Skämmes!

-
För nån vecka sen var det på tal på nyheterna hur mycket mat vi svenskar slänger bort per år. 56kilo per person och år. Det är helt fruktansvärt tycker jag.

Varför bry sig?
Jo om det vore så att alla människor på jorden skulle kunna slänga bort 56 kilo mat per person och år utan att det påverkade miljön eller någon led av det skulle det väl kunna vara ok. Men så är det inte! Så är det verkligen inte.

Samma vecka såg jag ett nyhetsinslag från, typ Somalia/Etiopien tror jag det var. Fruktansvärt. Torka, svält. Barn med biafra magar. Massvis av människor svälter i andra delar av världen, och vi slänger 56 kilo mat per person/år. Om man kort räknar med att Sverige har 9miljioner invånare innebär det 504 000 ton mat per år. Skämmes på oss! Faktiskt.

Och jo jag fattar att maten jag slänger inte automatiskt skulle hamna i Afrika bara för att jag inte slängde den, men det handlar framförallt om livsstil, medvetenhet och attityder. Att bli medveten om att vi har ett slit- och släng samhälle där vi konsumerar mycket mer än vad andra människor i andra delar av världen kan unna sig att göra. Det är orättvist helt enkelt.
Så genom att slänga så lite mat som möjligt tycker jag att man åtminstonde visar respekt för de här människorna. Respekt och medmänsklighet. Tyvärr tycker jag mig ofta se en attityd av att medmänsklighet bara inbegriper mina allra närmaste, möjligtvis människorna i Sverige, men inte längre än så… Det är tragiskt. Vi är alla människor på samma lilla klot, satta att förvalta samma jord, alla föds vi och dör vi tomhänta, inget av det vi äger här på jorden kan vi ta med oss i graven. Men kärlek, respekt och medmänsklighet är något man kan sprida vidare.

Och dessutom, all denna mat som vi slänger kräver ju sin energi för att odla, producera och ta fram, så förutom att visa respekt genom att minska slängd mat så kan det ju ge rent praktiska och verkliga energivinster. Energi som kan komma andra människor till del istället.

Och jag skulle aldrig höja min röst om detta om jag inte någorlunda skulle kunna säga att jag lever som jag lär, annars vore det ju bara pinsamt. Så nej, jag slänger inte mycket mat. Definitivt inte 56 kilo per år. Och det är det nog många med mig som inte gör, så då måste ju vissa slänga otroligt mycket. Och ja, såklart det beror på hur man blivit uppfostrad och så. Och jag har blivit lärd att inte slösa på saker och ting, det hade varit en ekonomisk omöjlighet i min uppväxt, men det handlade också om respekt för naturen och människor. Så visst är det enklare om man liksom har det i sig från födseln. Men nu tänkte jag ge lite praktiska enkla tips:

- Lär dig att planera. Planera dina inköp, vad behöver jag, hur mycket kommer jag äta upp? Ganska onödigt att köpa massvis med storpack om man ändå bara använder hälften, eller hur? Lär dig att planera dina måltider, hur mycket mat du behöver laga för att det ska räcka. För att sitta och pressa i sig massvis med mat för att man lagat alldeles för mycket och inte får slänga, är ju inte vad jag menar och inte vidare kul. Men man kan ju lära sig sin kropp så pass mycket att man vet hur mycket man äter.
- Ta reda på rester, spara, frys in. Gör nått annat av det. Det är inte farligt att spara gårdagens mat och äta den en gång till.
- Lär dig att smaka och lukta på mat, istället för att slänga så fort det börjar närma sig bäst före datum. Vissa grejer håller hur mycket längre som helst, speciellt om man förvarar det bra och inte låter det stå framme i värmen. Smakar maten ok, luktar och ser ut precis som vanligt, så använd. (Såklart det finns vissa varor man ska vara mer försiktigt med så man inte blir sjuk.).

Och jag blir nästan mörkrädd när jag tänker på all mat som slängs på instutitioner som skolor, dagis, sjukhus, ålderdomshem bara för att man inte får spara maten, att inte ens personalen får äta det som blir över utan det ska slängas.
Lägg det i en låda och skicka till Somalia då! Åh jag önskar man kunde.

Så ja, jag hävdar fortfarande : ät upp din mat och tänk på barnen i Afrika. På riktigt. Allt annat är bortskämt och ego. Sticker jag ut hakan och säger.
Men vad vet jag, alla kanske inte håller med om att man ska bry sig andra delen av världen en lilla fina vackra trygga Sverige?
Men tänk…. Om det en gång var du som svalt. Som inte hade mat på bordet för dagen. En ständig hungervärk i magen. Energilöshet. Inte så värst skoj va? Vi borde inte ta vårt överflöd förgivet. Men det gör vi ofta. Jag med. För vad har vi själva gjort för att förtjäna det? Egentligen? Det är ju bara tur att vi föddes på ”rätt” plats på jordklotet. Vid rätt tidpunkt. Annars hade vi nog inte haft det så jävla bra.

