Semestern - att vara hemma fastän man är borta

Nu är vi hemma från en fantastisk fjällsemester.
Jag är så lycklig, glad och tacksam för att vi har fått ha det så bra. Att resa är något utav det jag uppskattar allra mest i livet, och att få göra det med han jag trivs allra, allra bäst med är något helt fantastiskt.

'Lycka är en tillfällig plats att vila i' - och som jag har fått vila i så fall på denna semester.
En annan, än så sann, floskel. 'Home is wherever I'm with you'. Och så är det, när jag är med Mikael - då är jag hemma.

Och även om själen har fått vila så har kroppen fått jobba. Vi har vandrat ca 130 km, bestigit Kebnekaise, varit till Lofoten med mera. Vi hade bästa resesällskapet, fint väder och har klarat oss undan olyckor och sånt, förutom lite förkylningar på slutet.


Kanske är det det här jag kommer skriva om fjällsemestern, kanske kommer ett utförligare inlägg, vad vi gjorde, hur det kändes, bilder.
Kanske får jag lite mer tid och lust för bloggen nu när jag är hemma och fortfarande har semester, kanske får den vara ganska vilande ett tag till och det får bli lite bildvisning på Instagram. Vi får se.
Men som sagt: så himla glad, lycklig och tacksam för våra två semesterveckor i norr.

Såhär glad blir man ju när man får vara på fjällvandring!

Borta bra men hemma bäst? Vet inte riktigt, det var himla bra borta också alltså. Men helt klart är att vi sov som små kungar, eller griskultingar, inatt i vår egen, som det kändes, kingsize-bed, efter fjorton nätter i tält.
Och helt klart också att det är så fint att få mysa med våra två små lurvisar igen nu när vi är hemma, dem har jag saknat!


Kärlek! /ia

Teknikens under. Bränner oss ut och in?

Något i den här tiden som jag kan bli väldigt trött på, och av, är den där möjligheten/kravet att ständigt vara anträffbar. Om så inte personligen, så i alla fall via telefonen eller datorn. Ständigt uppkopplad, ständigt nåbar. Även när man kanske helst inte skulle vilja vara det (utan hellre dra ett täcke över huvudet, eller nått, och vara heeeeelt ifred.) Men det går ju inte.

Nu kommer jag kanske låta som världens asocialaste person (och det kanske jag är också, vissa dagar? hehe) men jag tycker det kan vara rätt stressigt och jobbigt att när man vill avskärma sig lite från omvärlden för att återhämta sig, så plingar det ändå varje dag till i telefonen. Sms, messenger, mail som behöver svaras på.
För det känns ju så, att man måste svara. I alla fall inom några timmar, för alla människor idag vet ju att alla andra går och sneglar på sin telefon hela tiden, så att tro att någon inte läst ens meddelande efter några timmar, det finns ju inte.
Och så får man ju så dåligt samvete när man inte svarar. Eller så ignorerar man ändå att man borde svara på nått, för det känns så himla jobbigt, och sen inser man efter några dagar att man faktiskt HAR glömt att svara på riktigt och så har man helt plötsligt blivit en väldigt otrevlig person.

Nu kanske det låter som jag är värsta supercasanovan eller så, där människor hör av sig om ditten och datten hela tiden, och så är det verkligen inte. Jag har ett högst normalstort kontaktnät med normala höra-av-sig rutiner.
Och det kanske också låter som att jag vill undvika all sorts mänsklig kontakt (och efter den här texten så kommer ingen våga höra av sig till mig igen för att ni tror att jag tycker det är jobbigt)
Så är det inte heller. Jag tycker sms är ett suveränt sätt för att bestämma och styra upp saker och ting. Jag tycker det är fantastiskt att dagens teknik gör det möjligt att hålla kontakt med människor överallt på jorden, när som helst på dygnet.

MEN. Det gör mig som sagt lite stressad och trött. Speciellt de där dagarna när man bara vill vara okontaktbar. Då kan jag drömma om en stuga långt ute på landet eller uppe bland fjällen där ingen mobilteckning når och inget internet finns. Där skulle man väl trivas... i ca tolv timmar innan man får social abstinens och tuppjukk på att inte ha någon kontakt med omvärlden, haha.


Sån är jag. När jag varit social en stund vill jag vara ensam... i typ en dag högst, sen vill man ju ha mänsklig kontakt igen.

Jag antar, och hoppas, att det inte bara jag som känner såhär om all social media och teknikens framgång? Någon gång har det säkert varit jag som skickat det där smset eller mejlet som fått folk att vilja slänga ut telefonen genom rutan eller dränka datorn i badkaret.

Tänk om vi kunde skala av lite mera. Inte få dåligt samvete får att vi inte ständigt är nåbara. Stänga av, släcka ner, varva ner. Innan vi allesammans går in i den där väggen eller bränner oss ute. Eller inne.
Så om jag inte svarar på sms en dag kanske jag helt enkelt låter hjärnan vila och vara lite frånkopplad. Verkar skönt.

Kärlek! /ia

Sommarkvällarna på cykel

Den svenska sommaren är ju alldeles underbar alltså! Även om jag en riktig vinterfantast så älskar jag sommaren också, speciellt nu i juni när det varit så många fina, ljusa sommarkvällar. Alla årstider har ju sin charm och jag tycker vi ska vara tacksamma för att vi bor i ett sådant vackert land med dessa stora kontraster mellan årstiderna.


Något som verkligen förstärkt sommarupplevelsen detta år är min nya racercykel. Det har gjort att jag kunnat tagit mig ut mer i naturen och verkligen njutit av att se ett vackert försommar Sverige. Så kul att kunna komma ut i naturen när man tränar och med en cykel tar man sig ju mycket längre än när man springer så nu har det blivit några cykelutflykter till bland annat Borlänge, Sundborn, Kniva/Lisselbo, runt Varpan, Bjursås, Runn och så.
Himla härligt!


Så ja, det är en rekommendation, om någon är sugen på att träna och samtidigt komma ut och se allt vackert i närmiljön så kan jag ju verkligen säga att jag är nöjd med mitt cykelköp. >Träningen kommer på köpet! :)


Kärlek! /ia

Inte ens sommaren kan vara perfekt

Sommaren.
Den är här nu.
Och den är ju ljuvlig, på sitt sätt.

Jag försöker bena ut vad den där lilla stressen jag kan känna, vår och sommar, kommer sig av. Jag tror att det bottnar i den här känslan det måste vara perfekt.
Sommaren är ju perfekt i sig själv; varma, ljusa, ljuva sommarkvällar. Soliga dagar som upplagt för roliga utflykter, bad, sol, allt det där man drömmer om. Och det kan stressa mig. Att det är nu man borde uppleva allt det där man vill uppleva.
Jag gör massa roligt, har ett bra liv, är nöjd med allt jag är, gör och har. MEN det känns som att varje vacker sommardag måste utnyttjas till det bästa, att varje kväll med vackert väder är bortkastad om jag inte gör något som typ skulle kunna var ett minne för livet. Klart man blir lite stressad.

Ser jag folk sitta på någon uteservering en vacker sommarkväll och jag 'bara' ska hem och käka mat och titta på tv eller sova eller något så blir jag lite avundsjuk på 'de där andra' som gör något som är mer minnesvärt än mig. Samma om någon är i en sommarstuga, är ledig, åker på semester, är ute i naturen en dag när jag jobbar. Det känns som att jag missar något väsentligt mitt liv. Haha, knäppt egentligen ju! Man kan ju inte uppleva allt, hela tiden, bara för att det råkar vara en dag med sol. Men det fattar inte alltid min känslomässiga hjärna...

Men eftersom jag åtminstone börjar bli medveten om det här tänkesättet så försöker jag intala mig själv när de här tankarna kommer att det är okej. Det är okej att ha en tråkig dag fast det är sommar. Det är okej att inte alltid utnyttja tiden till max. Det är okej att inte alla dagar är de mest minnesvärda i ens liv. Det är okej att det inte alltid är perfekt.

Kärlek! /ia

Blodomloppet

Förra årets lopp så gick det ju visserligen bra på det sättet att jag klarade mitt uppsatta mål, att springa den där milen under timmen. MEN jag begick misstaget att springa lite för fort (för min egen kondition) i början så jag blev ju så himla trött så himla fort. Redan efter tre-fyra kilometer så var jag ganska slut och hela loppet blev mest som en mental kamp för att kämpa mi i mål utan att säcka ihop totalt.

