En lastbil kommer lastad - med vadå? Kläder och kärlek!

Okej då ska jag sammanfatta vad jag var med på i tisdags:
Mamma har sedan 2008 samlat in kläder och annat nödvändigt som går till östra Rumänien där hon har en kontakt som ser till att det delas ut och kommer till de som behöver det. Nu så kör de en lastbil per år ner dit, 90 kubik skickade vi iväg nu. (För ni andra än mig som inte riktigt vet hur mycket det är så kan jag säga att det var en stor trailer som fylldes!:) ).
Att betala transporten kostar ju rätt mycket så mamma har loppis på lite olika ställen, bl.a. hemma i Baggbo på somrarna samt i Gagnef, vissa donerar pengar samt att de på andra sätt försöker få in för transportkostnaderna.
Kläderna kommer från Bjursås-bor och andra som avvarar kläder och annat som inte används men istället för att slänga ger det till Rumäniens barn.

I tisdags skulle lastbilen packas och det var ca 600 kartonger, ett stort antal plastsäckar samt ett rum fyllt med möbler som skulle packas i. Och för det behövs ju lite bärhjälp om de inte skulle hålla på i flera dagar...;)

Och det var där jag kom in i bilden. Och pappa, Micke, Mickes mamma och flera till, totalt var vi kanske ca 10st som hjälpte till att fylla lastbilen. Totalt höll vi väl på i ca 6 timmar och det kändes SÅ BRA att få ta i och kånka och bära och svettas lite när man vet att det går till något bra.

Visst blir man varm i hjärtat och mår bra när man vet att man hjälper dem som har det sämre ställt?
Nu hoppas jag några barn och vuxna där i Rumänien ska slippa frysa i vinter.

Har lånat lite bilder från mammas Facebook:

Några av oss som var där och hjälpte till....

Jag och Micke var uppe på lastbilen och försökte lasta kartongerna så stabilt som möjligt...

Tur det fanns några starka personer med...:)

Min pappa och Mickes mamma hjälpte till...

Micke och den rumänske chauffören lastade på möbler...

Lite fika efter att det var klart, ca 5-6 timmar senare...

En lite mörk och suddig bild på den fullpackade lastbilen som nu ska till Rumänien.

.
P.S. De hade fått ihop ca 10.000 kr extra som är nedskickade till Rumänien för att köpa matpaket inför jul nu till de mest fattiga.
Fantastiskt!
Fantastiska mamma!
Och Tack alla som hjälpt till, både att lassa lastbilen och ni som skänkt kläder. Allt från det lilla till det stora kan göra skillnad.

Kärlek! /ia

När kärleken spiller över

I morse läste jag i min Bibel, den med lite friare översättning, dessa ord:

'Må Jesus öppna kärlekens slussar på vid gavel så att kärleken fyller era liv och spiller över på alla ni känner och träffar...'

Jag tänker att det är det det handlar om, och att det är det som är min önskan och mitt mål. Att bli mer fylld av kärlek. Till Gud och till människorna. Egentligen borde det väl vara enkelt, men det är inte enkelt. Jag är inte där än, kanske aldrig kommer dit, men det är iallafall min strävan: godhet och kärlek. Jag tänker att det åtminstone är enklare om man kommer ihåg vilket mål man har.
Men jag behöver hjälp, Guds hjälp, annars klarar jag det aldrig. Att se på människorna såsom han ser på dem, som en förälders längtan efter sina barn.
Jag önskar att min kärlek kunde få växa ännu mer, så att den spiller över på människor runt omkring.

Gruvan 2014-12-09 /ia.

.
Hur älskar man andra människor då?
På ett annat ställe jag läste i Bibeln, i morse också faktiskt, står det (när folket frågade Johannes Döparen hur man skulle leva för att behaga Gud) :

10Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” 11Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” (Luk 3:10-11, Bibel 2000).

Ganska enkelt va? På ett sätt, fast svårt ändå när vi är så upptagna av vårt eget. Men jag tror att det är meningen att den kristna tron ska visa sig i konsekvenser i våra liv.
Därför kändes det så bra i tisdagskväll när vi var några stycken, både troende och icke-troende, som offrade några timmar och svettdroppar av vårt liv och hjälpte till att fylla lastbilen som ska till Rumänien.
Jag ska skriva mer om det i ett annat inlägg och visa lite bilder.

