Jesuskatten vs. Santoskatten

Såhär på vintern kan jag tycka att jag går i kyrkan lite väl sällan ibland, det blir ju mycket snowboardåkning om jag är ledig och sen så jobbar jag ju rätt ofta på helgerna också.

Då tänker jag att jag kanske inte blir så påverkad av min gudstro som jag skulle vilja bli. Men idag var jag i kyrkan och nog måste jag ha blivit påverkad alltid för nu ikväll när jag skulle ropa på min katt Santos för att ge honom mat kom jag på mig själv med att ropa: 'Jeeeesssuuusss...!'.
Istället för Santos alltså. Haha, det kanske är nästa katts namn. FAst jag vill ha en katt som heter Master Yoda :)

Hipp hipp, helgen är nästan över och imorgon ska man upp till jobbet igen. Tur jag gillar mitt arbete.

Santos / Jesus

Kärlek! /ia

Man måste inte åka till Afrika för att göra något meningsfullt

Skrev ju HÄR om att jag tänkte skriva lite om min 'nya' syn på mitt sjuksköterskejobb här hemma efter att jag har varit i Afrika och jobbat på Mercy Ships.
Det sämsta hade ju varit om jag efter en sådan volontärresa till Afrika skulle tyckte att mitt jobb härhemma kändes meningslöst, att svenska patienter bara är bortskämda, att vi gör oviktiga saker etcetera.
Men så har det inte blivit, snarare tvärtom.

Innan jag åkte till Afrika var det lite olika kollegor som uttryckte det som att de var inspirerade för att jag gjorde något meningsfullt, något som var på riktigt och hade betydelse etc.. Och så kan det väl kanske vara, men jag skulle vilja lyfta fram att det jobb vi alla gör här hemma också är så himla betydelsefullt och fyllt av mening.

Skeppet som var mitt hem i september och oktober förra året

Vi i sjukhusteamet september -15

Varför ville jag åka till Afrika? Jo, för att jag ville hjälpa människor. Och jag ångrar absolut inte att jag åkte, jag fick uppleva massor med bra och lärorika saker, fick nya erfarenheter och perspektiv och patientmöten jag inte skulle vilja vara utan. Men tanken som ändå slagit mig nu såhär efteråt: Jag hjälper människor här hemma i Sverige också, dagligen. Mitt arbete är viktigt här med. Jag måste inte åka till Afrika för att göra något betydelsefullt, jag möter människor varje dag som jag kan göra mitt bästa för att hjälpa och bemöta på ett bra sätt.

Jag tänker att en lidande människa i Sverige är lika mycket lidande som en lidande människa i Afrika. Kanske på olika sätt. Vi har bättre materiella förutsättningar här. Patienterna på Madagaskar kanske är mer drabbade av sin sjukdom, har svårare att få hjälp. Det kanske påverkar dem mer i deras sociala liv och de har inga skyddsnät i samhället att falla tillbaka på ekonomiskt.
Men ändå. Till exempel en cancersjuk människa är utsatt, så otroligt utsatt. I Sverige också. Sjukdom drabbar oss hårt, oavsett materiell standard.
Och kanske kan jag faktiskt hjälpa en sjuk och lidande människa bättre här hemma i Sverige än vad jag kunde i Afrika. Jag kan ju dela språket med de flesta av mina patienter här. Jag kan förstå kulturen och sammanhanget de lever i bättre än när jag vårdar en människa från en annan kultur. (Även om såklart språk- och kulturskillnader är en del av den spännande utmaningen när man åker utomlands och jobbar.)
Jag har flera års erfarenhet av det jag håller på med här, en erfarenhet och kunskap som bara kan växa fram av tid; timmar, dagar, veckor, månader och år där jag har blivit specialiserad på öron-näsa-hals sjukdomar. På Mercy Ships kom jag till något helt nytt där jag inte hade några erfarenheter att luta mig tillbaka på.

Missförstå mig inte. Om någon är sugen på att åka ut någonstans och volontärarbeta, gör det! Det är viktigt och det är en insats som blir till ett minne för livet. Men jag vill komma ifrån tanken att man måste göra något sånt här för att göra nytta. Man kan göra nytta hemma också. Inte minst nu med den flyktingström vi haft den senaste tiden. Man får ju möta hela världen här hemma i Sverige.





