Morgonfrost

Igår när jag skulle ut på min morgonpromenad som jag brukar försöka ta om jag är ledig eller jobbar sent, (en bra start på dagen!), så tog jag för en gångs skull med mig stora systemkameran. Det var en fin morgon med löften om sol.
När jag kom ut och gått en bit upptäckte jag att....det inte var något batteri i kameran. Nämen, så typiskt!
Så jag gick min morgonpromenad med kameran men utan batteri. Eftersom det var sådär väldigt fint som jag förutspått fick det bli en fotosession med mobilen istället. Inte lika proffsigt, snyggt och hundraprocentigt perfekt, men ändå vackert...Så det vill jag bjuda er en inblick i.

Fotona är tagna runt Falu Koppargruva, som ni falubor säkert ser. 

Lite senare på dagen smög jag ut från mitt plugg och fotade lite frost och solsken hemma på Elsborg med batteri i riktiga kameran. Men de bilderna får jag bjuda på vid ett senare tillfälle. 

Kärlek! /ia

Att öppna sitt hjärta

En het potatis. 

Ja det kallas väl det, diskussionen om invandring och integrationspolitik, frågan om tiggare och alla rumäner som verkar befinna sig utanför Sveriges matbutiker just nu.

Det blev diskussion om det på jobbet igår och jag känner att jag blir tvungen att höja min röst lite, ovanligt för att vara lilla tysta mig. Men jag tänker att man måste säga ifrån när något känns fel.
Och för mig känns det oerhört fel med påståenden om att man inte ska ge tiggarna pengar på grund av ryktena om att det är maffialigor som ligger bakom alltihopa och att det är de som får pengarna.
Visst inser jag att detta kan vara sant i vissa av fallen men är rädd för att sådana påståenden, samt 'men de hade ju en mobiltelefon' är ursäkter för att slippa ge och en anledning till att man helt enkelt ska kunna strunta i tiggarna med det goda samvetet kvar.

Jag tänker att man kan ge pengar ändå, oavsett om pengarna eventuellt hamnar i fel händer. Varför? Jo, för att faktiskt visa de människor som sitter på gatan medmänsklighet, visa att man inte är ytterligare en i raden av människor som totalt ignorerar dem och vägrar ögonkontakt. När vi sedan går ut ur mataffären med kanske både en och två chokladkakor som åkt ner i varukorgen... saker man inte behöver för sin överlevnad men ändå plockar på sig... då undrar jag hur man kan säga att man 'inte ha råd' att ge pengar till tiggarna? Skulle inte du ha råd att offra en tjuga varje gång du storhandlar?

Jag tycker mest att 'nej till tiggeri' verkar vara en politiskt attityd, att "ger jag inga pengar till tiggarna så kanske de slutar vara här?" Det känns som att tiggarna 'stör' våran svenska idyll och tanken om att allt är frid och fröjd. Eller är jag helt fel ute?
Och det är väl det många tycker är mest rätt, att tiggarna inte ska 'lära sig' att pengar kan tjänas i Sverige utan att de ska bli hjälpta i sitt hemland istället. Och visst, det tycker jag med vore det allra bästa, om de kunde få ha ett drägligt liv där de kom från skulle nog ingen vara gladare än dem själva.
Men tills dess? Tills jorden är ett paradis och alla har det bra i alla världens länder? VAD ska vi göra NU, idag den 9 december, NU när de och deras familjer fryser och hungrar och lider?
Jag tror inte en enda människa tycker det är roligt med tiggeri, jag tror inte en enda människa skulle göra det om de inte var absolut tvungna, i en oerhört nödställd och utsatt situation...

Ja som ni ser så är det här något som engagerar och berör mig. Det gör mig inte bara ont om tiggarna som jag tycker blir behandlade dåligt, utan det gör mig nästan ännu mer ont att jag tycker att så många svenskar verkar ha förlorat det mjuka, gränslösa hjärtat. Istället finns en ovilja att hjälpa människor utanför den inre cirkeln, utan för Sveriges blonda, blåögda gränser. Det gör ont i mig, för var är mänskligheten på väg då?

Anledningen till mina åsikter är enkla: Jag önskar att någon hade hjälpt mig, sett mig, om jag vore i samma situation. Om jag vore väldigt fattig och hade lämnat mitt land för att skaffa pengar till min familj och åkt till ett land där de flesta innevånare har en väldigt bra materiell standard, så hade jag nog känt mig ledsen om ingen alls ville hjälpa mig. Men ibland känns det så otänkbart för oss svenskar att vi själva skulle hamna i en sådan utsatt situation att vi var helt beroende av andra människors hjälp och goda vilja.

