Min inte-SÅ-dåliga-dag (men nästan) och några Madagaskarbilder

Jag försöker att varje dag vara tacksam och se till det jag har, vi lever alla ett sådant lyxigt liv i jämförelse med många andra i denna värld. Men ibland misslyckas man ju med den inställningen och tycker att dagen suger, även fast det mest är ganska banala saker som händer. Och jag är ganska bra på att tycka synd om mig själv ibland. Inte så smickrande egenskap va? 
Men jag tänker att det är ganska naturligt att inte alltid alla dagar vara på topp och det var därför jag ville dela det med er. Någon dag då och då får man väl stoppa huvudet i sanden och tycka att det mesta inte går ens väg.

Och okej, en SÅ dålig dag har det verkligen inte varit, det var mest det att det var ett uppvaknande som inte gjorde min dag helt perfekt. Vaknade nån gång mellan sju-halvåtta av en blandning av att jag vred och vände i sängen på grund av magont, samt att jag glömt stänga av ljudet på mobilen och fick ett sånt där sms man inte vill vakna upp till (men fått ganska ofta senaste tiden): Kan du jobba extra inatt? Jag förstår ju såklart att man snabbt måste försöka få in någon om nån är sjuk men jag tycker det är så himla jobbigt att hoppa in på extra nätter utan att vara förberedd innan, speciellt om man blir väckt av det redan vid sju. Och samtidigt, även om jag inte vill jobba så säger mitt plikttrogna, dåliga samvete till mig att jag borde om jag kan, även fast jag inte känner för det. Att man borde ställa upp, att någon (= jag) måste göra det och så vidare.

Så samtidigt med den här jobb-klump i magen så var det ju mensen som kommit och därmed krampen i livmodern som ett brev på posten. Aaaj!
Jag vet att jag inte borde klaga, det finns många som har det så mycket värre, och jag borde vara glad att min kropp fungerar som den ska och att lite mensvärk inte är något som leder till döden direkt....men äh, det är ju ändå inte kul att ha så ont att man inte kan sova.
Så efter att ha varit upp och pillrat i mig en värktablett, och sen upp en gång till på toa för att jag typ alltid blir lite dålig i magen när jag har mens, så försökte jag somna om ifall jag skulle behöva jobba natt. Men avvaktade med att tacka ja eller nej, om jag hade tur kanske nån annan ville jobba. Tänkte att jag kanske kunde skylla på min mensvärk iallafall och slippa ett extra nattskift. Hursom, somnade om och drömde att jag blev attackerad av ett gäng giftiga ormar. Jippie! (har ormfobi för er som inte vet det....)
Sen när jag vaknade så visade det sig att jag inte behövde jobba natt iallafall och det var ju skönt men så var jag så himla trött och hade svårt att komma upp ur sängen och sen kändes det onödigt att inte kliva upp fören tio när jag nu inte skulle jobba. Tycker bättre om att kliva upp tidigt och få en lång ledig dag. Ont i huvudet hade jag också. Stackars lilla mig, haha!

Men förutom den dåliga starten, lite magont hela dagen och en del spill, klant, tappade grejer och teknikkrångel har det varit en helt ok dag. Blev lite bättre efter att jag varit på Friskis, träning är alltid bästa medicinen. Och peppande sms från M, han är så bra.

Sluttjabblat om min-inte-SÅ-dåliga-dag och här kommer istället lite fler bilder från min Madagaskarresa som jag inte visat än. Dessa bilder är från hamnen där båten låg i. En hamn som efter några veckor faktiskt blev lite att kännas som hem.

Kärlek! /ia

En bra helg -igen: Hemsedal

I torsdags åkte vi till Hemsedal i Norge och kom hem sent söndag natt, det är därför ni inte hört från mig hör på bloggen på några dagar. Jag tycker jag är ganska bra på att vara väldigt närvarande i nuet när jag åker bort på minisemestrar så där, och det är väl bra, konsekvensen blir bara att jag kopplar bort bloggen och andra sociala medier och är inte särskilt bra på att fota när jag är borta heller, så har inte så mycket fina bilder att visa upp. För fint var det!

