lilla syster.

  

usch. idag har jag haft en såndär dag på jobbet där man känner sig så himla otillräcklig och oerfaren. (som man kanske har i början, men som jag varit förunnad att ha rätt få av). som att man har noll koll på vad man gör. som att man inte hinner med. som att man ställer till det. som att man inte gör allt man ska. som att alla andra ska tycka att man är en helt värdelös syrra. som att man ska ha ihjäl sina patienter typ. som att man vill dra ett täcke över huvudet, grina och byta yrke.

men så är det väl ibland kanske. och SÅ illa gick det inte, alla levde, var glada och mådde bra när jag gick hem.

men tack Gud att jag inte ska dit imorgon.

och när man känner sig stressad och otillräckig på ett område så smittar det liksom av sig på allt annat också. som att jag käkar tårta jag inte ens är sugen på bara för att jag är så uppe i varv. och som att jag sen känner mig som världens fetto. jag borde lära mig att hantera stress bättre.

men men. sovdags snart och sen tar vi nya, positiva, tag imorgon.

--------------------------------------------------------------------

så: nu har jag skrivit av mig och vi återgår till något trevligare. de tre enda bilderna jag tog i går. från varpan:

kärlek! /ia.

äntligen på väg, jag förlänger mina steg

idag har jag en sån där skön göra-ingenting-dag innan jag snart beger mig till sjukhuset och jobb. när man är lite lagomt mosigt trött (och med grav träningsvärk i ben, rumpa mage - jag rör mig stelt som en 80-årig tant, haha) så är det rätt skönt med en regning inomhusdag. lite blogg- och bokläsning, matlagning, en kort promenad.. vila <3

igår tog jag mig, äntligen, för att hälsa på hemma hos jocke i stennäset. vad fint det var bland villorna på väg ner till vattnet vid varpan! sådär så man tänkte att om man någon dag skulle lägga sig till med sådant där trams som barn och hus, och bo i falun, så är ju stennäset hur fint somhelst.

sen hängde vi lite vid vattnet, tog en rejäl nostalgitripp genom att kolla på gamla foton från forna fester och sådant. och filmtitt, ciderhusreglerna, en riktigt fin gammal goding.!
klockan var nog närmare ett när jag var tillbaka på knoppen, hur ofta händer det mitt i veckan för en sån här gammal kvällstrött tant? haha.
då är det faktiskt fint att ha ett jobb där man inte alltid börjar tidigt.

kanske att jag lägger in några bilder från gårdagen ikväll.

det var det.
kärlek! /ia

broken but singing

jag kanske är genomskinlig. uppenbar. fånig. men det gör inget, för jag blir så glad!
men det var inte det jag skulle prata om nu...

under en predikan som jag lyssnade på för några veckor sedan sa predikanten ”visst vill vi ha framgång i våra liv?” det var en retorisk fråga, och man förväntades svara ja. de flesta svarade ja.

jag viskade ett tyst nej.

varför? varför ska vi så självklart vilja ha framgång i våra liv? varför skulle det vara mer ”kristet” att vara framgångsrik. står det i bibeln att det ska vara så? blev lärljungarna framgånsrika efter att de hade träffat jesus? nja va... de flesta blev martyr-dödade faktiskt.
är framgång kanske mest våra egna önskningar? blir vi mer kristna, kommer vi närmare jesus, har vi lättare att sprida honom vidare om vi har framgång i våra liv? kanske. men jag tror inte det automatiska svaret på en sådan här fråga måste vara ja.

och varför viskade jag mitt tysta lilla nej?
är jag dum? som inte helt självklart vill ha framgång? kanske. kanske inte. för nääää,….faktiskt vill jag inte ha framgång i mitt liv om det inte för mig närmare Jesus och skapar en större vilja att leva för att sprida Guds rike vidare.
jag tror, tyvärr, att ju mer framgång vi har, desto lättare har vi att glömma Gud och vara beroende av honom.
OM ett icke-framgångsrikt liv leder mig närmare Jesus. Ja tack till det!

kanske att vi ibland måste misslyckas för att komma närmare honom. kanske är det inte rakt upp i karriärsstegen Gud vill att vi ska vandra, kanske det ibland är nödvändigt att vi ska bli omkullkastade, arbetslösa, vantrivas, vara utstötta (obs! inte alltid och för alla såklart - såklart Gud glädjer sig över våra framgångar också) osv för att vända oss till räddaren.

kanske vi inte ska ha det mest lyckade familjelivet jämt. kanske är det kaoset, paniken, ledan, bråken, brutenheten, det sårade som gör att vi vänder oss till Jesus som den sista utvägen, som den enda som kan rädda våra relationer.

kanske det är en mening med att uppleva ensamheten, att vara icke-framgångsrik, för att verkligen söka sig till Gud? och att verkligen uppskatta den där själsfränden när hon/han äntligen kommer.

