igår var det piss. igår var jag nere. (för att jag blir sån när jag blir trött och inte tar hand om sovandet och ätandet på rätt sätt)
idag är det bra. idag är jag glad.
och ibland vill man bara stoppa tiden. stanna för alltid. där man bara ler. där man känner sig trygg.
så är livet. upp och ner. men jag lär mig typ aldrig. mina enorma humörsvägningar riskerar att ta kål på mig, på all min psykiska ork.
för när jag blir sådär då vill jag bara ge upp. allt. sluta bry mig. sluta kämpa.
men. så sover man nio timmar och är som en ny människa.
och akuten var såå bra! blev positivt överraskad. spännande. och intressant. lärde mig massor. fick se massor. fick även göra en del, bl.a. ta blodprov helt på egen hand. och jag fixade det! sånt höjer självförtroendet. och jag blev väldigt imponerad av personalen jag jobbade med idag. skitduktiga, både undersköterskor, sjuksköterskor och läkare.
och eftersom jag var på ortopedsidan så har jag nu lärt mig vad som händer när den första snön kommer. radiusfraktur, radiusfraktur, radiusfraktur = röntgen och gips, röntgen & gips.
och nu är jag hemma hos mamma och pappa för att lite snabbare kunna ta ig till Rättvik imorn. där väntar en dag på ambulansen. spännande. fast lång dag, 7.45-18 tror jag. sen direkt på hemgrupp. mina fina vänner!
och träffade min mate Jocke på bussen. grejt!
aja, skitsamma. just nu blir deet bara sånna där vad-jag-gör-just-nu och vardagsblogginlägg. inte världens intressantaste kanske.
så godnatt.
jag ska ju ta hand om min sömn. inte blogga.
/ia.
så länge mina tankar hörs ska jag skriva ner dem
onsdag 10 november 2010
tisdag 9 november 2010
--
Yes, idag var första dagen på praktiken, första riktiga dagen. Som jag bävat för. Jo jag vet, jag borde egentligen tycka det här är skitkul, akutspår och allt, men jag har mest varit rädd.
Rädd för att känna mig så bortkommen och okunnig att jag ska gå hem och gråta och vilja hoppa av utbildningen. Rädd att förväntas kunna en massa saker som jag inte kan, och så kommer jag känna mig värdelös och kass och tänka att jag aldrig kommer klara av att bli en bra sjuksköterska. Rädd att jag ska kugga på akut-tentan. Rädd att jag ska tycka att det är tråkigt och (återigen) börja tvivla på mitt yrkesval. Rädd att gå runt och vara ständigt trött. Men den allra största rädslan, och det är det som är så hemskt för det är kanske det som beskriver mitt liv bäst, är rädslan för att jag inte ska ha tid att träna så mycket jag vill. Ha, så sjukt typiskt mig. Rädd att inte orka träna. Inte hinna träna minst 5 ggr i veckan. Rädd att äta för mycket om man blir trött för man vill ju ändå känna att man orkar vara alert och ta in så mycket som möjligt ute på praktiken. Rädd att bli bjuden på fika och inte våga och kunna säga nej. Rädd att känna mig tjock.
Ja. Det var jag det. I ett nötskal. Jag kan skratta åt det ibland. Men innerst inne tycker jag bara att det är sorligt. Att jag är så fast.
MEN, det finns andra saker. Som gör mig glad. Och varm. Från insidan. Tack fina du!
Men, första dagen har varit helt ok. Ingen verkar förvänta sig så mycket av oss, så det är ju skönt. Och det är intressant, även om jag inte tror att IVA riktigt är min grej. För mycket apparater och för lite vaken patientkontakt för min del.
Och, det här är ju verkligen också lysande för mig som ska göra praktik åtta veckor på en operationsavdelning: Vi fick kolla på en operation idag. Efteråt ville jag spy (nu överdriver jag lite, men lite grann ville jag spy iallafall). Blev illamående av att se hur de höll på och karva och gräva i en människa. Och ljuden var nog nästan ännu värre. Blä! Och hur kunde jag när jag var yngre drömma om att bli läkare. Fy sjutton. Nu tycker jag det mest verkar äckligt.