Kärlek! /ia

Morgonfrost

Igår när jag skulle ut på min morgonpromenad som jag brukar försöka ta om jag är ledig eller jobbar sent, (en bra start på dagen!), så tog jag för en gångs skull med mig stora systemkameran. Det var en fin morgon med löften om sol.
När jag kom ut och gått en bit upptäckte jag att....det inte var något batteri i kameran. Nämen, så typiskt!
Så jag gick min morgonpromenad med kameran men utan batteri. Eftersom det var sådär väldigt fint som jag förutspått fick det bli en fotosession med mobilen istället. Inte lika proffsigt, snyggt och hundraprocentigt perfekt, men ändå vackert...Så det vill jag bjuda er en inblick i.

Fotona är tagna runt Falu Koppargruva, som ni falubor säkert ser. 

Lite senare på dagen smög jag ut från mitt plugg och fotade lite frost och solsken hemma på Elsborg med batteri i riktiga kameran. Men de bilderna får jag bjuda på vid ett senare tillfälle. 

Kärlek! /ia

Att öppna sitt hjärta

En het potatis. 

Ja det kallas väl det, diskussionen om invandring och integrationspolitik, frågan om tiggare och alla rumäner som verkar befinna sig utanför Sveriges matbutiker just nu.

Det blev diskussion om det på jobbet igår och jag känner att jag blir tvungen att höja min röst lite, ovanligt för att vara lilla tysta mig. Men jag tänker att man måste säga ifrån när något känns fel.
Och för mig känns det oerhört fel med påståenden om att man inte ska ge tiggarna pengar på grund av ryktena om att det är maffialigor som ligger bakom alltihopa och att det är de som får pengarna.
Visst inser jag att detta kan vara sant i vissa av fallen men är rädd för att sådana påståenden, samt 'men de hade ju en mobiltelefon' är ursäkter för att slippa ge och en anledning till att man helt enkelt ska kunna strunta i tiggarna med det goda samvetet kvar.

Jag tänker att man kan ge pengar ändå, oavsett om pengarna eventuellt hamnar i fel händer. Varför? Jo, för att faktiskt visa de människor som sitter på gatan medmänsklighet, visa att man inte är ytterligare en i raden av människor som totalt ignorerar dem och vägrar ögonkontakt. När vi sedan går ut ur mataffären med kanske både en och två chokladkakor som åkt ner i varukorgen... saker man inte behöver för sin överlevnad men ändå plockar på sig... då undrar jag hur man kan säga att man 'inte ha råd' att ge pengar till tiggarna? Skulle inte du ha råd att offra en tjuga varje gång du storhandlar?

Jag tycker mest att 'nej till tiggeri' verkar vara en politiskt attityd, att "ger jag inga pengar till tiggarna så kanske de slutar vara här?" Det känns som att tiggarna 'stör' våran svenska idyll och tanken om att allt är frid och fröjd. Eller är jag helt fel ute?
Och det är väl det många tycker är mest rätt, att tiggarna inte ska 'lära sig' att pengar kan tjänas i Sverige utan att de ska bli hjälpta i sitt hemland istället. Och visst, det tycker jag med vore det allra bästa, om de kunde få ha ett drägligt liv där de kom från skulle nog ingen vara gladare än dem själva.
Men tills dess? Tills jorden är ett paradis och alla har det bra i alla världens länder? VAD ska vi göra NU, idag den 9 december, NU när de och deras familjer fryser och hungrar och lider?
Jag tror inte en enda människa tycker det är roligt med tiggeri, jag tror inte en enda människa skulle göra det om de inte var absolut tvungna, i en oerhört nödställd och utsatt situation...

Ja som ni ser så är det här något som engagerar och berör mig. Det gör mig inte bara ont om tiggarna som jag tycker blir behandlade dåligt, utan det gör mig nästan ännu mer ont att jag tycker att så många svenskar verkar ha förlorat det mjuka, gränslösa hjärtat. Istället finns en ovilja att hjälpa människor utanför den inre cirkeln, utan för Sveriges blonda, blåögda gränser. Det gör ont i mig, för var är mänskligheten på väg då?