Sedan att det finns massor att diskutera angående integrationspolitiken, HUR man ska göra på bästa sätt för att ta hand om de som kommer hit, det håller jag med om.

Som av en "slump" råkade jag se den här artikeln i dag, där både polis och socialtjänst i Malmö påstår att det är en myt att tiggeriet skulle vara organiserat av ligor. LÄS!
http://www.expressen.se/kvallsposten/polisen-sanningen-om-tiggarna-i-malmo/ 


Idag ska jag göra en speciell grej. Jag ska hjälpa min mamma att packa en lastbil med ca 600 kartonger kläder och andra nödvändigheter som ska till Rumänien. En insamling som min mamma är den stora drivkraften bakom och jag är oerhört stolt över henne. Någon som faktiskt GÖR något. För det är ju det alla anti-tiggare säger, att man ska göra något på plats. Men vilka gör det? Jo bara dem med ett stort, varmt hjärta. Bara dem som sett eländet på riktigt.
Jag är glad att få kunna hjälpa till det lilla jag kan.
Denna organisation kallar sig Rumäniens barn och finns både som en grupp på Facebook (Rumäniens barn hjälpverksamhet) och har en hemsida: www.childreneastlink.se
Vill man sätta in pengar finns ett bankgiro nummer: 287-8452
Eller om man vill skänka kläder eller så så kan man ju höra av sig till dem eller till mig.

Sist vill jag säga:
Jag kanske är helt fel ute. Jag kanske ser svartvitt och bara ur mitt eget perspektiv. Det kanske inte alls är bäst för tiggarna att handla så som jag tycker att man ska göra. Jag är ingen expert eller väldigt påläst i ämnet. Jag vill inte på något sätt personligen döma dem som tycker annorlunda än jag.
Jag kan ha fel. Men jag lyssnar till vad mitt hjärta säger. 

Kärlek! /ia

Lördagslängtan

Jag BORDE verkligen plugga, och gör det litegrann ibland också. Men det är ju väldigt lätt att distraheras och kolla Facebook, Instagram och läsa bloggar istället, eller hur? 

Fast sen tror jag inte heller att man ska 'korvstoppa' sig och plugga massa timmar i sträck bara för att kunna bocka av det i kalendern, kanske att jag lär mig mer om jag pluggar en liten stund i taget och sen vilar hjärnan med annat? (Haha, vilka dåliga ursäkter jag har inför mig själv va!)

Har jobbat dag fyra av sex i detta jobbmaraton, (obs lätt överdrift igen) , men äh man längtar väl alltid efter ledigt när man jobbar? 

Och så längtar jag efter Mikael. Saknar att ha honom nära och han som får mig att skratta och känna mig glad. Egentligen är det väl bara bra att vara ensam ibland och jag behöver det kanske för att få nånting gjort med plugget och så. Men det blir liksom en rastlöshet, som kanske inte är så nyttig, när M. inte är hemma. Första timmarna kan väl va skönt men sen...ähh! 

Tänkte skriva mer om det där någon gång, känslan av att först längta efter att vara ensam men att den längtan snabbt kan bytas ut i obehag.... Kanske mer för att M. inte är här än för att jag är själv? Hmm...invecklat, ska försöka reda ut det där i ett eget inlägg nån gång.

Ingen ordentlig mat lagar jag heller när M. är borta, bara massa omeletter blir det, precis som förr i tiden i singellivet. Fast omelett (och pizza) en helg dör jag nog inte av, omelett är ju nyttigt iallafall.

Har tränat idag med, och det känns bra faktiskt. Då denna vecka varit en styrketräningsvecka tänkte jag försöka köra mer kondition och rörlighet nästa vecka. Tycker det är så svårt att veta vad jag ska fokusera på, styrka eller kondition, jag gillar och vill ju båda, så då tänkte jag om jag skulle testa att köra varannan vecka? Så behöver det inte bli lika splittrat och jag vet från vecka till vecka vilka pass jag ska välja och så. Låter väl kanske som en klok idé va? 

En bild jag tog på jobbet idag. Instängd i sjukhuskorridorerna medan det var sol. Men det var ändå väldigt fint att se det från insidan, hoppas ni njöt ni som var lediga och ute! :)

Nu ska jag försöka ta en snabbdusch, det brukar inte gå så bra för jag är ju segheten själv och duschen är varm och skön. Sedan cykla iväg, alltid cykla alltså puh!, till kyrkan där det är nattcafé. Helt ensam vill jag väl inte vara hela lördagskvällen?