Hoppas jag vänjer mig, annars kan det nog bli åtta tuffa illamåendeveckor på 45:an. Och jag kan nog redan nu säga att jag inte ska bli operationssjuksköterska iallafall.
Puss hej
jag klarar mej (rimm!)
nu ska jag sticka iväg på träning.
/ia.
Rädd för att känna mig så bortkommen och okunnig att jag ska gå hem och gråta och vilja hoppa av utbildningen. Rädd att förväntas kunna en massa saker som jag inte kan, och så kommer jag känna mig värdelös och kass och tänka att jag aldrig kommer klara av att bli en bra sjuksköterska. Rädd att jag ska kugga på akut-tentan. Rädd att jag ska tycka att det är tråkigt och (återigen) börja tvivla på mitt yrkesval. Rädd att gå runt och vara ständigt trött. Men den allra största rädslan, och det är det som är så hemskt för det är kanske det som beskriver mitt liv bäst, är rädslan för att jag inte ska ha tid att träna så mycket jag vill. Ha, så sjukt typiskt mig. Rädd att inte orka träna. Inte hinna träna minst 5 ggr i veckan. Rädd att äta för mycket om man blir trött för man vill ju ändå känna att man orkar vara alert och ta in så mycket som möjligt ute på praktiken. Rädd att bli bjuden på fika och inte våga och kunna säga nej. Rädd att känna mig tjock.
Ja. Det var jag det. I ett nötskal. Jag kan skratta åt det ibland. Men innerst inne tycker jag bara att det är sorligt. Att jag är så fast.
MEN, det finns andra saker. Som gör mig glad. Och varm. Från insidan. Tack fina du!
Men, första dagen har varit helt ok. Ingen verkar förvänta sig så mycket av oss, så det är ju skönt. Och det är intressant, även om jag inte tror att IVA riktigt är min grej. För mycket apparater och för lite vaken patientkontakt för min del.
Och, det här är ju verkligen också lysande för mig som ska göra praktik åtta veckor på en operationsavdelning: Vi fick kolla på en operation idag. Efteråt ville jag spy (nu överdriver jag lite, men lite grann ville jag spy iallafall). Blev illamående av att se hur de höll på och karva och gräva i en människa. Och ljuden var nog nästan ännu värre. Blä! Och hur kunde jag när jag var yngre drömma om att bli läkare. Fy sjutton. Nu tycker jag det mest verkar äckligt.
Hoppas jag vänjer mig, annars kan det nog bli åtta tuffa illamåendeveckor på 45:an. Och jag kan nog redan nu säga att jag inte ska bli operationssjuksköterska iallafall.
Puss hej
jag klarar mej (rimm!)
nu ska jag sticka iväg på träning.
/ia.
söndag 7 november 2010
--
Idag har jag äntligen köpt en ny kamera. typ över ett år efter den förra slutade fungera. tur man är så snabb! och jag är glad och plånboken kanske blev mindre glad. Men äh man lever bara en gång (här på jorden iallafall).
Skogskyrkogården 2010-11-07
fick lov att ge mig ut och provfota också. och jag är verkligen ingen proffsig eller van fotograf. men man kan väl träna på't eller hur?
Skogskyrkogården 2010-11-07/ia.
--
Man skulle kunna säga Suck!
Suck att jag igår missade affären med en kvart och blev mjölk-lös.
Suck att jag, trots läggning vid 01.30 vaknar 6.45 och inte kan sova mera.
Suck för en stundvis stor trötthet.
Men att säga suck är inge kul. Så jag säger istället: Tack Gud för en ny dag.
Igår gick jag runt på kyrkogården jag har här alldeles ca 50meter från mitt hus. Det var så fint med alla tända ljus vid gravarna. Jag minns förr när man var med mamma och pappa till Svenska Kyrkan i Bjursås på minnesgudstjänst och sen tände ljus vid mormor och morfars grav. Det var fint. Men längesen nu. Jag sakanr lukten av Svenska Kyrkan ibland. Det luktar jul. Och frid.
Men Centrumkyrkan är bra den med för all del.