Anledningen till mina åsikter är enkla: Jag önskar att någon hade hjälpt mig, sett mig, om jag vore i samma situation. Om jag vore väldigt fattig och hade lämnat mitt land för att skaffa pengar till min familj och åkt till ett land där de flesta innevånare har en väldigt bra materiell standard, så hade jag nog känt mig ledsen om ingen alls ville hjälpa mig. Men ibland känns det så otänkbart för oss svenskar att vi själva skulle hamna i en sådan utsatt situation att vi var helt beroende av andra människors hjälp och goda vilja.

Sedan att det finns massor att diskutera angående integrationspolitiken, HUR man ska göra på bästa sätt för att ta hand om de som kommer hit, det håller jag med om.

Som av en "slump" råkade jag se den här artikeln i dag, där både polis och socialtjänst i Malmö påstår att det är en myt att tiggeriet skulle vara organiserat av ligor. LÄS!
http://www.expressen.se/kvallsposten/polisen-sanningen-om-tiggarna-i-malmo/ 


Idag ska jag göra en speciell grej. Jag ska hjälpa min mamma att packa en lastbil med ca 600 kartonger kläder och andra nödvändigheter som ska till Rumänien. En insamling som min mamma är den stora drivkraften bakom och jag är oerhört stolt över henne. Någon som faktiskt GÖR något. För det är ju det alla anti-tiggare säger, att man ska göra något på plats. Men vilka gör det? Jo bara dem med ett stort, varmt hjärta. Bara dem som sett eländet på riktigt.
Jag är glad att få kunna hjälpa till det lilla jag kan.
Denna organisation kallar sig Rumäniens barn och finns både som en grupp på Facebook (Rumäniens barn hjälpverksamhet) och har en hemsida: www.childreneastlink.se
Vill man sätta in pengar finns ett bankgiro nummer: 287-8452
Eller om man vill skänka kläder eller så så kan man ju höra av sig till dem eller till mig.

Sist vill jag säga:
Jag kanske är helt fel ute. Jag kanske ser svartvitt och bara ur mitt eget perspektiv. Det kanske inte alls är bäst för tiggarna att handla så som jag tycker att man ska göra. Jag är ingen expert eller väldigt påläst i ämnet. Jag vill inte på något sätt personligen döma dem som tycker annorlunda än jag.
Jag kan ha fel. Men jag lyssnar till vad mitt hjärta säger. 

Kärlek! /ia

Lördagslängtan

Jag BORDE verkligen plugga, och gör det litegrann ibland också. Men det är ju väldigt lätt att distraheras och kolla Facebook, Instagram och läsa bloggar istället, eller hur? 

Fast sen tror jag inte heller att man ska 'korvstoppa' sig och plugga massa timmar i sträck bara för att kunna bocka av det i kalendern, kanske att jag lär mig mer om jag pluggar en liten stund i taget och sen vilar hjärnan med annat? (Haha, vilka dåliga ursäkter jag har inför mig själv va!)

Har jobbat dag fyra av sex i detta jobbmaraton, (obs lätt överdrift igen) , men äh man längtar väl alltid efter ledigt när man jobbar? 

Och så längtar jag efter Mikael. Saknar att ha honom nära och han som får mig att skratta och känna mig glad. Egentligen är det väl bara bra att vara ensam ibland och jag behöver det kanske för att få nånting gjort med plugget och så. Men det blir liksom en rastlöshet, som kanske inte är så nyttig, när M. inte är hemma. Första timmarna kan väl va skönt men sen...ähh! 

Tänkte skriva mer om det där någon gång, känslan av att först längta efter att vara ensam men att den längtan snabbt kan bytas ut i obehag.... Kanske mer för att M. inte är här än för att jag är själv? Hmm...invecklat, ska försöka reda ut det där i ett eget inlägg nån gång.

Ingen ordentlig mat lagar jag heller när M. är borta, bara massa omeletter blir det, precis som förr i tiden i singellivet. Fast omelett (och pizza) en helg dör jag nog inte av, omelett är ju nyttigt iallafall.