kanske inte vår församling ska vara ständigt växande, cool och populär, för att tjäna Gud. kanske det är en samling trasiga, längtande människor med uppriktiga hjärtan som är det som behagar Gud mest? och lockar fram det äkta i människor – äkthet som skapar en längtan för andra att komma till vår kyrka.
kanske vi inte ska vara snygga, populära, rika, duktiga, framgångsrika. kanske vi inte ens ska önska oss det, om det tar oss längre från Gud? om det gör det svårare att förstå de brutna, fångna människorna som behöver höra om Jesus?

jag kanske är en looser som tänker så här. som inte tror att man ska kämpa sig uppåt. visst vill jag ha ett välsignat och glatt och lyckligt liv. men INTE på bekostnad av förlorad relation till jordens skapare.

varför ska vi sträva efter att klättra uppåt när Jesus från Nasaret gjorde precis tvärtom. avstod all sin gudomliga glans, och klev rakt ner till helvetet på jorden. när han valde att födas i ett smutsigt stall, vara hemlös, hånad. dö förnedrad och torterad på ett kors. han klev från sin gudomliga upphöjdhet i rakt nedstigande riktning.

om vi vill följa Jesus, varför ska vi sträva efter att göra precis tvärsemot vad han gjorde? försöka klättra uppåt istället för att bli de ödmjukaste av tjänare. bli den här världens bottenslam. bottenslam med kärlek och mod, styrka och rättvisa, barmhärtighet och tröst, äkthet, renhet och sanning.

(man skulle kunna teologiskt kunna förklara detta inlägg såhär: jag tror på 0% på framgångsteologi. jag tror på brustenhetens teologi. och jag tror 100% på tröstens och glädjens Gud.)

och ps. det var säkert inte alls såhär predikanten menade. men det var bra, för det fick mig att tänka till. d.s.

giftermåls-löööööv i St:Petersburg, aug-11.

kärlek! /ia.

Walk the World

trots en lite smått kaos-aktig dag på jobbet går jag hem med ett stort flin på läpparna. man kan ju undra varför. men fint va? :)
tack till Gud som skapar denna känsla i mig. tack att du sänder personer i min väg som gör mig flygande-lätta-fötter glad. tack för så snälla sunda tankar i min hjärna just nu.

<3

nu ska jag snart och träna och eventuellt skriva ett (i mitt tycke då) klokt blogginlägg när jag kommer hem. håll utkik!

kärlek! /ia

work it

som vikarie kan ju schemat bli lite hursomhelst. och det har funkat oväntat fint och jag är jätteglad att få jobba.
men nu på slutet har jag känt litegrann att det var längesen jag hade två lediga dagar i rad, jag jobbar ofta ett par dagar, är ledig en, jobbar några dagar igen och så vidare. och slog en liten kik i allmanackan och ser att det kommer gå 6 veckor (!) från det att jag senast var ledig två dagar i rad tills jag är det igen. på ett 80% schema... hur går det till egentligen?
och för första gången hela den här jobbperioden sen februari känner jag faktiskt att jag skulle behöva åthämta mig mer... speciellt kanske med tanke att jag ska jobba 100% hela sommaren utan ledighet. men men, helgen om två veckor är jag ledig, haha.

och nä, någon större nöd på mig går det inte. och JA, jag är jättesuper tacksam att ha ett jobb att gå till. och jag gillar att gå dit. men det är ganska psykiskt krävande också, speciellt när man är ny. man måste liksom ladda upp psykiskt inför varje nytt jobbpass. vara nervös och liiiiiten liten klump i magen innan, man vet ju aldrig vad som väntar. ibland är det stress from hell, ibland ställs man inför krångel och svåra situationer som man knappt känner att man klarar av.

men: let's bita i äpplet bara. nu kör vi tre dar till! men jag ber till Gud att han ska ha omsorg och göra mina jobbdagar bra. hej hå, let's go!

kärlek! /ia.

amazing grace

åh, lite lite bitter över att finvädret är borta nu när jag var ledig idag kan jag inte låta bli att vara. hade ju sett framför mig en dag liggandes på en filt vid en sjö, med stek hela dagen. men men, finingvädret kommer väl tillbaka såsmånigom.

och trots jobbhelg i den perfekta maj-värmen så hann jag delvis med att ha en fin och rolig helg ändå. på lördag åkte jag ut till bjurs efter jobbet och fikade lite med mamma och pappa för att sedan gå på tjejmiddag hos helena med mina brudar. mycket mycket trevligt! några timmar på balkongen med hembakad pizza och lite rödvin (äckligt ju! haha) och sedan eurovision song contest, med svensk seger och allt. och sån där tropisk värme så man blir helt svälld och pigg-trött. härligt, haha.

och inga dumma mattankar fick erövra min hjärna. yes, seger!

och sen sov jag hos mor&far och han gå på fin, solig morgonpromenad i baggbo-trakterna, äta utomhusfrukost i sällskap, säga grattis till mor på morsdagen, äta en bit tårta, sola lite innan jag for in till stan för gudstjänst innan jobbet. var i valet och kvalet om jag skulle åka in, men ÅH vilket rätt beslut det var att göra det....

