Min bästa vardagsrutin

En utav mina absolut bästa vardagsrutiner och som jag vill tipsa lite om är mina morgonpromenader. 
Varje vardag när jag inte börjar 6:45 så tar jag en morgonpromenad, och det innebär alltså att jag direkt från sängen hoppar i lite sköna träningskläder och ger mig ut på en promenad, allt från 20 min till cirka en och en halv timme. Ingen frukost före alltså, utan den kommer sen.

Under promenaden så är det viktigt, för mig alltså, att absolut inte lyssna på nån musik eller podd eller så, nä, nu på slutet har jag till och med börjat gå helt mobilfritt. Tanken är ju att det ska vara lugn och ro, en bra start på dagen med insamlande av energi, och vad får man bättre energi av än att vara ute i naturen och skogen en stund?
Så nä, jag är inget poke-mongo. ;)

Från början, när jag började med det här, jag minns knappt när det var, men jag tror och antar att det var den där tiden när allt handlade om att bli smal, förbränna kalorier, bränna fett och etcetera. Det ska ju vara så bra för fettförbränningen att röra på sig innan frukost. Så de kanske började som en ohälsosam vana, men har verkligen förvandlats till en utav mina mest hälsosamma vanor. Framförallt hälsosamt för psyket.
För nu skiter jag i den bli-smal-aspekten fullständigt, skulle jag bara vara ute efter nån sorts fettförbränning skulle man väl kanske springa eller köra världens träningspass innan frukost då eller nått. Och det vill jag absolut inte! Jag är en ganska morgontrött människa, inte alls hurtig och träningssugen på morgonen, men det är just därför jag vill ta mig ut på en skön promenad på morgonen, just för att jag ska vakna till från min trötthet och bli alert och pigg.
Så himla skönt att komma ut! Jag märker mer och mer att jag får vara-ute-abstinens om jag är inne en alltför lång stund.

Mer fördelar med denna morgon-vardagsrutin:
- En stund på morgonen att bara landa, tänka, gå igenom dagen/dagarna innan, hur de varit, vad som hänt, vad som känts bra, vad som känts mindre bra, vad man är tacksam för och etcetera. Sedan kan man också, i lugn och ro, tänka igenom dagen som ligger framför, sortera upp lite, strukturera, vad man vill göra, vad som är realistiskt att man hinner göra, hur dagsformen känns, om man är trött/pigg, glad/ledsen och så vidare. Sen brukar jag ju främst vilja och försöka ägna min morgonpromenad åt att be. Jag är ju kristen och ett av de allra viktigaste fundamenten i det är bönen. Det är liksom som att flytta fokus till rätt saker, det verkligt viktiga här i livet, och eftersom jag tycker det är svårt att sitta still hemma och be så passar det utmärkt till att ta tid att göra det på mina morgonpromenader.

- Frukosten blir så himla god sen! 
När man börjat dagen med att gå ut och piggna till så blir man ju sjukt sugen på frukost sen och känner sig liksom pigg och fräsch när man kommer in, istället för trött och mosig. Man har redan andats in dagens första dos av natur-luft och det gör en glad. Och är man glad (och dessutom hungrig) så är ju aptiten på topp. Min frukost favorit är nästan alltid ganska klassisk: gröt, smörgås och kaffe. Sen går ju dessa saker också att variera i massa olika modeller och former, men jag är defintivt mer utav en havregrynsgröt-med-lingon-tjej än någon som gör en massa super-raw-food-världens-nyttigaste-smoothi(hur stavas det ens?) till frukost.


Och en bonus med morgonpromenader: Om man sedan vill, så kan man ju ligga i soffan resten av dagen, eller tills man måste gå till jobbet eller så, med ganska gott samvete. Man har rört på sig, och man har varit ute, alltså kan man få väga upp med att ligga inne i soffan under en filt sen (en sån där favoritsyssla jag har, hehe).