Har tränat idag med, och det känns bra faktiskt. Då denna vecka varit en styrketräningsvecka tänkte jag försöka köra mer kondition och rörlighet nästa vecka. Tycker det är så svårt att veta vad jag ska fokusera på, styrka eller kondition, jag gillar och vill ju båda, så då tänkte jag om jag skulle testa att köra varannan vecka? Så behöver det inte bli lika splittrat och jag vet från vecka till vecka vilka pass jag ska välja och så. Låter väl kanske som en klok idé va? 

En bild jag tog på jobbet idag. Instängd i sjukhuskorridorerna medan det var sol. Men det var ändå väldigt fint att se det från insidan, hoppas ni njöt ni som var lediga och ute! :)

Nu ska jag försöka ta en snabbdusch, det brukar inte gå så bra för jag är ju segheten själv och duschen är varm och skön. Sedan cykla iväg, alltid cykla alltså puh!, till kyrkan där det är nattcafé. Helt ensam vill jag väl inte vara hela lördagskvällen?

Puss och kärlek! /ia

Kvällssurr

Nu är jag inne i rullen igen med jobb, träning, hushåll, kyrka, plugg. Och det är ju både roligt att vara sysselsatt och drygt att man känner att inte timmarna riktigt räcker till till allt man vill. Jag vill vara bara vara hemma och adventsmysa, haha.
Plugget är tyvärr det som jämt får stryka på foten bland allt annat jag vill vilket är lite synd för egentligen är det ju jätteintressant. Försöker få till det med lite pluggstunder nu eftersom det är mindre en två veckor kvar till tenta. Ohoho! Kommer faktiskt att åka upp till Östersund och skriva den där, läser ju distans utgående från Mittuniversitetet, och samtidigt passa på att kolla in stan och hälsa på Emelie på samma vända. Ska bli roligt. Östersund är ju en sån där stad jag har inbillat mig att jag skulle kunna tänka mig att bo i. Fast jag har aldrig varit där ;)

Smugit igång träningen lite efter förkylningen också med ett gympass både igår och idag. Kör lite lätt för att känna hur jag ligger till efter både sjukdom och uppehåll för resan och sjukdom innan dess. Man blir ju lite lat när man inte tränat på ett tag, den stora peppen jag hade när vi kom hem från Hawaii dog liksom litegrann med förkylningen. Men jag tror nu om jag kommer igång att röra på mig lite igen så kommer motivationen automatiskt också.

Japp, det var nog slutsurrat så för ikväll för mig, supertrött!

Den här liraren har dragit upp till Sälen i helgen, igen, och jag får vara hemma och jobba och slita;) Men jag har ju missekissarna så ensam blir jag inte, vi kommer nog mysa ändå :)

Vill säga Tack Gud och Livet för att jag får omge mig med så mycket fina, snälla människor. Det är det som betyder något, på riktigt.

Kärlek! /ia

Ner som en pannkaka och upp som en tupp?

Nu är det en tjej i lite bättre mood här.
M. kom hem och han gör ju mig alltid (oftast?? ;) ) glad och vi åt tacos, drack lyx-kaffe med Lindtchoklad och såg film på storduken. På en vanlig tisdag, jajjemän det är så vi lirar ;)
Och så pratade vi lite om framtiden. Jag övar mig lite på det där med ärlighet, ni vet, och det känns bra. Man måste börja med små steg, i någon ände.

Och så är det ju som så att jag älskar höst, vinter, mörker, adventstid, julpynt. Tycker tiden innan jul oftast är den allra bästa, själva jul i sig är så uppstyltad med förväntningar, stress, krav, press. Men nu: Åhh jag njuter av att se mitt lilla hem så julpysslat och fint.

Köpte tre hyacinter idag, fanns i blått, vittt och rosa och kunde verkligen inte bestämma mig, jag är ju beslutsångesten själv. Så det fick bli en av varje, 10kr styck på Hemköp var ett överkomligt pris tycker jag.
Nu ska vi bara se om jag redan dödat de små rackarna i min omplantering eller om det blir några blommor snart.
Spänd förväntan.

Glädje och ledsenhet. Ja allt ryms i det som kallas livet.

Lite advetsljus, röda dukar, en julstjärna, en chokladbit och några rader ur Bibeln. Vad behövs mer för att känna lite glädje och hopp? En katt kanske, och lugn, de är med överallt! :)

Kärlek! /ia