Gud är fantastisk. trots att jag faller, faller tillbaka, i mina fängelsehålor och helvetestankar, i ofriheten, gång på gång, så tar han mig i sin famn och rättar upp mig, gång på gång. för mig in på rätt väg. igen och igen och igen. ger mig glädjen tillbaka. igen och igen och igen. sänder precis rätt människor i min väg.  fyller mig på nytt med liv, igen och igen. jag är så evigt tacksam. för hans tålamod med mig. för hans kärleksström. för friden. för kärleken. för glädjen och bubblet. för insikten i vilken väg det faktiskt är jag vill vandra.

här kommer lite baggbo-bilder från en fin dag: 

baggbo-huset

baggbo-katt.

frukostbord

 

baksida och uteplats



nu ska jag luncha med J.K och J.B. det blir nog en bra ledig dag det här, trots solbrist.

kärlek! /ia

det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

igår tänkte jag den här (för mig lite ovanliga) tanken, helt seriöst, från djupet av mitt hjärta, med både förstånd, känslor och kropp involverade i tanken:

(typ) "det är egentligen ganska konstigt att jag fortfarande är singel vid 23-års åldern. jag är ju faktiskt både väldigt trevlig och ganska söt. en bra tjej."

och nej. det kändes inte som en tanke av högmod. utan som en tanke av sundhet.

i like it! jag tror de sunda tankarna är på väg tillbaka. kom och övermanna mig, helt och hållet! mer än gärna faktiskt. det har varit tufft en period, men nu känns det som det bubblar lite i glädjehjärtat igen. äran till Gud. skriver mer om det en annan dag. puss & godnatt!

Baggbo-frukost idag. rätt fint faktiskt!

kärlek! /ia.

tack Matteus 21:22.

lovade ju en redogörelse om att ställa krav på Gud och få bönesvar. här kommer't äntligen!

kort bakgrund till detta inlägg:
ett: förra veckan insåg jag att jag hade tappat bort min silverring som jag fick av föräldrarna på sjuksköterskeexamen. så typiskt mig! och jag blev ganska ledsen över det.
två: jag blev ju mobil-havererad för nån vecka sen, så jag haft en telefon som det bara gått att ringa på, ej sms:a. funkade bättre än väntat, men lite störande ju.

så: förra söndagen läste jag det här i min morgonläsning av Bibeln: "Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror" (Matt 21:22)
och då tänkte jag: men hallå! Gud! det står här att vi ska få vad vi ber om. jag tycker inte alltid att det är så. men det står också att vi  ska få det OM vi tror. så jag tänkte: heey Gud, nu ber jag om två, ganska simpla och lite egoistiska saker, men nu TROR jag verkligen att det ska bli som jag ber, och då vill jag att det jag ber om nu ska ske.
mina böneämnen var: att hitta min borttappade ring, samt att få låna en fungerande telefon av någon.
så jag bad enkelt. och trodde.

samma kväll, fick jag tillbaka min borttappade ring. på Friskis (såklart, hehe). och ja visst, det kanske var rätt troligt att den fanns där. men den hade mycket väl kunna varit helt borta, att någon tagit den osv osv. så visst, kalla det slump om du vill. jag gör inte det!

OCH då tänkte jag först, eftersom jag blev så glad, att jag skulle skriva om det här på bloggen om att Gud svarat på min bön redan samma dag. MEN så kom jag på att jag bett om TVÅ saker och det bara var den ena som ännu var infriad. Så nejdu Gud, tänkte jag. jag tänker inte berätta om några bönesvar förren BÅDA mina böner är uppfyllda, så det så. (ibland tror jag man får vara så här "kaxig" gentemot Gud).
och så: i torsdags när jag var på husgrupp hos grumsénarna så fick jag låna andreas gammla telefon.
yes fix! så inte bara tack till Gud utan tack till andreas också, men DÅ kunde jag skriva om det eftersom Gud fixat båda mina böner.

yes, kalla hela skiten för slump och "det hade hänt utan bön också" om du vill. för mig räcker det för att bli övertygad, ännu en gång. och glad och trosstärkt. och i ännu mer insikt i hur viktigt det är att läsa bibeln och utöva sin tro efter vad det står där att vi ska göra.

I was lost but now I'm found.

och vi kanske ska våga be och TRO om mer avancerade saker än mobiler och ringar också.

kärlek! /ia.

jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.

idag på förmiddagen var jag ut på en springtur runt jungfruberget innan det var jobbdags. och vad hände? jo, jag såg en orm. en FÖRBANNAD F******* ORM! ni som känner mig kan ju inse vilket skrik och vilken panik det blev på det. tur i oturen, när jag hade uppfattat det äckliga lilla odjuret strax bredvid mina fötter lättade iallafall paniken något när jag såg att det inte var en huggis utan en sån där kopparorm. men äckligt ändå! kunde inte Gud bara utrotat den där ormen redan i edens lustgård så det sedan inte kom någon avkomma till de där mardrömsframkallarna. huuuu och usch och blä!!!!
(öh, ni som inte känner mig: jag har lite ormfobi skulle man kunna säga)

till någor roligare; lite av det rosa och det somriga:

tjusigt va?!