En kväll på Mercy Ships satt jag och några av de norskar jag umgicks mycket med och pratade om just detta. Jag berättade om mina nya tankar om att det ju är sjuksköterskebrist i Sverige, och därmed kanske ingen som kan ersätta just min plats men att det faktiskt är ett överskott på sökande sjuksköterskor till Mercy Ships just nu, det vill säga: Det finns massor med människor som kan ersätta min plats på skeppet. Speciellt eftersom jag inte har någon särskild erfarenhet av det jag håller på med.

Min kloka pojkvän Micke hade ju redan räknat ut det här för länge sedan, innan jag skulle åka till Afrika. Han har så annorlunda perspektiv på saker och ting än mig ibland, som jag först kan förvånas över och kanske tycka låta dumma, men allra oftast så är det ju en ny, smart input han kommer med som jag inte hade kunnat komma på själv.
Hursomhelst, när jag och Micke innan min resa pratade om det och jag berättade att det var ett överskott på sjuksköterskor som sökte till Mercy Ships frågade han simpelt: Varför ska du åka då om det finns andra som kan göra det?

Jo, jag tyckte det var bra att jag åkte, jag tror det var det Gud ledde mig till i mitt liv just då. Och Micke stöttade mig helt och fullt i det. Men nu har jag fått lite nya insikter och tänker snarare: Om det är akut brist på sjuksköterskor på Mercy Ships eller någon annan stans och de verkligen behöver min hjälp och om jag just då är överflödig här hemma, då är det bra att jag åker.
Men om det inte är så, om det är sköterskebrist i Sverige och överflöd på Mercy Ships, då kanske jag gör mer nytta här hemma? Kanske är det här Gud vill ha mig. För att möta människorna här, de jag kan prata med och dela hela livet med? (Skulle kunna skriva en hel del om språkfrustration och vilken betydelse det har för mig, med det får bli ett annat inlägg tror jag)

Hoppas ni hängde med i mina resonemang.
Jag är glad att jag tycker att det jag gör här hemma känns mer betydelsefullt nu än innan Afrikaresan. Bland det värsta jag vet är att känna att mina dagar fylls av saker som inte är meningsfyllda.
Jag hoppas denna känsla håller i sig, men kan ju gissa att när min otålighet, iver, nöd för alla världens drabbade och min res-och äventyrslängtan slår till så kommer jag väl längta ut i världen igen. Och när jag väl är där längtar jag hem. Håhåjaja.
JUST NU är jag i alla fall en väldigt nöjd sköterska hemma i Falun.

Kärlek! /ia

Min inte-SÅ-dåliga-dag (men nästan) och några Madagaskarbilder

Jag försöker att varje dag vara tacksam och se till det jag har, vi lever alla ett sådant lyxigt liv i jämförelse med många andra i denna värld. Men ibland misslyckas man ju med den inställningen och tycker att dagen suger, även fast det mest är ganska banala saker som händer. Och jag är ganska bra på att tycka synd om mig själv ibland. Inte så smickrande egenskap va? 
Men jag tänker att det är ganska naturligt att inte alltid alla dagar vara på topp och det var därför jag ville dela det med er. Någon dag då och då får man väl stoppa huvudet i sanden och tycka att det mesta inte går ens väg.

Och okej, en SÅ dålig dag har det verkligen inte varit, det var mest det att det var ett uppvaknande som inte gjorde min dag helt perfekt. Vaknade nån gång mellan sju-halvåtta av en blandning av att jag vred och vände i sängen på grund av magont, samt att jag glömt stänga av ljudet på mobilen och fick ett sånt där sms man inte vill vakna upp till (men fått ganska ofta senaste tiden): Kan du jobba extra inatt? Jag förstår ju såklart att man snabbt måste försöka få in någon om nån är sjuk men jag tycker det är så himla jobbigt att hoppa in på extra nätter utan att vara förberedd innan, speciellt om man blir väckt av det redan vid sju. Och samtidigt, även om jag inte vill jobba så säger mitt plikttrogna, dåliga samvete till mig att jag borde om jag kan, även fast jag inte känner för det. Att man borde ställa upp, att någon (= jag) måste göra det och så vidare.