I år hade jag visserligen också som mål att springa under timmen och gärna snabbare än förra året men framförallt var målet att få en bättre känsla än föra året. Att det inte skulle vara en plåga från start till mål utan att jag skulle öppna i ett lite lugnare tempo så jag kände att jag orkade lite mer, för att kanske ev. kunna öka lite på slutet om jag hade kraft kvar. Träningen innan nu i vår har gått hyffsat bra och jag var peppad innan loppet men samtidigt lite skraj för att det skulle bli lika tokjobbigt som förra året. Självklart ska det vara jobbigt när man tränar om man vill att det ska ge någonting, men samtidigt måste det ju vara roligt också om man ska få motivationen till att fortsätta.

Hursom, jag sprang och det gick bra. Framförallt är jag nöjd och stolt över att jag höll mig till min taktik och startade lite lugnare än förra året, men att jag kunde hålla ett mer jämt tempo under hela rundan och faktiskt känna att det kändes okej att springa även fast det såklart var jobbigt. Men inte så jobbigt så at det var en plåga från första kilometrarna.
Jag höll ett ganska jämt tempo under hela loppet och i mål så hade det tagit mig 55 min pick att ta mig runt 10km banan. Det snabbaste jag sprungit en mil på någonsin och ca 1,5 min bättre än förra året. Är nöjd såklart, har väl aldrig känt mig som någon sån där naturlig löpare så det är mycket kämpa när jag är ute och springer, så då är det ju såklart roligt när det ge lite resultat.


Det var min blodomlopps-sammanfattning det. Bra, om inte annat, att bland få utvärdera sina träningsresultat inför sig själv i alla fall, så man ser om det går framåt.

Solig fin kväll i måndags så picknicken efteråt blev extra trevlig :)

Kärlek! /ia

Du är så älskad - det var orden som jag aldrig sa

En liten text som kom till för några dagar sedan i en sorts frustration av att inte kunna, våga, vilja, ha förmågan att kunna göra MER för de mest utsatta. De utsatta barnen. Mitt hjärta blöder för ingen borde behöva ha det så.

skuggbarnen

som ingen ser

fast allt du gör är att ropa 'se mig'

du är så fin

men du hatar dig själv

och jag ser dig

men vågar inte säga

vågar inte se dig i ögonen och säga

'du är så älskad'

för jag vet

att din värld är målad i en svartare färg än vad som ens finns på min palett 

svartare än alla nätter

du vet mer om ondskan i världen

än vad jag vet om både ondskan och världen

din ångest vet ingen gräns

du är gränslös

min gräns går vid orden jag aldrig vågar säga

"du är så älskad" 

/ia, maj -16

26 maj: Att klara av att visa den oförtjänta omtanken, att klara av att det inte är rättvist, att kunna älska sina fiender

Jag tänker att kärlek är att ge någon mer/bättre än den förtjänar. Eller att FÅ mer än vad man förtjänar, som jag tänker är fallet i hela situationen med Gud. Att vi hela tiden får mer än vad vi gjort oss förtjänta av. Ordet nåd som ju används mycket i Bibeln handlar ju just om det, och kan översättas med oförtjänt omtanke.

Det kan vara svårt att ge någon bättre än vad den kanske förtjänar. Bibeln talar ju om det också, att det inte är så svårt att älska sina vänner och de som gör gott mot en. Istället är den verkliga utmaningen att göra gott mot den som inte förtjänar det, att älska sin fiende, att ge till den som inte kommer ge något tillbaka. 

Det är svårt. Det går emot vett och sans, det går emot de känslor vi har inom oss att allt ska vara rättvist, det går emot det här samhällets tidsanda där vi hela tiden matas med att vi inte ska omge oss med energitjuvar.
Men det är stort. Att klara av att älska sina fiender, eller att helt enkelt ge någon lite mer än vad de förtjänar. Det tar emot lite, men när man klarar av det växer medmänskligheten och kärleken. Då växer min förmåga att lite, lite försöka efterhärma Guds kärlek till oss.
Jag vill träna mer på det här. Fast det är så himla svårt.

Kärlek! /ia