klok-orden

nu när jag tycker att jag har lite dålig tid att blogga så är det ju dumt att försöka skriva något själv det någon annan uttrycker helt klockrent. Så jag citerar Hanna /Tant Ruth och hoppas det är ok?

'Att ha en relation med Gud (alltså inte bara tro att han finns utan då du också vill leva tillsammans med Gud i vardagen) och inte läsa Bibeln är som att ha en kompis som jag inte vet någonting om. Vår relation och våra samtal går endast ut på hur jag mår och vem jag är. Jag har egentligen ingen aning om vad den andre vill säga eller ens vem personen är på djupet. Genom att läsa Bibeln lär du dig om vem Gud är, vad han tycker, hur han reagerar och vilka råd och önskningar han vill ge dig. Genom att läsa Bibeln varje dag, lär du känna Gud. Då har du inte bara kunskap om vem och hur han är, då vet du. Du vet vem han är och du känner honom. Bibeln blir det enklaste och säkraste sättet att höra Guds röst på.'

hej vad bra skrivet tycker jag!

jag känner mig inte tvingad till att läsa bibeln för att jag är kristen. Jag VILL läsa Bibeln, för jag VET att det gör något bra med mig. Korrigerar mig när jag är ute på villovägar. Gör att jag får en bättre människosyn. Gör att jag vill vara generös mot de fattiga. Gör att jag blir peppad till att älska människor istället för att skåda mig själv i naveln. 

Försöker att bibeln ska vara en del av mitt dagliga bröd, att det skall vara lika viktigt och självklart som att äta frukost, för att få en bra start på dagen. För att orka och bli balanserad/fokuserad på rätt saker. 

kärlek! /ia

och snart ska någon driva ut demonen, snart ska vi vakna i ett paradis

har säkert skrivit något liknande inlägg men gör det igen:

vad underbart det är att få må bra!

tänk tanken att du får ångest/mår dåligt av att äta och i ett par timmar därefter. och så äter man ca 4-6ggr på en dag. det blir ganska många gånger/många timmar med dåligt mående.

nu
när jag inte längre får det. när jag inte lever mitt liv på det sättet..... är allt så mycket enklare, gladare, mer underbart. man kan se hur fantastiskt livet är (ibland iallafall, hehe) och framförallt: hur fantastiska andra människor är, hur fantastiskt det är att få leva i samspel och samklang med dem. ge och ta. ömsesidigt utbyte. skratta tillsammans - istället för att vara fylld av ett ångestmonster som vill äta upp en inifrån.


denna vecka har det varit semmeldagen. i många år en dag fylld av jobbigheter. jag gruvade mig flera dagar i förväg. för jag VILLE ju äta, det är ju gott. Men jag FICK INTE för mina inre röster. Jag ville inte för jag visste vilken ångest som skulle komma som ett brev på posten efteråt. Hur jag skulle ångra mig, hur jag skulle känna mig 'moffig' , utan självkontroll. Hur jag skulle förakta mig själv.

nu skiter jag i sånt där. jag vet att jag inte blir tjock av att äta en semla. jag tycker det är helt ok att njuta lite av det man kan i vardagen. jag inser det mysiga i av att sitta tillsammans med andra och njuta av fika och gemenskap. dessutom: Semlor är ju så fuckat gott! mitt favorit fika-bröd tror jag, skulle kunna äta det till frukost, lunch, middag - året om:) nästan..


































igår var jag på examensmiddag hos Kristin. väldans trevligt.
förut var alltid sådana där tillställningar en blandning av glädje och ångest. jag blev alltid nervös och orolig när jag skulle käka middag tillsammans med mina vänner. ibland maskade jag mig ur, för att jag inte pallade. det där som skulle vara så trevligt, middag tillsammans med goda vänner... jag kunde aldrig riktigt slappna av. kunde inte njuta. satt och tänkte på hur lite jag måste äta och hur mycket jag måste träna dagen efter för att bli av med det där jag ätit.

damn! man kan inte leva sitt liv så. jag är ledsen över all glädje jag gått miste om under de här åren MEN sjukt glad över att jag gör så längre.
så lycklig och TACKSAM över att jag numera kan njuta och slappna av tillsammans med vänner även när det innehåller mat, efterätter, vin osv.
kalorierna har inte makten över mitt liv längre.

jag försökte få ner den där ångesten genom ord på ett papper en gång. har publicerat det förut men gör det igen. tycker jag har lyckats fånga en känsla. 

De där tankarna.

Som övermannar dig.

Överfaller dig. Våldtar dig. Bränner dig. Äter dig. Inifrån och ut.

Den där känslan.

Det gnager, tär, kliar, sticks.

Och du kvävs. Han stryper dig.

Den elaka herr Ångest, som bara vill det onda i ditt liv.