deet där att skriva om bönesvar tyckte jag inte var lika viktigt så det får vänta till en annan dag ;)

nädå, snarare att jag vill ge det ordentligt med tid. för nu måste jag verkligen kila i säng, även om blodådrorna är stora och jag är lite hög och euforisk idag med. men uppstigningsnöjet 05.15 på en lördag kräver sitt.

imorn kväll ska jag äta middag med några favorittjejer. åhh så mysigt! <3

kärlek! /ia

nattsudd.

nu ska jag säga lite onödigt pladder som ni kanske inte vill veta:

nr ett:
- imorgon är det löningsdag. men jag jobbar kväll och kommer nog inte hinna ner på stan. alltså tog jag mig en liten shoppingrunda idag (och obs! - handlar typ endast en gång i månaden, "unnar" mig lite mer nu när jag har ett jobb, men försöker att inte bli ett konsumtionsfreak, för jag vill leva som jag lär, leva efter principer som känns etiskt försvarbara....) men aja, man blir glad av lite shopping i lagom mängd. och vad tror ni inhandlades: jo träningskläder såklart! denna månad i färgernas tecken, jag som alltid annars tränar svart. men nu blev det rosa shorts och aprikos linne, mkt somrigt och snyggt.
dessutom ett vanligt linne, också rosa, haha. och en klänning röd och vitrandig. (det mesta på rea) färglatt ska det vara! lite bilder kanske kommer när jag laddat batteriet till kameran.

dessutom är jag otroligt tacksam till Gud för den ekonomiska välsignelsen han ger mig. ofta mer lön än jag räknat med. dessutom verkar jag få hyresfritt mina sista två månader i lägenheten. pengarna läggs i resekassan. tack tack Gud!

nr 2:
förra veckan och denna har jag "slarvat" en del med maten. både det att jag rätt ofta är dålig på att äta riktig mat och äter något onyttigt istället. eller rättare sagt, har jag ätit nått onyttigt "kompenserar" jag genom att strunta i att äta mat. och nej, det är ju inte bra såklart! rent fysiskt. men faktiskt, om jag tycker, psykiskt, att det känns mer ok att njuta av en mjukglass, som idag (mums!) för att sedan dra ner på maten så kanske det får vara tillfällig lösning. jag får ju i mig nått iallafall.
hursomhelst, det var inte det jag skulle säga, utan: folk säger, att "slarva", eller att "äta vanligt", t.ex. bröd, kolhydrater, fika osv en dag, gör dig inte tjock osv osv. MEN faktum: för en vecka sen hade jag ett dygn där jag struntade i alla matregler, åt smörgåsar, glass, korv med bröd, flera mål "riktig" mat osv. ett dygn med resultat: viktuppgång, och vad värre är, jag är fortfarande förstoppad. (hehe, jag sa ju att ni egentligen inte ville ha infon från detta inlägg) Och det är inte så kul! så då kanske det kan finnas en förståelse för att jag vill hålla mig till "min" kost som min mage funkar på. ok?
en grej till om kost: om det inte hade varit för det psykiska må-dåligandet över "onyttiga" saker och kolhydrater så märker jag ju att kroppen i sig nog mår bra av det. jag blir inte lika ledsen och nedstämd och orkeslös och ont i benen och så. och kolla, jag går inte och lägger mig halv tio, utan är pigg som en mört halv ett på natten (beror nog på vädret och värmen också, underbara sommarväder!! )

imorn, eller när jag får tid, jobbar ju hela helgen, så ska jag berätta om något mer vettigt. det handlar om Gud och att läsa Bibeln och utifrån det ställa krav och få bönesvar. rätt coolt, även om det var "smågrejer" - men det räcker för mig och för min övertygelse om Guds coolhet.

tack och godnatt. mina blodådror är stora som flodfåror. värmeslag? :) jag är nog uppfylld både av kolhydrater, värme, Gud, vänskap, erofri just nu. mitt pendlande humör alltså. ha, inte riktigt klokt vad det varierar - tur jag bor själv annars hade mitt sällskap trorr jag var schizofren eller nått. :)
nu saknar jag bara att få en glimt av Mr someone, det uppmuntrar alltid ochvar längesedan nu.

kärlek! /ia

some die young

på en ungdomssamling för några veckor sen pratade vi lite om vad vi skulle göra med våra liv om vi visste att vi skulle dö om ett år. (eller typ nått sånt, tror jag)

och det känns BRA att veta att mitt val att åka till indien är precis vad jag skulle göra om jag bara har ett år kvar att leva.
och allt som folk säger, att man kan bli så himla sjuk i indien, att det är så mycket smuts, bakterier osv osv gör att jag bara får förlita mig på Guds beskydd ännu mer.

och nån gång sedan, när man landar i sverige igen. efter en eller flera resor. bara indien eller hela världen. om ett halvår eller om fem år. hursomhaver, så känns det som det där med göteborg är det som lockar hårdast faktiskt. eller mer såhär kanske: som att Gud hintar och kallar dit. och är det så, så är det ju det som är rätt. såklart.

