den unkna doften av två som låtsas att det är okej att vara själv

'
ensamhet - en svensk kronisk åkomma - jag tror den gör oss tomma, hårda och självcentrerade.
och att vi glömmer vårt eget värde - vad som helst är bättre än att vara ensam.

jag kan ha fel.

/--


detta var det blogginlägg jag precis hade tänkt posta. men jag fick just nu när jag kom hem reda på något så sjukt tragiskt så nu vet jag inte ens vad jag ska tänka. livet är så fucking orättvist ibland bara!

/ia.

du betydde inte allt.

'
idag fick jag träffa på en snygging-patient igen. jag gillar't. Dessutom fick han lov att dra ner kalsingarna och visa rumpan för mig, eftersom jag skulle sticka honom. Vilket fin-fint yrke man kommer få va? ;) (och antar det är sånt här jag inte borde skriva om för att inte ställa till pisnamheter för mig själv hela tiden... men skit i det!)
Nämen det har varit en bra dag och att vara på Vårdcentral är ju så himla kul!

och igår fick jag reda på att jag fått ett syskons-mans-brorsbarn. Låter mer invecklar än det är, vänner har fått barn iallfall, så kul att allt gått bra <3>Håkan Hellström 2 april efter lite peppning av Jojsan. Bra :)

fick, av någon konstig anledning, hmm... haha, en energikick på gymmet och det gick att köra på ganska bra. Är, tyvärr, så totalt opepp på löpband just nu, så det blir mycket spinning (då behöver man inte sköta motivationsarbetet själv) och styrketräning nu. och styrkan är kul och går rätt bra, tror jag, så det är positivt. förutom när folk (läs, okej lite taskigt, men så är det, lägger sig i min träning och ger "tips". "folk" är killar, utlänningar så jag knappt fattar vad de säger) (och den utlänningen som gärna skulle kunna få ge lite tips gör det definitivt inte. Ha!)

Förut var det en, (kille, utlänning såklart) som skulle "hjälpa" mig och visa mig nåt, så då tog han tag lite lätt om mina handleder när jag höll i vikterna. Men med min killfobi så tyckte jag ju det var så obehagligt att jag var sjukt nära att börja grina och gå hem fastän jag precis kommit. Keep your hands off alla icke-inbjudna killar! Inte vet jag om det är tragiskt att jag blir så himla rädd och obehaggsfylld eller om det bara är ett typiskt svenskhetstecken? Att vi inte har fysisk kontakt med folk vi inte känner. Förutom när man går hem från krogen och hoppar i säng med någon man aboslut inte känner, för det är ju en helt annan grej. Eller ? Ja fråga inte mig för det är inte min stil iallafall.

Och obs jag är absolut inte rasist jag är bara obekväm/ovan med osvenska beteenden.
OCH jag är så sjukt impad av t.ex. en invandrare jag träffat på praktiken som kommer dit med sin mamma. Att vara så sjukt fin och snäll och hjälpsam som han är mot sin mamma har jag aldrig sett en svensk kille vara, och kommer nog aldrig få se. Det är liksom en kulturskillnad tror jag, det där med hur man tar hand om sina familjer. Tänk om jag bara kunde vara hälften så snäll mot mina päron liksom... OCH den absolut trevligaste läkaren på Vc är också invandrare. Så otroligt trevlig och skicklig som lärt sig bra svenska imponerande fort. Helt grym.

Och idagär första dagen på ett tag som jag inte känner mig svimfärdigt trött från eftermiddagen och hela kvällen. Jätteskönt...! Idag räckte energin till att både gå ut med komposten och göre rent toaletten. Heja! Och samtidigt smyger sig en lite oroande tanke på: Betyder den här orken att jag ätit för mycket...? störd-tankar. bort-hejdå-puts-väck-kommer ni nånsin lämna mig ifred?

