om du går ut i solen, och sätter dig en stund

åh äntligen lite finväder och vårvärme. så himla härligt! eller hur? 

efter jobbet igår fick jag skynda mig att svira om kläderna direkt när jag kom hem för att hinna skynda mig ut i finvädret på en liten eftermiddagspromenad. tänkte jag. den 'lilla' promenaden blev spontan och lite längre än beräknat, 2,5 timme (!). men då inkluderades diverse sms-och-sola-stopp och när jag tog en sväng runt mina gamla hoods på Knoppen blev det även en drop-in pratstund på familjen Bergs altan med Kikki och Niklas. Trevliga människor! :)

Östanfors

och sen fortsatta den oplanerade kvällen med hitta-på-grejer och jag och Johanna bestämde oss för bio. Och OJ alltså. The Impossible. Om ni tål att se något riktigt riktigt tungt (men bra) se den! Jobbig film. Handlar om en familj som åker till Thailand för att fira jul, och så kommer tsunamin och ja..... blodigt. tragiskt. gråt-igt (till och med för mig som faktiskt inte är den mest film-lättgråtande människan.)

gråtkvällen för oss igår följdes upp med en löprunda i förmiddags - det är bra att ha sällis när man har usel kondition och är rätt omotiverad.
6 km iallafall, får väl duga. :)

smalbenen fick lufta sig litegrann för första gången i år :)
(och lilltårna - ofrivilligt, haha!)

så att ha hunnit med detta och ett fika besök på Skyttepaviljongen och en fredagskväll på Pitchers samt spinning och hemmafix tycker jag är rätt bra jobbat ändå för en jobbhelg.

Nu på lediga dagen har jag dammsugit och käkat lunch och tänkte överge lyan en stund för att gå ut och sätta mig i solen. 
Lovely!

kärlek! /ia

only know you love her when you let her go

jag klarar saker som jag inte klarade förut.

jag var rädd för att vara ensam. framförallt var jag rädd att vara ensam på en lördagkväll. för det var ju då 'alla andra coola människor' gjorde en massa häftigt roliga saker. det kändes just.... ensamt att vara ensam på en lördagkväll.

idag:
jag känner den där välbekanta lilla antydan till panik när jag cyklar hem från gymmet efter jobbet. 16.30. och jag har inte en enda plan för kvällen. hur ska jag få timmarna att gå? ska jag höra av mig till nån så jag slipper vara själv?
det första jag gör när jag kommer hem: spotify på högsta volym på mobilen. pillar lite och kollar Instagram. sätter på datorn. och Tv:n. och plockar fram en bok. så: jag ser på Tv samtidigt som jag sitter vid datorn, äter, sms:ar, lyssnar på musik och läser en bok.....
...heey vaddå rädd för tystnaden och sysslolösheten.

multitasking-lite-för mycket-kanske.


men jag lugnar mig.
inser: nä, jag måste inte höra av mig till nån, måste inte göra något. har träffat folk, ofta flera stycken, varje kväll och dag denna vecka. kanske kan jag erkänna för mig själv att det är lite, lite skönt att vara ensam ett tag. fastän det är lördagkväll.

visst älskar jag att ut och skoja med tjejerna på lördagkvällen. middagar och bubbligt. visst tycker jag om att kolla film med vänner, fika snacka prata. visst tycker jag om att ut och gå med sällskap. visst längtar jag efter att mysa med Mikael.

MEN ibland kan det nog vara bra att inte ständigt vara på väg till nästa aktivitet. att det är helt ok att det tar nästan två timmar att äta, duscha, måla tånaglarna och sätta igång en tvätt. utan någon som helst tidspress. visst kan det vara skönt att få vara bh-lös under kläderna. att vara naket osminkad. 
att få 'slösa' bort en timme på att spana på bekantas-bekanta bilder på fejan och Insta.
att få landa i tankarna. dricka te och läsa en bok.
inte känna att jag måste blogga en massa för att 'prestera'. att jag inte behöver be eller läsa Bibeln just precis nu utan kan vara nära Gud ändå. i andetagen, luften jag andas. i tankarna. i lugnet. friden. 

umgås med mig själv och mina egna tankar och inse att det är inte så farligt ändå. att jag inte blir knäpp av det. snarare ganska klok....
.... inse att det är helt ok att drömma stort. 

jag har varit ensam hemma en lördagkväll och typ njutit av det.
det ni!

nu: tidig läggdags. sovlarmet har ringt två gånger redan, haha. uppstig 05.30. jobbet, som jag, ofta, älskar. 

kärlek! /ia. 

jag tänker att Gud säger ungefär såhär till oss:


när du är på botten, i det svarta slemmet, då vill jag dela ångesten med dig.

när du är kungen av universum, på toppen av din förmåga, vill jag glädjas åt din framgång.

när du gråter dina ensamma tårar och tror att ingen ser, så vill jag vara där och dela din sorg.

när du är lyckligast i världen, när kärleken spränger i hjärtat och lusten i kroppen, vill jag dela glädjeruset med dig.

när du tackar mig för skapelsen så gråter jag av glädje

när du vill halshugga hela världen, så vill jag dela din frustration, vara ett starkt fadersbröst som tåls att boxas på.

när du i vrede och tvivel undrar vem och var jag är, och du bara orkar viska: varför?, så kommer jag ändå aldrig vända dig ryggen.


jag vet att det är sådan han är.
det är det som kallas godhet. det är det som inte kallas mänskligt utan är Gud.

kärlek! /ia

Tame the ghosts in my head that run wild and wish me dead

dimman spricker och du hittar inte ut,

syret ditt tar slut

och du undrar: kan nått gott existera, allting är så svart

vart finns det dag i denna natt?