Så samtidigt med den här jobb-klump i magen så var det ju mensen som kommit och därmed krampen i livmodern som ett brev på posten. Aaaj!
Jag vet att jag inte borde klaga, det finns många som har det så mycket värre, och jag borde vara glad att min kropp fungerar som den ska och att lite mensvärk inte är något som leder till döden direkt....men äh, det är ju ändå inte kul att ha så ont att man inte kan sova.
Så efter att ha varit upp och pillrat i mig en värktablett, och sen upp en gång till på toa för att jag typ alltid blir lite dålig i magen när jag har mens, så försökte jag somna om ifall jag skulle behöva jobba natt. Men avvaktade med att tacka ja eller nej, om jag hade tur kanske nån annan ville jobba. Tänkte att jag kanske kunde skylla på min mensvärk iallafall och slippa ett extra nattskift. Hursom, somnade om och drömde att jag blev attackerad av ett gäng giftiga ormar. Jippie! (har ormfobi för er som inte vet det....)
Sen när jag vaknade så visade det sig att jag inte behövde jobba natt iallafall och det var ju skönt men så var jag så himla trött och hade svårt att komma upp ur sängen och sen kändes det onödigt att inte kliva upp fören tio när jag nu inte skulle jobba. Tycker bättre om att kliva upp tidigt och få en lång ledig dag. Ont i huvudet hade jag också. Stackars lilla mig, haha!

Men förutom den dåliga starten, lite magont hela dagen och en del spill, klant, tappade grejer och teknikkrångel har det varit en helt ok dag. Blev lite bättre efter att jag varit på Friskis, träning är alltid bästa medicinen. Och peppande sms från M, han är så bra.

Sluttjabblat om min-inte-SÅ-dåliga-dag och här kommer istället lite fler bilder från min Madagaskarresa som jag inte visat än. Dessa bilder är från hamnen där båten låg i. En hamn som efter några veckor faktiskt blev lite att kännas som hem.

Kärlek! /ia

En bra helg -igen: Hemsedal

I torsdags åkte vi till Hemsedal i Norge och kom hem sent söndag natt, det är därför ni inte hört från mig hör på bloggen på några dagar. Jag tycker jag är ganska bra på att vara väldigt närvarande i nuet när jag åker bort på minisemestrar så där, och det är väl bra, konsekvensen blir bara att jag kopplar bort bloggen och andra sociala medier och är inte särskilt bra på att fota när jag är borta heller, så har inte så mycket fina bilder att visa upp. För fint var det!

Hemsedal ligger ju en bra bit in i Norge så det tog oss cirka tio timmar att åka dit med matstopp och sånt. En lång resa, men det vart värt det, för det var verkligen något av en naturupplevelse. Det gick bra att köra också, jag och Micke turades om medan våra mammor, som också var med på resan, fick vila sig i baksätet.

Jag såg på någon skylt att Hemsedal kallas för Skandinavernas alperna och det tycker jag faktiskt att de kan få göra, för det var lite av en alpkänsla där med höga trädlösa fjäll åt alla håll man vände sig. Fantastiskt tur med vädret hade vi också, sol alla tre dagarna vi var i backen, ganska kallt men det gör ju ingenting så länge man håller igång och åker. Eftersom inga plusgrader nått dit på ett tag var det rejält med snö och jättebra underlag i backarna.

Vi hade hyrt en lägenhet alldeles i anslutning till skidcentret tillsammans med Mickes syster + sambo samt hans bror + tjej, så tillsammans var vi åtta personer i denna lägenhet som var gjord för sex bäddar, hehe. Men det gick bra, jag sov på soffan och Micke på luftmadrass: finns det hjärtrum finns det stjärterum. 

Jag och Micke åkte mest i skogen och försökte hitta pudersnö, och det fick vi en hel del av. Så himla roligt alltså! Vet faktiskt inte om jag vet något bättre. Vi pulsade i snön, ramlade i snön, kröp i snön... och i mina tröttaste stunder fick jag påminna mig själv om att jag skulle vara glad över att det fanns snö överhuvudtaget. Älska ju snö men alltså åh vad jobbigt det kan vara när man fastnar i meterhög lössnö. Men bra träning att försöka ta sig upp därifrån.
Att ha roligt ute i snön tillsammans med Micke slår alla allahjärtansdagsfirande i världen, när vi gör såna grejer tillsammans har vi det så bra som man kan ha det. Love it.