om jag inte dör innan vill säga. inom ett år. i indien. mohaha - så får man inte skriva. i sverige. där döden är tabu. man får inte säga vilken färg man skulle vilja ha på sin kista (jag vill inte ha kista, jag vill kremeras tack!). man får inte prata om sin egen begravning. speciellt inte när man är ung och frisk. men man kan dö. i sverige, och i indien. eller i luften däremellan. faktiskt. man kan dö ung. men jag är inte rädd för döden. inte ett dugg. jag vet ju precis vart jag ska efteråt.. :) det skulle ju iofs vara väldigt synd om den som inte får gifta sig med mig i så fall, men annars så.. ;)
jag tror döden skulle vara mindre läskig om vi pratade om den lite mer. insåg att det är en realitet som gäller oss alla. förr eller senare.
jag tror döden skulle vara mindre läskig om DU överlät ditt liv till Gud så att du inte behövde vara rädd för döden längre. varför chansa på ett stort svart mörkt hål när man kan få vara med om världens bästa, längsta, mest coola och glädjefylldaste party ever liksom?

kärlek! /ia

vishet

"Han (Gud) ger själen glädje och ögonen ljus,

han ger läkedom, liv och välsignelse."

kärlek! /ia

det finns en första plats som inte går att nå

ibland är verkligheten enkel. sanningar som ibland går att ta till sig:

jag är ingen elitidrottare. jag har ingen ambition att bli en elitidrottare. alltså måste jag inte träna som en sådan. alltså behöver jag inte prestera som en sådan, eller vänta mig resultat som en sådan. jag kan inte heller förvänta mig att ha en kropp som en elitidrottare. jag behöver inte jämföra min kropp med dem. jag behöver inte lägga någon press på mig själv att pressa mig hårdare än jag har lust med. jag kan träna i den mängd som är roligt och som jag orkar och mår bra av. jag kan inte förvänta mig att vara en kvinna utan underhudsfett med tydiga, maffiga muskler.

ja ibland är det enkelt. ibland är det svårt.

för i ärlighetens namn. även här är det viktigt att ta reda på det verkliga problemet. tränar jag mig till utslitenhet för att jag är ätstörd? eller för att jag är rädd för att vara ensam och därför tränar i brist på annan sysselsättning? och det är väl alternativ två som nog är närmast sanningen faktiskt.

kärlek! /ia.

Estelle Silvia Ewa Mary

igår var jag och fikade ute i solen på bryggkaffet med Mikaela. en fin stund, en fin vän. och sedan blev det spinning med johanna.

och idag ska jag på dop-dejt med senast nämnda. dopet för estelle alltså, såklart. det ska bli mysigt, jag tror att jordgubbar, kaffe och choklad vankas. och sen en springtur på det. jag tror detta blir en bra ledig dag. håller alla mina två tummar för att solvädret håller i sig. vi behöver det. jag behöver det.

heja för sol och vänner. !

finingar! hoppas de får en minnesvärd dag.

kärlek! /ia.

Edvin Konrad 2012-05-13

om man är för trött för att tänka och skriva (klockan börjar nu närma sig 22, haha!) så kan man väl bjuda på en bildkavalkad då.   :)

haha, älskar edvins gäsp på bild nummer tio. typ så känner jag mig nu, godnatt!. (och det var tur mattan höll honom under vigseln, den lilla grabben väger bly! )

kärlek! /ia

21/5-12

haft en bra, trevlig, rolig dag på jobbet. c'est bien!

kärlek!/ ia

Best of You

jag lovade ju att visa er mitt inredningsköp om det blev av. och det blev det. orden på den här tavlan fångade mig. (jag älskar ju ord som ni säkert vet) blir min inspiration. till att orka. orka positivism. till att kämpa. kämpa för det goda. till att tro. tro på mina drömmar och tro på kärleken. till att välja rätt inställning. välja friskhet och inte sjukdom.

  

Läs och begrunda:

Be Happy! Always Tell the Truth. Work Hard. Laugh Out Loud. Give Thanks for This Family. Say I Love You. Laugh. Giggle. Be Silly. See The World. Help Others. Be Grateful. Try New Things. Say Please and Thank You. Dream Big.  Use Kind Words. Don't Whine. Do Your Best. No Running in the House. Be Proud of Your Self. Remember You are Loved.

kärlek! /ia

fem bröd och två fiskar

barnläger.

jag tror att ju mer man umgås med barn, desto mer lär man sig att tycka om dem. det finns något så enkelt och okomplicerat över dem som jag avundas. men man smittas av det. det var bra att övervinna mina rädslor och vara med.

här kommer några bilder på lite tokerier dagarna bjöd på. som att bada... när en annan knappt hängt undan vinterjackan.

kärlek! /ia

pure love

gårdagens bästa:

inbjudan hem till niklas&kikki att se CL-fotbollen där. jag är ju en tv-lös tjej så det uppskattades stort. och vilken match sen! missade första halvlek iofs pga jobb, men sedan så! dramatik. förlägning, straffar.
har sagt det förut: fotboll är kärlek. fotboll är passion. fotboll måste vara skapat av Gud, haha.
kanske att fel lag vann. men det spelar mig inte så stor roll. huvudsaken är fotbollskärleken. åhh!

