Du är så älskad - det var orden som jag aldrig sa

En liten text som kom till för några dagar sedan i en sorts frustration av att inte kunna, våga, vilja, ha förmågan att kunna göra MER för de mest utsatta. De utsatta barnen. Mitt hjärta blöder för ingen borde behöva ha det så.

skuggbarnen

som ingen ser

fast allt du gör är att ropa 'se mig'

du är så fin

men du hatar dig själv

och jag ser dig

men vågar inte säga

vågar inte se dig i ögonen och säga

'du är så älskad'

för jag vet

att din värld är målad i en svartare färg än vad som ens finns på min palett 

svartare än alla nätter

du vet mer om ondskan i världen

än vad jag vet om både ondskan och världen

din ångest vet ingen gräns

du är gränslös

min gräns går vid orden jag aldrig vågar säga

"du är så älskad" 

/ia, maj -16

26 maj: Att klara av att visa den oförtjänta omtanken, att klara av att det inte är rättvist, att kunna älska sina fiender

Jag tänker att kärlek är att ge någon mer/bättre än den förtjänar. Eller att FÅ mer än vad man förtjänar, som jag tänker är fallet i hela situationen med Gud. Att vi hela tiden får mer än vad vi gjort oss förtjänta av. Ordet nåd som ju används mycket i Bibeln handlar ju just om det, och kan översättas med oförtjänt omtanke.

Det kan vara svårt att ge någon bättre än vad den kanske förtjänar. Bibeln talar ju om det också, att det inte är så svårt att älska sina vänner och de som gör gott mot en. Istället är den verkliga utmaningen att göra gott mot den som inte förtjänar det, att älska sin fiende, att ge till den som inte kommer ge något tillbaka. 

Det är svårt. Det går emot vett och sans, det går emot de känslor vi har inom oss att allt ska vara rättvist, det går emot det här samhällets tidsanda där vi hela tiden matas med att vi inte ska omge oss med energitjuvar.
Men det är stort. Att klara av att älska sina fiender, eller att helt enkelt ge någon lite mer än vad de förtjänar. Det tar emot lite, men när man klarar av det växer medmänskligheten och kärleken. Då växer min förmåga att lite, lite försöka efterhärma Guds kärlek till oss.
Jag vill träna mer på det här. Fast det är så himla svårt.

Kärlek! /ia

22 maj. Gud har gett oss kroppar att vårda

Jag tänker oss att Gud skapade oss MED våra kroppar och därför tror jag också att han vill att vi gör vårt bästa för att ta hand om dem. Och så funkar vi ju dessutom bäst på både andliga och mentala plan om kroppen, det fysiska, är i balans. Åtminstonde gör jag det.

Jag försöker att ta hand om min kropp för det är det absolut mest grundläggande för att få ett liv och en vardag som fungerar bra. För att orka vara så levnadsglad som jag tänker mig att Gud vill att jag ska vara så är bland annat sömn, bra mat, motion/träning, vila/återhämtning, egentid, kreativa projekt, närhet, social gemenskap... några av de saker jag vill ha med i mitt liv, och försöker hitta en bra balans i, för att jag ska orka leva på ett bra sätt.

Jag tror jag börjar närma mig den där balansen mer och mer, även om jag såklart har dagar där jag känner mig trött och sliten (och jag menar inte med det här inlägget att man måste vara tipp topp jämt eller inte får vara trött, jag förstår självfallet att det med t.ex. småbarn  kan vara omöjligt att få ihop den sömn man skulle behöva).
Men. JAG mår ganska bra just nu för att jag i mitt liv kommit dit att jag tränar hyfsat mycket (och älskar det!) och att det faktiskt funkar för att jag också äter bra, sover bra och återhämtar mig bra.

Att träna mycket på någon vitkålsdiet funkar inte för mig i alla fall, men när jag blandar träningen med att äta ordentlig mat och inte panika och tänka så mycket på det, och dessutom har andra saker i livet som också betyder mycket för mig, ja då känner jag mig STARK. Inte alltid såklart, och kanske inte framförallt stark i kroppen som att jag vore något muskelberg eller konditionsfenomen, för det är jag inte, men jag känner mig stark liksom hel och hållen. Stark i mig själv, stark som ia. Andligt, fysiskt, mentalt. Och jag tror en hel del av grunden till detta som sagt ligger i det fysiska. Kroppen är viktig och den är värd att tas om hand om. Det står ju till och med i Bibeln att kroppen är ett tempel där den helige ande bor. Jag vill vårda mitt tempel. Fortsätta äta, träna, sova, ta hand om. Fortsätta växa och bli stark, fysiskt och psykiskt.

(I och för sig, det paradoxa: Igår skrev jag ju att i vår svaghet blir Guds styrka störst. Och så tror jag visserligen det är också, att vi liksom behöver vara beroende av honom för att perspektiven skall bli de rätta. )
MEN jag tror att om vi inte tar hand om vår kropp så blir vi så slitna och svaga att det i sig själv gör oss nedslagna och bortvända från Gud för att vi liksom inte orkar med att se utanför och bortanför vår egen navel. Så är det för mig i alla fall. Är min kropp ledsen blir ju liksom hela jag ledsen och då blir det svårt att fokusera på något annat än sig själv. Jag tror att Gud vill att vi ska orka se bortom oss själva så att vi orkar älska: älska Gud, älska medmänniskor och älska oss själva, Guds avbilder.