Så ja, vi kan väl sammanfatta det så att det var en bra helg med bra sällskap, fin natur, rolig åkning och jag tackar Gud att allt gick bra längs vägarna, ingen skadade sig eller något sådant. Det var en toppenhelg!

Här några av de få fotona som blev tagna, men mitt tips istället: Åk dit och se själv hur vackert det är.

Kärlek! /ia

En morgonpromenad i februari

Det var längesedan jag fotade någonting nu, men en morgon förra veckan vände jag precis när jag kommit ut genom dörren och sprang upp i lägenheten igen och hämtade kameran. Ljuset var sådär otroligt vackert, rosa-lila och det kändes som det perfekta läget att i alla fall försöka fånga lite av det magiska på bild.

Det blev en kort promenad här på Elsborg och villaområdena runtomkring och här kommer mina favoriter från den promenaden:

Ps. Jag älskar morgonpromenader, jag älskar snö, jag älskar att gå runt att titta på hus och jag älskar vackert ljus på himlen så det här var ju en fullträffsmorgon! Tacksam för allt vackert. Ds.

Kärlek! /ia

Att göra en samhällsanalys av semeldagen

Idag är det ju den riktiga fettisdagen. Jag vet att många ätit semlor sedan länge men jag som försöker vara lite traditionell (och tvingar Micke att vara det också, hehe) ville vänta till idag med att äta årets första semla. Så att det liksom blir en liten trevlig grej av den här dagen att se fram emot.

Faktum är ju att det hos många började ätas semlor direkt efter nyår, lika som att våren ropas ut redan i början av januari. Och vad jag tycker om det kan ni ju läsa HÄR. Vårhataren, hehe.

Visst, det är ingen stor sak egentligen, men jag kan faktiskt till viss del hålla med i det som sägs i den här artikeln "Hutlöst tidigt att ta ut semmelglädjen i förskott" om att vi nutidsmänniskor inte vill vänta på någonting. Det känns så tidstypsikt att vi börjar förbereda julen i slutet av oktober, att vi väntar på våren från början av januari och köper semlor flera månader innan semmeldagen.

Och allt annat också. Har vi inte sjukt svårt att vänta på något när vårat begär säger att det där vill vi ha? Det kan gälla mat, godis, sex, att låta relationer ta tid, att köpa drömhuset, äga bilen vi egentligen inte har råd med än. Men vi vill ha NU.

Här är ett utdrag ur artikeln som visar lite vad det är jag menar :

"Den passiva semmelaggressiviteten handlar dock, hur högtravande det än låter, om något större: om vårt samhälles sjuka framtidssträvan, den oregerliga rastlösheten och vår inbitna rädsla för en enda minut av stillhet. Vi är så vana vid liv i ständig rörelse, där man redan innan målet är nått börjar sukta efter nästa. Trots att vi intalar oss själva att vi hatar tv-reklamen så undrar jag om vi skulle överleva utan den. Klarar vi överhuvudtaget av att titta på en svart skärm i fem minuter? Finns det något så tabubelagt som tystnad i en värld där konstant underhållning anses vara en mänsklig rättighet?...

... Ligger det inte någonting i att vi har tillgång till vad som helst närhelst vi behagar, och därmed drar den felaktiga slutsatsen att vi också borde, rentav måste, ta för oss av allt? Ett infantilt krav på omedelbar behovstillfredsställelse utan tid för vila emellan händelser. Om man så bara för ett ögonblick stannar upp och nöjer sig med det man har får man sedan höra att man latat sig..."


En annan aspekt av det här semmelätandet, nu när jag ändå håller på att dra långtgående politiska analyser av det hela är ju det här som händer efter fettisdagen.
Vadå, händer det något efter tänker du kanske nu? Just det, väldigt många har ju koll att det här är dagen man kan proppa i sig semlor med gott samvete, och vissa kanske till och med har hört talas om att det ibland kallas fastlagsbulle, men desto färre tar sig ju an den gamla traditionen att fasta efter fettisdagen. Imorgon onsdag är det ju askonsdagen, men det låter ju inte så himla trevligt eller hur? Och det faktum att semlorna åts för att förbereda sig för en period av fasta känns inte så lockande i nutiden va? Eller hur många är ni som fastar i 40 dagar efter en semmelbulle? (och nu pratar jag givetvis inte om den aspekten att man kan känna, så som jag själv gjorde i många år, att man måste kompensera och svälta sig själv för att man ätit något onyttigt). Nä, jag pratar mer om att vi lever i ett samhälle som vill HA men som inte vill avstå.