OCH, bonus två: Nu när det är höst, september, så är det ju så HIMLA vackert ute. Kan inte påtala nog många gånger hur mycket jag älskar hösten, hur skön och fin jag tycker att den är och vad glad jag är att vara hemma i Sverige under hösten detta år. Att gå under ett träd där en del av de färggranna löven trillat ner och man kan gå där och det prasslar så fint, ja då blir jag på riktigt lycklig och får ro i själen.

Ja, det kanske är det som är hela min poäng med detta inlägg, naturen är en läkande kraft, och jag tror att vi alla skulle må bättre om vi använda oss av det ännu mer, till exempel genom sköna, fina morgonpromenader.

Kärlek! /ia

När vår smärta gör att vi kan förstå någon annan

Det är aldrig roligt att ha ont. Varken ont som ont i kroppen, efter brutna ben, en förkylning eller magkramp. Det är heller aldrig roligt att ha ont i hjärtat, ont som i att bli sårad, att bli besviken, ont som i depression, sorg eller förluster.
Det är aldrig roligt att ha ont i själen. Ont i hjärnan av alla jobbiga, dumma, knäppa tankar man tänker. Ont som i psykisk ohälsa och diagnoser eller sjukdomar.

Men jag tänker att utan de där ont-et, så skulle vi inte vara dem vi är. Vi skulle vara människor som var osympatiska och med en mindre förståelse för dom andra. Alltså mindre medmänsklighet.

Jag tänker att det är i kontaktytan mellan sin egen brustenhet, sina egna sår, besvikelser och brister som man kan fästa och konnekta med andra. Att man måste ha upplevt något, smått eller stort, av sorg och besvikelser för att kunna förstå en annan människa i samma situation. Det är ju ganska simpelt egentligen. En person som själv upplevt migrän förstår ju mycket bättre hur en annan människa med migrän har det. Och det är lättare att sträcka ut en hjälpande hand och dessutom förstå vad det är en människa i den här migrän-situationen behöver. Till exempel.

Alla människor kan såklart inte gå igenom allt och det fina är ju att man inte ens måste ha upplevt exakt samma sak som den som har ont på något sätt men bara att den vetskapen, känslan i oss själva att vi vet litet om vad det innebär när det gör ont, att vi på nått litet vis kan förstå hur det är. Det skapar medmänsklighet, värme och empati.

Om man bara gått genom livet lätt som en plätt utan sorger eller besvikelser (vem har det egentligen?) tänker ja att man blir som en anka typ. Ni vet fjäderdräkten, den är så tät så att allt vatten rinner av. Lite så tror jag det då blir med andra människors sorger - har man inte själv upplevt hur det är att vara ledsen, ja då rinner andra människors sorger bara rakt av en. Det är ingenting man kan förstå eller ta till sig. Det är inget man vill ta till sig för det kan ju lägga en sorglig, smutsig hinna över sitt eget, till ytan, lyckade liv.
Varför är vi så rädd för sorger? Varför är vi så rädda för döden? Varför är vi så rädda för det mörka? Och framförallt, varför är vi så rädda för att PRATA om det?

Dock.... tyvärr verkar det också vara precis tvärtom ibland. Att de som gått igenom svåra saker inte riktigt känt sig förstådda och sedda, så att de i sin tur sedan blir som arga hundar. Som bits. Som skäller, på allt och alla. Som klankar ner på andra. Som blir bittra glädjedödare. Som absolut inte tål att se svaghet hos andra människor, som inte kan koppla det till sin egen sorg utan bara fnyser föraktfullt åt andra. Människor som skyller sina egna misslyckanden/sorger/tillkortakommanden på andra. Skyller på de där; de där invandrarna eller de där politikerna till exempel. Eller de där feministerna, eller de där stockholmarna eller de där judarna eller de där svartskallarna.

Ser ni inte att vi är ett? Ett människosläkte med samma behov att bli sedda och älskade, samma sorger, besvikelser och ensamhet.