- men mitt barn, jag är ljuset för dig. 

spikad upp på ett kors, så du får dagen genom mig

en gång för alla, döden, jag mätte ut ett slut

så du får sjunga ut

när oron jagar i hjärtat. är jag glad att jag vet ett botemedel.
Jesus. 

kärlek! /ia

yeah

på cirka 6 hemma-timmar (efter en lång, (ofrivillig?-hehe) sovmorgon) hann jag med att: storhandla, städa, diska, tvätta, baka matbröd samt ut och springa&promenera med Johanna. och blogga, duscha, äta.
effektiv-hemmafru är mitt nya mellannamn:)

och sen en fotbollskväll hos Patrik med Champions League, Bayern mot Barca. Nice att se lite bra fotboll i trevligt sällskap.

död katt? ;)

puss och godnatt!

när allt inte är som man har tänkt kanske det är precis som det var tänkt

' folk viskar om oss, säger att vi inte hör ihop

bry dig inte om dom, titta rakt fram och inte runt om,

se in i mina ögon

vi kan gå vår egen väg

 ta aldrig handen från nån som älskar dig

nej, håll dig tätt intill mig,

för vi kan gå vår egen väg '

kärlek! /ia

Fri tillslut

i Psaltaren (en av böckerna i Bibeln) står det mycket kloka ord om Gud. Det är som en bönbok med mycket känslor inför Gud: tacksamhet, glädje, frustration, ilska, tvivel osv.

för några dagar sedan var det några ord som liksom drabbade mig extra, extra mycket.
För jag kände: det där är mitt liv. Det är det där som hänt, det är precis det där Gud gjort för mig.
Såhär stod det:

Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka. Ps 68:7


så stora ord. när man vet att de inträffat i sitt eget liv. för det är ju precis så.

ska försöka säga det relativt kortfattat.
rad 1: Gud ger de ensamma ett hem.
jag kände mig ofta ensam. och jag tror att det var den ensamhetskänslan som gjorde min sjukdom, ätstörningarna, ännu värre. jag kände mig ensam och isolerad eftersom jag hade ett stort svart hål på insidan som jag inte kunde dela med mig av till någon. jag kunde inte berätta om alla de sjuka tankarna kring vikt, kilon, kalorier, mat, kropp, träning, ångest, självdestruktivitet som hela tiden rusade runt i mitt huvud. 

Men nu har Gud gett mig ett hem. 
På ett sätt också rent materiellt/fysiskt. Det känns helt annorlunda att bo själv denna gång jämfört med förut. Jag trivs. Jag är inte alls på samma sätt rädd för mitt eget sällskap. Jag kan bjuda hem folk. Jag har mycket vänner att umgås med. Jag har en famn som ger mig närhet och värme.
Det var ju lite struligt innan jag fick den här lägenheten. Och man skulle kunna kalla det 'slump' att det blev som det blev. Men jag tror inte det. Allt löste sig så bra. Katter, läget, 2:a, snabb inflytt, möblerat osv osv.

Så Ja. jag tror att Gud såg att det var min ensamhet som plågade mig allra mest. Och efter tre intensiva månader i Indien där man var omgiven av människor hela tiden, och jag insåg hur bra jag mådde av det, så har Gud fortsatt att rädda mig från den där ensamheten. Gång på gång på gång. Han välsignar mig, och det gör mig så TACKSAM.


rad 2: och de fångna frihet och lycka. 

ja mycket står ju här ovanför. Såklart man känner sig super-fången när man har en ätstörning, och lite annan ångest (prestation, att inte räcka till osv osv). man är dels fången i sin egen otillräckliga kropp, som man avskyr. Man är totalt fången och o-fri i tankarna. Ekorrhjul som inte går att stoppa. Negativa tankar som snurrar hela, hela tiden. Man är fången i ensamheten, att ingen vet vem man är (eftersom man inte visar det). Ibland känner man sig fången inför Gud, eftersom man tror att man inte räcker till.
Det var svårt att känna frihet och lycka.

Men det kan jag göra nu. Helt och fullt. Till 100%. Inte alltid såklart, men jag kan göra det. Jag kan njuta av livet och vara glad.
Mat är nästintill okomplicerat. Frihet. Jag är så tacksam för livet. För vänner, jobb, familj, träning, kärlek, mat, vardagsglädje osv osv.

'ett glas vin och en vän...'

Härligt va? :)

kärlek! /ia