Puss och kärlek! /ia

Kvällssurr

Nu är jag inne i rullen igen med jobb, träning, hushåll, kyrka, plugg. Och det är ju både roligt att vara sysselsatt och drygt att man känner att inte timmarna riktigt räcker till till allt man vill. Jag vill vara bara vara hemma och adventsmysa, haha.
Plugget är tyvärr det som jämt får stryka på foten bland allt annat jag vill vilket är lite synd för egentligen är det ju jätteintressant. Försöker få till det med lite pluggstunder nu eftersom det är mindre en två veckor kvar till tenta. Ohoho! Kommer faktiskt att åka upp till Östersund och skriva den där, läser ju distans utgående från Mittuniversitetet, och samtidigt passa på att kolla in stan och hälsa på Emelie på samma vända. Ska bli roligt. Östersund är ju en sån där stad jag har inbillat mig att jag skulle kunna tänka mig att bo i. Fast jag har aldrig varit där ;)

Smugit igång träningen lite efter förkylningen också med ett gympass både igår och idag. Kör lite lätt för att känna hur jag ligger till efter både sjukdom och uppehåll för resan och sjukdom innan dess. Man blir ju lite lat när man inte tränat på ett tag, den stora peppen jag hade när vi kom hem från Hawaii dog liksom litegrann med förkylningen. Men jag tror nu om jag kommer igång att röra på mig lite igen så kommer motivationen automatiskt också.

Japp, det var nog slutsurrat så för ikväll för mig, supertrött!

Den här liraren har dragit upp till Sälen i helgen, igen, och jag får vara hemma och jobba och slita;) Men jag har ju missekissarna så ensam blir jag inte, vi kommer nog mysa ändå :)

Vill säga Tack Gud och Livet för att jag får omge mig med så mycket fina, snälla människor. Det är det som betyder något, på riktigt.

Kärlek! /ia

Ner som en pannkaka och upp som en tupp?

Nu är det en tjej i lite bättre mood här.
M. kom hem och han gör ju mig alltid (oftast?? ;) ) glad och vi åt tacos, drack lyx-kaffe med Lindtchoklad och såg film på storduken. På en vanlig tisdag, jajjemän det är så vi lirar ;)
Och så pratade vi lite om framtiden. Jag övar mig lite på det där med ärlighet, ni vet, och det känns bra. Man måste börja med små steg, i någon ände.

Och så är det ju som så att jag älskar höst, vinter, mörker, adventstid, julpynt. Tycker tiden innan jul oftast är den allra bästa, själva jul i sig är så uppstyltad med förväntningar, stress, krav, press. Men nu: Åhh jag njuter av att se mitt lilla hem så julpysslat och fint.

Köpte tre hyacinter idag, fanns i blått, vittt och rosa och kunde verkligen inte bestämma mig, jag är ju beslutsångesten själv. Så det fick bli en av varje, 10kr styck på Hemköp var ett överkomligt pris tycker jag.
Nu ska vi bara se om jag redan dödat de små rackarna i min omplantering eller om det blir några blommor snart.
Spänd förväntan.

Glädje och ledsenhet. Ja allt ryms i det som kallas livet.

Lite advetsljus, röda dukar, en julstjärna, en chokladbit och några rader ur Bibeln. Vad behövs mer för att känna lite glädje och hopp? En katt kanske, och lugn, de är med överallt! :)

Kärlek! /ia

vi har allt

som den här världen sa till oss att vi skulle ha

ändå är vi inte riktigt lyckliga därinne, ända längst in

om vi vågar titta efter

jag gå fram till avgrunden och tittar ner

avgrunden jag inte vill låtsas om

vänder tillbaka, vill inte veta

låtsas, förtränger, ler

men hur länge kan man låtsas? 

ett helt liv?

vad går sönder, vad är helt?

vi tvingas fram till avgrunden

igen och igen

vi tvingas ta valet

att inte välja är också ett val

ska vi våga slänga oss ut i det stora hålet?

det stora tomma svarta hålet av ingenting

ensamhet, avgrund, tårar, smärta

allt för att försöka hitta något som kallas renhet och sanning

att vara sann mot sig själv

och att vara sann mot dig

är det en avgrund som väntar?