kärlek! /ia.

luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

barnlägret (som jag åkte hem ifrån en kväll tidigare för att sova inför jobb imorn) ska jag berätta om sen.
men jag vill bara dela detta innan jag kryper till kojs:

dagens nog mest fantastiska: att albin (jonathan), som jag inte träffat eller pratat med på nästan två år, sen vi gick ut betel, ringer lite spontant för att snacka...! åh sådant är ju HELT fantastiskt och jag bara älskar det och sådana människor. det ger mig hopp om livet, mänskligheten, vänskap, syskonkärlek i kristus, och det är så himla fränt.

betel maj-10 var fint. idag 2012-maj är också fint.

kärlek! /ia.

och åhh äntligen solen. tack jesus.

some kind of emotional rollercoaster

nu cyklar jag snart ut till näset och är barnledare på kyrkans läger (vad hände där liksom??) och sen efter det är det jobb och sånt, så vi kanske inte hörs på ett par dar.
så vilken tur att gårdagens inlägg är så in i norden långt så har ni att bita i ;)

jag är glad. övervinner rädslor. (som att t.ex. äta borta) det är värt det.

kärlek! /ia.

Say I Love You

(så då ska jag då äntligen försöka formulera mig i de där tankarna jag haft i veckovis nu)
tankarna som handlar om att jag inte riktigt tror på den här individ-private-psykolog-guden vi ibland ägnar oss åt och gör Gud till.
jag kommer att tänka på det när jag inser hur många hundratals kristna böcker och predikningar som handlar om själv-läkande-psykologi typ, om Gud och mig, om hur han kan hela mig, hur jag kan utvecklas, hur jag kan nå framgång, hur jag typ kan bli den bästa versionen av mig själv, hur jag kan lyckas i relationer, jobb, osv osv. som alla andra populära självhjälpsböcker nuförtiden. med tillägg till att man räknar med Gud. och predikningarna blir som en självhjälps-coach med enda tillägg att man blandar in Gud i det hela. vi mår så läskigt bra av att få höra att det är lite synd om oss, tror jag. (kom ihåg att jag räknar mig själv som ett av de värsta exemplaren av detta! )

är det inte typiskt individualistiskt svenskt/västerländskt att göra såhär, tänka såhär? jag säger verkligen inte att det är fel, att böckerna inte är sanna, att predikningarna inte skulle vara sanning, att det inte finns sanningar att få sig uppenbarade om Gud och Jesus i det här...
....men det jag tvivlar på är om vi FOKUSERAR rätt? är verkligen Gud sån att han mest av allt vill ägna sig åt att gräva i vårat djupa själsliv, rota runt i våra sår, våra uppväxter osv? ja delvis kanske.... men om allt bara går ut på att lära känna Gud för att han ska läka MINA sår så får vi ju hålla på livstiden ut och det kommer ändå aldrig ske… jag tänker såhär: om man ägnar precis hela sitt liv åt att försöka lära känna Gud, hitta Gud, på ett sådant djupt plan att han tillslut kan trösta oss helt och fullt, att Jesus faktiskt på riktigt kan läka alla våra sår…. ja så kommer den dagen, då vi funnit det. är det då vi ska börja leva våra liv? hjälpa andra? fokusera mer på andra än oss själva? tänk om vi dör dagen efter vi har funnit oss själva, blivit själsligt helade? vad spelade det då för roll att vi navelskådade ett helt liv, för att sedan bli ”lyckliga”, om vi inte gjort något för andra under tiden?

jag tror, tyvärr, allt det här fokuserandet på våra själslivs helande riskerar att göra oss ännu mer självcentrerade, att vi ännu lättare hamnar i en ”det-är-synd-om-mig” attityd. och jag tror inte det är den attityden vi behöver för att föra Guds rike ut över världen. för att bli glada.

jag har mig själv som främsta exempel. det bästa jag kan göra för min egen hälsa är att låta bli att läsa böcker om: hälsa, kost, träning, (kanske inte så konstigt) men också låta bli böcker om t.ex. hur man blir frisk från en ätstörning, hur man ska göra för att undvika hetsätning, böcker om folk som blivit fri från anorexi osv. osv. det kanske låter bakvänt, men så är det. för dessa böcker triggar det sjuka i mig. får mig tänd och självdestruktiv på nått vis.

och faktiskt, jag tror inte det direkt hjälper mig att läsa ”kristna” självhjälpsböcker heller, som fokuserar på jag, min och mitt, hur jag ska bli läkt, få en bra relation till Gud och andra människor, hur Jesus kan hela sår från barndomen, bla bla bla. (ursäkta, det är säkert väldigt bra för vissa!) men för mig fungerar det så, att ju mindre jag fokuserar på mina (egentligen ganska små – men inte oviktiga) problem, desto bättre mår jag. nä, det handlar inte om att jag tycker vi ska sopa våra personliga problem under mattan. man ska erkänna dem, säga: det här gör/har gjort mig ledsen och sårad, det här mår jag dåligt av, det här är ett verkligt problem för mig….

