konstigt vore det väl annars. och vi känner oss som förlorare. som gett av oss själva. vi tänker att vi borde bli hårdare, ge igen.
sätta hårt mot hårt.
det kan vara i arbetslivet. vi ger, men får inget för det. kollegor som inte ställer upp, chefer som inte uppmuntrar och inte ser.
det kan vara i familjen. föräldrar som inte finns där eller syskon som sällan hör av sig.
i förhållandet. man glömmer att man ger på olika sätt och tror att bara för att den andre inte ger som jag ger, så ger den inget. vi kanske tar varandra för givet. vi tror vi är förlorare när vi känner att vi älskar, när vi blir svaga och sårbara.
med vännerna. vi ställer upp, men blir kanske svikna tillbaka. ibland är det man själv som är dålig på att höra av sig, som sviker, ibland är det den andre.
och visst. man ska vara försiktigt med hjärtat och inte öppet ge det till vem som helst att smaka på och äta upp.
MEN jag skulle vilja säga att det aldrig är den som älskar som är förloraren.
aldrig den som visar varma känslor, blottar sig, som ska skämmas.
man ska aldrig ångra att man givit. för även om vi inte får andras uppskattning för det har kärleken, givandet, ett egenvärde i sig. för vad det är, för vem det ursprungligen kommer ifrån, vad det gör med oss.
att älska är ingen brist. det är en dygd. ibland kanske det tyvärr hamnar i fel händer. men gör det ändå, igen, igen och igen.
våga vara snäll. våga tycka om. våga visa det, på ditt sätt. du kommer få tillbaka det, en vacker dag, kanske på ett sätt som du inte föreställde dig.
det är aldrig den som älskar som är förloraren...
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar