''

jag måste bjuda på ett roligt citat.
Jonatan "Albin" Bengtsson : "Sist jag skulle testa min kondition missade jag tunnelbanan"

/

--

betyder två steg framåt alltid ett steg tillbaka?


"varje dag har vi en liten tävling" -igen.
när blir man fri?

''

Jag känner mig så rikt välsignad, för jag har såna fina vänner. Som ger glädje och skratt. Som ger mig kraft och styrka. Som ger mig tro, ger mig hopp, ger mig kärlek.
Och det hjälper mig att försöka lägga ner kampen mot mig själv. Tack Gud för att dessa fina människor finns i mitt liv!


Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Det finns ju inget ljus, där inget mörker är…


Och jag har lust att adoptera vår lärare Anders till min morfar. Det hade vart grymt : )

Och sen killar det sjukt mycket i näsan också. Attjo prosit!

/ ia.

djuuuuupt

känner att det är på väg att bli lite dåligt uppdaterat här.
men ja har ingen lust heller, då blir de bara massa drygt djup-känslo-skit, och de bjuder ja på tillräckligt ändå, men håll ut, det kommer garanterar snart igen!

så vad hittar man på istället?
lite onödig info kanske:

- jag såg Timbuktu i måndags. wow va coolt (förlåt min ironiska ton, han verkar vara en skön kille)

- i mitt pass står det att jag är 161 cm.

- jag äter överdrivet mycket kanel, speciellt på gröt. Men det är gott!

- jag är 1/4 Stockholmare

- jag duschar helst med duschen i handen. Skålhett - (vilket kan leda till röda fötter direkt efter dusch - internskämt för Erica, Olivia & Madde...)

- jag läser just nu Linda Skugges bästa/värsta. Den tjejen har bit i tungan - me like även om ja inte alltid håller med.

- jag borde sova istället för att göra det här. Go natt!

och för att detta meningslösa-endast-för-att-uppdatera inlägg ska bli fullkomligt så lägger vi ut en ego-pose-bild på mig själv.

Snart har jag konkurrerat ut Blondinbella, borde man inte få betalt för såna här viktiga livsbekännelser?

gonatt igen!

kram / ia.

--

När jag är svag så blir Gud så mycket starkare, jag måste luta mig mot honom för att orka. Så därför är jag glad för svagheten. För jag tror det är när man känner att man är stark och klarar allt som man lätt börjar vandra bort från Gud.

Jag lånar en text av Jonathan Johansson…

Våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom vi ville bli
Alla tårar som ingen torkar bort
och det underbara så kort
dom som svek oss och dom som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

Du som bar mig igenom
bär mig igen
bär mig nu
och bär mig ända hem


Smärtan från sönderfallande relationer är så stor. För det var inte så Gud tänkt. Det är emot hans natur. När vi skär av band som en gång funnits, då gör det ont. När vi glider ifrån vänner vi trodde vi stod nära. När någon inte vill veta av dig längre. När din käraste hittar någon den tycker bättre om. När du slår dig fri från dina föräldrar. När din vän står på stationen och säger ”hejdå”.
Relationernas band går rakt in i hjärtat. Utan murar och skydd. Relationer är liv. Det är därför det är så vidrigt smärtsamt när relationer dör. När man vet att man inte räcker till. När det riktiga, djupa och sanna rinner ut i sanden. När sanningen får ge vika för anpassningen, hur vi borde vara. När avundsjukan lägger sitt fula band om vår hals och drar åt. Hårt. När någon förändras. När vi förändras tillbaks, och inser att vi inte är densamma mer och aldrig kan gå tillbaks. När vi förstår hur allt hade kunnat vara.
Det gör så ont så ont för det är en spricka i vår värld. Trasiga relationer är vår trasighet i Gud. Han hade tänkt nått bättre.

Helgen har varit bra. Jag har lärt mig en, tydligen klassisk, frikyrkolek: maffia. Jag är inte så väldigt invigd i den världen, med de var skoj.
Och jag hade en jättebra lördag, med lördagsträning och sen shopping i Vällingby och sen kyrka + ut o fika på kvällen. Tack tjejer för en jättefin dag.
Och idag har jag varit i kyrkan.
Och jag har sovit alldeles för lite. Men de har de vart värt.
En bra helg. En konstig helg. En förvirrad helg. En jobbig helg. Men en fin helg.

Och jag visst svaret på en musikfråga som var på På Spåret i fredags, som alla musiker som var med inte kunde. Det får bli helgens stolthet. Jag har dolda talanger!

Gonatt. / ia.

''

Häromdagen hade jag en skön ledig eftermiddag. Gjorde lite vuxengrejer, sånt där som att tänka på och planera framtiden lite. Eller i alla fall försöka. Betel varar ju inte för evigt även om man ibland kan önska det.

Fick också lite tid att skriva. Jag vill ju träna på det egentligen, men ofta springer man runt bland sina olika påhitt och aktiviteter så mycket att man inte tar sig tid att känna efter om man har nått i sig som man kan ploppa ur.

