¨¨

Confusion is nothing new….


Och varför har man humörsvängningar som går i 100 km/h?
När man är på topp och glad känns det som man kan omfamna hela världen och spricka av glädje och tacksamhet. För egentligen är ju allt superbra, och jag är så sjukt tacksam att allt blivit som det blivit, att jag är här etc. etc.
När man är på topp känns det som man alltid ska vara glad, livet ut. Och sen när man är lite down så känns det som man kommer deppa resten av livet. Fast så är det ju inte. Men varför svänger det så sjukt mycket när inget speciellt egentligen händer?
Och kom för sjutton inte och säg att det beror på mens eller PMS eller nått, för det är just det de inte gör! För jag är ingen riktig tjej.

Prioriteringar. Jag tycker inte om det. Till exempel att jag älskar att träna, och vet att jag måste göra det får att må bra och bete mig som en normal människa och inte som en grott-apa utan känslor, men samtidigt är det så sjukt trist att missa ”familjemiddagarna” här på Betel. De brukar ju ofta vara dagens höjdpunkt. Kan inte bara tiden stanna när jag går härifrån?

Och vad ska man prioritera av att lära känna lite färre människor riktigt på djupet, eller att umgås mycket med många?
Och hur ska man fördela tiden mellan att hänga med folk och att göra annat man tycker om och är viktigt, som att vara ensam och läsa, ta tid för Bibel och bön och annat smått och gott.
Sova eller umgås? (den stora frågan för oss alla, haha)



Och när blir min kropp helt normal. Frisk. Ska man få sota hela livet för dumma beslut man tog för 3 år sen? Ett orosmoln som börjat växa rejält. Tänk om...


Fast nu har pappa ringt, väldigt lägligt, och bara att lyssna till hans röst får mig att känna trygg. För jag älskar honom.

Och mamma (som jag får dåligt samvete varje gång jag pratar med, för att jag är en sån hemsk dotter som inte kan förmå mig att få någon lust och ork att prata med henne) berättade i alla fall en sak nu som gjorde mig sjukt upprörd. (och det är bra, hellre förbannad än nere!)

Hursomhelst, en vän till familjen som kommer från Azerbadjan och flytt som politisk flykting därifrån får inte uppehållstillstånd och nu kanske han ska utvisas. Och lyssna nu på det sjuka: Han har bott här i åtta år, har jobb OCH har en dotter på 3 månader här. Är folk helt sjuka i huvet eller? Man kan väl för fallera inte visa ut nån som bott här i åtta år och skaffat sig ett liv? Och vad ska de säga till hans dotter i såna fall när hon får växa upp utan pappa. Sjukt! Dumma dumma vuxna, dumma dumma Sverige. Vart har ni hjärtat nånstans? JAG BLIR FÖRBANNAD!

(Be gärna för detta med mig de som känner för det)

I alla fall, det kan jag ju säga om mina föräldrar, ibland är de riktigt riktigt bra. Som nu, om vår vän får utvisningsbeslut så tänker de i så fall hjälpa till att gömma honom från polis & myndigheter. Tack att ni har mänskliga hjärtan.

Och tack och gonatt min personliga psykolog: bloggen. Säga vad man vill om det. Nu har jag i alla fall spytt ut ett litet moln av frustration och jag sover säkert bättre.
Och som sagt, egentligen är jag glad. och Gud är med. perfect in power.

Kram /ia.