måndag

Måndagar är en tårarnas dag. För att man är alldeles för trött. Och då blir man överkänslig. Men det kan vara skönt att vara lite överkänslig, och få lätta lite på trycket. Lyssna på lite sorglig musik, och tänka på allt som inte gick som det skulle, men som ändå är en del av ens liv. Och istället för att trycka undan det i garderoben så kan man ta fram det då och då, begrunda det, låta det göra ont. Sår behöver luftas för att läka, stänger man in dom så blir dom infekterade, förr eller senare. Så för att läka, tillåter jag mig att sörja..
…över en förlorad vän, dåliga relationer, allt självdestruktivt man gjort, kroppen man hatat, de bortslängda åren, alla de dåliga tankar man tänkt, all nöd man ej kan bemöta. Släpp ut det. Rena mig, så att jag kan ta in det nya friska. Och hjälp mig att försonas.

Jag skrev nån slags dikt eller bön eller nått i fredags. Jag ber:

kom med din heliga kärlek och rör vid mig
så att jag kan förstå
djupet i din godhet
det stora i din kärlek, din totala utgivelse

kom med din oändliga makt, din eviga ande
så att jag kan acceptera
min egen litenhet
och samtidigt min storhet,
i att få avspegla dig

kom, så att jag kan förstå
hur man gör för att älska




och TACK. Tack Herre för att min kropp är frisk och kan bära med mig i vardagen. Tack för hälsa. Tack för allt som lett mig hit där jag är idag. Tack för alla fina människor runt omkring. Tack för att du hör våra böner. Tack för att jag fått chansen att leva ett människoliv. Med den fria viljan. Och med det ansvaret det innebär.


/ Ia.

ikväll skulle jag raka benen. men jag rakade fotknölen istället och det hela slutade i stockholms blodbad (kanske en lightvariant, men ändå).

tur som man haver hade madde ett stort bra plåster, så jag förhoppnigsvis slipper bloda ner mina alldeles nyinsatta rena nya födelsedagslakan. (tack tjejer!)

intressant info va?

och på tal om blod så har vi diskuterat mens och sex runt vårat middagsbord här på betel idag. igår var det bajs. vi börjar verkligen bli som en familj.

gonatt. / Ia.

---

det gör ont att se en vän ha det svårt.
Herre, hör vår bön!


/ Ia.

höstlov

hej och hå.

och så var höstlove-t slut. tillbaka i Stockholm och Bromma. (efter en extrem jobbig dra-en-nästan-100kg tung väska -med endast höger underarmsmuskel över hela centralen och från brommaplan till Betel - vandring. det är så mycket jag vill aldrig göra om detta varning på den vandringen att jag skulle kunna tänka mig att beställa taxi från brommaplan till Betel nästa gång, vad kan de va, 500 meter? )

ajt. Lovet. Det blev ju trots allt så mycket bättre än vad jag kunde tänka mig i min stora frustration förra lördagskvällen. nästan för bra, sådär att de kändes lite småjobbigt att åka från Falun. Tur att ja vet allt undebart som väntar mig här: fantastiska vänner, bra undervisning, etc etc.

hursomhelst, skulle ja skriva om hela mitt lov skulle de kunna bli en hel memoar och det ska ja bevara er från, de kan ni ha fått nog mycket av i förra inlägget som blev extremlångt. så denna gång så tänkte ja sammanfatta lovet i punktform, bra saker och mindre bra saker. vi börjar med de bra, och de kommer att överväga, så kom inte och säg att ja måste börja leva, eller skärpa mig eller whatever.