Hemsedal ligger ju en bra bit in i Norge så det tog oss cirka tio timmar att åka dit med matstopp och sånt. En lång resa, men det vart värt det, för det var verkligen något av en naturupplevelse. Det gick bra att köra också, jag och Micke turades om medan våra mammor, som också var med på resan, fick vila sig i baksätet.

Jag såg på någon skylt att Hemsedal kallas för Skandinavernas alperna och det tycker jag faktiskt att de kan få göra, för det var lite av en alpkänsla där med höga trädlösa fjäll åt alla håll man vände sig. Fantastiskt tur med vädret hade vi också, sol alla tre dagarna vi var i backen, ganska kallt men det gör ju ingenting så länge man håller igång och åker. Eftersom inga plusgrader nått dit på ett tag var det rejält med snö och jättebra underlag i backarna.

Vi hade hyrt en lägenhet alldeles i anslutning till skidcentret tillsammans med Mickes syster + sambo samt hans bror + tjej, så tillsammans var vi åtta personer i denna lägenhet som var gjord för sex bäddar, hehe. Men det gick bra, jag sov på soffan och Micke på luftmadrass: finns det hjärtrum finns det stjärterum. 

Jag och Micke åkte mest i skogen och försökte hitta pudersnö, och det fick vi en hel del av. Så himla roligt alltså! Vet faktiskt inte om jag vet något bättre. Vi pulsade i snön, ramlade i snön, kröp i snön... och i mina tröttaste stunder fick jag påminna mig själv om att jag skulle vara glad över att det fanns snö överhuvudtaget. Älska ju snö men alltså åh vad jobbigt det kan vara när man fastnar i meterhög lössnö. Men bra träning att försöka ta sig upp därifrån.
Att ha roligt ute i snön tillsammans med Micke slår alla allahjärtansdagsfirande i världen, när vi gör såna grejer tillsammans har vi det så bra som man kan ha det. Love it.

Så ja, vi kan väl sammanfatta det så att det var en bra helg med bra sällskap, fin natur, rolig åkning och jag tackar Gud att allt gick bra längs vägarna, ingen skadade sig eller något sådant. Det var en toppenhelg!

Här några av de få fotona som blev tagna, men mitt tips istället: Åk dit och se själv hur vackert det är.

Kärlek! /ia

En morgonpromenad i februari

Det var längesedan jag fotade någonting nu, men en morgon förra veckan vände jag precis när jag kommit ut genom dörren och sprang upp i lägenheten igen och hämtade kameran. Ljuset var sådär otroligt vackert, rosa-lila och det kändes som det perfekta läget att i alla fall försöka fånga lite av det magiska på bild.

Det blev en kort promenad här på Elsborg och villaområdena runtomkring och här kommer mina favoriter från den promenaden:

Ps. Jag älskar morgonpromenader, jag älskar snö, jag älskar att gå runt att titta på hus och jag älskar vackert ljus på himlen så det här var ju en fullträffsmorgon! Tacksam för allt vackert. Ds.

Kärlek! /ia

Att göra en samhällsanalys av semeldagen

Idag är det ju den riktiga fettisdagen. Jag vet att många ätit semlor sedan länge men jag som försöker vara lite traditionell (och tvingar Micke att vara det också, hehe) ville vänta till idag med att äta årets första semla. Så att det liksom blir en liten trevlig grej av den här dagen att se fram emot.

Faktum är ju att det hos många började ätas semlor direkt efter nyår, lika som att våren ropas ut redan i början av januari. Och vad jag tycker om det kan ni ju läsa HÄR. Vårhataren, hehe.

Visst, det är ingen stor sak egentligen, men jag kan faktiskt till viss del hålla med i det som sägs i den här artikeln "Hutlöst tidigt att ta ut semmelglädjen i förskott" om att vi nutidsmänniskor inte vill vänta på någonting. Det känns så tidstypsikt att vi börjar förbereda julen i slutet av oktober, att vi väntar på våren från början av januari och köper semlor flera månader innan semmeldagen.