Jag förstår också att det här kanske inte är så lätt om man lider av någon fysisk eller psykisk sjukdom som är långvarig. Man FÅR må dåligt. Det är ok att man inte räcker till för allt och alla jämt. MEN jag tycker att om man har förutsättningar för att vårda kroppen (ät, träna, sov) på ett sådant sätt att den blir en bra version av sig själv, som den var skapt för att vara, då tycker jag att man ska ta chansen, eller har skyldighet om man ska vara skarp, att göra det.
Det kanske är skönare att ligga på soffan än att träna, men det gör dig inte till en bättre människa.
Du kanske passar bättre in på några bikinibilder om du inte äter så mycket men det kommer inte göra dig trevligare att umgås med. Hungrig = arg. Eller hur?
Du kanske tror att du blir en effektivare människa om du bara sover sex timmar varje natt och får fler timmar över till att jobba och slita, men ingen kommer tacka dig den dagen du får utmattningssyndrom.

Ni märker att jag går igång på det här va? Men det är bara för att jag vill att ni ska ta hand om er själva fina vänner, inifrån och ut. Livet blir så mycket skönare, roligare och snällare då.

Och min tanke för dagen om Gud är att han också vill att vi ska ta hand om de gåvor till kroppar han faktiskt gett oss.

Kärlek! /ia

21 maj: Gud älskar oss som så som dem vi är

Jag tänker att Gud älskar oss så som dem vi är. Självklart kan man alltid jobba på saker hos sig själv, ingen är ju perfekt, men jag tror och tänker att Gud älskar oss trots alla våra brister och fel (som han ju så väl vet om - ingen idé att försöka dölja).
Jag tror att den där ständiga självanklagelsen kommer någon helt annanstans ifrån än från Gud.
Jag tror att i våra egna svagheter kan Guds styrka lysa som starkast igenom oss.


Så de dagar vi känner oss rätt värdelösa, fula, odugliga, kassa, dåliga på det mesta vi gör.... ja, INTE är det då Gud som talar till oss då.

Kärlek! /ia

19 maj: Guds vägar är outgrundliga

Jag tänker att Gud vill oss väl men att vi ibland behöver träna vårat tålamod. Jag tänker att hans vägar är outgrundliga och att han tankar är större än våra, så vi ser kanske inte alltid att har en annan plan än den vi tänkt oss. Jag tänker att Gud älskar att göra oss glada, och älskar när vi tackar honom för det.

Kärlek! /ia

18 maj:"Tro föds ur förtvivlan"

"Tro föds ur förtvivlan"

Och visst är det väl så att det är i vår förtvivlan som vi allra mest desperat, och allra ärligast, ropar på Gud. Och om vi verkligen gör det, när vi verkligen behöver honom, på riktigt, då tror jag också han möter oss i vår längtan och desperation.
Det är när vi behöver Gud som mest som vi också öppnar upp oss själva för insikten och möjligheten att han faktiskt svarar på våra rop och böner.

Kärlek! /ia

16 maj: Variation, rörelse, träning, natur, Gud, glädje

Veckan som var tyckte jag var så härlig för att jag varierade min träning ganska mycket och var ute i naturen en hel del. Vädret var ju varmt och skönt i början av veckan iallafall och även igår var det ju helt ok.
Jag har sprungit skogs/bergsrunda vid Jungfruberget, jag har cyklat cykelutflykt runt Varpan (som slutade med en nedrans punktering och busstur sista biten tillbaka - men annars var det himla härligt, jag låg till och med och solade och läste en bok på bryggan en stund). Jag har gymmat två gånger, styrketräning är så himla roligt också. Jag har sprungit en kortare tempo-vända runt Kolgården, jag har sprungit intervaller på löpbandet på Friskis i lördags när det var ruggväder, min bästa tid på väldigt lääänge förresten, och sen igår, den nästan härligaste naturupplevelsen av dem alla: vandring.
Jag och Chellan kom tillslut iväg, efter lite planeringsstrul och vi vandrade Källsättenleden. Den är 20km lång, alldeles lagom för en dagstur, men vi fick pinna på lite eftersom Anders hade en tid att passa på eftermiddagen. Men det gick bra och verkligen så härligt att bara vara ute och gå på små skogsstigar, och dessutom med solen skinande på oss. Med en kort fika/kaffepaus så gjorde vi rundan på ungefär 4,5h, och på slutet kände man sig rätt härligt trött i ben och fötter.
Rätt lättvandrat, fast lite blött emellanåt, men ett tips för nån som vill vandra men kanske inte är jättevan.
När vi kom tillbaka till Stångtjärnsstugan hade jag fått punktering på min cykel, igen, och det var en liten spoil men det fick inte förstöra min härliga dag ute i skogen så jag försökte hålla humöret uppe ändå.

Naturen ja. Jag skulle ju skriva lite om mina tankar om Gud den här månaden var det tänkt och om det är någonstans jag tycker att man verkligen kan SE och KÄNNA Gud så är det väl ute i naturen. När man får röra sig. Det är liksom då, iallafall för mig, som det känns att livet är så som det är tänkt att vara. När jag ser hela den härliga skapelsen, hur vackert allt är, hur smart utformat det är, hur friskt och härligt och underbart det är ute i naturen, mycket vackrare än någonting vi människor kan skapa på egen hand, ja då blir det i alla fall för mig en väldig övertygelse om Guds existens, skaparkraft och välvilja. Tänk att han bjuder oss att vara i allt det här vackra utan att vi behöver göra någonting tillbaka eller att vi förtjänar det på något sätt.
'Naturen är min kyrka' sa jag till M. igår och även om jag såklart tycker det är jätteviktigt att ta sig tid att gå till den 'vanliga' kyrkan också och ha gemenskap med andra kristna och lyssna till Guds ord så är det ändå i naturen som jag tankar livskraft och blir riktigt boostad med.... ja, glädje, lugn, ro och frid typ. Guds gåva till människorna. Så ser jag på naturen.

Kärlek! /ia