Bra:
- lax med smält mögelost på min födelsedag (gjorde de alldeles själv)
- massage på grand med min kära syster när hon fyllde 25. (alldeles gratis, tack jonas!)
- jobb 3 dagar. de gick helt ok, kul att se gamlingarna och jobbarkompisar och så den lilla detaljen att man får lön
- iallafall 2 ordentliga sovmornar
- träffa pappa <3
- kyckling med ungsgrönsaker i Solvarbo hos Anna & Mattan. (de två som också får mig att tro på äktenskapet, heja heja er!)
- jag bakade. äppelpaj och de blev jättegott (mamma fick göra de kletiga delarna eftersom ja har lite lätt fobi för att kladda ner händerna)
- mitt födelsedagsfika med mina fina Bjursåsflickor. jag gillar er så sjukt mycket och älskar att bara prata massa djupt och odjup med er
- att jag varit hemma i 9 dar utan att dricka så mycket som en droppe alkohol eller ställa mig på den förbannade-världens-sämsta-uppfinng (våg) en endaste gång. Så bra gjort Ia! (Tack, tack). Jag börjar lära mig, har ju ett mål och då låter jag bli att göra sånt som bara drabbar mig själv och få mig att må dåligt och drar mig bort från det jag vill med mitt liv.
- fotbollsavslutningen, go-carten var gryyyyymt skoj.
- alla grattishälsningar på 21-års dagen. värmde nått sånt enormt.
- allehelgona ungdomskonferensen hemma i pingstkyrkan i Falun. Så kanonbra. Att sjunga massa lovsång, höra om kriminella, muslimer och satanister som blivit kristna och vad de fört med sig i deras liv är så värt. och utmanande undervisnig, pepp pepp pepp.
- att träffa Maria var super bra.
- en springtur på mina gamla hemvana stigar satt fint.
- att mina och mammas bråk lugnade ner sig betydligt när veckan gick. idag stod vi till och med armarna runt varandra och bad tillsammans i kyrkan. den lilla försoninsgesten fick mina tårar att rulla stort, så mycket påverkar den relationen mig... (sen vart de lite osämja i bilen på vägen hem sen, så länge höll de i sig. nästan komiskt, ska man skratta eller gråta...?)
- tacos X 2
- väldigt fina morronpromenader
- att en kär vän sa att hon tyckte jag verkade så glad och att jag var som en helt ny människa nu sen ja börjat på Betel och en annan som sa att jag såg ut att stråla. Kändes så grymt fint att höra att den förvandligen ja verkligen känner händer på insidan också syns på utsidan. då kan ju de ev. extra kilon som kommer smygande av denna glada livvstil slänga sig i väggen! (försöker mota bort den lilla ångest-djävulen på höger axel, de går rätt bra faktiskt)
- och säkert en massa annat som ja inte kommer på nu.


Lite mindre bra:
- hann varken träffa jocke eller serena
- hann inte slappa och bara vara hemma och typ läsa och sånt så mycket som jag hade velat
- hann inte träna mycket alls
- alla större och mindre irritationer mellan mig och mamma

det får räcka, så de blir massa mer positivt än negatvit. för så är livet just nu. lite negatvia saker ibland, men övervägande positivt. grejt va?

och ojdå de här blev visst rätt långt ändå. de där med att fatta mig kort är visst inte min grej.

sov gott. nu ska vi in i Betel-vardag igen i sju veckor. de kommer bli så bra tror ja.

Kram / Ia.

Hej.
Är inte det här konstigt, att när jag är i Stockholm och Betel så får jag ingen inspiration alls till att blogga, men sen när jag som nu, är hemma i Dalarna så kommer behovet av att skriva av sig. Varför? Jo för att jag får mest inspiration när jag är endera lessen, arg, upprörd eller frustrerad. Och just nu? FRUSTRERAD!!

Det här lilla inlägget kommer handla om både negativa och positiva saker, men vi börjar med det negativa, så att vi får de bästa kvar till sist och kan lämna sidan med lite positiva känslor. Ok?

Så: sen ja kom hem har jag varit vaken i mitt hus tillsammans/samtidigt som mina föräldrar kanske ca en timme. Och under den tiden har jag och mamma hunnit bråka 3 gånger. Jag blir så sjukt less. På mig själv, för att jag jämt när jag är hemma faller jag in i regression. Och för er som inte läst så mycket om Freud så innebär det att man använder sig av en försvarsmekanism som innebär att man går tillbaka till ett tidigare stadium, barndom. Eller på ren svenska: jag beter mig som en omogen, surig inne-i-värsta-pubertetsperioden-tonåring. Fastän ja faktiskt blir så mycket som 21 på onsdag. Varför varför blir jag så? Fräser åt minsta lilla. Arg, lättretlig. Ja om ja visste de skulle ja nog göra nått åt det. .
Redan igår en kvart efterhemkomst stod jag och skrek dom väl invanda orden ”jag orkar inte prata om de där!!!!!” åhh. Och varför ska hon klaga på mig precis hela tiden? (att ja har mössa på mig inomhus, att ja använder en bönekrans hört-att-de-kan-vara-new-age, att ja inte umgås med dom osv...) Och få mig att känna mig så sjukt dålig??? Nu vältrar ja verkligen ur mig all skit här men antar de är bättre än att stänga in all frustration.

Och då kanske de inte är så konstigt att man inte vet vad som är hem eller bort när man känner att man kan andas så mycket lättare när ja kommer bort härifrån. Inte så konstigt att man inte har hemlängtan. Inte så konstigt att ”det luktar lite vääääl starkt”??? (pik!)

Ett litet annat frustrerande ämne, inte alls i samma klass men ja kan ju lika gärna ta upp de nu när ja är inne på klago-spåret. (Ia’s klogovisor, haha) Men i alla fall såhär: varje gång jag överhuvudtaget börjar kolla åt en killes håll, spelar ingen roll om de är seriöst intresse eller bara nån man spanat in för att den är snygg, eller nån man vill kolla upp lite ifall de kan bli nått seriöst intresse.. så händer detta: personen ifråga börjar dejta nån annan. Om killen så har varit singel i 20 år så börjar dom alltid träffa tjejer och skaffar flickvänner precis när jag spanar in dom. Så om ni har nån killkompis som behöver en flickvän så kan ni väl se till att ja blir intresserad av den så kommer den garanterat snart ha en tjej som INTE är jag.
Shit vad ja låter bitter. De är nog åldern…

Så nu tar vi lite positiva grejer, som faktiskt överväger rätt mycket just nu.
Igår tänkte jag såhär: ”jag är så sjukt lycklig” ”jag tror just nu är den bästa perioden i mitt liv” osv. så de är ju rätt ok. Stockholm, betel är helt fantastiskt. Underbara människor. Underbar miljö. Underbart att slippa stressa hela tiden.

Och igår fick ja en så fin, lycklig ”jag-kan-också” känsla. För om sanningen ska fram, ibland känner jag mig utanför, annorlunda på Betel. Det svarta fåret liksom. Alla, precis alla, är estetiska underverk och alla är musikaliska och gör massa produktiva bra saker hela tiden. Sjukt bra konserter hela tiden, och alla är så duktiga. Och ja är inte avundsjuk på själva musikaliska förmågan, för de är inte nått jag känner att jag vill och behöver konkurrera med, jag har liksom inte intresset och talangen. Men har känt att alla producerar saker hela tiden, är duktiga och får beröm, och de verkar ha en sån fin gemenskap, de svetsas samman i musiken. Och vad gör jag? Jo ja sitter ensam med näsan i mina böcker. Sjukt kul va? Jo, ja tycker faktiskt det. Jag kan rent utav säga att jag älskar det. Jag älskar kunskap, att lära mig nya saker. Speciellt om Gud och kristendom. Men andra måste tycka att man är sjukt trist. Och så är ja väl möjligtvis bra på att träna och ha träningsdiciplin. Eller om de är så himla bra vet ja inte, skapar mest en massa jag-måste-träna-annars-väger-ja-snart-100kilo-ångest, men hursomhelst, att man är bra på att träna är ju inte direkt nått produktivt som man kan gå upp på en betelscen och säga. (nu är ja verkligen sjukt hemskt ärlig och de här blir ett långt inlägg).
I alla fall, den här veckan har vi haft tema-vecka. Om Martin Luther King. Och jag valde att jobba med ett tema om orättvisor i världen, siktade in mig på svält fattigdom. Jobbade själv (tråkiga, osociala, människa!) och valde att skriva texter (tråkig igen) och skrev en faktaartikel, en dikt, ett tal och en bön inom området. Helt humorbefriat (inte så lätt att skämta om att ett barn dör var sjätte sekund i svält). Överseriösa, humorbefriade, osociala, du-passar inte in Ia, gjorde detta. Och tyckte själv att de var sjukt intressant, kul och lärorikt eftersom jag älskar att skriva och försöker och vill engagera mig lite för orättvisor i världen. Och när ja väl har skrivit texterna kan ja väl lika gärna läsa upp dom som att bara klistra upp dom på ett papper, de blir ju lite mer feeling då. och så plötsligt sitter ja framför hela skolan, och de är ingen som skrattar åt mig, eller tycker jag är tråkig eller dum eller överseriös eller humorbefriad. Folk gråter. Är helt tysta. Jag börjar också nästan gråta. Och får så sjukt mycket fin uppmuntran efteråt att ja blir helt rörd. Att de var bra, att ja är duktig på att skriva, att sånt jag tog upp behöver höras… och ja, sjukt rörd blir jag. Och den fina jag-kan-också-känslan kom. Jag kan också producera något fastän ja inte är bra på musik eller dans eller konst och fastän jag är tråkig och osocial och humorbefriad. Jag älskar att skriva, och jag fick uppskattning och folk tycker det var bra. De kanske låter självgott men åhh vad bra det känns. Jag vågar tro att jag kanske har lite talang inom skriveriet. Och det gör mig pepp att fortsätta träna på det. För de är ju de ja innerst inne drömmer om. Att få använda Ordet för att beröra folk.