Jag själv... jag kan ju inte direkt påstå att jag tycker det är roligt att ha ont. Det är inte roligt att gråta och det är inte roligt att var förtvivlad. Det var inte roligt att gå igenom år av ätstörningar och det är inte roligt när man känner sig osedd eller besviken, det är inte roligt att vara dålig stämning och bråk-överkänslig eller alldeles för konflikträdd för att inte låta sig trampas på.
När man är mitt i det där onda vill man bara kasta det av sig, bli fri, stark, frisk och glad igen. Man vill inte leva i svart och vill bara få hoppet tillbaka, att kunna se ljuset i tunneln.

MEN; det där är livet. Att det går upp och ner, att det kommer dagar av sorg och dagar av skratt. Att det ibland gör ont och att man ibland känner sig som världens lyckligaste. Det är ju så det är. Och även om det är sjukt svårt att tänka så när man är mitt i det så tror jag ändå det är i de svaga stunderna, i svårigheten, i tårarna, i skakningarna, i det svarta, i ångesten och rädslan, det är där vi får förmåga för empati. Förmåga att se och känna med andra människor.

Förstå, och kanske kunna hjälpa, någon annan som har ont.

Jag hoppas det är så. Vad skulle vi annars göra av allt lidande om det inte i slutändan hade förmågan att skapa något gott i oss?

Hösten må kanske vara en tid av förruttnelse och död. Men i mig skapar den frid och hopp. Människor och livet kan också vara vackert i tider av tillbakagång och nedbrytelse.

Kärlek! /ia

Vardagspratet: det knakar och knastrar

För ungefär två veckor sedan fick jag nått som kändes som ryggskott typ, och inom några minuter förvandlades jag från en normalrörlig (eller lite åt det stelare hållet kanske) 27-åring till en rörlighet som kanske kan liknas vid en 85-årings? Just den där lilla grejen med att få på sig strumpor och skor blev en stor grej istället för en liten grej.


Det har inte riktigt gett med sig även om jag nu iallafall får på mig strumpor och skor utan hjälp eller höga aj-skrik, så i måndags tog jag tag i saken, (efter lite tjat från min mycket mer handlingskraftiga pojkvän) och besökte en naprapat.

Domen: sned i ryggen, stel (rejält stel!) och stum. Ha, det var ju inte oväntat direkt!

Fick ju dock lov att försöka snappa upp nått som kan tolkas som positivt, det fick bli orden stark och kompakt. (Om kompakt är en positiv bedömning är ju kanske lite tveksamt men det fick bli min tolkning av det.)

Och OJ vilken misshandel man utsattes för, hehe. Och OJ vad det knakade och knastrade när han knäckte till på diverse ställen i rygg och nacke. Jag gapskrattade som en chockad reaktion av de otäcka ljuden.


Blev ryggen bättre då?

Nja... haha? Känner det fortfarande men det kanske tar några dagar att bli bättre.

Här nedan kände man sig ju dock fit och vältränad. Eller nått. Åtminstone stark och kompakt iallafall.

Kärlek! /ia

Led mig till klippan som är större än mig

Jag vill inte.

Jag vill inte. Jag vill inte bli vuxen, vill inte behöva ta ansvar över mitt eget liv. Jag vill inte göra viktiga, jobbiga val. Jag vill inte leva mitt liv i lögn och förnekelse. Jag vill inte bara följa med strömmen. Jag vill inte låtsas. Låtsas att allt är bra.

Jag vill inte lämna och vill inte bli lämnad. Jag vill inte vara ensam. Jag vill känna mig omtyckt och älskad. 

Jag vill inte välja fel. Jag vill göra nått meningsfullt. Jag vill lägga min tid och min energi på rätt saker. Jag vill hjälpa andra, jag vill leva för andra, jag vill visa dem Gud. Jag vill inte bråka, jag vill inte få ett mossigt gammalt äktenskap där kärleken är borta och man bara skriker åt varandra. Eller tiger, men utan kärlek.