Och allt annat också. Har vi inte sjukt svårt att vänta på något när vårat begär säger att det där vill vi ha? Det kan gälla mat, godis, sex, att låta relationer ta tid, att köpa drömhuset, äga bilen vi egentligen inte har råd med än. Men vi vill ha NU.

Här är ett utdrag ur artikeln som visar lite vad det är jag menar :

"Den passiva semmelaggressiviteten handlar dock, hur högtravande det än låter, om något större: om vårt samhälles sjuka framtidssträvan, den oregerliga rastlösheten och vår inbitna rädsla för en enda minut av stillhet. Vi är så vana vid liv i ständig rörelse, där man redan innan målet är nått börjar sukta efter nästa. Trots att vi intalar oss själva att vi hatar tv-reklamen så undrar jag om vi skulle överleva utan den. Klarar vi överhuvudtaget av att titta på en svart skärm i fem minuter? Finns det något så tabubelagt som tystnad i en värld där konstant underhållning anses vara en mänsklig rättighet?...

... Ligger det inte någonting i att vi har tillgång till vad som helst närhelst vi behagar, och därmed drar den felaktiga slutsatsen att vi också borde, rentav måste, ta för oss av allt? Ett infantilt krav på omedelbar behovstillfredsställelse utan tid för vila emellan händelser. Om man så bara för ett ögonblick stannar upp och nöjer sig med det man har får man sedan höra att man latat sig..."


En annan aspekt av det här semmelätandet, nu när jag ändå håller på att dra långtgående politiska analyser av det hela är ju det här som händer efter fettisdagen.
Vadå, händer det något efter tänker du kanske nu? Just det, väldigt många har ju koll att det här är dagen man kan proppa i sig semlor med gott samvete, och vissa kanske till och med har hört talas om att det ibland kallas fastlagsbulle, men desto färre tar sig ju an den gamla traditionen att fasta efter fettisdagen. Imorgon onsdag är det ju askonsdagen, men det låter ju inte så himla trevligt eller hur? Och det faktum att semlorna åts för att förbereda sig för en period av fasta känns inte så lockande i nutiden va? Eller hur många är ni som fastar i 40 dagar efter en semmelbulle? (och nu pratar jag givetvis inte om den aspekten att man kan känna, så som jag själv gjorde i många år, att man måste kompensera och svälta sig själv för att man ätit något onyttigt). Nä, jag pratar mer om att vi lever i ett samhälle som vill HA men som inte vill avstå.

Vi vill HA semlor på tisdagen men inte avstå något och fasta därefter. Vi vill HA nya prylar och inte avstå från något av det enorma utbud som finns fastän vi redan har allt vi behöver. Vi vill äta gott men inte avstå. Vi vill HA vänner som ger energi men uppmanas att kapa alla band till dem som tar energi. Vi vill HA fritt och obegränsat sex men inte ta ansvaret och stanna i en trogen relation där man måste avstå att titta på det gröna gräset på andra sidan. Vi vill HA ett samhälle som servar oss med bra skolor, pensioner, gratis sjukvård och sjukförsäkringar men vi vill inte avstå ett endaste privilegium för att flyktingar också ska få ta del av trygghetssystemets Sverige. Vi vill HA hus, bil, båt och kan inte tänka oss att avstå från den materiella standarden för att få mer tid med vår familj.


Ja, det var min analys av semmeldagen det. Såklart är det inte världens grej att vi äter semlor innan februari men jag tycker faktiskt att det är intressant hur oattraktivt det har blivit att vänta och längta istället för att tillfredsställa NU.

GÖTT!

Jag är iallafall glad att mitt bloggskrivande om semmeldagen numera har övergått från hur ätstörningstankarna bubblar upp en sån här dag, till att bli en samhällsanalys istället. Det betyder nog friskhet och speglar mycket bättre vem jag är idag. Glad för det!