MEN för mig är det så, att det som verkligen kan hjälpa det destruktiva i mig att må bättre är INTE att försöka ”utreda” mig, JAG och GUD, utan böcker, texter, predikningar, livssituationer som får mig att fokusera på andra. på en bättre värld. hur guds kärlek kan spridas. vad han hade för grundtanke med den här jorden och hur han vill förvekliga den. hur kärleken är starkare än hatet. hur jesus har vunnit all seger över det onda, i mig och hela världen, på korset.

jag blir peppad och mår bra av att tänka mer på andra och mindre på mig själv.

och kanske att detta är en sjuka som drabbat hela västvärlden och sveriges kristendom. att tron så mycket kommit att handla om MIG och GUD, vad jag känner, hur jag mår, vad Gud kan göra för mig i mitt liv and so on. borde inte fokus ligga mer på vad som är Guds vilja för hela vår värld ? med mig som en liten, men viktig, pusselbit i det hela.
för faktiskt, när jag läser min bibel om t.ex. de första tidens kristna och lärljungarna, så kan jag inte se att jesus verkade fokusera på att rota runt i deras själsliv och utreda hur de mådde, vad som fått dem att må så, vilka uppväxter de haft, hur deras känsloliv såg ut och var uppbyggt. han säger helt enkelt åt dem att följa honom. och de gör de! utan att först ägna tiotals år att ”utreda” sig själva.
jag tror inte att meningen med att bli och vara en kristen är att man med Guds hjälp ska reda ut varenda litet problem man har i sitt liv. jag tror att man mer och mer ska lära känna jesus så att man dör från sig själv, att mina problem blir mindre viktiga, och man istället börjar fokusera på vad Gud vill med mitt liv och all mänsklighet.

för ja, t.ex. om Gud skulle hela mig helt och hållet, att ingenting från förr skulle göra ont, att jag skulle bli 110% frisk från ätstörningar… ja då skulle vi ju få hålla på och älta en livstid tillsammans Gud och jag. till vilken mening? hur många människor skulle jag sprida någonting gott till under tiden?

hoppas jag inte trampat någon på tårna nu! hoppas ni förstår mig rätt. såklart det är bra att läkas och helas, jag önskar själv det. MEN jag tror på ett fokus som går alldeles för indiviualistiskt till mer och mer fokus på annat än sig själv!

(den här misstron till att utstudera sig själv är kanske en av anledningarna till att jag i fem och ett halvt år vägrat proffesionnel hjälp för mina äs-problem. som jag nästan aldrig berättar för mina vänner när jag mår dåligt. och se hur jäkligt bra det gått…. eller…..?
haha – och där förstörde jag ju hela poängen med mitt inlägg ;)

nä jag tror fortfarande på detta: erkänn dina problem men fokusera på något annat. på andra! . så varför inte fokusera på den världsvide Guden som vill allas bästa. som vill skapa fred på jorden och utrota all orättvisa. han vill skapa ett gudsrike och där tror jag inte det handlar så mycket om individ-psykologi och sånt, utan mer om gemenskap, glädje, fest.

tänker till. ibland.

Kärlek! Massvis med kärlek! /ia

oh so boring!

åhhhh typiskt!!!!
idag hade jag nog världens sämsta tajming. lite frustration på den. men nu var det sagt och utsuckat och det handlar ju bara, egentligen, om världens mest trivialaste vardagligheter.

nu sitter jag här och har lite småtråkigt och känner mest, i mitt frustrerande tillstånd, för att hyra en film och trycka i mig massvis med choklad. men det är jag alldeles för lat för, att ta mig ut någonstans mer idag, så jag hetsäter sallad och bloggar istället. kul liv ;)

idag var min första dag på jobbet med nya journalsystemet. det överlevdes utan större bekymmer. har även kaffedruckit med johanna, trevligt!, och sprungit 27min och 5 sekunder på ett löpband. (med pigga ben och den äkta viljan att träna - viktigt!) sen blir jag så äckligt svettig att jag nästan glider av mattan jag försöker stretcha på. heh.

jaha. då var det bara att vänta på att få gå och lägga sig då. haha. / positiva tjejen! :)
(förresten, igår var enda anledningen till mina kvällstårar att jag blir så sjukt rörd av att se idrottsprestationer, så ja - jag gråter till när de kollar på deltagarfilmerna på mästarnas mästare. tur man blir rörd av något ;)  )

det är nästan så man önskar att något ska komma och skaka om vardagen lite rejät. men det passar jag mig för att önska - då vet man aldrig vad som kan hända. här är lungt och tryggt.

kärlek och puss!

hon har rock'n roll i sina bröst, blues i sina lår, visor i sitt hår och poesi i sina sår.

hela jag, min kropp, min själ, min hud.... vi längtar efter sol och värme. gör inte ni det med?
jag har iallafall förberett mig nu - tånaglarna är rödmålade - så må den komma - sommaren!

kärlek! /ia

lugn, som en (rosa) filbunke.

fina va? har dock inte en aning om vad de heter..? nejlikor??