Jag vill inte stänga in mig, vill inte stänga ute dig. Jag vill inte vara så översållad i mina egna problem att jag glömmer att se de andra. Jag vill inte grubbla, fundera, analysera. Jag vill inte känna vemod och gråta tårar. Jag vill inte bli förminskad när jag gråter mina tårar, jag vill bli tröstad. Men vem kan ge mig det? Jag vill inte tvivla på mig och känna mig o-vacker. På insidan och utsidan. 

Jag vill inte vara rädd.

Jag vill inte vara ledsen.

Jag vill inte vara ensam.   

Ibland är livet i sådana där faser när allt INTE flyter på och man bara följer med och tycker att livet är fint. Inget har förändrats på utsidan, men inne i mig: tankar, känslor, tvivel, funderingar.

Det enda jag kan försöka göra när det känns så här: vara ärlig mot mig själv. Och jag tänker att det nog inte skadar att vara ärlig mot andra heller, att våga släppa lite på fasaden och visa att det finns mänsklighet här, och att vara människa innebär att ibland ha ont i hjärtat.

Jag lutar mig mot ett favoritbibelord, det som måste få bära mig nu, från psalm 61:2.

Kärlek! /ia

Dikten och verkligheten

En dikt som jag läste i somras som tog tag i mig lite, och som jag tyckte var så pass viktig och vettig att jag klippte ut den och satte på mitt kylskåp hemma.

" I ett gathörn såg jag en liten flicka,
Som stod i tunn klänning och frös
Utan hopp om att få en ordentlig måltid.
Jag blev arg och sade till Gud:
"Varför tillåter du detta?
Varför gör du inte något åt det? "
Gud hade inte talat till mig på en lång tid,
Men den natten, svarade han,
"Jag gjorde verkligen något åt det.
Jag skapade dig! "


Väntar vi oss att Gud ska ingripa medan vi själva sitter där i vårat överflöd utan lust att lyfta ett enda finger för att göra något för att andra ska få det bättre?
Vi KAN göra så mycket. VILL vi?
Jag vänder mig mest här till mig själv faktiskt; hur kan jag försöka uppmana/inspirera människor till att hjälpa andra om jag själv inte gör det?
Jag vill inte alltid. Jag kan vara lat, bekväm och egocentrisk. Jag tycker om att ha det bra och vill njuta för egen del.


Och så länge det är så att det är vår egen egoism som driver oss och inte välvilja mot andra människor så kanske vi ska vända blicken mot oss själva och fråga oss varför världen ser ut som den gör? Inte anklaga Gud. En Gud som de flesta inte bryr sig om så länge det går bra, sällan tackar, men om man ser hemskheter och orättvisor i världen, då skall Gud genast ha skulden för detta. Är det snarare en ursäkt för att på riktigt slippa ta sig an den jobbiga existentiella frågan om livet, döden, Gud, världen, verkligheten, orättvisorna?
Kanske är det så att Gud redan har skickat en lösning på problemen. Dig och mig! Människor med fri vilja, viljan att göra gott eller att göra ont, att hjälpa eller att inte hjälpa. Även om vi kanske inte skulle kunna lösa alla problem här i världen så finns det ju mycket vi skulle kunna göra för att alla skulle få ha det lite bättre. Men då måste vi nog offra något, lite bekvämlighet, lite vilja, lite standard, lite pengar, lite tid och engagemang.


Och... jag är faktiskt inte bara egoistisk och lat. Jag bär även på en längtan. En längtan och en vetskap om vad det är jag egentligen vill göra här i livet, vad jag tycker är viktigt, vad som är värt att kämpa för.
Jag vet att vi är fler som gör det, bär på den där längtan om att göra världen till en bättre plats för fler människor.

En bild från Grövelsjön. Bara för att jag älskar fjällen så mycket.

