--

'

I tisdags hände nått märkligt. Efter tre månader här på Betel (började jag inte ragga -eriksregeln, haha) utan jag var utan mascara en hel dag. Wow. Jag dog inte och inte nån annan heller tror jag.

Jag har inte gjort nått klantigt på flera dagar tror jag..kanske för att jag går och lägger mig på lite mer humana tider den här veckan.

Igår hade mina kära vänner och klasskamrater som går bibel-musik konsert. Awesome grymt bra! och gårdagen bjöd på en till höjdpunkt, ett femminuters samtal från min livsfilosofskamrat (jocke). Sjukt länge sen vi snacka och man stoppar lätt Dalarna åt sidan och koncentrerar sig på det som är här, men när man väl påminns så inser man vad man har där också, och att det finns väldigt mycket bra även om det varit mycket dåligt skit också. Sexpack, barfotaklubben (för alla som är icke-tofflor) och lite skvaller hanns med. Gött.

Nu switchar vi samtalsämne:
Jag tycker inte om att säga att jag hatar något. Men är det något jag starkt starkt ogillar så är det att prata om mat när jag äter. Eller rättare sagt om dieter, bantningsmetoder, vad som är nyttigt, onyttigt, fett, kolhydrater, kilon, hur man går ner i vikt, hur man blir fet etc etc.

Visst, jag går igång direkt på samtalsämnet. Men jag blir galen. Att höra tankar som snurrat runt i ens skalle i stort sett 24/7 i snart tre år, att höra andra prata om tankar man själv bara vill bli fri från gör att jag vill sätta händerna för öronen och bara sjunka genom jorden. Speciellt om det händer vid ett matbord.

Jag vill skrika: skit i alla förbannade kalorier och ät! Inte till någon annan, utan till mig själv. Skit i kilon hit och dit, i vad som är nyttigt osv, (så länge man håller sig inom en rimlig gräns)

Att prata om mat är för det mesta jobbigt men ändå ok, men att prata om det samtidigt som jag äter får det att stocka sig i halsen på mig. Jag vill ju ha ut det ur min hjärna, inte in. Och det är till stor del mitt eget fel, för jag spinner ju så lätt vidare på samtalsämnet. Efter alla tankar, alla böcker, tidningar, artiklar man läst så kan man ju lite för mycket om alla viktnedgångsmetoder. Dom försökte döda mig. Men det ska inte få hända. En dag ska jag ha begravt alla sjuka tankar helt och hållet. En dag…

Men redan nu har jag en sorts frid. Den friden kom för åtta år sen när jag bestämde mig att ge mitt liv till Gud. Och den friden kan ingen, ingen nånsinn ta. Och det gör det till det dyrbaraste jag äger..

Bön:
” Jag är fin för att du har skapat mig
Jag är dyrbar för du älskar mig
Skön är jag i dina ögon
en ädelsten i din hand

Därför kan det kvitta om någon säger
att jag är värdelös och dum
I mitt hjärta viskar du sanningen:
Att jag är mer värd än guld

Jag är din ögonsten, din hemliga skatt
Du är glad att jag finns till
Jag vill tacka dig så länge jag lever
Och aldrig glömma vem jag är”


Och det är dagar när man som minst känner för det, när man känner sig hopplös, ful, dum, att man inte kan ändra på sig, att man är fast i ett ekkorhjul man aldrig kommer ur, när man känner sig hemsk och en dålig vän och en dålig dotter och en dålig kristen och ja… när man helt enkelt vill typ bara sälja sin hjärna på Blocket.. för ett billigt pris…
Det är då det tar emot att be ovanstående, men det är då det behövs som mest.


De här blev en sjuk blandning av allt möjligt. Som pannkaka med grönsaker, kanske inte smakar så gott ihop men har man bara en tallrik så måste man lägga dom på samma. (sjukt långsökt liknelse, haha)

Kram / Ia.