Oh my little girl

'
Jag börjar ju bli gammal. Gammal och vis (eller?) så nu ska jag dela med mig av nåt klokt jag kommit på efter 22års tänkande och erfarenheter;

Har lärt mig att man nog måste försöka tänka såhär:

När föräldrar tjatar hundra gånger när du ska ha bilen att det är halt och att du ska köra försiktigt, så är det INTE för att vara dryg och tjatig, utan för att de är så rädd om dig och absolut inte vill att du ska råka ut för någon olycka.

När föräldrar tjatar några gånger alldeles för mycket om att du inte ska gå själv hem och att du ska vara försiktig när du är ute, när de inte alltid verkar så himla förtjusta när du ska ut på fest så är det INTE för att de inte unnar dig att ha kul utan för att de bryr sig om dig och inte vill att du ska bli utnyttjad, skadad eller hamna i någon skit.

När föräldrar tjatar, tills öronen vill trilla av, på att du måste äta ordentligt, inte träna alldeles överdrivet mycket, att du måste äta efter att du tränat och att du ska unna dig att äta godsaker så är det inte för att vara elaka och göra dig till en övergödd julgris, utan för att de vill dig ditt bästa, att du ska ha ork och energi, inte bli sjuk och ha en sund självbild.

Ja, så måste man nog tänka för annars blir man ju totalt GALEN! Men om man kan förstå att de faktiskt gör allt av kärlek och inte av illvilja, så kanske man kan ta allt det här tjatet lite bättre. Right?


(och alla föräldrar därute, visst är det såhär? Please säg att det är sant, för annars blir ju hela min smarta teori och överlevnadstaktik förstörd…)

/ia.

--

Till listan över saker man nog inte bör göra:
Leta upp patienter som man tycker är snygga på facebook, så man kan spana lite. Speciellt inte ensamstående 3-barnsfäder kanske. (En riktig filf alltså! hihi) Det här känns inte riktigt professionellt faktiskt så tur att jag bara är en omogen T4 än så länge. Jag ska skärpa mig när jag blir färdig!
(och ta inte denna patient-stalker sidan av mig alltför seriöst, det kan ge ett felaktig intryck av mig! )
Och till skillnad från vissa vänner facebook-stalkar jag ju inte en massa doktorer iaf. Jessica, undrar vem jag syftar på? ;)

Idag skulle jag har skidåkar- och pluggdag eftersom jag är ledig (jobbar helg). Klockan är fyra och jag har inte börjat plugga ännu… men det kommer!
Och dom sketna uppförsbackarna på Lugnet ville aldrig tog slut och tog nästan livet av mig. Nu överdriver jag, men hjärtat slog som en liten korp i bröstet. Inte så bra stakåkningsträning, men bra att få jobba på kondisen lite. Så: Lugnet får duga som reserv-spår till Sörskog, som har plats nr 1.

och framsteg 2011: I tisdags tränade jag inte. och dagen känndes inte alls meningslös för det.

och det kan ju bli komplicerat när det där som inte blir som man tänkt sig känns bra. lite för bra.

/ia.

And you break like glass and I wonder where your God was then?

.
Ibland tror man, jag, lätt att man liksom inte får klaga på Gud. Att man alltid ska vara snäll och ordentlig och helig. Men kolla bara på David (i Psaltaren), han ropade ut sin förtvivlan till Gud. Och tackade Gud för sin glädje när det var tillfälle för det.
Så jag försökte uttrycka min klagan till Gud en mörk kväll. För det finns mörka jobbiga kvällar. Men det är inte jämt.
Och jag hoppas det ska få vara så. Som livet, att Gud inte bara får vara med i en fem-minuters balanserad stund. Utan i glädje, skratt, tårar, besvikelse, trötthet.
Så: Tack för det goda, vackra, fina. Men allt är inte alltid gott, vackert fint. Låtsas inte som annat!