Och sen idag har ja haft lagavslutning och de var också grymt kul. Höghöjdsbana. Go-cart såå himla roligt. Och jag blev nöjd med mig själv där med, var inte så dålig som ja trodde. Och roligt att prata lite med min tränare Patrik igen, om ja ska vara ärlig (och de verkar ja ju va just ikväll) en utav få vuxna som jag känner att ja har förtroende för. Tack. och jag mår så sjukt mycket bättre nu än det nervvraket ja var i våras..

Om ni orkat läsa ända hit måste ni verkligen bry er om mitt lilla liv och mina tankar. Tack tack för uppmärksamheten. Nu blir de gonatt (och klockan på min blogg stämmer inte om ni tycker ja har konstiga tider, haha)

¨kram / Ia.

---

När man släpper lite på kontrollen kan man uppleva glädje, frid, få ro. Se att det faktiskt funkar att leva spontant ibland. Leva nu, inte då och inte sen. Inte i det som varit, eller det som kommer komma. Släppa gamla bördor, leva i tro på att framtiden kommer bli bra. Kanske inte spikrak och perfekt, men att den kommer leda mig framåt.

När man börjar läka kan man börja tro på kärleken igen. Inte bara den romantiska kärleken (som jag ibland fortfarande tvivlar på) utan den medmänskliga kärleken. När man inte längre dömer sig själv allra hårdast så blir det lättare att inte döma andra. När man inte ser ner på sig själv så blir det lättare att inte se ner på andra.

Jag var, och är (men lite mindre nu) sån. I min egen brist och otillräcklighet så har jag lätt att se ned på andra. Inte medvetet, inte för att jag vill. Men därinne fanns/finns det något ont som ropar: Om inte jag är perfekt ska ingen annan heller få tro att den är den. När jag är så dålig, varför ska andra få tro att de är så himla bra? Varför ska andra vara lyckligare, bättre, snällare, snyggare, smalare, mer framgångsrika? Hemska förbjudna tankar. Men dom finns där. Och det är på så sätt bitterheten tuggar sig in i ens liv. Den ruttna, självdestruktiva bitterheten, som inte för något som helst gott med sig. Som förpestar din tillvaro. Man vinner ingenting utom självförakt.

Att börja lätta på den bitterheten ger andrum. Att våga se sig själv. Varför tänker jag såhär, hur blev jag den jag är, vem är jag arg på? Vad är det i det destruktiva jag är så envist rädd för att jag biter mig fast i det? Vad är det jag inte vågar släppa kontrollen över?