Här är iallafall mitt urploppande...


vi simmar runt i ett mörkt hav
omöjligt att se sin egen hand framför sig
kanske runt, runt i meningslösa cirklar
kanske ner mot botten, en avgrund så djup att den kan svälja oss hela
kanske upp mot ytan, där ljuset finns, den fria luften att andas

förvirring
i detta stora skrämmande vatten
när vi inte vet. vart tar oss denna starka, strömmande flod?
det är inte konstigt. att vi tappar andan, när vi inte ser vad som är botten och vad som är yta.
men ensam är inte stark. och tillsammans kanske vi kan hitta vägen.
ta min hand.
tillsammans är förvirringen och ensamheten mindre i det stora, mörka, svarta, blå.
tillsammans kan vi leta efter ytan, ljuset, luften.
och om jag drunknar, så drunknar jag inte ensam.




tänkte ja skulle försöka mig på ett vanligt -det-här-är-vad-jag-gör-om-dagarna inlägg. Utan att snacka en massa om Gud och livet och hej och hå, sånt där som jag älskar att prata om. Men ibland kanske man får hejda sig. Så jag inte blir en filosofera om livet – toffel.


Jag har kommit igång med träningen rätt bra. Sjukt skönt! Försöker variera mig lite så de har blivit både simning, spinn och bodypump. (antar att intresseklubben antecknar).
Och hade ett sjukt bra samtal med den fina människan Emelie häromdagen när vi var och tränade tillsammans. Klok tjej med kloka värderingar, sånt jag behöva höra ibland. Så de var guld värt.

Och igår snackade jag feminism och jämställdhet med Ylva. Intressant. Jag går lätt igång på sånt där. Och blir arg på mig själv när jag inte vågar köpa en BigMc på McDonalds för att jag tror jag ska anses okvinnlig. Där sprack alla mina fina feminsttankar ganska hårt. Tönt!

Och idag var lektionen med Mark inställd så jag är ledig hela dagen. Skönt kanske nån tänker. Segt tänker jag. Marks lektioner är ju högkvalité rakt igenom o jönigt (dalaord) att vara ledig hela dagen. Va ska man nu hitta på?

Jag har växtvärk i både hjärnan och hjärtat. Det händer så mycket. Och träningsvärk i stjärten. Jag antar att det här betyder att jag lever.


Gårdagens (eller förrgår?) citat av Arvid: ” ia är den enda på den här skolan som inte är kreativ”. Tack tack för den ; )


Kram /ia.

¨¨

Confusion is nothing new….


Och varför har man humörsvängningar som går i 100 km/h?
När man är på topp och glad känns det som man kan omfamna hela världen och spricka av glädje och tacksamhet. För egentligen är ju allt superbra, och jag är så sjukt tacksam att allt blivit som det blivit, att jag är här etc. etc.
När man är på topp känns det som man alltid ska vara glad, livet ut. Och sen när man är lite down så känns det som man kommer deppa resten av livet. Fast så är det ju inte. Men varför svänger det så sjukt mycket när inget speciellt egentligen händer?
Och kom för sjutton inte och säg att det beror på mens eller PMS eller nått, för det är just det de inte gör! För jag är ingen riktig tjej.

Prioriteringar. Jag tycker inte om det. Till exempel att jag älskar att träna, och vet att jag måste göra det får att må bra och bete mig som en normal människa och inte som en grott-apa utan känslor, men samtidigt är det så sjukt trist att missa ”familjemiddagarna” här på Betel. De brukar ju ofta vara dagens höjdpunkt. Kan inte bara tiden stanna när jag går härifrån?

Och vad ska man prioritera av att lära känna lite färre människor riktigt på djupet, eller att umgås mycket med många?
Och hur ska man fördela tiden mellan att hänga med folk och att göra annat man tycker om och är viktigt, som att vara ensam och läsa, ta tid för Bibel och bön och annat smått och gott.
Sova eller umgås? (den stora frågan för oss alla, haha)



Och när blir min kropp helt normal. Frisk. Ska man få sota hela livet för dumma beslut man tog för 3 år sen? Ett orosmoln som börjat växa rejält. Tänk om...


Fast nu har pappa ringt, väldigt lägligt, och bara att lyssna till hans röst får mig att känna trygg. För jag älskar honom.

Och mamma (som jag får dåligt samvete varje gång jag pratar med, för att jag är en sån hemsk dotter som inte kan förmå mig att få någon lust och ork att prata med henne) berättade i alla fall en sak nu som gjorde mig sjukt upprörd. (och det är bra, hellre förbannad än nere!)

Hursomhelst, en vän till familjen som kommer från Azerbadjan och flytt som politisk flykting därifrån får inte uppehållstillstånd och nu kanske han ska utvisas. Och lyssna nu på det sjuka: Han har bott här i åtta år, har jobb OCH har en dotter på 3 månader här. Är folk helt sjuka i huvet eller? Man kan väl för fallera inte visa ut nån som bott här i åtta år och skaffat sig ett liv? Och vad ska de säga till hans dotter i såna fall när hon får växa upp utan pappa. Sjukt! Dumma dumma vuxna, dumma dumma Sverige. Vart har ni hjärtat nånstans? JAG BLIR FÖRBANNAD!

(Be gärna för detta med mig de som känner för det)

I alla fall, det kan jag ju säga om mina föräldrar, ibland är de riktigt riktigt bra. Som nu, om vår vän får utvisningsbeslut så tänker de i så fall hjälpa till att gömma honom från polis & myndigheter. Tack att ni har mänskliga hjärtan.

Och tack och gonatt min personliga psykolog: bloggen. Säga vad man vill om det. Nu har jag i alla fall spytt ut ett litet moln av frustration och jag sover säkert bättre.
Och som sagt, egentligen är jag glad. och Gud är med. perfect in power.

Kram /ia.