Och....jag inser själv att jag kastar ganska mycket sten i glashus här eftersom jag själv också äter semlor idag och troligtvis inte kommer fasta imorgon. Det är ju så himla gott, helst med massa grädde!
Men jag höll mig iallafall till fettisdagen...

Kärlek! /ia

Ofrivilligt ugglande

Hej vänner.

Sitter och ugglar och är vaken såhär mitt i natten, kanske inte riktigt för att det är frivilligt utanför att jag jobbar 21-07. Hittintills är det en lugn natt, och det är skönt för det är en riktig tröttmössa som sitter här framför datorn.

Detta är jobbpass nr 7 denna vecka, av 7 dagar, så ja det har varit jobb varenda dag. Får skylla tröttheten och det nästintill uteblivna bloggandet på det.

Mitt sätt att se på mitt arbete förändrades faktiskt lite under och efter min Madagaskar resa. Till det bättre. På något sätt är det som att jag förstår betydelsen av min egen insats som sjuksköterska här hemma i Sverige lite mer nu. Att man inte måste åka till Afrika för att göra en betydelsefull insats.
Har faktiskt tänkt att skriva ett lite mer utförligt inlägg om de tankarna, men det får bli någon annan gång än nu kl 04 tror jag allt :)

För övrigt i veckan så har jag ju mest jobbat som sagt. Efter jobb så blir det oftast träning, gym eller löpning har det varit den här veckan, och ibland även några timmar snowboard i Källviksbacken på det.
I fredags, enda dagen jag jobbade kväll, var det väldigt fint att komma ut i dagsljuset lite, det var ju så otroligt fint vinterväder då, och jag tog en skön promenad tillsammans med min vän Linnea.
Lördagskvällen innebar några timmars stickning, inge uteliv här inte utan det är tantsysslorna som gäller. Drömde till och med om mina vantstickningar i natt, hehe.
Och idag när jag hade dan ledig eftersom jag skulle jobba natt så var jag med Micke till Källviksbacken där vi åkte bräda med ett gäng kompisar. En härlig dag och slasket i backen var skönt även om jag sörjer när all snö i omgivningarna smälter bort. Vill ha riktig, vit, snörik vinter ju..

Några av vinterns fina dagar, hittills. Jag hoppas det kommer mer.

Det var min vecka i ett kort sammandrag det och jag hoppas vi hörs lite mer nästa vecka. Och just nu hoppas jag att ni alla sover sött och gott.

Kärlek! /ia

Liv över död

Livet rullar på och just ikväll var jag himla nära att skippa att skriva det här inlägget för att jag bara vill gå och lägga mig och sova, innan klockan ens slagit 21.

Om förra veckan var väldigt lugn ren jobbmässigt och gick i vilans tecken så är den här desto mer full fartig. Och då blir man trött.... Men jag gillar det också, att leva ett aktivt liv och lägga min energi på att försöka ta hand om mina patienter på bästa sätt och på ett så smidigt sätt som möjligt försöka lösa de problem som uppstår längs vägen. Och sen ha lite fritid också kanske ;)


På tal om jobb: Ibland undrar jag hur man kan möta allt vi möter i jobbet och ändå vara en fullt fungerande människa som skrattar och skojar på jobbet och som sedan går hem och lever ett vanligt, ganska lyckligt, vardagsliv? Fast å andra sidan, skulle man inte ha den förmågan så skulle man ju gå under och gå in i alla väggar som fanns för längesedan.

Nästan varje dag träffar vi cancerpatienter som på ett eller annat sätt såklart befinner sig i en livskris. Patienter som ser sin värld förändras, som får olika positiva och negativa besked. Patienter som i många fall får sin dödsdom. Frågan är inte om utan när det är dags att lämna det här jordelivet. Vi möter människor som går igenom tuffa cellgiftsbehandlingar, operationer och strålbehandlingar för att ändå kanske få sitt namn skrivet i en dödsannons några månader sedan. Och vi, vi bygger upp relationer till de där människorna som man sedan en morgon, vacker eller ful, ser den där dödsannonsen på.
Tidspressen, att kanske inte finnas till som ett bra stöd för de som behöver det allra mest, kanske är det den största frustrationen man kan möta?