Men jag blev rädd igår också. Själv är jag inte rädd för döden för egen del, men jag vill inte att nån som står mig nära ska dö. Så låt bli det är ni snälla!
/kram
ia.
Suck att jag igår missade affären med en kvart och blev mjölk-lös.
Suck att jag, trots läggning vid 01.30 vaknar 6.45 och inte kan sova mera.
Suck för en stundvis stor trötthet.
Men att säga suck är inge kul. Så jag säger istället: Tack Gud för en ny dag.
Igår gick jag runt på kyrkogården jag har här alldeles ca 50meter från mitt hus. Det var så fint med alla tända ljus vid gravarna. Jag minns förr när man var med mamma och pappa till Svenska Kyrkan i Bjursås på minnesgudstjänst och sen tände ljus vid mormor och morfars grav. Det var fint. Men längesen nu. Jag sakanr lukten av Svenska Kyrkan ibland. Det luktar jul. Och frid.
Men Centrumkyrkan är bra den med för all del.
Men jag blev rädd igår också. Själv är jag inte rädd för döden för egen del, men jag vill inte att nån som står mig nära ska dö. Så låt bli det är ni snälla!
/kram
ia.
lördag 6 november 2010
--
Idag skulle jag köpa en födelsedagspresent till min syster. Shoppade lite inredning åt mig själv istället. Typiskt. Men det blir bra. Snyggt hemma och Anna ska få nått hon med såsmåningom.
Och det har varit en fin dag. Det är så många dagar som är fina nuförtiden.
Jag har träffat Jocke. Det var för längesen. Men bra att det blev idag. Fredagsfika is the shit förresten, älskar det för då får man en känsla av att det är helg. Unna sig köpekaffe. Latte till och med. Vi testar olika cafén i stan. Idag blev det Kopparhatten. Med konst på väggarna.
Och kyrkan idag också. Allhelgonakonferens. Jag får faktiskt kyrkabstinens när jag inte vart där på ett tag, blev ju inget förra helgen. Och liksom känner att det är nått som fattas. Efter jag vart i kyrkan känns det alltid som jag kan andas. Normalt. Ofta i flera dar. Och man slutar kolla för mycket in i sig själv. I obehaget. Och lyfter blicken och ser andra människor.
Och det är liksom inte det att jag tror att Gud är mer i kyrkan än nånannanstans. Jag kan uppleva hans närvaro precis lika stort när jag är alldeles ensam på min morgonpromenad och solen lyser över en istäckt damm. Då är han där. Och när jag nästan dör av skratt med någon jag tycker om. Då är han där. Jag tror inte ens att man absolut nödvändigtvis måste gå i kyrkan för att kalla sig troende och kristen. Däremot tror jag att det är lättare att komma ihåg. Vad man vill. Vad man mår bra av. Vad Gud gjort och vill med livet. Och känna gemenskap. Med andra. Kyrkan är ju liksom som en extra familj. Med så fina fina syskon.
Ja man blir så levande att vara omgiven av fina människor. Vänner och sånt. En gudagåva. Tack!
Nu borde jag sova. Om det går, sånt vet man aldrig i förväg.. Men först bara packa upp min fina inredning från Village.
Kram
/ia.
Och det har varit en fin dag. Det är så många dagar som är fina nuförtiden.
Jag har träffat Jocke. Det var för längesen. Men bra att det blev idag. Fredagsfika is the shit förresten, älskar det för då får man en känsla av att det är helg. Unna sig köpekaffe. Latte till och med. Vi testar olika cafén i stan. Idag blev det Kopparhatten. Med konst på väggarna.
Och kyrkan idag också. Allhelgonakonferens. Jag får faktiskt kyrkabstinens när jag inte vart där på ett tag, blev ju inget förra helgen. Och liksom känner att det är nått som fattas. Efter jag vart i kyrkan känns det alltid som jag kan andas. Normalt. Ofta i flera dar. Och man slutar kolla för mycket in i sig själv. I obehaget. Och lyfter blicken och ser andra människor.