/ia

och insåg när jag läste igenom detta att jag är lite inkonsekvent. Jag gillar att killar får lov att dra ner byxorna för mig och att jag får klämma lite på deras rumpor, men jag blir störd av att någon tilltalar mig på gymmet eller försöker hjälpa mig och tar lite i mina handleder. Olika regler gäller visst för mig och andra, dumma tjej. Fast nä förresten, för jag gör bara det som ingår i mina yrkesuppgifter... och killarna får skylla sig själv att jag är rädd för dom. Om ni inte vore såna sexinriktade varelser skulle man kanske våga lita på er.

pusshej!

lill-syrran

ett litet blivande sjuksköterskeinlägg:

Är ju på Vårdcentral, i Borlänge. Pendlandet går bättre än förväntat, eftersom jag lånar mammas bil. lyxigt. Och det är skitKUL på den här praktiken tycker jag, för det mesta. Bra va? Så roligt så att jobba inom primärvården skulle kunna vara något, kanske vidareutbilda sig till distriktsköterska nån gång när man blir lite äldre och klokare. Och att gå må-fre dagtid är faktiskt riktigt skönt, även om det innebär uppstigning före sex fem dar i rad. Men så skönt att hinna träna (eller vad man nu vill göra på sin fritid...hmm) varje kväll. Och skönt att de verkar hinna ha rast varje dag inom primärvården. Jag gillar jobb, men jag gillar raster också ;)

och vad gör jag då? Lite blandat. Kikar och försöker lära mig så mycket jag kan. Har iallafall hittills lärt mig ta EKG, övat mer på blodtryck, gett intramuskulära injektioner ( => sprutor i stjärten), såromläggningar, sticker folk i fingret, urinprov osv... Riktigt kul att träffa såna blandade patientkategorier, allt från småbarn till gamlingar.

Förra veckan var dock.... inte riktigt lika kul, fast helt ok den med. Då skulle jag vara med Vård-i-hemmet-teamet en vecka. Och det var ju bra att se det med, men kändes som det var mycket bilåkande och man hann inte se lika många patienter, och det var bara sjuka äldre, inte lika blandat. Och helt sjuka bensår, men det var intressant. Fast väldigt synd om patienterna förstås. Och så tycker jag det är jobbigt att man inte kan gå på toa när man vill utan måste hålla sig halva dan (för man vill INTE låna patienternas toa, så som det ser ut hemma hos många...) och jag är ofta en kissnödig tjej så..
Ja, misären hemma hos många var faktiskt väldigt jobbig att se. Det finns så många ensamma människor i det här landet. Som i princip ruttnar bort ensamma i sina lortiga lägenheter. Tragiskt.
Och fy vad hundar är äckliga och obehagliga, den åsikten förstärktes också under förra veckan.
Nä, jag vill jobba nånstans där man: kan gå på toa, slipper hundar svansandes runt benen och nosandes i skrevet och där man slipper se människors lortiga hem....


Och när man är på praktik lär man ju ta chansen att sjukvårds-utreda sig själv lite också:) så idag fick jag svart på vitt ta reda på det jag misstänkt: rätt kassa blodvärlden, alltså järnbrist. Så var det med det och har nog haft det sen minst juni. Och det bra med att veta det är ju att man, iallafall delvis, har en förklaring till den där enormt jobbiga tröttheten som liksom drar in som en blöt filt och lägger sig över en, och det spelar ingen roll hur mycket man sover. Bra också för då inser jag att jag nog måste skippa blodgivningen ett tag. Bra för att jag gick och köpte järntabletter på en gång, så nu ska jag kureras. Dåliga saker är ju att man får svart på vitt att man får sänkt prestationsförmåga av järnbrist, så om man hade tagit hand om sig lite bättre kanske träningen gått bättre (man får ju liksom sämre syresättning - kondis) av det, och jag hade kanske kunnat t.ex. fått ett bättre Tjejvaseresultat utan järnbrist.