ooopps. jag tror minsann jag var lite uppskakad igår..

men nu är jag, för tillfället, lugn och glad och snäll. känner varken för att kasta porslin i väggen eller för att stortjuta. fint va? :)

idag är jag ledig och har hittills haft en sån där effektiv-så-in-i-norden förmiddag. jag har morgonprommenerat, såklart, samt tvättat, städat (välbehövligt!) och svarat på mejl och andra sådana nödvändigheter. skönt att få sånt gjort, jag tycker inte om när för mycket saker samlar sig på "att-göra"-listan.

list-avprickandet fortsätter i eftermiddag då jag ska traska ner på stan, göra ett ärende åt mina föräldrar vilket inkluderar en påhälsning hos bella, mammas kusin. det blir en rolig grej på "att-göra"-listan :) samt att försöka hitta någon läsvärd bok på biblioteket (fler boktips mottages tacksamt!!) och så kanske ett litet inrednings-inköp. blir det så, ska jag fota och visa er snarast :)

det här har jag säkert sagt massor av gånger, men tål att sägas igen: det är bra att kunna glädjas åt småsaker. som på kvällarna, som ofta är jobbiga eftersom energin är slut och tröttheten gör att jag tappar humör och besinning och sans, så kan jag fortfarande glädjas åt det allra minsta av smågrejer.

som igår, igenom tårdimmiga ögon kunde jag ändå le och glädjas åt min lilla, fina blombukett med levande blommor som jag fick med mig hem från edvin-konrads dop i söndags.

och åt mitt nyinköpta armband (på presentkort, exktra gratis och gött!). rosa, fint och vårigt det med.

tjusigt!

om man gör det på rätt sätt tror jag absolut man "får" njuta av materiella och ytliga saker som glädjekällor. att lite, lite tröstshopping är ok. för i grund och botten skapar det ju en tacksamhet till Gud, som jag vet är skaparen till allt gott. som ger oss det vackra. som skapat förmågan att njuta och glädjas.

och ja, än så länge får ni hålla till godo med såna här vad-jag-gör idag och hur-mår-jag inlägg. annars skulle det nog vara helt tomt här för tillfället.

MEN jag har lite tankar som jag funderat på hur länge som helst. angående Gud och oss. som handlar om att jag inte riktigt tror på den här individ-private-psykolog-guden vi ibland ägnar oss åt och gör Gud till. jag får inte riktigt till det bara... men snart så kanske! :)

jag blir ju glad av att skriva så jag får försöka att ägna överbliven tid till sånt, inte bara tvinga mig att träna.

förresten har jag ju söndagens mästarnas-mästare avsnitt kvar att kolla in också. detta löser sig och blir bra.

tjaoooo!

rosa är nog den skit-snyggaste färgen just nu!

kärlek! /ia.

space bound

nä. jag orkar inte idag heller. orkar ingenting.

jag skulle vilja skriva något storslaget inlägg om Gud. men inte ens det förmår jag just nu. imorgon kanske. eller en annan dag, ett annat liv.
men... jag tror inte direkt han dödar mig för det. som sagt, Gud är ju Gud, och inte människa. tur nog.

men jag lär mig väl något varje period av sånt här. efter ett antal år har jag ju iallfall kommit fram till att jag ofta blandar ihop saker. när jag tror att jag har ätstörningsproblem så har jag nog mest ensamhetsproblem. som jag tar ut i uttryck av viktfobi, matångest och träningspanik. för såklart allt det här hade varit mycket lättare att hantera om man hade haft någon att dela vardagen med.

så: ni som har någon. ni som inte vaknar upp ensam varje morgon. ni som inte spenderar dagen med er själva. ni som inte har varje kväll med dig själv som enda sällskap. du som inte går och lägger dig ensam varevigaste natt. ni som inte måste träna varje dag för att spendera tiden och tygla tankarna, hantera dig själv. kom ihåg en sak: var tacksam. var jävligt tacksam.

för ja jag tänker gärna erkänna: det är inte alltid så himla roligt att vara fri och ensam. även om det innebär att man kan ta chansen att åka till indien.

och JA! jag fattar. jag är inte den enda. det är inte unikt synd om mig. det är inte synd om mig alls faktiskt. det finns drillioners av singlar och ensamma människor. men för det tänker jag inte låtsas som det alltid är så jäkla kul. så det så.
jag är snart 24år och trött på ensamhet. det innebär ju inte att man absolut måste träffa någon. man kan vara singel - men utan att vara ensam.

o-heligt inlägg? den här bloggen är inte skapt för att vara helig. den är skapt för att vara äckel-ärlig ibland.
för i ärlighetens namn, skulle inte den här världen kunna bli liiiite bättre om vi slutade hålla upp våra "jo-det-är-bra" leenden hela förbannade tiden?
visa mig lite sår och skit!


kärlek! /ia

ps ursäkta svordomarna. jag misstänker, som sagt, att mina hormoner, eller hela jag, inte är speciellt i balans just nu.
om det åtminstonde kunde sluta regna nån * gång och bli lite varmt kanske? d.s.