Och det är liksom inte det att jag tror att Gud är mer i kyrkan än nånannanstans. Jag kan uppleva hans närvaro precis lika stort när jag är alldeles ensam på min morgonpromenad och solen lyser över en istäckt damm. Då är han där. Och när jag nästan dör av skratt med någon jag tycker om. Då är han där. Jag tror inte ens att man absolut nödvändigtvis måste gå i kyrkan för att kalla sig troende och kristen. Däremot tror jag att det är lättare att komma ihåg. Vad man vill. Vad man mår bra av. Vad Gud gjort och vill med livet. Och känna gemenskap. Med andra. Kyrkan är ju liksom som en extra familj. Med så fina fina syskon.
Ja man blir så levande att vara omgiven av fina människor. Vänner och sånt. En gudagåva. Tack!
Nu borde jag sova. Om det går, sånt vet man aldrig i förväg.. Men först bara packa upp min fina inredning från Village.
Kram
/ia.
torsdag 4 november 2010
--
förresten så gillar jag lammkött också!
och nu ska jag skriva tenta. första gången på typ 1 1/2 år. Lite scary är det. Fast egentligen vet jag ju att jag klarar det. Borde klara det.
puss och hej.
/ia.
och nu ska jag skriva tenta. första gången på typ 1 1/2 år. Lite scary är det. Fast egentligen vet jag ju att jag klarar det. Borde klara det.
puss och hej.
/ia.
onsdag 3 november 2010
--
Hej.
Konstiga grejer.
Jag är sugen på kött. (Brukar inte vara det jag är sugen på, äter så mycket av eller handlar). Men nu så! Igår när jag var på IcaMaxi kollade jag in massa olika former av kött, bacon, kassler, pannbiff m.m. och tillslut köpte jag bacon. Och igår när jag skulle lägga mig blev jag jättesugen på köttfärs. Har till och med känt mig sugen på en stor saftig köttbit, och ni som känner mig vet hur konstigt det är för att vara mig. Jag är ju liksom mer en fisk.
Och jag som brukar göra en liten grej av att jag tycker det är bra att äta mindre kött, för naturen och sånt. Men men.
Fast egentligen kanske det inte är jättekonstigt utan har sina förklaringar. Kroppen är väl sugen på vad den behöver. (Och nej, om man har livlig fantasi och tänker på att jag för nån vecka sen skrev om illamående, och nu kött-cravings så skulle ju de som själva hör de biologiska klockorna ringa börja tänka tankar om gravideteter. Nej nej och åter nej. Liksom rätt omöjligt om man säger så.
Mer rimlig förklaring: Järnbristen.
Så trots järntabletter och blodpudding får ja väl fortsätta försöka få i mig det där himla järnet. Så man inte blir att se ut som ett likblekt trött spöke. Och blir av med detta köttsug. Jag känner mig okvinnlig av det, haha.
/ia.
Konstiga grejer.
Jag är sugen på kött. (Brukar inte vara det jag är sugen på, äter så mycket av eller handlar). Men nu så! Igår när jag var på IcaMaxi kollade jag in massa olika former av kött, bacon, kassler, pannbiff m.m. och tillslut köpte jag bacon. Och igår när jag skulle lägga mig blev jag jättesugen på köttfärs. Har till och med känt mig sugen på en stor saftig köttbit, och ni som känner mig vet hur konstigt det är för att vara mig. Jag är ju liksom mer en fisk.
Och jag som brukar göra en liten grej av att jag tycker det är bra att äta mindre kött, för naturen och sånt. Men men.
Fast egentligen kanske det inte är jättekonstigt utan har sina förklaringar. Kroppen är väl sugen på vad den behöver. (Och nej, om man har livlig fantasi och tänker på att jag för nån vecka sen skrev om illamående, och nu kött-cravings så skulle ju de som själva hör de biologiska klockorna ringa börja tänka tankar om gravideteter. Nej nej och åter nej. Liksom rätt omöjligt om man säger så.
Mer rimlig förklaring: Järnbristen.
Så trots järntabletter och blodpudding får ja väl fortsätta försöka få i mig det där himla järnet. Så man inte blir att se ut som ett likblekt trött spöke. Och blir av med detta köttsug. Jag känner mig okvinnlig av det, haha.
/ia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)