Googlade lite och detta är några smickrande symtom (som är väldigt vanligt, speciellt bland tjejer, så kolla upp er vettja om ni är väldigt trötta och så): håravfall, försämrad kontroll av kroppstemperatur (man fryser lätt), depression, minskad fysisk kapacitet och uthållighet, trötthet, nedsatt minne och inlärningsförmåga och minskad sexlust. Kul grejer, inte konstigt att jag är som jag är kanske, haha.

Och kanske inte så konstigt att jag drabbats heller när man läser att riskgrupper var bla. kvinnor, blodgivare, idrottare och vegetarianer. Typ check, check, check.

Kureringen kan nog ta tid men sen ska jag bli pigg, glad, varm, bra fysisk prestationsförmåga och ett sexgalet-monster. Eller... inte det sista kanske...?

Jaha, det var dagens järnbrist-lektion från er lill-syrra.

puss och godnatt och imorn är det dags för facebook och bloggfasta igen. Jag vet inte vad det blivit för fel på mig, men jag ser typ fram emot det. Skönt att slippa hålla koll på människor man ändå egentligen inte känner.

huj!
/ia.

repeat

Ödmjukhet är nog ett av de vackraste orden jag vet. Och en av de mest beundransvärda egenskaperna.
Min längtan.

(och jag kan ha skrivit det här förut. men det gör inget. alltid aktuellt.)

/ia.

but love is not a victory march it's a cold and it's a broken hallelujah

*
men varje dag när jag vaknar är jag glad. med förväntan av vad dagen kan erbjuda. hoppfullt. <3


/ia.

dom vi blev och dom vi ville bli.

¨

En annan natts förvirrade tankar.

Bubblan.
Världarna. Mina egna.
Två, aldrig en.
Och de två ska bli ett. Fast fel.
Fel två, som inte skulle bli ett.
Mitt misstag.

En fot här. En där.
Aldrig förenas.
Det gamla, lockar: Kom, kom, kom.
In i dimman.
Nuet.

Bojorna. Tyngd. Aldrig fri? Aldrig mera fri?
Om någon,
Ville ta en nål. Spräcka bubblan. Släppa ut.
Eller jag själv. Ta en glasbit. Skära, skära….
Nej. Nej. Nej.
Inte så. Förbjudet.
Aldrig mer?!

Eller släppa in. Ljus. Luften.
Någon.
Drömmar. Mina drömmar.
Fel fel drömmar.
Älska fel. Ville rätt. När blev allt fel?

Ville
något
annorlunda.
Men lika, lika, lika. Alla lika.
Kvävda.
Värre.
Allt jag föraktat. Jag själv. Under ytan.
Det fulaste. Egoismen. Maläter, inifrån. Ut.
Stigar. Om jag vänder om. Springer tillbaka. I svart.
Var finns lyckan då?
Söker fel lycka. Olycka.
Fel, fel, fel.
När blev allt fel?

/ia

mars-11.

We’re shadows in the alley

'

det där fastandet...

som jag trodde skulle vara jobbigt och svårt var: mest bara skönt. befriande. blev mindre stressad av det. mer tid till annat. så att göra om det en gång/veckan de närmaste 7 veckorna känns bara bra.

insåg att jag faktiskt inte behöver veta allt om alla andra, och se deras ev. statusuppdateringar på facebook. och att det kan vara bra för mig också att hålla inne med lite åsikter, om de inte är riktigt genomtänkta. fast den singeldiskrimineringen jag tycker mig bli utsatt för igår ska jag allt skriva om nån dag tror jag. jag blev arg!

och idag. är inte världens bästa dag. så jag håller tyst istället för att häva ur mig nåt om problem som egentligen inte är problem. bara det gamla vanliga. försöker vara tacksam för allt jag har och som är bra istället. försökte självmedicinera mig också: shopping + träning. haha.

så jag säger godnatt här.

/ia

För exakt två år sen befann jag mig, bland gula elefanter (och rosa moln??) i Österrike.

Det var grejer det, så himla bra bara! Tack Jess att du lurade med mig:)

-