliga gränser. Ett lopp som kan ta mig vartsomhelst. Ett lopp i kärlekens namn.

----------------------------------------------------------------------------

Träningsuppdatering: lufthunger, mjölksyra och krampkänningar är INTE anledningen till att jag älskar längdskidåkning. Men skidorna gick fint i alla fall.

OCH jag är en datumnörd. Som kommer ihåg alla möjliga olika datum och exakt vad som hände då. För ett år sedan, 6 januari 2011 var det: big mistake. Fel. Och så, 6 januari 2012. Allt känns så rätt som det nånsin kan bli. Typ. Halleluja livet vad du är snällt mot mig just nu. I love it!

Kärlek!
/ia.

its not in me, its in you.

-
ibland undrar jag vad jag håller på med. lägger ut så mycket av mig själv och mitt liv på en blogg. och som det inte vore nog, visar upp något från djupet av mitt hjärta i en tv-ruta. att berätta för alla som vill i hela sverige att livet.. kan vara jobbigt och innebära ensamhet. vad sjutton ska jag göra det för?

men...
idag fick jag min pappa att bli tårögd. och det är något av en sensation. (att mammor lipar till allt får man väl räkna med, haha.)

och såna grejer. att få röra lite vid någons hjärta. att få människor som kanske inte annars skulle lyssnat på ord som handlar om Jesus att göra det. får väl göra det värt. och då struntar jag i att jag var ful i håret;)

men kom ihåg. det är Gud, inte jag!

nu ska jag inviga mina race-skidor. hoppas de går fint och att jag drar ifrån mamma&pappa i spåren! ;)

kärlek! (och jag blir helt uppfylld av kärlek över alla fina kommentarer, sms, uppmuntran. kom ihåg att det är sånt som får människor att orka kämpa vidare. så vi fortsätter att uppmuntra varann, alla vänner. sprider kärlek som ringar på vattnet. är ni med? ok då kör vi! :) )

/ia.

whirlwind

-
Ja alltså det här får jag kanske ångra att jag skriver, men om man vill höra på något som jag skrivit, så kan man göra det imorgon, fredag SVT 2, kl. 10.00. Då sänds det nämligen tv-gudstjänst inspelad i Centrumkyrkan Falun, del 2 av 4. Och bl.a. ska jag då alltså läsa upp nån sorts egenskriven text. (det är så man får bära sig åt om man vill vara med i rutan och inte kan sjunga;) )Och jag har en ide:
Om ni kollar på gudstjänsten allesammans, för den är säkert jättebra, tex. ska Andreas predika och han är grym på det, så kolla in! Och Sen, när det blir min tur, gör ni såhär: Blunda och lyssna på vad jag har att säga.

För jag har ju inte sett inspelningen själv. Och min rädsla när jag ska se det är att jag mest ska tycka "men åhh vad töntig jag låter, vad konstig jag ser ut" och nog, tyvärr, om jag känner mig själv: "Men herregud vad tjock jag ser ut att vara..."typ.

Men jag står för vad jag säger. Och blev superglad när andreas i sommar frågade om jag ville skriva nått. för jag älskar ju det. att stå framför en kamera älskade jag inte, jag hade gärna kunnat skrivit nått och så hade nån annan kunnat få läst det.
Men, men. Det är ju kul för det här är ju det största jag gjort i skriv-väg. (Jag är på toppen av min karriär nu alltså och kommer sedan att bara dala... ;) ) Och sen handlar det ju faktiskt inte om mig. Det handlar om Gud. Vad han har gjort. Och jag vill bara ge honom all ära och credd för det liv jag har nu.

Så: Kolla in gudstjänsten, kolla inte in mig så noga men lyssna. Inte bara på mig utan på predikan, sången osv. Och sen kan ni gott komma och besöka vår lilla kyrka tycker jag. Den är mysig med de mysigaste människor man kan tänka sig. Amen.

ps. jag tog mig igenom dagen! d.s.
kärlek!
/ia.