Det där trycket – över ditt bröst.

När han tar det som är ditt.

Din glädje, ditt lugn, din frid -  dig själv.

När han vill plåga dig.

I en helveteseld.

Den där oron

När det kryper i dig – kryper tusen kryp av obehag

Rastlösheten – bara springa, springa,

Fort

Bort från han som jagar dig.

Han, som vill skrämma dig till döds.

Men

Det är inte sant.

Han finns inte.

Han är i din hjärna

Och ju mer du springer - desto fortare kommer han jaga dig

Stanna upp

Andas

Se honom i ögonen

Dra ut honom i ljuset

Och du kommer se:

Han är bara inbillning. Ett luftslott.

Ditt hjärnspöke

-          Och nu är han död och finns inte mer..!

 FRI, GLAD och TACKSAM.

kärlek! /ia

det blir bra.

senaste tiden har jag haft lite beslutsångest deluxe. ålderskris och vad vill jag med mitt liv och om jag inte gör det nu så blir allt för sent.

senast igår förmiddag var jag på väg in till min chef för att säga att jag ångrat mig om vikariatet jag blivit erbjuden. att jag inte vill bli fast. att jag vill åka till Afrika i vår.

ja det har varit den jobbiga frågan. Afrika eller inte Afrika? och jag SKA åka till Afrika, så är det bara. MEN det blir inte att jag gör det i vår.
och det känns bra faktiskt.

visst, man ska passa på att leva livet, göra det man vill göra medan man är ung och fri. MEN eftersom jag inte hade någon super-genomtänkt plan på vad jag ville göra och hur, ingen drömresa på gång, så känns det okej att vänta lite, till nästa år typ.

däremot, det vikariat jag blivit erbjuden känns lite som ett drömvik. 75% i botten, att utgå ifrån, sen möjlighet att jobba extra på det. 100% över sommaren (inte helt drömmen kanske, men det funkar!). sen ett graviditetsvik i typ ett år från september - september 2014. Långt fram ju!

allt det här är bara muntligt avtalat och inga papper påskrivna, så än ska man väl inte säga hej. och ja, jobbar jag så länge så har jag väl kanske tillräckligt med LAS-dagar för att bli fast anställd. om man nu vill det...
.. då kommer jag ha jobbat ca 2,5 år på öron. kanske dags att byta?

MEN det känns himla bra, för det är en väldans bra arbetsplats och jag har världens bästa kollegor. på riktigt! utvecklas fortfarande massor, rolig blandning av patienter.


och det jag egentligen tänkte säga med det här inlägget var att jag tror det är viktigt (speciellt om man är en vel-putt som jag och tycker det är svårt och jobbigt med beslut) att när man väl har tagit sitt beslut så gäller det att vara glad och nöjd med det. inte ångra sig, inte gräma sig, inte tänka om. 

så nu tänker jag inte tänka på: tänk om jag aldrig kommer till Afrika utan: åh vad roligt att jag har jobb på en superbra arbetsplats i nästan ett och ett halvt år framöver! i en stad jag trivs i. jag har möjlighet att rota mig, utveckla relationer, investera min tid i meningsfulla saker. fundera ännu mera på vad jag vill med mitt liv, vad jag vill kämpa för. jag har en vecka i Italien i september att se fram emot, och fyra veckor i Indien & Nepal i höst, så resande blir det ju ändå :)

ja.
jag är riktigt GLAD faktiskt. lite läskigt, men spännande att prova på att vara nått annat än timmis. man kanske blir liksom ännu mera delaktig då på nått vis.

och ja det här innebär ju också plötsligt att jag blir bjurs/falu-bo i minst ett och ett halvt år till. (förresten kan man ju säga upp sig om man rå-ångrar sig!) det bara förlängs och förlängs, mina göteborgs, umeå och new york planer kanske flyger åt skogen? just nu känns det helt ok.

nöjd och fridfull över mitt val. litar på att Gud har nån smart plan för mig och mitt liv. yeah yeah.

kärlek! /ia. 

kom alla mina små kycklingar!

ibland när jag jobbar tänker jag att jag skulle vilja krama om varenda ensam människa i det här landet. tänk bara att få ge en feting-kram till den stackars lilla ensamma människan som inte fått en kram på tio år typ.

speciellt ömmar mitt hjärta för såna där fågelunge-tunna gamla damer. som ser ut som de skulle gå sönder om man rörde dem (så okej, lite försiktig i mitt kramande skulle jag väl få lov att vara då). eller cancerpatienterna. tänk om jag fick ta med dem hem och bjuda dem på kaffe och snacka skit i timmar utan den där ständigt närvarande stressen att man har tusen arbetsuppgifter att utföra.