2010-12-30:
Och vart är du nu, min Gud?
I natten. I det svarta.
Var är du som ska torka alla tårar?
Och varför har du lämnat mig här?
På den här kalla jorden. Ta mig med. Ta mig hem.
Bort från all svärta. Allt grått. All lera, all sörja, som bara drar mig ner. I dyn. I det smutsiga.
Som gör det rena fult. Det vita brunt.
Och gör en slät hud ful och full av ärr.
Och alla dagar. Utan mål och mening.
Var är du då?
Och hoppet. Ge mig inget hopp, snälla du. För, plums, släpper du ner mig i ett hav av besvikelse, igen.
Aldrig, aldrig, aldrig ska det ske. Befrielsen.
Åh min Gud. När jag ropar, var är du då?
När jag offrar, var är min betalning?
Det här är en bortskämd snorunges klagan.
Men kanske ser du. Mitt hjärtas uppriktiga rop på hjälp.
På befrielse. Från det där. Onda.


/ia.

--

och att gå och lägga sig klockan 21 kändes... konstigt. men välbehövligt!
för igår var hinkande av kaffe räddningen på min dag. men en bra dag.

/ia.

--

Överrumplad. Att tänka är en sak - att göra som man tänkt en helt annan.

idag har jag typ fått sommarjobb tror jag, utan att jag hann fråga om det själv ens en gång.
och lyckades äntligen med mitt PVK -sättande igen. Shit vad vampyr-aktig man är, blodtörstig sjuksköterskestudent, haha.
så; karriären går ju iallafall bra för tillfället. Och huvudsaken: det är kul. Tack vare alla patienter man får förmånen att möta.

godnatt. (för nu börjar 05-uppstigandet igen. Hu!)
/ia.

---

det här kanske låter lite tvärtom (men jag är lite tvärt om ibland) men åhh vad skönt det var att komma hem till ett tomt kylskåp igår. Det känns som en befrielse efter all (visserligen väldigt god) julmat.

och annat onödigt vetande: OM jag nån gång ska skaffa en bil så ska den vara bakhjulsdriven. Bra mycket bättre (och roligare) att få lite sladd än himla framhjul som låser sig. Det är bara sjukt äckligt. Man måste ju köra nått som man vågar gasa lite i :)

Och idag har jag umgåtts med lilla 4-månaders Theo. Och mamma Linda såklart :) (Han gillar att ta tag i kanten på linnet så man flaschar sig rätt rejält. Fast det kanske inte är så konstigt att en ammande bäbis vill se bröst ;) )

och imorn börjar allvaret igen, back to avd. 45. Ska bli lite kul, men åh det har varit skönt att va ledig och slippa stressen lite också.

gonatt
/ia.

Happy New Year.

Skål och Gott Nytt 2011!

Nyårsfirandet blev bra. Och det var på tiden. Men precis som jag trodde, med trevligt sällskap (och inte ha förväntningar upp över öronen) så ordnade det sig fint:)

Jullovet börjar ta slut. Ikväll flyttar jag hem till stan igen och mitt skidträningsläger jag skulle ägna hemma-ledigheten åt är också slut. Och trots lite problem med halsont och förkylning så är jag nöjd med de 94km jag lyckades skrapa ihop under de här dagarna. Fast det hade ju varit roligare om man varit helfrisk. Men hur bortskämd som helst får man inte vara, glad att jag kunde träna iallafall. Tänk, man skulle ju klara av att åka ett helt riktigt Vasalopp (90km), bara man fick sisådär fyra, fem dagar på sig så ;)
aja, nog om min träning nu, nörd-ia.

Men jag tror, hoppas 2011 blir ett bra år. Både träningsmässigt och allt annat också. Jag har det liksom på känn. Så hoppas jag inte är helt fel ute.
Vi i sällskapet igår skålade ju för att 2011 skulle bli ett kärlekens år, haha. Så det tror vi på. Och kärlek kan man alltid sprida och ta emot oavsett om man är i ett förhållande eller inte. Till vänner, familj, skol/arbetskamrater, patienter (eller klienter, kunder, elever - de man möter). Jag hoppas jag kan och orkar.

kram
/ia. (som inser att jag fyller 23år detta 2011. Fy, är det ett skämt eller???)