Kärlek! /ia

Ett år sedan, tusen mil sedan - jag saknar men ändå inte

För exakt ett år sedan så gjorde jag min första dag på Madagaskar, den första dagen av kommande två månader där.
Under vintern, våren och sommaren har jag inte tänkt och funderat så jättemycket på min tid på Madagaskar och på Mercy Ships, utan det har mer varit som en erfarenhet att ha i ryggraden och bakhuvudet, men nu, den senaste tiden när man liksom påmints och känt och kommit ihåg den här tiden förra året, när man gick i väntans tider, så har tankarna kommit.

Som jag skrev om i förra inlägget så var det saker där som var jobbiga och frustrerande. Sådana saker som gör att jag känner mig glad, trygg och lättad över att vara på hemmaplan och utföra mitt sjuksköterskejobb i tryggheten här i Sverige just nu. Jag har också känt att det varit himla skönt att slippa alla praktiska och mentala förberedelsebitar, att fixa med flygbiljetter, visum, pass, vaccinationer och sådant där. Och skönt att veta att man inte behöver säga hejdå, inte behöver sakna, inte behöver känna oro för att skiljas från dem man håller kär.

Så innan nyss har jag mest bara känt lättnad över att inte "behöva" åka i år.















































Men sakta har någon slags längtan och saknad också börjat vakna. En saknad av den fantastiskt fina stämning som råder på Mercy Ships och en saknad av vännerna jag fick där, de fina, djupa samtalen och gemenskapen, alla glada skratt och roliga utflykter.
Jag kan känna en saknad över att få vara en del av ett stort, viktigt helandearbete där människor får uppleva livsförvandlingar, ett arbete där människors liv räddas, både rent fysiskt men också att deras liv blir upprättade ur ett andligt och socialt perspektiv. Att få vara en del av den processen... det var häftigt.
Jag kan sakna det fina med att leva i en kristen community/gemenskap. Jag kan sakna gudstjänsterna, mötena, sången, bönen. Jag kan sakna att Guds närvaro var en sådan naturlig del av arbetet där, att vi bad innan varje arbetspass och att de flesta hade sin egen vandring med Gud som ett naturligt inslag i livet.
Jag kan sakna äventyret och beroendet av Gud. Att det var spännande och läskigt, att man fick lov att lägga sitt liv i hans händer, att man fick lov att vara ovetande om vad som väntade härnäst,
Jag kan sakna det spännande i att se nya platser och möta nya människor, mötet med en annan kultur och allt vad de innebär, det där äventyret. Den där drabbande insikten om hur väl vi lever här i Sverige, insikten om hur bra vi har det. Den enkla tacksamheten för det lilla, perspektivet man får på livet om vad som är viktigt och vad som bara handlar om materiellt överflöd.
(Jag hoppas dock att de minnena och den insikten skall få leva i mitt hjärta och inte dö ut, utan att jag kan komma ihåg och bevara det för resten av mitt liv.)

Mercy Ships är i ett nytt land nu och har lagt till i en ny hamn, i Benin på Afrikas västkust. Jag läser och ser från från min AFM-tid vänner på Facebook som lägger ut bilder eller skriver om hur det är att återvända till skeppet igen. Jag kan känna känslan, känslan av hur det är att gå på de där golven, äta i den där matsalen, jobba på det där sjukhuset. Det hade varit häftigt att få uppleva Mercy Ships i en ny hamn, ett nytt land, nya patienter, men jag känner samtidigt att jag inte har den där glöden man behöver för det just nu.

Ja, jag både saknar och längtar men är samtidigt glad att jag är hemma. Jag tänker att allt har sin tid, sin rätta tid, och förra året var det rätt att åka men i år känns det rätt att vara hemma. Vilken tur att det är så i alla fall :)

Kärlek! /ia

Att vara begränsad, att inte känna sig hemma

Jag har provat på det. Hur det känns. Frustrationen som språket kan skapa. Eller rättare sagt, bristen på språk, att inte kunna uttrycka det man vill, att bli någon annan än den man egentligen är, att känna sig förminskad, dum.