Låter jag arg? Det är jag inte. Men däremot upprörd. Och jag tycker om att jag blir det. För somsagt: Det är orättvisor. Men man kan påverka med sin livsstil. Om man vill. Så: Vill vi? Är det ok att ha det så himla bra när andra har det så himla dåligt? Är det ok att slänga 56 kilo mat per år?
Jag tycker iallfall inte det.

/ia.

I wrote this song for you

-
Mitt liv är fint. Tack vare de människor som finns runtomkring mig. Ni. Jag vore ingenting ensam, ingen styrka på egen hand.
Så mitt liv är fint. Även om jag inte rest jorden runt. Än.
Att tycka något annat vore att vara bortskämd. Ibland är jag bortskämd.
Men jag tackar Gud för livet. Chansen att få leva.
Som en människa, i Sverige, år 2011.
Tack! Amen.

/ia.

Magik

-
VM-finalen igår... gjorde mig hög (kanske i kombination med en lösgodis-sockerkick iofs...hihi) men iallafall. Magiskt! Hade allt man kan önska sig av en fotbollsmatch: bra spel, snygga mål, oväntade vändningar, förlägning, röda kort, straffläggning... Rafflande. Och jag är så glad att (är ju tv-lös) tog mig ut till Bjurs och hem till mor och far för att se matchen. Fett värt!
Aja, skulle kunna lovorda detta hur länge som helst, men visst är det spännande att en sport, en fotbollsmatch kan ge en en sådan endorfinkick...

Hade dock hoppats att denna maffiga kvinna, Abby Wambach i USA, skulle bli hjältinna. Och så nära hon var...

/ ia.

and I'm losing a friend

Hon
Jag inte känner. Hatar mig.
Och jag. Jag kommer förlora en vän.
Och han. Förlorar sitt liv. När han ljuger för sig själv.
Men det var jag. Som satt oss i situationen. Kanske.
Men jag ljög inte om mitt liv.
Och fick en andra chans, en ny fin fin vän.
Men nu är det snart över.
Och det är synd när hatet ska få vinna.
Synd om henne.
Där osäkerheten, hos en liten liten flicka, tar sig uttryck i hat.
Synd, när hon kväver relationerna omkring sig.
Släpp taget. Lita på honom du har kär.
Jag har det inte.
För jag gick vidare. För länge länge sedan.

/ia.

no women no cry

-

idag har jag kännt mig ungefär lika taggig som den här lilla vännen här ovanför. (som vi träffade en natt efter peace&love). av lite olika orsaker. säkert både kroppen,själen och anden som haft sig en obalanserad dag. men men, träningen gick iallfall oväntat bra, inga katastrofer har skett och imorn är en ny dag. den blir säkert bra!

och förressten, Melissa Horn i Dalhalla igår var skitbra. Fin eftermiddag + kväll med flickorna och Anna som också halkade in på ett bananskal.

/ia.

I will never be your cornerstone

-

såhär glad blir jag av att kunna börja träna igen! <3

-

idag var kaffeabstinensen tillbaka som ett brev på posten. och första dagen på en vecka utan värktabletter (nu ska levern renas! haha). därmed friskförklarar jag mig.

och idag har jag blivit generad. det var första gången på länge. men finns det charmiga doktorer och en blyg liten tjej med i bilden kan det bli så.

/ia.

my baby is gone.

-
ni Betlare som läser och som minns mitt upptäckande av "partytrick" med att kunna blåsa ut luft genom ögonvrån.... kan säga att det inte är så bra partytrick när man är förkyld. För vare sig man vill eller inte så blir den där gången använd varje gång man snyter sig, om ni förstår... (jag får alltså snor upp i ögat "bakvägen" för att tala klarspråk) Inte så fräscht. Så nu har mina superbasilusker letat sig fram till vänster öga så jag är förkyld där med. Inte så snyggt.
Ja vilken superförkylning. Tror på riktigt att det nästan är den värsta jag varit med om.
Och väldigt konstiga saker har inträffat: avsmak för kaffe, det är blä just nu. är i princip aldrig hungrig (men klämmer i mig en massa skit ändå....) och tycker det är obehagligt att vara ute i solen... alltså helt uppochnedvända världen från hur jag brukar vara.

imorn återgår jag till jobb och träning, oavsett om jag är frisk eller inte. trött på det här nu.

dagens glädjevrål: När Abby Wambach gjorde 2-2 till USA i 120+2 minuten, helt magiskt.
och dagens <3: till farmor och pappa som jag spenderat dagen med. fint folk det!:) vi har kollat upp Ludvikas Gräddhyllor, då jag har fått en fashination för just gräddhyllor. (och röda /träiga timmerhus!) en hemlig inre längtan eller något man aldrig kan nå? vem vet?


/kram & gonatt.