/ Ia-14

Idag känner jag mig lite som en disktrasa. Förkylningen är på väg att ge med sig....men hjärtat gör lite ont idag. En sån där dag, du vet... Kanske är det för att jag inte tränat och knappt varit ut på flera dagar? Kanske är det för att man går hemma och inte träffar så mycket människor, att man får tid att tänka på det där man förtränger annars, när allt rusar på. Kanske är det bättre att vara fullt upptagen av livet istället för att tänka på livet? Kanske är det bra att ibland stanna upp och tänka till på vad man egentligen håller på med, vem man är, vem man vill vara, vad man drömmer om, vilka man vill vara med, vad man vill göra och vad som kanske står i vägen för den man vill vara?

I mitt fall tror jag mest det är jag själv som står i vägen....

Ja, idag tänker jag på livet, känner mig lite vemodig och gråter en skvätt. För det är inte alltid så jäkla enkelt, men det vet du säkert redan.

Jag är glad och tacksam och lyckan spirar ofta i mig, för jag har så mycket fint. Men ibland behövs vemodet också, att tänka till. Jag är rädd att hamna någonstans där jag inte ville hamna, missa det livet som var tänkt för mig.

Min stora brist, att jag har så svårt att vara ärlig, mot mig själv först och främst med det drabbar ju dem runt omkring. Ärlig med vad jag vill och faktiskt inte vill, ärlig med vad som gör mig ledsen och vad som gör mig levande.

Ja, då har jag fått ut mig det också.

Det känns genast lite bättre faktiskt.

Kärlek! /ia

Det är roligt att gå i skolan

När man vart utomlands så tycker jag om att försöka jämföra kulturerna lite, vad som är lika och vad som skiljer.
Nu när jag var på Hawaii, som ju är en av de femtiotvå amerikanska delstaterna, så var skillnaden i kultur kanske inte lika stor som när jag var i Indien eller Nepal, dock fanns de där.
Tänkte jag skulle ta upp några av dem i några inlägg och förhoppningsvis visa lite bilder också:)


Vi börjar med en skillnad där Sverige faktiskt helt klart går vinnande ur striden, enligt min åsikt i alla fall: Det amerikanska skolsystemet. 
På ett hostel vi bodde på träffade vi lite amerikaner som vi satt ner och snackade med en kväll. Vi pratade väl om sånt där som vad man sysslade med, arbete och studier och så. Killen vi snackade med ville utbilda sig till något i stil med det Micke är, typ maskiningenjör.
Att det kostar pengar att gå på college i USA är väl något jag vetat om sen förut men vilken innebörd och vilka konsekvenser det får är inte något jag reflekterat över så mycket. Enligt honom (nu har jag inte kontrollerat det här mot någon säker källa men...) kostade det ca 60 000 dollar per år att gå på collage, vilket då är ca 445 000 kr per år! Och då är alltså inte levnadskostnaderna som mat, böcker och sådant som vi tar studielån för inräknat! En treårig utbildning blir ju då nästan 1,5 miljon svenska kronor.

Det den här killen så klokt konstaterade var ju att det här systemet sållar bort så oerhört många människor som kanske har den rätta viljan, talangen och kunskapen för att bli bra på sitt jobb. Kreativa människor som inte får chansen för att de inte föddes in i en familj med pengar.

Han beundrade vårt skolsystem där alla får chansen, eller ja det beror ju iallafall inte på pengar angående vilka som kan skaffa sig en högskoleutbildning eller inte.
Självklart påverkar pengarna och vilken familj du kommer ifrån utbildningsvalen och möjligheterna här i Sverige också, men inte på samma uppenbara sätt. Och detta borde ju innebära att klasskillnader har större chans att undvikas i Sverige än i t.ex. USA?

Jag tror många, speciellt unga, i Sverige idag tar våra utbildningsmöjligheter för givet men det här fick mig att tänka till och vara tacksam över det välfärdssystem som vi faktiskt har.

Även inom sjukvården gäller ju i princip samma sak, i USA måste du ha sjukvårdsförsäkringar som kostar pengar för att få en bra vård. I Sverige är principen lika för alla.
Det finns inte samma skydd mot arbetslöshet och en massa andra sådana saker som vi i Sverige har. Tacksam för det svenska skyddsnätet i sociala frågor, även om det inte alltid fungerar som det ska. Att skyddsnätet inte ska rustas ner och den privata ekonomin få en större betydelse är också en av anledningarna till att jag röstade som jag gjorde.

Jag gillar Sverige! I alla fall när det gäller dessa frågor.

Micke håller på och förbereder brädan med vax innan surfning :)

Vad jag gillar med USA: mer färggranna postlådor. Ja, iallafall denna :)

Turtlisar och stränder gillar vi också med utomlands. En riktig trötter var det här! :)

Ser nästan ut som ett höstfoto med löven. Fast med shorts. Det gillas väl också? :)

Kärlek! /ia