Jag har provat på att bli uttittad. Att vara den som avviker från mängden. Att vara där mitt blonda hår och ljusa skinn är något att titta på, något att prata om.
Jag har känt mig otrygg. För att jag varit i ett annat land där jag inte kan språket, kulturen eller koderna. Där jag varit utanför gemenskapen, den som inte passar in. Där mina joggingrundor i en indisk eller madagaskisk stad känts som ett hot istället för en njutning, där jag tänkt, 'det här är nog dumt,' 'Gode Gud gör så att inget otäckt händer'. Säkert har människorna inte alls varit mer elaka eller våld(täkts)benägna där än här hemma, det är bara det att jag inte kunnat läsa av dem, inte vetat vad de tänker, inte vetat om jag gör rätt eller fel.
Att vara i en främmande kultur. 


Snart är det ett år sedan jag åkte till Afrika och Mercy Ships. Just nu är jag ganska glad att detta år välja att vara hemma (tänkte skriva mer om det i ett annat inlägg) men en av de saker jag tyckte var allra tuffast med min tid på det stora sjukhusskeppet var språkfrustrationen. Det var den stora utmaningen och jag borde kanske bara ha gillat läget bättre, men jag tyckte det var jobbigt. Att bli ännu mycket tystare och blygare än vad man egentligen är bara för att man inte känner att man kan, vill eller vågar uttrycka sig i brist på ord, i rädsla för att säga fel. Att känna sig utanför i konversationer för att man inte hinner med i småsnackandet och samtalet som svänger hit och dit. Precis när man vet vad man ska säga så handlar plötsligt samtalet om något annat. Att vara rädd för att bli utskrattad (även fast det ju säkert bara är min känsla, tror ingen skulle skrattat egentligen!) Att bli tråkigt. Att ha svårt att få vänner. Att känna sig begränsad i sitt jobb. Att inte få vara sig själv.

Kanske är det det mina utlandsresor lärt mig? Hur det är att känna sig hemma. 

Varför skriver jag det här? Jo, för jag tänker på alla de som kommer hit till vårat land men som inte kan språket. Jag tänker på invandrare och flyktingar som måste känna sig så begränsade, förminskade, förlöjligade. De som inte kan uttrycka sig själva, de som känner sig dumförklarade fastän de egentligen är hur smarta som helst, de som inte kan ta del av sitt nya samhälle och sin nya kultur för att språkförbistringen ligger emellan.

I mitt arbete möter jag nästan dagligen patienter eller föräldrar till patienter där de nästan inte kan någon svenska alls. Och jag kan ju nästan ingen arabiska, (eller vilket språk det kan vara), alls heller. Och i en stressig stund kan jag sucka lite för att jag tycker det är jobbigt när vi inte riktigt förstår varandra, det sinkar mitt arbetstempo, det leder till onödiga missförstånd, allt blir mycket mer komplicerat och krångligt. Men hallå! Hur ego får man bli?

Hur måste de inte kännas för dem? De som är sjuka, och så otroligt utsatta, när ingen av de som ska vårda dem talar deras språk (jo självklart använder vi oss av tolkar men på en vårdavdelning som jag jobbar på är det ju omöjligt att ha tolk dygnet runt).
Stackars föräldrar, att dels både se sitt barn vara sjukt och den oron och rädslan det innebär men sen dessutom kanske inte förstå vad som händer, att förlora kontrollen, att vara helt utlämnad till andra människors välvilja. Eller illvilja... Hu!

Jag har provat på. I ett par två-tre månader. Sen fick jag åka hem till mitt svensktalande land igen. Känna mig hemma. Med kulturen, miljön, människorna, landskapet, språket. Många av de som kommer hit kommer aldrig kunna återvända till sitt hemma, sitt trygga, igen. De kommer att tvingas leva här och känna den här frustrationen, kanske livet ut? Jag kan nog inte ens fatta hur det är.

Lyssnade på ett intressant radioprogram häromdagen som handlade just om språk. HÄR kan ni hitta det.

Kärlek! /ia