När jag låter mig läkas så kan livet få beröra igen. Jag tillåter mig själv att släppa på kontrollen och lämnar den, inte till någon annan människa, för människor är trasiga, utan till honom som skapat mig.

Jag, personligen, kan aldrig läka själv, i min egen styrka. Så därför överlämnar jag mig till Gud. Och låter något större än mig själv beröra mig och vara meningen i mitt liv. Han som vet vad det innebär att vara brusten och utlämnad vill bära mina bördor. Det är stort.

Vissa säger att man är en svag människa om man inte har styrka nog att vara sin egen lyckas smed. Jag tycker det är starkt att erkänna att man inte klarar sig själv. Och naturligt att den som skapat oss också får bli en del av oss.

Och när man inser att man inte vill leva sitt liv grundat på sina egna bristfälliga styrkor, så kan man också öppna sig för andra människor. Erkänna att ensam inte är stark, utan att vi är gjorda för ett liv i gemenskap. Och när man accepterar att andra människor inte finns till för att fylla just mina behov, utan att vi alla är syskon i en del av något större, då börjar man våga sätta sig själv och sina egna bekräftelsebehov åt sidan. Och då händer något fantastiskt, en värld av äkta relationer öppnar sig. Relationer som vilar i ömsesidighet, jag finns här för dig och du finns här för mig. Istället för att utnyttja varandra till vår egen fördel, kan man bli en del av varandras glädje. På en äkta grund. Utan själviska baktankar.

Jag är inte där, men jag är på väg. På en resa av läkedom och kärlek. Och jag är så tacksam för att jag hittat hit…

---

Rätt dålig uppdatering här, jag vet. Men men…

Vardagslyx: Pianokonsert här på skolan på en måndag, ca 2 minuter bort från rummet mitt.
Imorn har afro konsert, på onsdag och torsdag är det lunchkonsert med bibelmusik ensemblerna. Ja en hel massa musik hela tiden, alldels runt hörnet. Schyssta puckar!

I tisdags var jag, Olivia och Sara på studiofotografering, blev sminkade och sen poserade vi lite snyggt och så blev det helt fantastiska kort. Synd att de ska till sånt för att man ska bli snygg, haha. Men de var grymt kul att leka fotomodell för en kväll och ja råkade köpa 2 kort = 550 kr. Bra för studentkassan där Ia! Men man får väl passa på.

I helgen var ja hem första gången sen hitflytten. Det var trevligt och ja hann med ganska mycket, käka kebab med laget, jobba (faktiskt kul att träffa lita gamla tanter igen, fick bl.a. höra att ja ser ut som en trettonåring, haha). Familjemiddag med mamma pappa anna & mattan och tacos. Nice. Och sen lite tjejträff på kvällen. Så kul att se mina sötnosar igen.
Och sen på söndag var ja till kyrkan och de var också kul att va där igen och de allra roligaste var nog att träffa och prata lite med Maria igen, denna underbara kvinna! : )

Men sen kändes de faktiskt väldigt skönt att åka tillbaka ”hem” till Stockholm igen, till mitt lilla rum som ja trivs så bra i (som nu dessutom fått lite mer inredning och mysfaktorn är rejält förhöjd), och allra mest till alla de helt fantastiska människorna som finns här på Betel. Som en andra familj…

Och ja var så sjukt duktig i helgen att ja lät bli att ställa mig på den förbannade vågen fastän ja var hemma. Vill inte förstöra mitt glada humör med en massa ångest, jag har klivit upp på den där apparaten alltför många gånger och låtit den bestämma mitt humör. Även om jag rent logiskt förstått att lycka inte mäts i antal kilo på en våg så är det först nu jag har börjat praktisera det i mitt eget liv. Och det är så wow! Håll gärna alla era tummar för att de kan fortsätta såhär, med lite sundare tankar för var dag…

och jag har börjat lyssna på julmusik. Uppladdningen har börjat :)

Kram till er alla! / Ia.