Vi vill HA semlor på tisdagen men inte avstå något och fasta därefter. Vi vill HA nya prylar och inte avstå från något av det enorma utbud som finns fastän vi redan har allt vi behöver. Vi vill äta gott men inte avstå. Vi vill HA vänner som ger energi men uppmanas att kapa alla band till dem som tar energi. Vi vill HA fritt och obegränsat sex men inte ta ansvaret och stanna i en trogen relation där man måste avstå att titta på det gröna gräset på andra sidan. Vi vill HA ett samhälle som servar oss med bra skolor, pensioner, gratis sjukvård och sjukförsäkringar men vi vill inte avstå ett endaste privilegium för att flyktingar också ska få ta del av trygghetssystemets Sverige. Vi vill HA hus, bil, båt och kan inte tänka oss att avstå från den materiella standarden för att få mer tid med vår familj.


Ja, det var min analys av semmeldagen det. Såklart är det inte världens grej att vi äter semlor innan februari men jag tycker faktiskt att det är intressant hur oattraktivt det har blivit att vänta och längta istället för att tillfredsställa NU.

GÖTT!

Jag är iallafall glad att mitt bloggskrivande om semmeldagen numera har övergått från hur ätstörningstankarna bubblar upp en sån här dag, till att bli en samhällsanalys istället. Det betyder nog friskhet och speglar mycket bättre vem jag är idag. Glad för det!

Och....jag inser själv att jag kastar ganska mycket sten i glashus här eftersom jag själv också äter semlor idag och troligtvis inte kommer fasta imorgon. Det är ju så himla gott, helst med massa grädde!
Men jag höll mig iallafall till fettisdagen...

Kärlek! /ia

Ofrivilligt ugglande

Hej vänner.

Sitter och ugglar och är vaken såhär mitt i natten, kanske inte riktigt för att det är frivilligt utanför att jag jobbar 21-07. Hittintills är det en lugn natt, och det är skönt för det är en riktig tröttmössa som sitter här framför datorn.

Detta är jobbpass nr 7 denna vecka, av 7 dagar, så ja det har varit jobb varenda dag. Får skylla tröttheten och det nästintill uteblivna bloggandet på det.

Mitt sätt att se på mitt arbete förändrades faktiskt lite under och efter min Madagaskar resa. Till det bättre. På något sätt är det som att jag förstår betydelsen av min egen insats som sjuksköterska här hemma i Sverige lite mer nu. Att man inte måste åka till Afrika för att göra en betydelsefull insats.
Har faktiskt tänkt att skriva ett lite mer utförligt inlägg om de tankarna, men det får bli någon annan gång än nu kl 04 tror jag allt :)

För övrigt i veckan så har jag ju mest jobbat som sagt. Efter jobb så blir det oftast träning, gym eller löpning har det varit den här veckan, och ibland även några timmar snowboard i Källviksbacken på det.
I fredags, enda dagen jag jobbade kväll, var det väldigt fint att komma ut i dagsljuset lite, det var ju så otroligt fint vinterväder då, och jag tog en skön promenad tillsammans med min vän Linnea.
Lördagskvällen innebar några timmars stickning, inge uteliv här inte utan det är tantsysslorna som gäller. Drömde till och med om mina vantstickningar i natt, hehe.
Och idag när jag hade dan ledig eftersom jag skulle jobba natt så var jag med Micke till Källviksbacken där vi åkte bräda med ett gäng kompisar. En härlig dag och slasket i backen var skönt även om jag sörjer när all snö i omgivningarna smälter bort. Vill ha riktig, vit, snörik vinter ju..

Några av vinterns fina dagar, hittills. Jag hoppas det kommer mer.

Det var min vecka i ett kort sammandrag det och jag hoppas vi hörs lite mer nästa vecka. Och just nu hoppas jag att ni alla sover sött och gott.

Kärlek! /ia