tänk om jag fick sno med nån unge från typ somalia eller iran eller azerbadjan hem en eftermiddag. leka och busa lite.

tänk om jag kunde adoptera någon trevlig äldre herre till min låtsas morfar/farfar. jag har ju ingen egen, och har aldrig haft. miss it!

kanske tur jag håller mig i skinnet från att göra allt det här - hade nog blivit anmäld för sexuella övergrepp typ, haha.

nä men seriöst, är det inte lite för lite kroppskontakt i det här landet. om man inte har någon, som i de perioder jag nästan levt i celibat-svältheten med mig själv, shit kroppen ömmar ju efter närhet ju.

ja, tänk om jag kunde samla in alla ensamma gamla människor under mina vingar. bli en kycklingmamma. 
jag skulle trivas...:)


ska vi sammanfatta det hela såhär kanske:
sprid så mycket kärlek, värme och närhet du kan. du vet aldrig vad det kan betyda för någon.

kärlek! /ia.

vi delar med oss

dels en bild jag såg hos Amanda och som jag tyckte var så himla skön:

haha! ;)

och dels ett sms-citat jag fick idag, jag låter avsänderen förbli anonym, men tycke det var så skönt uttryckt det med:

'...det var ju trevligt men alla män kommer ju med en touch av ångest ;)  '

dagens glädje.
kärlek! /ia.

livet. det friluftiga livet.

i fredags var en stor dag i mitt liv.
jag railade för första gången. ja på snowboard alltså.
hoppade lite mer än jag brukar  (jag och M. var typ ensamma i hela parken så då vågar ju även en sån nybörjare som jag prova på lite) och insåg att det kan vara bra att veta hur man gör när man ska landa också.
haha.


foto: M. Jansz



och igår fortsatte friluftsaktiviteterna med att jag tjurskalligt tvingade mig själv att ge mig iväg till Sörskog och åka 18km i igensnöade spår. det stod ju i almanackan att jag skulle åka = alltså åker jag. det som är gött är ju iallafall att det är bra träning när det går tungt.

men schysst att spendera jobblediga dagar utomhus och att röra på sig. det är mitt hetaste må-bra tips! fick feting-träningsvärk av snowboardåkningen också. typ exakt överallt.

och sen fortsatte gårdagen med systerbesök av Anna, Mats och Edvin. Lilla gullplutten som för närvarande visst älskar att säga ' Ia '. och systeryster friserade mig.

och sen blev det 25-års partaj i stan hos finaste Johanna-vännen. Väldigt lyckat. Tack för en trevlig kväll med mycket skratt, gott fika och bubbel, fint sällskap och lite vardagsrumsdans. lätt i hjärtat.

drömåldern?

förmiddagen spenderades under ett täcke och jag åt frukost när jag kom till jobbet klockan ett. haha. inte riktigt likt min livvstil, jag som brukar vara uppe och hurta halv åtta fast jag är ledig. men det är fint att bara få vara också. livsnjuta lite.

och ja, nu jobb till 21.30.

det var helgen det. Puss.

något starkare än känslan

nånting jag tänkte på alldeles perioden efter jag kommit hem från Indien:

det är inte alltid man känner Gud så starkt. så där så man blir alldeles uppfylld och känslosvallande och brinnande. det är inte alltid man kan vara i 'flowet' och känna: wow, Gud!.

men när jag känner att min vilja, mina tankar, mina livsmål fortfarande går i enighet med Guds tankar så är det ändå ok. ibland kommer sådana perioder då känslolivet tillsammans med Gud är lite dött. men om man fortfarande VILL rätt saker, så tror jag inte man behöver oroa sig så mycket. att man fortfarande vill vara barmhärtig och god och hjälpsam. att man fortfarande vill kämpa mot orättvisor och vill sätta andras bästa framför sitt eget ego. om man fortfarande vill berätta för andra om sin tro..att man fortfarande blir upprörd över fattigdomen, svält, krig. att man vill be och läsa bibeln, även om man inte känner för't, för man vet att det är bra för en.

sen..
kommer flowet tillbaka när man minst anar det.

men om man bara bygger sin relation till Gud på känslor så blir det nog väldigt svajigt. att ha Jesus som föredöme i mitt liv handlar minst lika mycket, nej mer, om ett viljebeslut än att det alltid känns så himla bra alla gånger.
För nä, det känns inte alltid bra att ibland känna sig som ett Ufo i 2010-talets Sverige. Det är väl inte alltid alla runt omkring en tycker det är så himla hippt och modernt att vara kristen.
Men det skiter jag i. 
om jag tror, är stakt förvissad, om att något är sant och att det är värt att rätta sitt liv efter det, så var det väl en struntsak om folk tycker man är hipp eller bara konstig.

tullipaner... ett vårtecken. 

kärlek! /ia