Vi möter människor som försökt ta sitt liv, unga människor som varit med om ett trauma som gör att de är hjärnskadade och kanske blir sängliggande för resten av livet.
Andra patienter är höga som hus; man får sig en oförtjänt utskällning och undrar hur många sekunder till det tar innan man får en stor fet smäll.




MEN. Vi skrattar och har det bra på jobbet, trivs, skojar, skämtar, har det trevligt och försöker ta hand om varandra. På något vis måste man väl stänga av lite grann för att inte gå under. Vad skulle hända om man tog in varenda människoöde i sitt hjärta? Det går ju liksom bara inte.. Man skulle gått sönder för länge sedan. Samtidigt, en liten känsla av skam. Jag träffar människor varenda dag som går igenom sitt livs kris och ändå går jag och äter min lunch som att ingenting har hänt. Oroar för mig om jag ska hinna träna så många träningspass jag önskar denna vecka, vad som ska handlas till middag eller något annat som är ganska oväsentligt egentligen.

Jag har märkt att jag börjat ta med mig jobbet hem lite mer än vad jag gjorde förut. Jag har aldrig varit en sån som utvärderar min egen insats hela tiden, tänker på vilka piller jag delat ut och inte, om jag gjort något fel, om jag kommit ihåg allt etcetera. Jag litar liksom på min egen förmåga och mitt minne och mina kollegors förmåga att fixa till det om jag klantat mig med något, hehe. Än har jag inte fått några klagomål och jag hoppas någon säger till mig om jag nån gång på något sätt skulle missköta mitt jobb.
Men, patienternas livsöden har jag börjat ta med mig hem lite mer på senaste tiden. Och det gör mig på något konstigt sätt lite glad. För jag vill bli berörd. Jag vill inte vara en robot av stål som stänger av alla känslor och som skiter i vad som händer andra människor. Jag vill veta, se och känna en liten del av all skit som händer i världen och i människors hjärtan. Jag vill få smutsen under mina naglar, jag vill få blodet på mina kläder jag vill känna lite av den smärtan dessa människor känner. Jag vill inte vara en död fisk som vattnet rinner av, jag vill låta cancer och fattigdom, självmord och hjärnskador, flyktingströmmar och krig snudda vid mitt hjärta då och då. Att hela tiden leva nära liv och död, smärta och sorg, glädje blandat med rädsla. Kanske är det det som gör en själv levande? Kanske är det när man vågar ta in andra människors smärta som man kan bemöta dem på bästa sätt?
Jag vet inte.

Jag vet att jag har det oförskämt bra och att varje dag i fred, frihet och med hälsan i behåll är en dag att glädja sig över.

Kärlek! /ia

Madagaskarbilder - djur i bur

Vet ni vad? Jag har faktiskt lite fler Madagaskarbilder som jag inte visat er än.

Här kommer ett gäng bilder från när vi var på en djurpark och kollade in lemurer, mestadels. Det fanns ormar också men de blundade och höll jag för ögonen när jag gick förbi -allt för att undvika värre mardrömmar än de jag redan hade (av mina malariapiller, huhu vilken grej alltså!).

Så här kommer lemurer i bur, tyvärr, stackars små kompisar.

En väääldigt liten lemur, som en råtta ungefär. Fast en lemur var det!

Ser ni ungen som klamrar sig fast på mamma-apan? Enligt guiden så stannar inte mammorna och plockar upp sina barn om de trillar ner medan de slänger sig fram bland träden - så det gäller att hålla i sig för glatta livet. Djungelns lag är hård minst sagt... 

En sån sötis i alla fall, med sina blåa ögon

De där tänderna skulle man ju inte vilja bli huggen av..

Ni ser kameleonten va? 

En sköldis!

Vi vandrade till ett vattenfall...

Glad tjej

Här nedan kommer några bilder från en annan utflykt - till den fantastiskt fina Mahambo-stranden. En helg i paradiset!

Kärlek! /ia